Tilltalad och tillfrågad

Tilltalad och tillfrågad

En kvalitativ studie av personalens attityder

kring placerade ungdomars delaktighet och

inflytande i behandling på SiS ungdomshem

Bärby

Författare: Marcus Uhnbom

1

Sammanfattning

Studiens syfte var att undersöka personalens attityder kring placerade ungdomars delaktighet i behandling på SiS ungdomshem Bärby. Undersökningen grundas på fem intervjuer med behandlingsassistenter på de tre avdelningar inom institutionen som erbjuder behandling. Utifrån tre frågeställningar har jag sökt att undersöka dessa attityder, eventuella förändringar i dessa över tid samt hur personalen uppfattar yrkesrollens dubbla funktion varpå resultatet analyseras utifrån Harts teorier kring ungas deltagande samt Goffmans beskrivningar av den totala institutionen. Resultatet visar på att behandlingsassistenterna ser ungdomarnas

delaktighet och inflytande under placeringen som helt avgörande faktorer för

behandlingsresultatet, samtidigt som ett antal hinder för delaktighet beskrivs; främst i arbetet med behandlingsplaner och i kontakten med Socialtjänsten. Den dubbla yrkesrollen bekräftas i resultatet, och informanterna beskriver både vikten av att företräda ungdomarna och hjälpa dem att få fram egna resurser, samtidigt som man fyller en bevakande och gränssättande funktion. Likheterna med Goffmans totala institutioner är, förutom institutionens inneslutande karaktär, inte många. Däremot beskriver personalen många av de svårigheter i relationen mellan personal och ungdom som Goffman visar på i sin studie av 1960-talets institutioner. De informanter som arbetat mer än tio år på institutionen beskriver tydliga förändringar i attityder till ungdomarna, både gällande förhållningssätt och i arbetet med familj och nätverk. Införandet av ett lösningsfokuserat arbetssätt på Bärby beskrivs som den viktigaste enskilda faktorn till förändring.

2

Förord

Arbetet med denna uppsats har varit en lång, intressant och rolig process. Under arbetets gång har jag haft stor hjälp av en rad olika människor från ett flertal olika håll.

Först och främst vill jag börja med att tacka de behandlingsassistenter som ställde upp och blev intervjuade. Era berättelser, kloka insikter och djupgående analyser har gjort uppsatsen till vad den har blivit. Utan er medverkan hade denna studie varit omöjlig att genomföra. Jag vill även rikta ett tack till institutionen som helhet, institutionschefen, biträdande

institutionschef samt avdelningsföreståndarna som möjliggjort insyn i arbetet på SiS ungdomshem Bärby.

Tack till min handledare som gett mig konstruktiv kritik och uppmuntrande kommentarer.

Slutligen vill jag tacka min sambo för stöd under denna stundtals tuffa och motiga process, för att du stått ut med ångestutbrott och klagan samt lyssnat på mig när jag verkligen behövt det och kommit med värdefulla synpunkter.

3

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 5

1.1 Bakgrund ... 5

1.2 Syfte och frågeställningar ... 6

1.3 Disposition ... 6 2. Nyckelbegrepp ... 7 2.1 Delaktighet ... 7 2.2 Makt ... 8 2.3 Behandling ... 9 3. Tidigare forskning ... 10

3.1 Professionella hjälpares attityder till ungdomars delaktighet ... 10

3.2 Placerade ungdomars upplevelser av delaktighet ... 11

3.3 Relationen personal-ungdom ... 14

3.4 Sammanfattning ... 17

4. Teori ... 18

4.1 Totala institutioner ... 18

4.2 Handlingsliv och rollförlust ... 20

4.3 Personalens värld ... 21

4.4 Harts kriterier för deltagande ... 22

5. Metod ... 24 5.1 Bakgrund ... 24 5.2 Metodval ... 24 5.3 Datainsamling ... 25 5.4 Intervjuerna ... 26 5.5 Urval ... 26

5.6 Bearbetning och analys av insamlat material ... 28

5.7 Informanterna ... 29

5.8 Etiska överväganden ... 29

5.9 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ... 30

6. Resultat och analys ... 31

4

6.1.1 Vad är delaktighet? ... 31

6.1.2 Möjligheter till delaktighet och inflytande i vardagen ... 33

6.1.3 Husmöten – individuell eller kollektiv talan? ... 33

6.1.4 En stöttande personal ... 35

6.1.5 Vardagen på en öppen avdelning ... 36

6.1.6 Utformandet av behandlingsplaner ... 37

6.1.7 Kontakten med andra myndigheter ... 38

6.1.8 ”De institutionsskadade” ... 39

6.2 Personalens dubbla roll ... 40

6.2.1 Den goda relationen ... 40

6.2.2 Den goda vuxna förebilden ... 42

6.2.3 Relationens betydelse för behandlingsresultatet ... 42

6.2.4 Företrädaren ... 43

6.2.5 Gränssättaren och övervakaren ... 43

6.2.6 Maktutövaren ... 45

6.2.7 Personalens dubbla roll ... 46

6.3 Förändringar i personalens attityder över tid ... 47

6.3.1 Förändrade attityder? ... 47

6.3.2 Ett lösningsfokuserat arbetssätt ... 49

6.4 Sammanfattning och avslutande teoretisk analys ... 49

6.4.1 Personalens attityder ... 49

6.4.2 Den dubbla rollen ... 51

6.4.3 Förändring över tid ... 53

7. Diskussion ... 53

7.1 Övergripande diskussion ... 53

7.2 Implikationer för forskning och praktik ... 55

8. Litteraturförteckning ... 57

Bilaga 1 - Intervjuguide ... (59)

Bilaga 2 - Informationsbrev ... (60)

5

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Lite mer än en mil öster om Uppsala, ungefär tio minuters gångväg genom skog och böljande fält från väg 282 mot Almunge, ligger Bärby ungdomshem. Kommer du gående längs denna väg vintertid finns möjligheten att du på avstånd kan se en grupp tonårspojkar halka runt på skridskor på en nyspolad isbana. Är det sommar då du kommer strosande över krönet kommer du kanske höra glatt jubel och uppspelta hejarop från fotbollsplanen. Här, mitt ute på landet i närheten av Funbo, driver Statens institutionsstyrelse ett av sina många ungdomshem

anpassade för tvångsvård och verkställande av sluten ungdomsvård. Här bor endast pojkar mellan femton och tjugo år, en del med svår psykosocial problematik, andra med pågående kriminalitet och missbruk. Institutionsvård av barn och unga är ingen marginell företeelse i den moderna sociala barnavården. Enligt siffror från 2004 fanns cirka 3600 barn i

institutionsvård vid ett visst givet tillfälle, varav drygt femhundra av dessa befann sig på särskilda ungdomshem, så kallade §12-hem drivna av staten och till för de mest

problembelastade ungdomarna (Sallnäs i Denvall och Vinnerljung 2006).

Våren 2011 gjorde jag en tre månader lång praktik på SiS ungdomshem Bärby, en mycket lärorik tid som fick mig att tänka i nya banor och se saker som jag tidigare inte upplevt. Detta var min första personliga och praktiska erfarenhet av en så tydligt asymmetrisk maktrelation människor emellan, på en institution som i många situationer präglas av starka strukturella och hierarkiska maktförhållanden. Ungdomarna som är placerade här är alla tvångsplacerade, oavsett om det gäller utredning och behandling enligt LVU eller verkställande av sluten ungdomsvård enligt LSU, och alla avdelningar är antingen låsta eller låsbara. I stort sett alla faser i de dagliga aktiviteterna är planerade i förväg, ungdomarna bor, går i skolan och har sin fritid tillsammans och det finns en tydlig gräns mellan ungdomarna och personalen på

avdelningarna. Ungdomshem är en vanlig åtgärd från samhällets sida för att komma tillrätta med ungdomars problem. De övergripande målen för de behandlingsinsatser, som man i vissa fall erbjuder och i andra fall tvingar på, är att de ska underlätta den unges anpassning i

samhället samt till de normer och värderingar som råder där.

6 behandlingsarbetet hjälp att själv sätta upp realistiska mål för att öka motivationen till

förändring, med syftet att stärka den unge och hjälpa honom att finna verktyg att hantera sin vardag. Den modell som används, och således hela grunden för den behandling som man genomför, har ett starkt fokus på just klientens delaktighet. Delaktighet ska alltså möjliggöras inom ramen för tvångsbehandling.

