Metod
Undersökningen har gjorts utifrån ett genusperspektiv om elevers attityder till skrivandet och om genus kopplat till skrivandet. Mitt forskningsintresse väcktes då jag i samtal med elever mötte deras tankar om att pojkar och flickor skriver olika.
Författarna Holme och Solvang (1997) skriver om den hermeneutiska cirkeln där det sker ett växelspel mellan den kognitiva cirkeln - värderingsmässig, och den normativa cirkeln -
faktamässig. Den kognitiva cirkeln handlar om forskarens för - förståelse som denne har fått av en företeelse genom t.ex. egen erfarenhet, utbildning eller annat vetenskapligt arbete. Vidare handlar den kognitiva cirkeln om forskarens fördomar som är socialt grundade uppfattningar om det fenomen som ska studeras (Holme och Solvang 1997). Min för – förståelse var att en del elever i samtal ansåg att det finns skillnader mellan könen i sättet att uttrycka sig i text. Det jag visste sedan tidigare var att pojkar presterar sämre än flickor betygsmässigt i alla ämnen utom i idrott oavsett klasstillhörighet, etnicitet eller var de bor och att det inte är coolt att vara kille och
för att upprätthålla sin status. Jag funderade på om de idéer som kommit upp vid elevsamtal endast var ett par elevers synsätt och då företrädesvis pojkar. Detta var min fördom i inledningsskedet av undersökningen. En fördom som jag inte har fått bekräftad.
Eleverna känner till mig sedan tidigare genom att de har haft mig som lärarstudent i klassen under ca två år och detta kan ha påverkat resultatet. Antingen kan de ha velat svara ”rätt” på frågorna eller så kan de ha känt förtroende och gett mer uttömmande svar. Det är svårt att se om relationen har påverkat undersökningen, men reliabiliteten skulle öka om den gjordes med en annan elevgrupp där det inte finns någon relation mellan informanter och forskare.
Reliabiliteten skulle också öka om undersökningen fick samma resultat med en annan forskare vid en annan tidpunkt och med en annan typ av text. Det går inte att bortse från att en annan forskare vid ett annat tillfälle kan få ett annat resultat.
I undersökningen fick eleverna först läst en text och därefter svarat på åtta frågor. Frågorna berörde elevernas uppfattning om texten, perception, deras attityder till skrivandet och till genus och skrivandet. I analysen har jag även tittat på elevernas erfarenhet av literacy. I resultatet visar det sig att flera flickor tycker det är lättare att skriva om känslor och en flicka kopplar detta till erfarenheten att skriva dagbok. Ingen av pojkarna tyckte att det var lättast att skriva om känslor. Det hade varit intressant att komplettera undersökningen med att fråga eleverna om de skriver eller har skrivit dagbok. Detta för att se om erfarenhet av literacy och skrivgenre påverkar deras attityder till skrivandet och deras sätt att besvara frågorna.
Undersökningen tillämpar det fria skrivandet med öppna frågor kring elevernas tankar och känslor om olika fenomen. Formen för genre är: personligt språk, expressivitet, ofullständigt och ingen betoning av det formella. Syftet är att förklara för sig själv och att tänka med pennan (Dysthe 1996). Det går inte att bortse från att valet av skrivgenre kan ha påverkat resultatet till att bli mer könsspecifikt med skillnader mellan pojkars och flickors attityder till skrivandet. Även skrivanalysen visar könsspecifika skillnader där pojkarna i undersökningen har skrivit betydligt kortare texter än flickorna. Om jag hade använt mig av intervju som ett komplement hade jag troligen fått mer djuplodade svar och kanske inte så könsspecifika sådana.
Texten eleverna läste valde jag för att jag ansåg den vara könsneutralt skriven i jagform. Den beskriver känslor och tonårskärlek och det är en berättande text, vilket eleverna är vana vid att läsa. I sista ordet visar det sig att huvudkaraktären är en pojke och detta känsloliv som texten speglar är skildrat ur ett manligt homosexuellt perspektiv. Jag valde denna text trots att det handlar om homosexualitet på grund av dels det jag nämnt ovan och dels för att den leker med könsgränserna. Det är en kvinnlig författare som skildrar ett manligt perspektiv på kärlek med ett rikt känslospråk. Tanken var att textens författargenus kunde uppfattas som obestämt för läsaren och förhoppningen var att den skulle tilltala alla elever. Rosenblatt och den engelske forskaren Sarland menar på att tonåringar vill läsa om mänskliga beteenden och etiska frågor. De vill lära om livet, om samhället, om framtiden. De vill finna sig själva i texten (Molloy 2003). Jag ansåg texten möta dessa krav när jag valde den.
