Personalens attityder till ungdomarnas delaktighet

6.1.1 Vad är delaktighet?

De intervjuade behandlingsassistenterna resonerade olika i förhållande till varandra när det kom till definitioner av begrepp som delaktighet och inflytande i det vardagliga livet på avdelningarna. Några av informanterna skiljde på de två begreppen, medan andra beskrev dem som två olika sidor av samma fråga. Vissa relaterar till sig själv, och hur man själv vill bli bemött, medan andra lägger ett större fokus på det individuella ansvaret under placeringen.

32 Eftersom samtliga intervjuade beskrev begreppen utifrån sina egna unika referensramar, erfarenheter och roller, väljer jag att här redogöra för samtligas grundläggande definitioner av begreppen. Detta både för att visa på skillnader och likheter, och för att ge en bild av den begreppsmässiga bredden.

Johan beskriver hur delaktighet, utifrån den målgrupp som man arbetar med på institutionen, på följande vis:

Delaktighet utifrån det vi arbetar med här handlar mycket om att inte bli överkörd, att man inte ska se över någons huvud. Att de ska bli tillfrågade och tilltalade, egentligen. Att de inte ska vara rekvisita på avdelningen, utan att de faktiskt har en roll att spela i sin egen utveckling.

Stina betonar vikten av att pojkarna är med i planeringen av vardagen:

Att man har en god planering för pojkarna det tycker jag är skitviktigt, och att de är med. Det går inte att göra en planering utan att de är med, för då blir det någonting som vi vill att de ska göra, och det kommer aldrig att funka. Sen att de är med, de ska kunna säga vad de tycker och tänker om den här planeringen rakt ut. De ska kunna känna den tryggheten, annars skulle det aldrig fungera. Då kan vi lika gärna skippa allting.

Hon beskriver hur ungdomarna, när de ges mera ansvar, ofta växer som personer och klarar av att göra saker och ting som de tidigare inte gjort. Delaktighet handlar mycket om att

ungdomarna får tillgång till all information och bakgrundsfakta, för att på så vis ges en reell möjlighet att vara med och diskutera saker och ting som rör dem. Genom att ge ungdomarna full insyn i frågor som rör dem, kan de även vara med och påverka. Inflytande handlar, enligt Stina, mer om en faktisk beslutsrätt, att man blir tagen på allvar och har mandatet att säga nej och komma med andra lösningar. Richard menar att ansvar och inflytande är någonting som går hand i hand, och att ungdomarna i sin egen terapi har möjlighet till stort inflytande just utifrån vad de gör och säger där. Ju ärligare de är och desto villigare de är att arbeta med sina problem, ju större inflytande har de över sin närmsta framtid; hur länge de ska vara placerade och hur själva placeringen kommer att se ut. Maria beskriver också hur delaktighet är kopplat till att ta ansvar, någonting som många utav ungdomarna kanske aldrig tidigare gjort i sina liv.

33 Genom att få prova att göra saker och ting som man inte är van vid att göra, samtidigt som man ges beröm om man gör ett bra jobb, menar Maria att man bygger upp mycket

självförtroende och självkänsla. Detta kan röra sig om allt ifrån att tilldelas ett städområde till att vara med och fålla upp ett par byxor:

De kan ju inte sy, men man kan ju mäta och nåla. Små saker som ändå är så viktiga, att de här ungdomarna som är väldigt ovana får vara delaktiga helt enkelt.

För Helene handlar delaktighet mycket om att man tillsammans gör saker och ting för att nå ett uppsatt mål. Här utgår delaktigheten från ungdomarnas möjligheter att vara med och utforma exempelvis sin egen behandlingsplan, samt betonar familjens roll i hela arbetet med och kring den placerade ungdomen, att även de blir lyssnade på och ges möjlighet att känna tillit. Inflytande handlar, enligt Helene, om att man kan vara med och påverka hur ens dag på avdelningen ser ut.

6.1.2 Möjligheter till delaktighet och inflytande i vardagen

Hur ser då behandlingsassistenterna på vilka möjligheter till delaktighet och inflytande som ges på sina respektive avdelningar? De intervjuade ger en ganska uniform bild av de möjliga forum som finns för ungdomarna att vara med och påverka sin vardagliga situation, däremot finns skillnader i hur man tolkar graden av inflytande vid dessa.