Statens institutionsstyrelse har själva beställt ett antal rapporter som berör placerade

ungdomars delaktighet i behandling. Det har genom åren gjorts en rad forskningsstudier och undersökningar inom området, både i Sverige och internationellt, men fokus har sällan lagts på personalens attityder kring delaktighet. Den totala institutionen, med allt vad denna innebär, gör tydlig åtskillnad mellan placerade ungdomar och personal på avdelningen. Personalen fyller både ett övervakande syfte och skall bereda möjligheter och underlätta ungdomarna att tillvarata sina egna resurser. Denna dualitet är värd att undersöka. Eftersom avdelningspersonalen automatiskt blir en så stor del i de placerade ungdomarnas liv, och grunden för de placerade ungdomarnas behandling ligger i just deras delaktighet, vill jag undersöka hur personalen ser på frågor rörande ungdomarnas inflytande och delaktighet samt lyfta fram de eventuella svårigheter som kan finnas i personalens dubbla funktion. Studien utgår, som tidigare beskrivits, från en SiS-institution med LVU- och LSU-placerade pojkar.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka personalens attityder kring ungdomars delaktighet och inflytande i behandling på SiS ungdomshem Bärby genom tre frågeställningar:

 Hur ser personalens attityder kring ungdomars delaktighet och inflytande i behandling ut?

 Uppfattar personalen att det, under deras tid som yrkesverksamma, skett förändringar i attityder kring delaktighet och inflytande på Bärby ungdomshem?

 Hur resonerar personalen kring yrkesrollens dubbla funktion?

1.3 Disposition

7 uppsatsens uppbyggnad. Kapitel två utgörs av definitioner av nyckelbegrepp. Kapitel tre behandlar tidigare forskning på området som är relaterad till denna uppsats syfte och frågeställningar. I kapitel fyra redogör jag för de teoretiska ramar som jag valt att arbeta utifrån samt presenterar hur dessa ger de analytiska och begreppsliga verktygen för att utreda syfte och frågeställningar. Kapitel fem behandlar mitt val av metod. I detta kapitel beskrivs bland annat tillvägagångssätt, analysmetod och information rörande informanter. I kapitel sex redovisas resultatet av undersökningen i bearbetad form och med utdrag från intervjuer samt analyseras utefter mitt teoretiska ramverk. Kapitel sju består av en övergripande diskussion samt implikationer för forskning och praktik.

2. Nyckelbegrepp

För att skapa en gemensam grund att stå på, en gemensam utgångspunkt för att förstå vad undersökningen avser att studera, bör några av de nyckelbegrepp som används som en röd tråd i denna uppsats definieras och beskrivas lite närmre. De nyckelbegrepp som jag här väljer att närmare förklara är delaktighet, makt och behandling.

2.1 Delaktighet

Delaktighet är ett brett och svårbeskrivet begrepp som i denna uppsats används som ett paraplybegrepp ur vilket man kan läsa många meningar och betydelser. Som jag beskriver närmre nedan använder Hart (1992) det liknande begreppet deltagande, vilket han definierar som en process i vilken en person är delaktig i beslutsfattande som rör ens egen person och det samhälle man lever och verkar i. Hart menar att deltagande är grunden på vilken

demokrati kan byggas, och en grundläggande rättighet för varje medborgare i ett samhälle. I FN:s Barnkonventions tolfte artikel beskrivs dessa rättigheter närmare:

Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

(http://unicef.se/barnkonventionen)

8 alltså av en maktaspekt, samtidigt som det ger associationer till delaktighet, medborgarskap, självtillit, egenkontroll och självstyre. I socialt arbete ses empowerment som både teori och metod. Teorierna består i hur människor ska kunna nå kontroll över sina liv för att därmed kunna tillgodose sina egna intressen. Metoderna handlar mer om hur professionella hjälpare kan stärka de som saknar makt, både genom att uppmärksamma behovet av inflytande och självbestämmande, stärka utsatta människors självtillit och tilltron till den egna förmågan samt att undanröja hinder för klientens integrering i samhället (Meeuwisse 2006). När

professionella hjälpare representerar maktlösa gruppers eller individers intressen kan man tala om företrädarskap.

Askheim och Starrin (2010) finner i sin fördjupning i empowerment-litteraturen tre stora positioner; empowerment som etableringen av motmakt, som en marknadsorienterad

infallsvinkel och som en terapeutisk position. Grundläggande och gemensamt för samtliga tre positioner är en positiv syn på människan som ett i grunden aktivt och handlande subjekt som både vill och vet sitt eget bästa, förutsatt att rätt förhållanden skapas. Skillnaderna ligger mångt om mycket i vilken vikt man lägger på sambandet mellan den enskilda individens livssituation och strukturella förhållanden, huruvida individen ses som oberoende, kompetent och rationell. I grund och botten rör det sig alltså om ideologiska skillnader.

Det finns en rad begreppsmässiga definitionssvårigheter när det kommer till alla de begrepp som nämnt ovan. Då delaktighets-begreppet inom litteratur och forskning ofta vävs in i det bredare empowerment-begreppet, samtidigt som ofta även begreppet brukarmedverkan används för beskrivning av likande processer, menar jag att det inte helt går att skilja på begreppen. Jag väljer att använda mig av begreppet delaktighet för att beskriva alla processer där en person är med och beslutar om frågor som rör den egna personen, och således även teorier och metoder som berör möjligheterna att uppnå kontroll över sitt eget liv. Detta gör jag dels då jag tror att detta begrepp är det som undersökningsgruppen oftast kommer i kontakt med, och dels på grund av de ideologiska spörsmål som kan uppstå i bruket av empowerment-begreppet.

2.2 Makt

9 inte utnyttjas för att existera, utan bygger på just själva möjligheten att få sin vilja igenom. Meeuwisse m. fl. (2006) analyserar begreppet utifrån dels ett strukturellt synsätt, där olika strukturer i samhället bestämmer individers positioner och maktfördelningen dem emellan, och dels olika handlingsutrymmen där makten knyts till handlande aktörer och deras

handlingar. Denna analys liknar Foucaults (2006) genom betoningen på att makt är någonting som uttrycks i relationerna mellan människor. Maktaspekten finns inneboende i alla

relationer, och efterhand som relationer förändras, förändras även makten. Parterna i en relation är både utsatta för makt och gör motstånd i ett växelspel.

Vid studiet av makt i en organisation menar Morgan (2009) att den vanligaste

maktdefinitionen bygger på tanken att makt inbegriper en förmåga att få en annan människa att göra någonting som hon eller han inte annars skulle ha gjort. Förmågan att utöva makt har sin grund i en rad varierande redskap eller källor. Bland dessa finner vi bland annat formell auktoritet, kontroll över beslutsprocessen, kontroll över kunskap och information och utnyttjande av organisationens strukturer och regler. I min definition av makt tillämpar jag både ett strukturellt angreppssätt, som även inbegriper alla de maktkällor som finns inom exempelvis en organisation, och det växelvisa maktspel som finns i alla relationer, även mellan professionella hjälpare och klienter.

2.3 Behandling

Min definition av behandlingsbegreppet bygger i mångt om mycket på den yrkesgrupp som studien riktar sig mot att undersöka. Under placeringen på ett särskilt ungdomshem kommer ungdomen med stor sannolikhet i kontakt med åtminstone någon form av terapeutisk

behandling, ibland ett flertal olika. Dessa kan, beroende på institution och anledningen till placeringen, vara allt ifrån social färdighetsträning i ART (Aggression Replacement

Training), tolvstegsprogram eller övergreppsspecifik behandling. Behandlingsassistenterna, de personer inom personalgruppen som har störst och kanske även mest intim kontakt med de placerade ungdomarna, är sällan direkt delaktiga i denna terapeutiska behandling. Min

definition av behandling är således ”all den tid som en placerad ungdom spenderar på

10

3. Tidigare forskning

Den tidigare forskning kopplad till mitt syfte och mina frågeställningar som jag väljer att presentera nedan kan, enligt mig, delas upp i fyra olika kategorier som tillsammans kan skapa en god bakgrundsbild av det ämne jag valt att undersöka, samtidigt som den visar på brister i bredden av forskning rörande attityder kring inflytande och delaktighet. Först och främst finns forskning som rör andra professionella hjälpares attityder till ungdomars delaktighet. Denna forskning är dock knapphändig och berör inte direkt just mitt undersökningsområde då inga av de undersökta personerna arbetar vid någon form av institution. Jag har trots skillnader i upplägget valt att presentera resultaten från en sådan studie. Majoriteten av forskningen berör delaktighet utifrån den unges perspektiv och relationen mellan personal och ungdom, så kallade arbets- eller behandlingsallianser. Dessa ger en mycket intressant bild av den

upplevda situationen och är en bra bas att utveckla frågor rörande personalen utifrån. För att visa på en annan bild av dessa frågor väljer jag även att presentera forskning som berör de rättsliga, eller juridiska, aspekterna av delaktighet i behandling och några intressanta resultat från forskning om kön och genus inom den svenska institutionsvården.

