Stöttning ur olika aspekter

5.3 Stöttning ur olika aspekter

De kategorier som konstruerades under det tredje temat inkluderar: avsaknad av stöd, personligt och professionellt stöd samt förbättringsmöjligheter.

Avsaknad av stöd

Vad som framkommer i berättelserna är att majoriteten av respondenterna upplever sig ha ett behov av att erhålla hjälp och stöd för att hantera sina upplevelser och sin livssituation. Att en närstående person missbrukar påverkar som tidigare nämnts inte enbart personen i fråga utan likaså alla personer som är närstående. Flertalet respondenter beskrev att anhöriga behöver minst lika mycket stöd som missbrukaren själv, eftersom känslan av att vara bortglömd och ensam i sin kamp mot missbruket många gånger tar över.

Jag hade önskat att man fått prata med någon som förstod det man sade, o som hjälpt att hjälpa! Som funnits där när man behövde! O mest kanske att man som anhörig blivit upplyst om vad man kunde fått för hjälp o genom det känt tryggheten i att inte vara så ensam med allt. (Carola, 63 år, förälder)

Som forskning tidigare visat finns ett stort behov av att tillhandahålla stöd till följd av

negativa psykiska och fysiska konsekvenser som anhöriga i högre utsträckning tvingas erfara (CAN, 2021). I Lindas berättelse framgår det tydligt att alla i den missbrukande personens närhet på ett eller annat sätt påverkas.

Alla går nämligen sönder inifrån och ut när en i en familj missbrukar och alla behöver lika mycket insatser för att pusslet så småningom ska bli helt. Ingen bit får fattas...Det kostar. Men inte i närheten av de antal miljoner man kastar ut på meningslös behandling när det redan är för sent… (Linda, 53 år, förälder)

Som citatet vittnar om blir familjen splittrad när en närstående missbrukar. Linda beskriver ovan att alla bitar måste falla på plats eftersom pusslet inte blir komplett bara för att den som missbrukar fått hjälp. En möjlig teori till att behovet av stöd existerar skulle kunna tydliggöras med hjälp av systemteorins begrepp entropi som handlar om att helheten som ett system

försätts i obalans. Bernler och Johnson (1985) beskriver att systemet alltid eftersträvar att befinna sig i balans, i så kallad homeostas. Förklaringen kan liknas vid att anhöriga till personer i missbruk själva försöker skapa ordning och upprätthålla familjens eller relationens tidigare struktur, men för att lyckas återställa ordningen krävs stöttning från omgivningen. För att en förändring ska kunna ske i systemet krävs ett inflöde av energi från omgivningen

(Bernler & Johnson, 1985). I respondenternas fall innebär inflödet av energi ett stöd från omgivningen och samhället i stort för att en förändring ska kunna ske och sätta familjen i balans.

Som Oreo och Ozgul (2007) belyser i sin forskning är det av betydande vikt att professionella även uppmärksammar anhörigas behov i god tid och inte enbart de behov som den

missbrukande personen har i syfte att göra det lättare för anhöriga att finna stöd. Det var emellertid inget som respondenterna i vår studie kände igen. En tredjedel av berättelserna antydde en stor avsaknad av stöd från socialtjänsten, ett stöd som de var i behov av. Hanna var en av de respondenter som delade med sig av sin upplevelse att inte känna sig

uppmärksammad.

Min bror har varit på många behandlingshem och får hjälp av soc men ingen har någonsin hört av sig till oss familjemedlemmar för att kolla hur vi mår, vad vi får utstå eller erbjuda oss stöd. (Hanna, 29 år, syskon)

Personligt och professionellt stöd

Socialnämnden ska enligt 5 kap. 10 § SoL tillhandahålla stöttning till personer som ger omsorg till en närstående med missbruksproblematik. Utifrån berättelserna framkommer det att majoriteten av respondenterna har kännedom om att det existerar stöd för anhöriga. Det skiljde sig däremot respondenterna åt gällande vilka former av stöd de hade vetskap om. Anhöriggrupper och Nar-Anon 12-stegsprogram var de två stödprogram som flest respondenter kände till, följt av anhörigstöd på Beroendemottagningen, CRAFT, anhörigveckor och KBT-terapi.