Några i personalen beskriver ungdomarnas möjligheter till delaktighet som något begränsade, då det mesta som händer på avdelningen och kring ungdomarna under placeringen är

byråkratiskt styrt genom en rad lagar och regelverk, även om ambitionen är att hela

behandlingen ska vara individuell och utformad efter enskilda behov. Möjligheterna till både delaktighet och inflytande tolkas som begränsade i och med att det handlar om placering på ett §12-hem, och det finns skillnader i hur man hanterar exempelvis frågor som rör

permissioner utifrån om ungdomen är placerad enligt LVU eller LSU.

6.1.3 Husmöten – Individuell eller kollektiv talan?

Johan berättar att avdelningen har husmöten en gång i veckan där ungdomarna själva får vara med och sätta agendan, uttrycka åsikter samt komma med önskemål och förslag. Det är främst i detta forum som ungdomarna har en möjlighet att påverka sin egen situation på avdelningen. Majoriteten av informanterna uttrycker att husmötena är det forum där ungdomarnas

34 möjligheter till inflytande är allra tydligast och störst. Maria beskriver gruppmöten en gång i veckan där ungdomarna har möjlighet att lyfta fram sina åsikter, tankar och idéer, vilka senare under veckan behandlas under personalens veckomöte, eller APT (arbetsplatsträff), utifrån de lagar och regler som ska efterföljas samt hur ordningen för tillfället är på avdelningen.

Richard berättar att man på husmötena behandlar frågor rörande allt ifrån att få besök, ansöka om permission, vem eller vilka som ska vara på ens telefonlista, till hur man ska strukturera upp helgen i form av promenader, idrott eller tillgång till massagestolen.

Behandlingsassistenterna beskriver olika sätt på vilka ungdomarna diskuterar frågor under dessa husmöten eller veckogrupper, samt vilka typer av frågor som tas upp. Det stora flertalet av de intervjuade menar att det främst är kollektiva frågor som berörs vid dessa tillfällen, sådant som ungdomarna tillsammans diskuterar fram. Oftast rör det sig om exempelvis inköp av filmer eller tv-spel, frågor som berör alla i ungdomsgruppen, men samtidigt beskrivs dessa möten som goda tillfällen att lyfta fram frågor som tidigare varit uppe och där beslut tagits, och på så vis förändra beslut som fattats i ett tidigare skede. Johan beskriver mötena som ett sätt att visa för ungdomarna att de har möjligheter att påverka, och att dessa är ett verktyg för att driva sina frågor. Han beskriver en särskild programpunkt under husmötet där ungdomarna ska få ventilera egna åsikter om ruljangsen på avdelningen. Samtidigt uttrycker han att

mötena eventuellt kan vara en problematisk arena att ta upp individuella önskemål och åsikter på:

Det är mer kollektivt då, och mindre vad dom själva har för åsikt, kanske. Alltså kan de påverka själva, men eftersom det ska uttryckas i gruppen kan det bli svårare att ventilera det som är privat där. Men det som är kollektivt kan de uttrycka utan problem. Det är min åsikt att det blir mest kollektivt. Det är absolut inte meningen att det ska vara så, men jag tror att det begränsar en, i den formen, att i grupp uttrycka personliga önskemål. Det är inte optimalt. Det behövs andra medel för det, andra forum.

Flera av de intervjuade beskriver att mötena kanske främst fungerar som ett sätt att ta upp saker som rör fritidssysselsättning eller rent praktiska frågor, även om det finns möjlighet att uttrycka missnöje:

35 Brödrosten är trasig, eller vi behöver ordna det här. Det här är trevligt.

Mysfaktorer, helt enkelt, det är ju det man sitter och talar om.