3.1 Professionella hjälpares attityder till ungdomars delaktighet

Shemmings (2000) har i sin kvantitativa studie undersökt hur åttioåtta yrkesverksamma, arbetande inom ramarna för familjestöd och barn- och ungdomsenheter i området kring Norwich i Storbritannien, ställer sig till frågor rörande främst vid vilken ålder de tycker att barn- och ungdomar ska vara delaktiga i en rad olika beslut, samt huruvida de tycker att barn ska involveras i möten vid misstanke om att barnet far illa mellan sociala myndigheter, skola, familj och andra anhöriga. Studien utgår från deltagare vid en konferens om

barnavårdsutredningar, där hälften av respondenterna var socialarbetare och den andra hälften tillhörande andra yrkesgrupper. Dessa fick svara på enkäter och senare även delta i

kompletterande gruppintervjuer.

Analysen av den kvantitativa delen visar på två tydliga, i förhållande till varandra, motsatta positioner bland respondenterna (Shemmings 2000). Den första positionen innebar ett nästan totalt samtycke till att barns beslutsmakt bör stärkas, medan den andra positionen förhöll sig i en i det snaraste motsatt åsikt. I den första gruppen gick synen på barns delaktighet i

11 barnen, eller snarare ungdomarna, inte skulle ha beslutsrätt i basala frågor såsom tid för sänggående, val av kläder och att själva välja vad man vill se på TV, förrän vid sexton-årsåldern, ibland till och med arton-årsåldern. Socialarbetarna utmärkte sig i studien med att till stor del tillhöra den först positionen. Dessutom visar de efterföljande kvalitativa

gruppintervjuerna att socialarbetare, i kontrast till de andra yrkesgrupperna representerade i studien, gör skillnad på om barn tar beslut, eller är delaktiga och involverade i ett beslut. Slutligen poängterar författaren hur den professionella praktiken kombinerar det personliga och politiska, så även i frågor rörande barns -och ungdomars delaktighet i beslutsfattande (Shemmings 2000).

3.2 Placerade ungdomars upplevelser av delaktighet

I Anne Hermodssons och Cecilia Hanssons rapport Demokrati i det lilla – Ungdomars

delaktighet i sin behandling (2005) behandlas frågor rörande institutionsplacerade ungdomars

syn på delaktighet. Författarna undersöker om ungdomarna är delaktiga i planeringen av sin vård och behandling, hur de själva uppfattar att de kan uttrycka sina åsikter och önskningar om vård och behandling, deras kunskap och insyn i sin egen behandling, upplevelser av behandlingen samt hur ungdomarna ser på de lagar och bestämmelser som reglerar vården och hur de upplever själva tillämpningen av dessa regler. Undersökningen genomfördes genom intervjuer av placerade ungdomar på särskilda ungdomshem drivna av Statens

institutionsstyrelse med syfte att fånga ungdomarnas upplevelser av placeringen.

12 personal skiljer sig mycket mellan placerade flickor och pojkar, där pojkarna känner större tillit. Samtidigt anser de intervjuade ungdomarna att personalen i ganska hög utsträckning tar hänsyn till deras åsikter och att många av ungdomarna känner sig förstådda av personalen och tycker att personalen lyssnar på dem, vilket kan te sig aningen motsägelsefullt. Anledningen till dessa skillnader i ungdomarnas åsikter kan, enligt författarna, ligga i att det för

ungdomarna inte räcker med möjligheten att kunna säga vad man tycker, utan att det även måste finnas en mottagare som lyssnar och en reell känsla av att kunna påverka (Hermodsson och Hansson 2005). I jämförelse med kontakten med socialsekreteraren är ungdomarna mer positivt inställda till institutionspersonalen.

Titti Mattsson (2008), docent i socialrätt och verksam vid Juridiska institutionen på Lunds universitet, har i sin forskningsrapport Ungas delaktighet – Exemplet institutionsvård beskrivit och problematiserat de lagstiftningskrav för ungas delaktighet i beslut som rör placering på hem för vård eller boende. I rapporten undersöks den unges möjligheter att delta i frågor som rör vistelselsen, vilket kan handla om vård, behandling eller utbildning.

Mattssons övergripande syfte med studien är att utreda de rättsliga möjligheterna för en ung människa att påverka sin vistelse på en institution samt att reflektera över den faktiska innebörden av barns delaktighet vid myndighetsbeslut ur ett rättsligt perspektiv. Studien diskuterar innebörden av delaktighetsbegreppet utifrån Harts fyra minimikrav för deltagande samt hans deltagandestege och använder dessa verktyg för att undersöka och analysera hur kraven på delaktighet tar sig uttryck i svensk rätt. Vidare gör författaren en komparativ studie mellan norsk och svensk lagstiftning på området och presenterar en mindre studie av hur delaktighetskraven kan ta sig uttryck i institutionsvård i praktiken. Mattsson använder sig av en rättsdogmatisk, eller rättsanalytisk, metod, med vilken hon ämnar belysa och beskriva den praktiska tillämpningssituationen av lagstiftningen, det vill säga titta på hur den ”gällande rätten” ser ut och utgår ifrån ett fokus på barnet som subjekt samt aktörsperspektivet.

Mattsson (2008) beskriver hur det rättsliga läget för den institutionsplacerade ungdomen ser ut och hur en rad olika lagrum reglerar de många olika typer av beslut som den placerade ungdomen är föremål för under sin placering. Gränsdragningen mellan de olika typerna av beslut innebär, enligt författaren, ibland osäker mark där exempelvis frågor som rör kost, sovtider, fritidsaktiviteter och sådant som rör vardagen på institutionen i mer praktisk

13 önskvärd, dock menar hon att frågan om vilken typ av beslut det rör sig om inte bör spela roll i beslut som rör den unga personligen. Kraven på delaktighet finns där oavsett beslutstyp. Just dessa krav på möjlighet att delta oavsett den rättsliga beteckningen på beslutet uttrycks på olika sätt i olika lagrum. Placerade barn och ungdomar faller inte bara under offentligrättsliga regelverk och de krav på integritetsskydd samt ökad autonomi i takt med stigande ålder som dessa gör gällande, utan även under krav på medbestämmande uttryckta i föräldrabalken. Eftersom institutionen tar över det faktiska omsorgsansvaret övergår även skyldigheten att iaktta barnets självbestämmanderätt på denna. Författaren konstaterar att delaktighetskraven i svensk rätt är tydligast i beslut som rör myndighetsutövning, medan det i beslut som rör den praktiska verksamheten saknas särskilda krav på vilka delaktighetskrav som ska uppnås. Även graden av deltagande lämnas i lagstiftningen mycket öppen. Sammantaget konstateras i rapporten att svensk rätt i fråga om placerade barns rättsliga ställning i förhållande till delaktighet uppfyller Harts krav på deltagande, i vissa delar mer än andra, men inte specificerar graden av deltagande.

Forskningen pekar på de skillnader som finns mellan lagstiftarens avsikter och verkligheten så som den uppfattas av de unga institutionsplacerade. Ungdomarna i Hermodsson och Hanssons studie (2005) har i stor utsträckning en egen uppfattning om sitt vårdbehov, samtidigt som mindre än hälften av de som uppgav sig ha en behandlingsplan tyckte att denna

överensstämde med deras uppfattning om vad de behövde för hjälp.

Det finns, enligt Mattsson (2008), behov av att närmare reglera institutionsplacerade barns rättigheter i svensk lag, samt att det bör upprättas tydligare riktlinjer på myndighetsnivå så att alla tillämpare på berörd institution, kan överblicka sitt eget och den ungas handlingsutrymme i varje enskild situation. Livet för den unge institutionsplacerade är i mångt om mycket

14 Avslutningsvis betonar Mattson (2008) att barnet eller ungdomen inte ska behöva vara den enda ensamma aktören i sammanhanget. Vuxnas aktörskap är relevant för att förverkliga barnets rättigheter och skyldigheter. Ungas delaktighet ska förverkligas inom ramen för de relationer med utrednings- och behandlingspersonal, kontaktpersoner, lärare och

fritidspersonal som skapas under en vistelse på institution. Sallnäs (i Denvall och Vinnerljung 2006) föreslår i sin forskningsgenomgång ökade möjligheter för berörda barn, ungdomar och andra att framföra klagomål, exempelvis genom någon form av telefonlinje. Författaren menar att den asymmetriska maktrelationen som råder mellan ungdomar och personal i vårdmiljön pekar mot att man behöver möjliggöra för nya vägar att framföra missnöje och klagomål, både för ungdomar och berörda vuxna.