Finns så kallat anhörigstöd men det kändes lönlöst, tillit till myndigheterna är noll så dom bör ej hålla i stöd det bör vara helt fristående. Finns föreningar vet jag men aldrig orkat eller fått tummen ur att söka stöd där tyvärr livet går i 120. (Aisha, 39 år,

förälder)

Anhöriggrupper, men inte fått så mycket vägledning i detta, tyvärr. (Susanne, 52 år,

förälder)

Fyra av de 39 respondenterna beskrev å andra sidan att de inte hade någon kännedom gällande vilka former av professionellt stöd som finns att tillgå för anhöriga. Jenny, 48 år, förälder beskriver: “Vet ej eftersom ingen någonsin sagt något.”. Ytterligare två

respondenters upplevelser följer nedan.

Vår familj har inte fått något stöd av vare sig kommun el SOC. Det har varit mycket prat och vi har bollats fram och tillbaka. Har sökt med ljus och lykta, så till sist blev fb-gruppen min ventil. (Stina, 50 år, förälder)

Jag har själv gått med i ett par anhöriggrupper på Facebook, och de har varit till stor hjälp! Igenkänning, empati, att slippa känna sig som ett UFO… [...] Tja... Har hört att det finns föräldragrupper i vissa större orter. Men under stora hela verkar

anhörigstödet vara bedrövligt dåligt på de flesta platser där jag har kontakter, över hela landet. (Sandra, 48 år, förälder)

Merparten av respondenterna liksom citaten ovan, visar på en samstämmighet gällande

betydelsen av att ha möjlighet att prata med andra som befinner sig i eller har befunnit sig i en likartad situation. Upplevelsen av att känna igen sig i andra och inte känna sig ensam i sin kamp var frekvent återkommande i respondenternas berättelser. I och med att samtliga respondenter i undersökningen är medlemmar i någon av de två Facebook-grupperna som enkäten riktade sig till hade respondenterna kännedom om den typen av stöttning till

anhöriga. Flera anhöriga antydde att de upplevde den typen av stöd som hjälpande eftersom de kunde känna en gemenskap där de hade möjligheter att dela erfarenheter sinsemellan. Vidare framkom det att flertalet respondenter hade erhållit god stöttning av familj, barn, släkt, vänner, grannar och arbetskollegor. Nedan beskriver ytterligare två respondenter sina

erfarenheter kring stöd.

Jag har blivit stöttad av mina vänner och släkt. Sonen är väldigt omtyckt av alla. Men de har inte sett honom när det varit som värst. (Lillemor, 70 år, förälder)

Anhöriggrupp är guld värt, människor i samma situation, som vet hur det känns. Goda vänner o mina andra barn. (Meryem, 55 år, förälder)

Resultatet som redogjorts ovan har stöd i forskningen utförd av Nordgren et al. (2019) som belyser att grupper där anhöriga kan finna stöd är avsevärt betydelsefullt av den orsaken att det finns goda möjligheter för dem att få en förståelse för deras problem och situation. Forskarna konstaterade att de som deltog i studien själva upplevde att de blivit hjälpta av stödgruppen. Två av respondenterna hade erhållit stöd i form av stödgruppen Nar-Anon, men beskrev däremot inte sina upplevelser gällande stödet. Vidare beskrev två andra respondenter sina erfarenheter av att ta emot hjälp genom stödprogrammet CRAFT. Något som tydliggörs är att det finns skilda meningar kring hur stödet upplevdes hjälpa de anhöriga.

Jag fick stor hjälp av anhörigstöd, först genom XX och sedan genom Beroendemottagningen. Jag gick 1,5 år hos en fantastisk person på

Beroendemottagningen och tillsammans med min sambo fick verktyg genom metoden CRAFT. (Sofia, 53 år, förälder)

Socialtjänsten erbjöd föräldrastöd i form av CRAFT. Vilket hån?! Jag ska alltså lära mig att kommunicera med mitt barn på ett bättre sätt, för att undvika konflikter?! På

vilket vis hjälper det min son att inte ta droger? På vilket vis hjälper det mig att bära min sorg och min frustration och ger mig kraft? Herregud. Kränk och sänk föräldrar ännu mer! Det är ju samma som att säga att det är mitt fel som förälder att mitt barn tar droger. (Maria, 44 år, förälder)