6.1.4 En stöttande personal

Behandlingsassistenterna beskriver en rad sätt där man från personalens sida hjälper

ungdomar som har svårt att föra fram sina åsikter i grupp, både i stunden genom att ibland gå in och styra samtalet, och att erbjuda dem samtal på tu man hand i den mån verksamheten tillåter det. Man beskriver också hur man försöker hjälpa ungdomarna med att förbereda någonting till nästa möte, några egna punkter att ta upp vid nästa tillfälle. Det framstår som viktigt för att kunna upprätthålla själva mötesformen att man som personal ibland måste gå in och styra för att lyfta fram en viss ungdoms åsikter:

Då tystar man ju ner de andra killarna. För är det någon som är lite tillbakadragen och inte riktigt vet hur han ska lägga fram sitt och nästan ber om ursäkt för att han sitter där vid bordet, så tar ju de andra över litegrann, eller det är lätt att man börjar göra det och bara pratar i munnen på varandra. Och då tystar vi ju ner direkt.

Maria beskriver andra sätt att hjälpa ungdomar med en svag röst:

Man kan ju försöka stärka den här ungdomen, uppmärksamma att någon är blyg eller osäker, och säga att nästa gång vi har ett möte så försök att säga någonting som du tycker är viktigt. Sedan kan man hjälpa till i det, att man tillsammans lyfter frågan.

Den intervjuade personalen beskriver en rad strategier och arbetssätt för att stötta ungdomarna i att uttrycka sina åsikter; allt ifrån att gå in och styra samtalet för att ge den i sammanhanget svaga en röst, till att hjälpa dem att förbereda sig. Då dessa möjligheter inte fungerar,

beskriver personalen hur man försöker erbjuda samtal på tu man hand. Shier (2001) beskriver fem grundläggande nivåer utifrån vilka man bör sträva efter att uppnå i all form av arbete med barn och ungdomar. Grunden för hela modellen är att ungdomen ges möjlighet att uttrycka sina åsikter. Att barnet stöds och uppmuntras i att uttrycka sig är den andra nivån i Shiers modell, och bygger på det ansvar som personalen, enligt författaren, har i att stötta

ungdomarna i att uttrycka sig. Detta konstaterar även Hermodsson och Hansson (2005) är en viktig faktor i att involvera ungdomarna i sin behandling.

36 Majoriteten av behandlingsassistenterna betonar vikten av att personalen ibland går in och gränssätter när det sker ett negativt språkbruk mellan ungdomarna, samt att personalen själv inte dras in i ungdomarnas jargong, att man arbetar hårt med att inte bli en del av deras gemenskap snarare än personal med ett professionellt språk. Personalens språkbruk beskrivs också som ett sätt på vilket man kan lyfta fram ungdomarna och ge dem större möjlighet till delaktighet och inflytande, genom att hjälpa ungdomarna att sätta ord på sina känslor.

Några av behandlingsassistenterna beskriver en annan sida av att kunna vara en stöttande personal, en kritik av hur man från ledningens sida inte alltid utnyttjar de resurser som personalen besitter, att man som behandlingsassistent fråntas uppgifter som man tidigare haft vilket i sin tur kan leda till förlorat intresse och tappad arbetsglöd. Samtidigt beskrivs

bristande feedback, både från ledning och Socialtjänsten, som ett problem. Det är helt enkelt svårt att veta om det förhållningssätt man använder och de arbetsuppgifter man utför har någon positiv inverkan på ungdomarna eller inte. Denna brist på aktörskap och feedback beskriver Heron och Chakrabarti (2003) kan ha en negativ effekt på ungdomarnas möjligheter till inflytande.

6.1.5 Vardagen på en öppen avdelning

Då de intervjuade behandlingsassistenterna arbetar både på låst avdelning och den öppna utslussnings-avdelningen, finns det en del skillnader i hur möjligheterna till delaktighet och inflytande beskrivs. På den öppna avdelningen är ungdomarna själva med och planerar sina egna dagar utifrån det som måste göras, i form av sysselsättning, skola och terapi. Det egna ansvaret beskrivs som grunden för att kunna hamna på den öppna avdelningen

överhuvudtaget, och även för att få stanna kvar där, men konsekvenserna och eventuella sanktioner vid misslyckande bli inte lika hårda eller kommer inte lika plötsligt som på en låst avdelning. Man beskriver vikten av kommunikation, information och samarbete. Här finns regler och struktur, men de är inte riktigt lika skarpa som på en låst avdelning, och man arbetar närmre den verklighet som ungdomen kommer att möta när han kommer ut:

Man försöker ju lösa det här vardagliga, att pojken är med och löser det själv. För han ska ju ut. Han måste hitta sätt, strategier, verktyg för att kunna få en

fungerande vardag, och det kan han bara själv göra. Han måste hitta ett sätt som funkar för honom, och kunna ta med sig ut när han flyttar härifrån.