3.3 Relationen personal-ungdom

Heron och Chakrabarti (2003) beskriver i sin studie av ungdomshem i Skottland hur personalens brist på aktörskap, genom bristande resurser, minimal feedback och brist på styrning ovanifrån, kan leda till att personalen inte orkar eller kan involvera sig i särskilt utsatta barn -eller ungdomar. Denna maktlöshet sätter tydliga spår i relationen mellan personal och ungdomar, en relation som kan och bör skapa insyn i ungdomens behov hos

personalgruppen, samt lägga grunden för den unges aktörskap. Studien bygger på intervjuer av trettio yrkesaktiva vid sju olika ungdomshem, med syftet att undersöka personalens syn på och attityd till ungdomar boende på ungdomshem. Författarna menar att makt är hjärtat av varje definitionsprocess, och i den ständiga kamp mellan ungdomar och personal som förs på ett ungdomshem kan en maktlös personalgrupp vara oförmögna att definiera ungdomarnas problem. Utan bemyndigad (”empowered”) och delaktig personal kan inte ungdomarnas delaktighet och makt över sina egna liv få fäste, och man hamnar i ett läge där båda parter är förvägrade meningsfulla rättigheter inom ett förtryckande och försummande vårdsystem (Heron och Chakrabarti 2003).

15 placering på olika sätt. Varje individ interagerar med sin omgivning på sitt eget unika sätt. Några ungdomar i Johanssons och Anderssons studie (2006) beskriver upplevelser av stor maktlöshet, ofta sammankopplad till viljan att ta egna beslut i en situation där nästan all makt över beslut ligger hos någon annan. Relationen mellan personal och ungdomar är av mycket stor vikt för klimatet och kulturen på en avdelning och flertalet av de intervjuade före detta placerade ungdomarna beskriver vikten av hur de vuxna relaterade till dem. Författarna talar om hur ungdomar bildar allianser med delar av personalgruppen, och hur en sådan allians, mellan en ungdom och en specifik nyckelperson i personalen, kan innebära en stor hjälp i den egna upplevda förmågan att hantera svårigheter (Johansson och Andersson 2006).

Holmqvist, Hill och Lang (2007) gör en något bredare analys sin studie av vilka effekter dessa allianser har på behandlingen av antisociala ungdomar i sin helhet. Studien motsäger idén om en viss typ av enhetlig arbetsallians mellan ungdom och personal och visar på vissa faror med en allt för stark relation mellan personal och ungdom. Författarna menar att man istället bör tala om hur olika behandlingskontexter för olika klienter kräver olika behandlare med olika typer av behandlingar, i kombination med olika relationer till klienten. Alltså bör dessa arbetsallianser endast ses utifrån just sin unika kontext och unika relationer mellan personal och ungdom. Studien visar på att behandlingens resultat bygger på samarbetsaspekten i relationen mellan personal och ungdom. Om ungdomen känner att behandlingen är till någon nytta, samtidigt som personalen inte visar på överdrivet positiva och nära känslor för klienten, finns det hopp för att behandlingen kan lyckas (Holmqvist, Hill och Lang 2007).

Innebörden av en arbetsallians mellan ungdom och personal beskrivs av Hermodsson och Hanssons (2005) som existensen av en enighet om behandlingsmål, förmåga till samarbete samt en förtrolig och respektfull relation. I sin studie har författarna inte mätt förekomsten av arbetsallianser specifikt, men studiens resultat i olika aspekter tyder på att en sådan typ av ”ideal” arbetsallians sällan förekommer. Författarna är tveksamma till om det överhuvudtaget är möjligt för alla ungdomar på särskilda ungdomshem att skapa och behålla allianser med personal, då det sannolikt alltid finns en liten grupp ungdomar som är svåra att dra in i ett sådant samarbete.

16 personalens attityder kring ungdomars delaktighet i behandlingen, visar den på intressanta tankegångar hos personalen i tankar och resonemang kring kränkning, integritet, kontroll och disciplinering, som berör mina frågeställningar. Studien är ett resultat av ett beställningsarbete från Forsknings- och Utvecklingsenheten vid Statens institutionsstyrelse, skriven av två socionomer och fil dr i socialt arbete, och bygger på deltagande observationer vid tio stycken avdelningar inom SiS, både flick- och pojkavdelningar samt en könsblandad avdelning. Denna etnografiska ansats har även kompletterats med internetbaserade enkäter till all personal inom SiS. I studien presenteras klara skillnader i hur personal vid de olika avdelningarna beskriver pojkarna och deras behandlingsbehov på ett annorlunda vis än flickorna. Pojkarna beskrivs genomgående som farligare än flickorna med en gemenskap dem emellan som bygger på en hierarkisk ordning upprättad genom våld. De beskrevs av flera behandlare som psykiskt omogna, barnsliga och oförmögna att uttrycka sina känslor. Gällande pojkarnas behandlingsbehov ansågs det av extra vikt att vården skulle vara klar och tydlig och behandlare beskriver vikten av att visa vem det är som bestämmer. Flickorna beskrivs i studien mer utifrån en psykiatrisk tankeram, där de framställs som mer känslosamma och självdestruktiva, medan pojkarna beskrivs som förövare med ett eget ansvar för

tvångsomhändertagandet.

Författarna beskriver vidare hur det bland de undersökta ungdomsavdelningarna fanns två olika typer av organisationsformer, den ena med fokus på hög och tydlig struktur och den andre med utgångspunkt i det mänskliga relaterandet och institutionens ansvar mot den unge. Den första typen av vårdform, hemmahörande uteslutande på pojkavdelningar, baseras på standardiserade manualer, riskbedömningar och tydligt formulerade mål för den unge att arbeta mot. Den andra, däremot, handlar mer om att skapa en miljö där den unge känner sig trygg och ges möjlighet till alternativ. På både flick- och pojkavdelningarna beskriver

personalen vikten av att skapa struktur och sätta gränser, dock gjordes detta något annorlunda beroende på ungdomarnas könstillhörighet. Interaktionen med pojkarna domineras av en yttre och fysisk disciplinering, ett regelsystem som beskrivs som en del i själva behandlingen, medan interaktionen med flickorna domineras av samtal (Laanemets och Kristiansen 2008).

17 behandlingsplanering, är centrala för den upplevda möjligheten att kunna påverka

(Hermodsson och Hansson 2005). Sammantaget tyder resultaten från studien på att ungdomar placerade inom SiS är delaktiga i behandlingen i den mening som lagstiftaren och SiS interna råd avser, samtidigt vet många ungdomar inte om de har en behandlingsplan. Att ungdomen förstår vad behandlingsinsatserna går ut på och känner sig delaktiga i dessa förutsätter att de är konkreta och att det finns goda möjligheter för kommunikation mellan personal och ungdomarna.

3.4 Sammanfattning

En förutsättning för delaktighet är att personalen informerar de unga, frågar efter deras åsikter, samt lyssnar på dem och tar hänsyn till dem. Ungdomar tycker själva att det är viktigt att kunna påverka sin egen behandling och att de ges möjlighet till att i stor utsträckning ta ansvar för den. Känslan av att få komma till tals handlar i grund och botten om att det finns en ömsesidig kommunikation mellan den unge och personalen, att man diskuterar sig fram till en lösning. Här är det alltså inte alltid så att ungdomarna får igenom sin egen vilja, men känslan av att någon lyssnar på dem och tar deras åsikter på allvar är viktig. Möjligheten till påverkan och delaktighet inom SiS följer både lagstiftarens intentioner, SiS egna råd och riktlinjer, och lagstiftningen i sig följer Harts krav på deltagande, i vissa delar mer än andra. Samtidigt visar forskningen på behov av att närmare reglera institutionsplacerade barns rättigheter i svensk lag, samt att det bör upprättas tydligare riktlinjer så att institutionspersonal kan överblicka sitt eget och den ungas handlingsutrymme i varje enskild situation. Livet för den unge

institutionsplacerade är i mångt om mycket beroende på personal och de relationer som skapas dem emellan har betydelse för den unges upplevelser av behandlingen. Samtidigt visar forskningen på problem med en obemyndigad personal, med brist på eget aktörskap genom bristande resurser och styrning ovanifrån. Utan en delaktig personal får ungdomarna stora svårigheter att uppnå delaktighet och makt över sina egna liv, och man hamnar i ett läge där båda parter är förvägrade meningsfulla rättigheter.

Forskningen på området delaktighet är både bred och smal. Få studier fokuserar enbart på ungdomars delaktighet, medan delaktighet ofta nämns som en betydande faktor när det gäller forskning och behandling (Hermodsson och Hansson 2005). Forskningen behandlar frågor på området utifrån rättsliga och juridiska aspekter och aspekter som rör relationen mellan

18 liten del av tidigare studier fokuserar på dessa frågor utifrån de berörda professionellas

perspektiv, än mindre från institutionspersonalens.

