7.1 Övergripande diskussion
Studiens syfte har varit att besvara en rad frågeställningar rörande behandlingsassistenternas attityder kring de placerade ungdomarnas delaktighet i behandling. De teman som framträder i analysen av det insamlade empiriska materialet stämmer väl överens med mina tre
frågeställningar, vilket kan förstås genom att intervjuguiden, trots dess semistrukturerade natur, i mångt om mycket bygger på resultat från tidigare forskning som berör samma område.
Efterhand som analysarbetet fortskridit har jag blivit medveten om en rad begränsningar med mitt teoretiska ramverk i förhållande till mitt syfte och mina frågeställningar. Harts kriterier
54 för delaktighet används förtjänstfullt vid studier av ungdomars egna upplevelser av
delaktighet, och kunde även tänkas vara behjälplig vid analys av personalens attityder till delaktighet. Det finns dock svårigheter med att använda en modell som utvecklats för att mäta ungdomars grad av deltagande/delaktighet, för att undersöka en tredje persons attityd kring ungdomarnas delaktighet. Trots modellens trubbighet anser jag att den erbjuder en intressant tolkning av resultatet som berör just detta tema.
Goffmans (2011) Totala institutioner är troligen en av de mest kända och institutionskritiska texterna inom den sociologiska forskningen. Den organisation författaren beskriver är en slags idealtyp av den förtryckande institutionen, vare sig det rör sig om sjukhus, fängelser, kloster, militärbaser eller psykiatriska avdelningar, och berör just hur denna organisation på olika sätt fungerar till att bryta ner de intagnas personlighet. I denna studie har jag valt att använda mig av Goffmans teorier främst kopplat till min analys av personalens dubbla roll och relationen mellan personal och ungdom. Trots kritiken mot Goffmans beskrivningar, anser jag att hans modell fyller en viktig funktion vid analysen av inneslutande institutioner i vårt samhälle. §12-hem i Sverige delar många utav den totala institutionens kännetecken, men man får inte glömma att de institutioner som Goffman beskriver existerade i 1960-talets USA och Kina. Idag ser verkligheten annorlunda ut och kontexten är istället 2000-talets Sverige.
Studiens urvalsprocess har vissa svagheter som i mångt om mycket har sina orsaker i de speciella omständigheter som råder vid den undersökta institutionen. Då min tanke aldrig varit att undersökningen ska resultera i generaliserbar kvalitativ data, är bristerna i urvalet enligt mig inte av någon större vikt för resultatet. Det faktum att jag i studien endast valt att undersöka attityderna hos behandlingsassistenterna, och inte institutionens andra
yrkesgrupper, har en rad orsaker. Dels handlar det om behandlingsassistenternas unika insyn i vardagslivet på avdelningarna, dels i studiens tidsbegränsningar. Vid en större och bredare underökning av personalens attityder kring delaktighet finns grund för att inbegripa alla verksamma yrkesgrupper inom institutionen, detta för att skapa en bild som är mer jämförbar med resultat från studier av ungdomars egna upplevelser.
Resultaten från undersökningen följer väl det som framkommer i tidigare forskning, och är på så vis förväntade. På en rad punkter överensstämmer personalens berättelser med ungdomars berättelser, kanske framförallt rörande brister i relationerna mellan ungdomarna och
55
7.2 Implikationer för forskning och praktik
Ambitionen med denna studie har varit att belysa en sällan belyst sida i forskningen som berör ungdomars delaktighet; hur professionella hjälpare uppfattar och funderar kring dessa frågor. Klienter i alla delar av det sociala arbetet befinner sig redan från första början i underläge, i en utlämnad situation av relativ maktlöshet (Skau 2008). Inom forskningen är delar av detta faktum väl undersökt, men sällan betonas att de placerade ungdomarnas vardag skapas tillsammans med en rad olika yrkeskategorier, kanske främst avdelningarnas
behandlingsassistenter. Alla delar av denna personalkedja, tillsammans med anhöriga, fyller en viktig kontrollfunktion i att ungdomarnas lagstiftade rättigheter kring delaktighet och inflytande efterlevs på institutioner runt om i landet. Placerade ungdomars delaktighet är beroende av ett vuxet aktörskap (Mattsson 2008), och personalgruppen samt den enskilda hjälparen utgör nyckellänken för lyckad delaktighet och reellt inflytande för de unga. Hos den professionella hjälparen finns både möjligheterna och begränsningarna, potentialen att dämpa eller förstärka den strukturella maktaspekten (Skau 2008).
Studiens resultat visar på vikten av att i högre grad utvärdera hur alla de yrkeskategorier som arbetar närmast placerade barn och ungdomar, en särskilt utlämnad klientgrupp, tänker kring och upplever ungdomars delaktighet under placeringen. De intervjuade
behandlingsassistenterna visar på problem i Socialtjänstens kontakt med placerade ungdomar, främst hur ungdomar bemöts olika beroende på vem man har som socialsekreterare. Denna upplevda problematik skulle kunna vara av intresse för vidare studier. Detsamma gäller utvärderingar av det lösningsfokuserade arbetet och hur personalens attityder förändrats över tid. Statens institutionsstyrelse som helhet, och SiS ungdomshem Bärby i synnerhet, kan tänkas ha mycket att vinna på en utvärdering av förhållningssätt och tillämpning av
värdegrund i praktiken. Studien visar att den intervjuade personalen uppfattar ungdomarnas möjligheter till delaktighet och inflytande i vardagslivet på avdelningarna och i utformandet av behandlingsplaner på olika sätt. Här kan man fråga sig om det rör sig om skillnader i förhållningssätt, applicering av värdegrunden och arbetsmetoder mellan avdelningarna, eller i vilken grad den individuella hjälparen reflekterar över dessa frågor?
56 Slutligen bör berättelser om brist på feedback och upplevelser av degradering genom
fråntagande av arbetsuppgifter från personalens sida tas på allvar och utforskas vidare av ledningen, inte bara för institutionspersonalens skull utan även för de ungas.
57