37

6.1.6 Utformandet av behandlingsplaner

Majoriteten av de intervjuade har ingen större inblick i själva utformandet av behandlingsplaner, då detta sker i samtal mellan ungdomen och avdelningens

behandlingssekreterare, däremot beskrivs hur behandlingsassistenterna kan komma med synpunkter och åsikter vid sina veckovisa arbetsplatsträffar:

Vad vi framför är vad vi ser. Sen vet jag inte hur de delges det, eller vad de får ha för synpunkter kring det. Den kunskapen har inte jag.

En av de intervjuade beskriver behandlingsplanerna som dokument som bara växer och blir större, men under placeringen används mindre och mindre. Hon efterlyser sätt att göra behandlingsplanen levande och på så vis kunna använda sig av den i det vardagliga arbetet med ungdomarna, inte endast någonting som arkiveras i en pärm någonstans. Hon anser inte heller att pojkarna själva kan använda sig av behandlingsplanen i dess nuvarande utformning i vardagen. Pojkarnas delaktighet i utformandet av planen beskriver hon så här:

Ja, en snabb sväng är de väl det. Sen ser dom den inte något mer, och inte är det någon som tar upp den heller.

En annan behandlingsassistent beskriver stora skillnader i både upprättandet och

revideringarna av behandlingsplaner sedan avdelningen anställde en behandlingssekreterare med detta som en av sina viktigaste arbetsuppgifter. Tidigare, beskriver hon, var alla i personalen delaktiga i utformandet av dessa planer, vilket ledde till att kvaliteten på dokumenten skiljde sig åt beroende på behandlingsassistentens kunskaper och arbetssätt, vilket även gjorde skillnader i vilken utsträckning ungdomarna var delaktiga i sina behandlingsplaner. Nuförtiden beskriver hon att planerna revideras mer regelbundet och ungdomarna har mer att säga till om dem:

Sedan vi fick behandlingssekreterare har det blivit mer tydligt och det är oftast ungdomarnas egna ord som är skrivna. Jag tycker det är bättre nu när de får den här enskilda tiden med behandlingssekreteraren.

Tidigare forskning visar på att placerade ungdomar i stor utsträckning upplever sig har problem och vill ha hjälp med att hantera dessa (Hermodsson och Hansson 2005). Detta

38 skapar, enligt författarna, goda förutsättningar för att engagera ungdomarna i planeringen av behandlingen. Lagstiftningen på området anger att alla behandlingsansatser ska planeras tillsammans med klienten, och SiS interna råd betonar att behandlingsplanen ska upprättas i nära samråd med familj och nätverk, samt att ungdomen ifråga bör stimuleras att aktivt ta del i planeringen. En majoritet av de undersökta ungdomarna i Hermodsson och Hanssons studie (2005) uppgav att de inte fått vara med i själva utformningen av behandlingsplanen, och ungefär en tredjedel uppgav att de inte förstod planens innehåll.

Den bild som den intervjuade personalen förmedlar är tudelad, både av positiv förändring i och med tillsättandet av behandlingssekreterare, och av ett icke-levande dokument som pojkarna kanske är med och utformar initialt, men sedan inte har något större inflytande över. Intervjupersonerna visar dock på enad uppfattning när det kommer till betydelsen av att en kvalificerad person med tillgång till rätt verktyg nu sköter uppgifter som tidigare lagts ut på behandlingsassistenterna. Detta i sig visar på en ökad säkerhet för ungdomarna och ökar chansen för att ungdomen vet vad den har möjlighet att säga till om och vilka delar av

behandlingen man kan påverka. Motsvarande beskrivs i forskning på området som centralt för den upplevda möjligheten att kunna påverka (Hermodsson och Hansson 2005).