4. Teori

Studiens teoretiska ramverk är uppbyggt utifrån en önskan att kunna analysera de olika frågeställningarna separat, utefter teorier som passar respektive frågeställning. Med detta som grund har jag valt att använda mig av två högst olika teorier för analysen av två väldigt olika frågeställningar, och helt utelämna teoretisk analys av förändringar i attityder över tid. Då en stor del av tidigare forskning som berör ungdomars egna upplevelser av delaktighet har sin utgångspunkt i Harts kriterier för delaktighet, låter jag dessa kriterier ligga till grund även för min analys av personalens attityder till delaktighet. För analys av personalens resonemang kring yrkesrollens dubbla funktion väljer jag att använda mig av Goffmans studie av totala institutioner och dennes beskrivningar av den förtryckande institutionen, detta då dagens svenska §12-hem delar många utav dess kännetecken.

4.1 Totala institutioner

Erving Goffmans (2011) definition av den totala institutionen grundas i teorier om

inneslutande effekter hos organisationen ifråga. Varje institution har inneslutande tendenser, det vill säga tar en del av medlemmarnas intresse och tid i anspråk och utgör något av en värld för dem, vissa av dem mer än andra. Dessa institutioners totala karaktär ses genom hindren för medlemmarnas sociala umgänge med världen utanför i kombination med institutionens

faktiska fysiska karaktäristika; låsta dörrar, höga murar, avlägsna geografiska placeringar med mera.

Foucault (2006) beskriver i sin historiska granskning av fängelseväsendets födelse och utveckling, Övervakning och straff, uppfattningen om fängelset som en alltomfattande disciplinär apparat vars metod är total tvångsuppfostran. Denna typ av institution är skapad för att ta sig an den intagne individens alla olika aspekter, den fysiska dressyren,

19 övervakning, förutom det rent disciplinära, är att få kunskap om varje intagen individ, hans uppförande, läggning och fortskridande förbättring. Foucault (2006) menar därför att dessa institutioner bör ses som platser där ett kliniskt vetande om de dömda kan utbildas. Detta mål leder till att de intagna ständigt måste kunna iakttas, samt att alla anteckningar som personalen kan göra måste registreras och bokföras.

Goffman (2011) beskriver en grund för det moderna samhällets sociala ordning i det att individen sover, roar sig och arbetar på skilda håll, med olika människor och dem emellan skilda auktoriteter, allt detta utan att följa någon övergripande rationell plan mer än vanlig vardagsplanering. I den totala institutionen däremot bryts murarna som skiljer dessa olika livssfärer från varandra ned och alla aspekter av individens liv sker på samma plats, med samma människor under en och samma auktoritet. Samtidigt är ofta dagens samtliga aktiviteter planerade i förväg och påtvingade uppifrån genom ett tydligt system av formella regler. Det viktigaste och kanske mest centrala draget hos den totala institutionen är att stora gruppers mänskliga behov behandlas genom en byråkratisk organisation och övervakas av personal vars huvuduppgift är bevakning och kontroll av att var och en i gruppen gör vad han blir tillsagd att göra. I denna byråkratiska organisation är således både den övervakade och styrda gruppen av intagna och den bevakande och kontrollerande personalen skapade för- och förutsätter varandra. Mellan dessa två grupper finns en grundläggande klyfta med mycket begränsad social rörlighet som bygger på stereotyper, begränsning av informationsflöde och självfallet även restriktioner beträffande kontakter med världen utanför för de intagna. Det är denna klyfta mellan personal och intagna, som är den huvudsakliga följden av att grupper av människor administreras utifrån byråkratiska principer (Goffman 2011).

Skau (2008) erbjuder en analytisk ansats för att studera och jämföra olika delar av

20 handlingsfriheten varierar inom ett och samma system, beroende på var man befinner sig i hierarkin. Under systemnivån finner vi personnivån med all samlad mänsklig och

professionell potential. Kombinationen av dessa två system skapar en modell för studiet av exempelvis en institution. Skau (2008) beskriver Goffmans totala institution utifrån begreppet

tvångskammaren, ett totalt förtryckande system med stor överensstämmelse mellan den

personliga och den strukturella nivån.

4.2 Handlingsliv och rollförlust

När den intagne först placeras på institution tvingas denne genomgå en rad förändringar. Vid ankomsten anländer den intagne med en beteendekultur skapad en privatvärld. Goffman (2011) beskriver hur denna kultur utifrån inte kan ersättas av den totala institutionens unika kultur, här sker alltså varken ackulturation eller assimilering i någon vidare form. Den kulturella förändring som inträffar i och med placeringen på den totala institutionen har snarare att göra med frånvaron av handlingsmöjligheter och oförmågan att hålla jämna steg med de sociala förändringar som sker utanför. I den nya omgivningen som den intagne nu skall leva i finns en rad begränsningar av kontakten med världen utanför, en rad barriärer som den totala institutionen bygger upp för att inskränka den intagnes personlighet och bryta sönder den rollindelning som möjliggjorts genom en social ordning i hans privata värld. Från en tydlig uppdelning av individens roller och en vetskap om att ingen av de roller man spelar kommer att orsaka hinder eller problem med relationer man har i någon annan roll, till en nedbrytning av de murar som håller livssfärerna och rollerna åtskilda.

Samtidigt som de intagne berövas det stöd som en tidigare social ordning utgjort underkastas han en serie förödmjukelser, förnedringar och kränkningar. Denna process skapar, enligt Goffman (2011), en rollförlust, brytning med tidigare roller och slutligen även en acceptans av själva rollförlusten hos den intagne. En typ av förödmjukelse som verkar på ett subtilt och indirekt sätt är förlusten av handlingssliv, det vill säga en uppsplittring av det normala sambandet mellan den handlande individen och dennes handlingar. Denna förlust av

handlingsliv skapas på en rad sätt inom den totala institutionen, men ett av de mest effektiva sätten är plikten att anhålla om tillåtelse eller medel för en rad småsaker som man i sitt liv utanför institutionen skulle kunna utföra på egen hand och bestämma över själv. Plikten skapar och tydliggör den intagnes roll som underordnad och beroende och leder till ett

21 sig om att behöva be om tillåtelse om allt ifrån att röka, använda telefonen, titta på TV eller raka sig. Dessutom kan det ibland förekomma oklara regler som upprätthålls av en ständigt närvarande auktoritet, i kontrast till livet ute i samhället. Med dessa kränkningsprocesser och förhållandet mellan individens önskningar och institutionens intressen omöjliggör, enligt Goffman (2011), den totala institutionen just de handlingar som ute i samhället bekräftar för den handlande individen och dennes omgivning att han är en person med kontroll över sin värld, en person med självbestämmande och handlingsfrihet. Denna brist på delaktighet och kontroll kan skapa en känsla av att vara nedflyttad i det åldersgraderade systemet samt känslor av personlig oförmåga. Slutligen beskriver även Goffman (2011) hur den intagne ofta inom organisationens ram erbjuds ett litet antal klart definierade belöningar och förmåner i utbyte mot lydnad av personalen. Vid god skötsamhet erbjuds således den intagne permissioner, utflykter och liknande. Ett omkastat förhållande gäller när den intagne inte sköter sig.

4.3 Personalens värld

Goffman (2011) jämför den totala institutionens sätt att fungera med den av en stat, vilket innebär att personalen utsätts för liknande problem som dem som statstjänstemän har att arbeta med. Personalen kan knappast undgå att hamna i situationer med dilemman liknande de som alla personer vars uppgift är att leda människor hamnar i. De behandlingsprinciper som den intagne förväntas bli behandlad efter skiljer sig åt från person till person, vilket utmynnar i problem för personalen när det kommer till vem och vilkas principer som ska tillgodoses. Samtidigt finns ibland en konflikt mellan personalens förpliktelser att följa mänskliga principer vid behandlingen av de intagna och de krav på institutionell effektivitet som ställs på dem uppifrån.

22 ekonomiska, utbildnings- och behandlingsmässiga och de krav på institutionen som samhället ställer i form av dess skyddsfunktion. För att målen ska kunna uppfyllas skapas förklarande språk, referensramar och tolkningsscheman som både personal och intagna använder när beslut ska fattas och begripliggöras. Redan vid ankomsten till institutionen möjliggör

institutionens tolkningsscheman en automatisk identifiering av den intagne som just en sådan slags person som institutionen är skapad för att omhänderta, vilket inte endast innebär att man kallar och beskriver denne på ett visst sätt utan bottnar i ett grundläggande medel för social kontroll och åtskiljande mellan personal och intagna.