Sofias berättelse tyder på att både hon och hennes sambo upplevt att de fått behjälpliga redskap för att hantera situationen. Det Sofia antyder stöds också av Meyers et al. (1998) forskning som konstaterar att CRAFT har positiva effekter på anhörigas svårigheter. Utifrån Meyers et al. studie påvisades att majoriteten av de som deltog hade erhållit en påtaglig minskning av ångest, depression samt aggression. Vidare framkom dessutom att metoden kan underlätta för anhöriga att motivera sina närstående att söka hjälp (Meyers et al., 1998). Utifrån ett systemteoretiskt perspektiv kan metoden CRAFT anses vara den energipåfyllnad som tas in externt för att kunna uppnå homeostas inom familjens dysfunktionella relationer. Marias berättelse visar emellertid på en helt annan erfarenhet av CRAFT. I hennes

beskrivning framgår det att behandlingen upplevdes kränkande eftersom hennes känsla av att hon inte ansågs kunna kommunicera med sitt barn var stor. De två ovanstående citaten

tydliggör att upplevelserna kring vilken metod som verkligen anses vara ett stöd kan skilja sig åt individer emellan. Oavsett vilket stöd som finns att tillgå kommer det alltid finnas ett behov av att lyfta fram och uppmärksamma anhörigas behov av stöttning. Matilda var en av dem som beskrev om hennes upplevelser kring behovet av ett individanpassat stöd.

...har sökt stöd på olika sätt men har upplevt att dom människor jag stött på inte har varit riktigt förstående i att vissa lösningar inte går att applicera på alla människor. (Matilda, 26 år, syskon)

Förbättringsmöjligheter

I analysen av berättelserna är det omöjligt att förneka att majoriteten av respondenterna tydligt upplever att stödet till anhöriga kan utvecklas på flera plan. Några av respondenterna beskrev att de känner sig bortglömda bakom personen i missbruk och hade en önskan om att gruppen lyfts fram i ljuset. Det framkom också en stark viljeyttring om att synen på

medberoende som fenomen måste förändras hos omgivningen och samhället i stort. Likaså måste förståelsen för att alla individer som är medberoende har ett stort behov av stöd liksom personer med missbruksproblematik.

Jag tänker att rent generellt så behöver samhället se och förstå att medberoende är minst lika illa som missbruket, samma beteenden och istället för droger så missbrukar vi missbrukaren. (Johanna, 32, annan nära släkting)

Hela familjer behöver ett holistiskt stödapparat. Inte bara förälder eller den unga utan alla i familjen för att bryta skadade sjuka störda och dysfunktionella relationer. (Linda, 53 år, förälder)

En faktor som framkom i flertalet berättelser var att informationen om anhörigstödet upplevdes svårtillgängligt. Några respondenter uttryckte en önskan om att stöd samt

information om stödet skulle bli mer lättillgängligt såsom exempelvis en specifik jourtelefon som anhöriga kan ringa till dygnet runt. Något som tidigare konstaterats är att anhöriga bär på en skuld och skam över sin situation. Butler och Bauld (2005) poängterar att det finns vissa svårigheter med att tala om den problematik som föräldrar upplever för omgivningen, exempelvis socialarbetare med anledning av att föräldrarna skulle framstå som otillräckliga. Ett liknande konstaterande gör även Richert et al. (2018) som understryker att många anhöriga känner en olust att söka hjälp till följd av de vanligt förekommande skuld- och skamfyllda känslorna. Svårigheter att berätta om sina upplevelser för professionella förekom bland både föräldrar och syskon.

Vara mer lättillgängligt på riktigt och kanske även nå ut till allmänheten mer, när någon blir omhändertagen eller helt enkelt uppmärksammad om att där finns ett beroende att man försöker istället nå ut till anhöriga direkt då det i början är lätt att känna skam och känna sig ensam i sin situation. (Matilda, 26 år, syskon)

Såsom tidigare forskning påvisat kan olusten att söka och be om hjälp riskera att den

professionella hjälpen uteblir (Butler & Bauld, 2005). Carolas berättelse framlägger bevis på att hjälp uteblivit.

Svårt att få hjälp! Som barn till en missbrukande förälder som syster till en

missbrukande bror som mor till en missbrukande son har jag aldrig fått frågan om hjälp eller stöd till mig eller oss! [...] Allt pratades o hanterades inom familjen! Skammen var stor. (Carola, 63 år, förälder)