6.1.7 Kontakten med andra myndigheter

Precis som i arbetet med behandlingsplanerna upplever de flesta av de intervjuade behandlingssekreterarna att de saknar insyn i pojkarnas relationer till exempelvis sina handläggare på Socialtjänsten. Detta är en insyn som främst behandlingssekreteraren samt ansvarig för arbetet med familj och nätverk besitter. Däremot beskriver några av de intervjuade hur de ibland kan uppleva dessa kontakter:

Tyvärr är det ju ofta så att ungdomarna inte har förstått den information som de har fått. Det kan bero på att hans handläggare pratat i lite andra termer, pratat lite mer fackspråk. Då får man gå in och försöka hjälpa till, förklara eller ringa upp Soc. Jag menar, de är ju totalt utlämnade. De måste ju få veta och förstå vad som händer runt omkring dem.

39 Stina beskriver sina erfarenheter:

Det är jätteolika. Det finns ju både de gånger då det fungerar jättebra, med

engagerade handläggare, engagerade föräldrar och en pojke som är trygg i sig själv. Sen kan det vara rena katastrofer där det inte finns någon kontakt överhuvudtaget, där pojken inte ens blir uppringd eller delgiven beslut.

Hermodsson och Hansson (2005) visar i sin undersökning på stora brister i hur ungdomar själva uppfattar omständigheterna kring sin placering, möjligheterna till att kunna vara med och påverka samt planera för sin vistelse. Få utav ungdomarna upplevde att de

överhuvudtaget hade fått säga sin mening vid placeringen. Samma undersökning visar på väldigt blandade upplevelser av Socialtjänsten, ungefär hälften av de tillfrågade ungdomarna upplevde att de inte fick tillräckligt med information från sin handläggare, bara lite fler än hälften visste hur länge de skulle vara placerade. Denna vetskap ökade dock efterhand som ungdomen fortfarande var placerad.

Intervjuerna av behandlingsassistenterna visar på en liknande bild som den som forskningen visar. Dels beskriver personalen brister i den faktiska kommunikationen mellan ungdomar och handläggare, där pojkarna i sin kontakt kanske inte alltid förstår innebörden av det som sagts vid samtalen, dels beskrivs brister i delgivning av beslut och information. Exempel ges också på när socialsekreterare inte ens kommer på inbokade möten med ungdomar. Bilden av den engagerade handläggaren står i stark kontrast till den av en handläggare utan engagemang, närvaro eller framförhållning, och ger en uppfattning av hur olika ungdomar redan från första kontakten med Socialtjänsten har olika möjligheter till delaktighet och inflytande över både placering och behandling.

6.1.8 ”De institutionsskadade”

I en utav intervjuerna framkom funderingar och tankegångar rörande ungdomar som tar steget från låsta avdelningar till öppna, om hur ungdomar som varit inlåsta en längre tid ibland kan drabbas av en chock när de lämnar sin inlåsta tillvaro. Denna chock kan yttra sig bland annat genom att pojkarna blir handlingsförlamade inför allt det egna ansvar de nu får och förväntas förvalta, samt av rädslan för att göra fel och återigen hamna på en låst avdelning. Samtidigt beskriver informanten hur ungdomar, efter att ha bott en längre tid på en låst avdelningen med mycket folk överallt, med ständig övervakning och rörelse kan reagera negativt när detta inte

40 längre finns omkring dem. Det faktum att aldrig vara för sig själv, förutom när man låses in på rummet om kvällarna, kan efterhand skapa en trygghet. Denna trygghet kan hos vissa

ungdomar försvinna när de hamnar på en öppen avdelning där de tvingas planera sin vardag, och kan leda till både handlingsförlamning och starka ångestreaktioner.

Beskrivningen av de institutionsskadade ungdomarnas svårigheter i bytet från låst avdelning till en öppen kan tolkas och beskrivas med hjälp av Goffmans (2011) teorier om handlingsliv och rollförlust. I och med placeringen på en låst institution fråntas ungdomen de allra flesta av sina handlingsmöjligheter, vilket i kombination med isoleringen från yttervärlden tvingar den