Skau (2008) beskriver socialisationen och rollinlärningen hos både hjälpare och klient och relationen dessa två roller emellan. Båda dessa två grupper måste lära sig hur man förväntas uppträda, men inlärningen ser olika ut för parterna. Hjälparen lär oftast sin roll på ett

strukturerat sätt, genom en kombination av teoretiska studier, praktisk erfarenhet och organiserad handledning av andra som redan internaliserat denna roll. På detta vis är socialisationen av hjälparrollen institutionaliserad och formell. Klientrollen, däremot, är informell och improviserad, och anpassas efterhand som ny erfarenhet av rollen görs. Samtidigt betyder socialisationen av klientrollen att personen måste lära sig genom ”försök-och-misstag”, beroende på vad som förväntas av både sig själv i en viss situation och olika hjälpare. I det första mötet mellan de båda parterna har oftast hjälparen redan lärt sig och internaliserat sin roll, medan klienten tvingas improvisera. Denna obalans är enligt Skau (2008) ett grunddrag i relationen mellan klient och hjälpare, och är i sin natur strukturellt betingad.

Personalens språk och formuleringar som rör förmåner och straff återspeglar den totala institutionens syften, och man tenderar att uppfatta de intagna i fientliga stereotyper, precis som de intagna tenderar att uppfatta personalen utifrån liknande stereotyper. Denna

allomfattande och stereotypa identifiering från personalens sida kan användas för att

kontrollera de intagna samt försvara institutionen utifrån dess målsättningar (Goffman 2011).

4.4 Harts kriterier för deltagande

Psykologen Roger A. Hart (1992) har utvecklat den så kallade deltagandestegen som kan fungera som en måttstock för barns och ungdomars delaktighet samt även utformar

23

to citizenship definierar han termen deltagande som en process i vilken en person är delaktig i

beslutsfattande som rör ens egen person och det samhälle man lever och verkar i. Deltagande är grunden på vilket demokrati byggs och fungerar som måttstock för vad demokratier ska mätas mot. Deltagande är en grundläggande rättighet för varje medborgare i ett samhälle. För att ett barn eller ungdom ska kunna sägas vara faktiskt deltagande eller delaktigt uppställer Hart fyra grundläggande kriterier. Fört och främst ska barnet ges möjlighet att uttrycka sin mening under processen. Det andra kravet är att barnet får information om själva processen och sin egen roll i denna. Det tredje kravet bygger på att barnet ska ha en meningsfull roll i processen, till skillnad från en dekorativ. Det fjärde och sista kravet är att barnet deltar frivilligt i processen. Denna frivillighet bygger således på att barnet har fått tillräcklig information om processen innan denne väljer att delta. För att uppfylla de krav som Hart sätter upp på deltagande måste samtliga av dess fyra krav vara uppfyllda.

Kathleen Comeau (2005) beskriver hur det stora flertalet interaktioner mellan unga människor och vuxna som utspelas inom ramen för en organisation vidhåller koncentrationen av makt och kontroll hos de vuxna. Organisationer vars syfte och mål är att bereda hjälp, finner det ofta enklare att arbeta för barnet än med det. Detta leder till känslor av maktlöshet och förlorad kontroll hos utsatta unga människor, och kan leda till att det utsatta barnet förlorar tron på sin egen förmåga och vikten av att få sin röst hörd. Slutligen kan detta scenario leda till att barnet blir avskräckt från att försöka vara delaktig i beslutsfattande rörande sitt eget liv, och på så vis även sin egen förmåga att bidra till positiva förändringar i sitt liv.

24

5. Metod

5.1 Bakgrund

För att få svar på mina frågeställningar är samtliga informanter behandlingsassistenter på någon av de tre avdelningar på SiS ungdomshem Bärby som erbjuder behandling. Den första fasen av undersökningen inleddes med att ta kontakt med biträdande institutionschef, tillika ansvarig för institutionens behandlingsavdelningar, varpå denne informerade respektive föreståndare för avdelningarna om mig och undersökningens syfte samt överlät dem att kontakta mig för att närmare, i samråd med mig, besluta hur vidare kontakter skulle tas. Då det på två av avdelningarna pågick omfattande omstruktureringar, var det inte möjligt för mig att personligen besöka respektive avdelningar under deras veckovisa arbetsplatsträffar för att informera om undersökningens syfte. Istället sändes informationen ut internt via e-post, och jag ombads ta kontakt med avdelningspersonalen via telefon för att ställa muntliga

förfrågningar. Vid min kontakt direkt med behandlingsassistenterna per telefon gjordes, efter inledande information om mig själv, syftet med- och behovet av undersökningen samt grundläggande information om individskydd och dess förutsättningar, intervjuförfrågningar till den personal som vid tiden för samtalet arbetade på avdelningen och motsvarade mina kriterier för urvalet (se Urval). Vid dessa förfrågningar tackade alla utom två av den berörda personalen ja till att delta.

5.2 Metodval

Jag har valt att utföra min studie med hjälp av kvalitativa intervjuer, detta då syftet med undersökningen är att studera behandlingspersonalens upplevelser av placerade ungdomars delaktighet genom attityder, funderingar och erfarenheter. Kvale och Brinkmann (2011) beskriver den kvalitativa intervjun som en forskningsmetod som ger ett privilegierat tillträde till människors upplevelser av världen runt omkring dem. Samtidigt har metoden som mål att komma åt nyanserade beskrivningar av olika kvalitativa aspekter av intervjupersonens

livsvärld som inte syftar till kvantifiering. Den kunskap som jag söker är svår att få fram genom kvantitativa metoder då dessa metoders fasta ramar begränsar informantens

25 täcka både faktaplanet och meningsplanet. Genom att lyssna till både explicita beskrivningar och åsikter och söka att uppfatta underförstådda budskap, det som sägs mellan raderna, kan undersökaren få grepp om båda dessa plan och ett fenomens mångfald.

För att kunna besvara underökningens frågeställning ligger mitt fokus på innebörderna av undersökningspersonens livsvärld, att försöka förstå sociala fenomen utifrån aktörernas egna perspektiv och beskriva världen som den upplevs och uppfattas av människor (Kvale och Brinkmann 2011).

5.3 Datainsamling

Kvale och Brinkmann (2011) menar att en semistrukturerad intervju ger möjlighet att erhålla beskrivningar av intervjupersonens levda värld baserat på dennes egna perspektiv. För att på bästa möjliga vis kunna närma mig studiens syfte och få svar på min frågeställning har jag arbetat utifrån semistrukturerade intervjuer, detta då frågeställningen kräver att tonvikten måste läggas på vad intervjupersonen uppfattar är viktigt vid en förklaring och förståelse av händelser, mönster och beteenden. Den semistrukturerade intervjun ger möjlighet till just denna flexibilitet, samtidigt som den ger möjlighet att behålla ett förhållandvis tydligt fokus på den specifika frågeställningen. Dessutom behövs en grundläggande struktur för att kunna jämföra det insamlade materialet i senare analys (Bryman 2007). Då den kvalitativa

forskningsintervjun inte syftar till kvantifiering av resultat utan har som mål att komma åt nyanserade beskrivningar av den intervjuades värld och således perspektiv på en viss given fråga, påminner den semistrukturerade intervjun om vardagssamtal, dock med ett specifikt syfte och mål. Dess flexibla form bygger på utförandet av en intervjuguide som fokuserar på vissa teman och kan innehålla allt ifrån enkla förslag till frågor, till tydligt formulerade frågor i listform (Kvale och Brinkmann 2011).

26 Inför intervjuerna utformades en intervjuguide (Se bilaga 1) med ett antal relevanta teman utifrån undersökningens frågeställningar. Denna lista över frågeområden användes som bas för formulering av ett antal mer specifika frågor direkt kopplade till min frågeställning. Utformandet av intervjuguiden utgår från att intervjupersonen i så hög grad som möjligt ska kunna styra ordningsföljd i samtalet, för att på så vis kunna uppehålla sig vid frågor och/eller beskrivningar som denne finner intressanta och på så vis tydligt kan visa på hur personen ifråga upplever sin värld och sitt liv. Denna flexibilitet rör själva genomförandet av intervjun lika mycket som utformandet av intervjuguiden (Bryman 2007).

5.4 Intervjuerna

Inför intervjuerna erbjöd jag att dessa skulle hållas i något av de avskärmade och ostörda rummen inne i administrationsbyggnaden. Samtliga intervjuer genomfördes dock i besöksrummen på respektive avdelning. Anledningarna till detta var först och främst praktiska, då alla informanterna ville bli intervjuade under eller i anslutning till arbetstid, vilket inte erbjöd några alternativ. Vikten av avskildhet var genomgående min första

prioritering vid val av plats, inte bara för att skydda informanten utan även för att kunna få en öppnare och mindre tillrättalagd berättelse. De flesta val av platser för intervju har både för- och nackdelar, både när det rör forskningsetiska spörsmål och frågor om trovärdigheten hos insamlad data (Trost 2009). Innan intervjun påbörjades tilldelades informanterna ett

informationsbrev (se Bilaga 2) med information angående deltagande i projektet, innehållande undersökningens syfte samt beskrivningar av de förutsättningar som gällde för intervjun i form av frivillighet, konfidentialitet samt bruk av den färdiga uppsatsen, som de ombads läsa igenom. Under intervjun använde jag mig av digital ljudbandspelare för registrering, då detta möjliggör för ett starkt fokus på respondenten och vad denne har att berätta. Intervjuerna genomfördes under fyra dagar över loppet av två veckor mellan den 29:e november och 8:e december, och tog mellan femtio och sjuttio minuter vardera att genomföra.

5.5 Urval

27 samlevnadskurser, ART, familjemöten, riskbedömningar med mera. Att jag själv gjorde min praktik på Bärby och senare även arbetade där har också haft en stor roll i mitt val att

undersöka just den personalgrupp som jag valt att fokusera på. Jag själv arbetade på

utredningsavdelningen och valde därför helt bort denna avdelning från studien av skäl rörande validiteten i undersökningen.

Trost (2009) menar att det i samband med kvalitativa studier oftast är ointressant med i statistisk mening representativa urval, och intressant i mitt fall var att få en så stor variation som möjligt inom intervjugruppen. Kvale och Brinkmann (2011) menar att antalet

nödvändiga intervjupersoner beror på undersökningens syfte, och bör styras utifrån avsikt och mål. Trost (2009) talar om strategiska urval, där ett antal variabler eller karaktäristika som är av teoretisk betydelse väljs ut, för att sedan minimera dessa variabler till värden som är lätt iakttagbara. Exempel på sådana värden skulle kunna tänkas vara kön och ålder.

Jag har i denna studie valt att inte förhålla mig till könsfördelningen i urvalsprocessen, då syftet med underökning inte är att jämföra eventuella skillnader i attityder mellan könen. Däremot har ålder tagits in i beräkningen vid mina kontakter med tänkbara intervjupersoner, dels för att bredda undersökningsgruppen, och dels för att en av mina frågeställningar behandlar just förändring av attityder över tid. Samtidigt har jag velat nå personer i personalstyrkan med erfarenhet och kunskap nog om verksamheten för att kunna besvara mina frågeställningar. Med denna anledning valde jag att begränsa andelen tänkbara

informanter till personer som arbetat minst sex månader inom den här typen av verksamhet. Min egen vetskap om institutionen ifråga, och om till vilken grad som verksamheten är beroende av timvikarier, valde jag att inte göra några begränsningar i form av krav på fast anställning. De grundläggande kriterier som jag utefter syfte och frågeställningar, samt rådande praktiska förutsättningar, satt upp för vad som är en lämplig informant är således att informanten skall vara behandlingsassistent samt har arbetat på avdelning/avdelningar som erbjuder behandling i minst sex månader. Utefter dessa två kriterier har jag i urvalsprocessen försökt bredda intervjupersonernas åldersspann.

28 tillfällighetsurval, genom det faktum att jag i mitt sökande efter personer som var villiga att låta sig intervjuas, ringde till avdelningarna och ställde muntliga förfrågningar till de som råkade svara telefonen vid just det tillfället (Bryman 2007). Efter tillåtelse att personligen kontakta avdelningspersonal, har urvalet gjorts utefter variabeln ålder för att i urvalet få en så stor spridning som möjligt, samt ovan nämnda arbetserfarenhet. Bryman (2007) belyser frågan om bekvämlighetsurval som ett resultat av faktorer som tillgänglighet på informanter, men även utifrån en uppfattning om den kvalitativa undersökningens mål, där representativitet inte är av samma vikt som vid en kvantitativ undersökning. Urvalet är alltså varken

representativt eller styrt av nyckelpersonerna inom organisationen på Bärby som jag gått igenom för att få tillgång till intervjupersonerna.

Jag har valt att begränsa min studie till fem intervjupersoner och fem intervjuer, det vill säga ett intervjutillfälle per person. Detta gör jag av en rad anledningar; dels på grund av de snäva tidsbegränsningarna och resurserna, men även för att materialet ska vara hanterbart. En annan anledning är att SiS ungdomshem Bärby är en liten institution, och min inriktning på

institutionens tre avdelningar som erbjuder behandling gör urvalet ännu mindre. Dessutom finns en rad belägg för en avtagande kunskapsavkastning bortom en viss punkt (Kvale och Brinkmann 2011) och att kvaliteten på intervjuerna, inte antalet, är det som är och bör vara av betydelse. Samtidigt finns möjlighet att utöka antalet intervjuer efterhand om kompletteringar behövs (Trost 2009).

5.6 Bearbetning och analys av insamlat material

Från inspelningarna av intervjuerna transkriberade jag utan att lägga tonvikt på att ange pauser, betoningar och emotionella uttryck. Detta har sin grund i att jag inte ämnade göra en språklig analys av materialet, utan var ute efter innebörden av den intervjuades svar.

I den inledande analysen använde jag mig av meningskoncentrering, där intervjupersonernas yttranden dras samman till kortare formuleringar för att på så vis komma åt huvudinnebörden av det sagda formulerat i några få ord (Kvale och Brinkmann 2011). På detta sätt kunde jag både tolka texten utifrån hela satser eller meningar, med alla längre uttryckssätt som väckte nyfikenhet och inte endast kodning ord för ord (Trost 2009), samtidigt som dessa

29 materialet i kategorier med hjälp av de i förväg valda teman som jag använt mig av i

intervjuguiden. Då jag mitt mål varit att beskriva och förstå sociala fenomen utifrån intervjupersonernas egna perspektiv gav jag i detta arbete även utrymme för att utveckla ytterligare teman genom analys och tolkning av materialet. Då detta arbete var slutfört jämfördes de nedskrivna texterna under varje tema, och dessa teman delades in under

respektive frågeställning. Utifrån tidigare forskning och mitt teoretiska ramverk analyserades varje tema.

5.7 Informanterna

För att ge största möjliga konfidentialitet är samtliga informanters namn fingerade och avdelningarna som de arbetar på hålls i så hög grad som möjligt utanför redovisningen av resultat och analys. Informanterna är mellan 30-57 år gamla, men deras individuella ålder hålls även denna utanför redovisningen för att säkra konfidentialitet, och har arbetat på Bärby mellan 6 månader och 18 år. Majoriteten av dem har erfarenheter både från andra avdelningar inom samma institution samt av en rad annan typ av socialt arbete, bland annat

socialsekreterare, kontaktperson och personlig assistent. Fortsättningsvis kommer de intervjuade behandlingsassistenterna att kallas Richard, Johan, Maria, Helene och Stina.

5.8 Etiska överväganden

Som jag beskriver i uppsatsens inledande kapitel har jag själv erfarenhet av SiS ungdomshem Bärby, då jag gjorde en tre månaders praktik där för att sedan fortsätta arbeta som

vikarierande behandlingsassistent. Dessa erfarenheter är knutna till institutionens

utredningsavdelning, och var i sig en avgörande faktor för mitt val av syfte, frågeställningar och undersökningsplats. Samtidigt var dessa personliga erfarenheter på utredningsavdelningen helt avgörande för mitt urval. På detta vis är jag bekant med institutionen som helhet samt har viss bekantskap med den personal som arbetar även på de avdelningar som erbjuder

behandling. Jag har träffat samtliga av mina informanter tidigare. Det faktum att jag har en hel del förkunskap kring både verksamheten, informanterna och det dagliga livet på

avdelningarna, har jag tvingats förhålla mig till redan i ett inledande skede av

30 effekt som mina förkunskaper kan få på materialet och endast fokusera på informanternas berättelser. Trots alla säkerhetsåtgärder sker det i själva analysen av materialet tolkningar av dessa berättelser, som ofrånkomligt filtreras genom mina förkunskaper. Medvetenheten om detta har varit med mig under hela processen och tvingat mig att ständigt reflektera över min egen roll i tolkningarna.

Det faktum att jag känner till verksamheten och är ytligt bekant med informanterna sedan tidigare kan ha hjälpt mig att komma åt information och berättelser som de annars kanske inte hade delat med sig. Jag uppfattar att informanterna var trygga i intervjusituationerna och kunde ge uttryck för kritik mot verksamheten. Intervjuerna kan liknas vid samtal som flöt på obehindrat.

Mitt fokus under hela undersökningens gång har legat på att respektera den intervjuade och dennes integritet samt vara noga med informerat samtycke och konfidentialitet. Den etiska utgångspunkten för studien grundas i Vetenskapsrådets (2002) fyra allmänna krav på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Innan intervjuerna fick var och en av

informanterna läsa igenom ett informationsbrev (se Bilaga 2) med information angående deltagande i projektet, innehållande undersökningens syfte samt beskrivningar av de förutsättningar som gällde för intervjun i form av frivillighet och konfidentialitet. Jag har i största möjliga mån försökt avidentifiera informanterna i resultatredovisningen.

5.9 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

Frågor som rör validitet och reliabilitet i kvalitativ forskning är problematiskt då begreppen har sin grund i den kvantitativa forskningsmetoden och dess krav på mätbarhet. Kvale och Brinkmann (2001) talar och validitet inte enbart utifrån frågor om begreppsbildning och vilka metoder som använts, även forskarens person är avgörande för bedömningen av en

31 Jag har under forskningsprocessen lagt stor vikt vid att skapa en intervjuguide som fångar upp just de teman som svarar mot mitt syfte och mina frågeställningar, samt under intervjuernas gång frågat om meningen med det som sägs och varit uppmärksam på ”den röda tråden” i intervjupersonernas historier för att på så vis löpande validera intervjupersonernas berättelser och minimera risken för missförstånd i vårt mellanmänskliga möte. Som ett sätt att öka min egen reliabilitet och förhoppningsvis motverka ledande frågor eller att samtalet styrs åt ett visst håll, har informanterna getts möjlighet att resonera fritt. Kvale och Brinkmann (2011) diskuterar till vilken grad intervjuresultatens reliabilitet är önskvärt i förhållande till den kreativitet och variationsrikedom som den kan motverka.

Bryman (2007) menar att resultatet av den kvalitativa forskningen ska generaliseras till teori och inte till populationer, eftersom de personer som intervjuas i en kvalitativ undersökning inte kan vara representativa för en population. Jag delar resonemanget att kvaliteten på de teoretiska slutsatser som dras med kvalitativ data som grund är det viktigaste vid bedömning av generaliserbarhet. Jag lade redan inledningsvis ner mycket tid och tanke på att skapa ett teoretiskt ramverk som kunde tänkas göra mitt empiriska material rättvisa vid analysen.

6. Resultat och analys

Nedan redovisar jag resultaten från min undersökning. Varje frågeställning undersöks utifrån en rad teman som framträtt vid analysen av det insamlade materialet, samt jämförs med tidigare forskning och teorier som berör just dessa områden. I slutet på kapitlet följer en sammanfattning och avslutande analys utifrån mitt teoretiska ramverk. Alla citat som återges i texten är tagna från intervjuerna.

6.1 Personalens attityder till ungdomarnas delaktighet

6.1.1 Vad är delaktighet?

32 Eftersom samtliga intervjuade beskrev begreppen utifrån sina egna unika referensramar, erfarenheter och roller, väljer jag att här redogöra för samtligas grundläggande definitioner av begreppen. Detta både för att visa på skillnader och likheter, och för att ge en bild av den begreppsmässiga bredden.

Johan beskriver hur delaktighet, utifrån den målgrupp som man arbetar med på institutionen, på följande vis:

Delaktighet utifrån det vi arbetar med här handlar mycket om att inte bli överkörd, att man inte ska se över någons huvud. Att de ska bli tillfrågade och tilltalade, egentligen. Att de inte ska vara rekvisita på avdelningen, utan att de faktiskt har en roll att spela i sin egen utveckling.

Stina betonar vikten av att pojkarna är med i planeringen av vardagen:

Att man har en god planering för pojkarna det tycker jag är skitviktigt, och att de är med. Det går inte att göra en planering utan att de är med, för då blir det någonting som vi vill att de ska göra, och det kommer aldrig att funka. Sen att de är med, de ska kunna säga vad de tycker och tänker om den här planeringen rakt ut. De ska kunna känna den tryggheten, annars skulle det aldrig fungera. Då kan vi lika gärna skippa allting.

Hon beskriver hur ungdomarna, när de ges mera ansvar, ofta växer som personer och klarar av att göra saker och ting som de tidigare inte gjort. Delaktighet handlar mycket om att

33 Genom att få prova att göra saker och ting som man inte är van vid att göra, samtidigt som man ges beröm om man gör ett bra jobb, menar Maria att man bygger upp mycket

självförtroende och självkänsla. Detta kan röra sig om allt ifrån att tilldelas ett städområde till att vara med och fålla upp ett par byxor:

De kan ju inte sy, men man kan ju mäta och nåla. Små saker som ändå är så viktiga, att de här ungdomarna som är väldigt ovana får vara delaktiga helt enkelt.

För Helene handlar delaktighet mycket om att man tillsammans gör saker och ting för att nå ett uppsatt mål. Här utgår delaktigheten från ungdomarnas möjligheter att vara med och utforma exempelvis sin egen behandlingsplan, samt betonar familjens roll i hela arbetet med och kring den placerade ungdomen, att även de blir lyssnade på och ges möjlighet att känna tillit. Inflytande handlar, enligt Helene, om att man kan vara med och påverka hur ens dag på avdelningen ser ut.

6.1.2 Möjligheter till delaktighet och inflytande i vardagen

Hur ser då behandlingsassistenterna på vilka möjligheter till delaktighet och inflytande som ges på sina respektive avdelningar? De intervjuade ger en ganska uniform bild av de möjliga forum som finns för ungdomarna att vara med och påverka sin vardagliga situation, däremot finns skillnader i hur man tolkar graden av inflytande vid dessa.

Några i personalen beskriver ungdomarnas möjligheter till delaktighet som något begränsade, då det mesta som händer på avdelningen och kring ungdomarna under placeringen är

byråkratiskt styrt genom en rad lagar och regelverk, även om ambitionen är att hela

behandlingen ska vara individuell och utformad efter enskilda behov. Möjligheterna till både delaktighet och inflytande tolkas som begränsade i och med att det handlar om placering på ett §12-hem, och det finns skillnader i hur man hanterar exempelvis frågor som rör

permissioner utifrån om ungdomen är placerad enligt LVU eller LSU.

6.1.3 Husmöten – Individuell eller kollektiv talan?

34 möjligheter till inflytande är allra tydligast och störst. Maria beskriver gruppmöten en gång i veckan där ungdomarna har möjlighet att lyfta fram sina åsikter, tankar och idéer, vilka senare under veckan behandlas under personalens veckomöte, eller APT (arbetsplatsträff), utifrån de lagar och regler som ska efterföljas samt hur ordningen för tillfället är på avdelningen.

Richard berättar att man på husmötena behandlar frågor rörande allt ifrån att få besök, ansöka om permission, vem eller vilka som ska vara på ens telefonlista, till hur man ska strukturera upp helgen i form av promenader, idrott eller tillgång till massagestolen.

Behandlingsassistenterna beskriver olika sätt på vilka ungdomarna diskuterar frågor under dessa husmöten eller veckogrupper, samt vilka typer av frågor som tas upp. Det stora flertalet av de intervjuade menar att det främst är kollektiva frågor som berörs vid dessa tillfällen, sådant som ungdomarna tillsammans diskuterar fram. Oftast rör det sig om exempelvis inköp av filmer eller tv-spel, frågor som berör alla i ungdomsgruppen, men samtidigt beskrivs dessa möten som goda tillfällen att lyfta fram frågor som tidigare varit uppe och där beslut tagits, och på så vis förändra beslut som fattats i ett tidigare skede. Johan beskriver mötena som ett sätt att visa för ungdomarna att de har möjligheter att påverka, och att dessa är ett verktyg för att driva sina frågor. Han beskriver en särskild programpunkt under husmötet där ungdomarna ska få ventilera egna åsikter om ruljangsen på avdelningen. Samtidigt uttrycker han att

mötena eventuellt kan vara en problematisk arena att ta upp individuella önskemål och åsikter på:

Det är mer kollektivt då, och mindre vad dom själva har för åsikt, kanske. Alltså kan de påverka själva, men eftersom det ska uttryckas i gruppen kan det bli svårare att ventilera det som är privat där. Men det som är kollektivt kan de uttrycka utan problem. Det är min åsikt att det blir mest kollektivt. Det är absolut inte meningen att det ska vara så, men jag tror att det begränsar en, i den formen, att i grupp uttrycka personliga önskemål. Det är inte optimalt. Det behövs andra medel för det, andra forum.