Elva av femton elever uppskattar texten och flera elever känner igen sig. En pojke skriver att han känner igen sig i nervositeten om man gillar någon. Då dessa elever funnit sig själva i texten och haft en upplevelsebaserad estetisk läsning kan jag se att texten möter dessa
tonåringars intresse. I ljuset av dessa elever har textvalet ha varit korrekt, men det finns några elever som inte har tagit till sig texten. Det är tre pojkar som är distanserade, neutrala eller negativa till texten. McCormick (1994) skriver att i mötet mellan text och läsare kan det uppstå en spänning mellan de allmänna repertoarerna om läsaren inte är tillräckligt bekant med textens repertoar, inte är av samma mening eller motsätter sig den. De allmänna repertoarerna handlar bland annat om perspektiv, moraliska värderingar och sociala praktiker (2.5, s. 7). För fyra elever har textvalet varit negativt vilket troligen beror på det värdeladdade innehållet som de kan ha upplevt som provocerande. Detta har förmodligen påverkat dem till att skriva kortare och opersonligare texter, vilket därmed påverkar undersökningen som helhet.
Valet av text kan ha varit för genusprovocerande för flera elever och därmed påverkat deras svar. Om jag hade valt en annan text som t.ex. handlar om fiskdöden i Östersjön hade jag kanske inte fått så könsspecifika svar i framför allt skrivanalysen. Valet av text styr hur både pojkar och flickor skriver. Om jag hade valt en annan text, hade jag fått ett annat resultat?
Resultat
Resultatet av undersökningen visar att det finns könsspecifika skillnader i elevernas attityder till skrivandet och till genus kopplat till skrivandet.
I undersökningen skriver pojkarna väsentligt kortare svar i sina texter än flickorna. Resultatet visar även att flera flickor tycker att det är lättast att skriva om känslor, vilket ingen av pojkarna anser. Av sju flickor är det sex som tycker att det är kul att skriva i skolan och ingen av pojkarna delar denna uppfattning utan förbehåll. Det är fler pojkar som distanserar sig från texten än vad det är flickor. Det är en pojke som reflekterar över hur pojkar skriver medan samtliga flickor reflekterar över hur flickor skriver.
Eleverna har ett dikotomiskt perspektiv på hur pojkar och flickor skriver. Flickor skriver mer detaljerat, mer beskrivande och mer om känslor och pojkar brukar skriva mer känslolöst
eftersom de är rädda för vad andra tycker. Eleverna visar att de har tydligt uppfattningar om
vad som är kvinnligt och manligt skrivande och de kopplar skrivandet till traditionella könsmönster, flickor känner och pojkar är känslolösa. I läroplanen behandlas vikten av att skolan motverkar traditionella könsmönstret:
Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster (Lpo 94, s. 4).
Grundsynen i undersökningen är att genus är historiskt, socialt och kulturellt konstruerat. Molloy använder begreppet genus på de strukturella och sociala skillnaderna i vad vi lärt oss se som manligt och kvinnligt. Skillnader som skapas via språk och handlingar. Appleby menar på att vi är produkter av en kultur och att vi ser varandra genom dessa kulturella glasögon (2.7, s. 10). Elevernas sätt att se på könens skrivande anser jag vara socialt och kulturellt konstruerat där eleverna har lärt sig att se vad som är manligt och vad som är kvinnligt. En pojke nämner att pojkar är rädda för vad andra ska tycka, vilket måste vara hämmande för utvecklingen av den egna identiteten och för skrivandet. Vem är pojkarna rädda att visa sina känslor för?
Björnsson (2005) skriver att pojkars mansideal följer ett traditionellt mönster som; våld, styrka, konkurrens och interna hierarkier. Skolvardagen för pojkar innebär att hävda sig och söka popularitet hos sina jämnåriga och demonstrera en maskulinitet med hög status. Detta kopplas inte ihop med att vara duktig i skolan, tvärtom blir uttrycket pluggis ett sätt att utöva tråkningar och mobbing. (2.7.2, s. 12) När eleverna i undersökningen läste texten hade de fått instruktionen att inte kommentera slutet, men det var några av pojkarna som trots detta gav utlopp för olika typer av negativa läten (4.4, s. 19). Med tanke på vad Björnsson skriver och pojkens kommentar i stycket ovan om att pojkar är rädda för vad andra tycker så tror jag att de är rädda för
grupptrycket. Inom pojkgrupper är det oerhört viktigt att inte förknippas med femininitet som exempelvis bög, vilket texten handlade om. Grupptrycket kan ha gjort att de var ”tvungna” att kommentera texten högt och negativt för att markera sin status.
Undersökningens struktur, val av text etc. kan ha påverkat elevernas resultat, men om jag utgår från det material jag fått fram finns det tänkvärda skillnader mellan könen som är viktiga att belysa. En generalisering av elevsvaren visar att flickorna tycker att det är kul att skriva i skolan, de tycker att det är lättast att skriva om känslor och tankar, de reflekterar över hur de skriver. Pojkarna tycker inte om att skriva i skolan (skriva är tråkigt och jobbigt), de skriver kortfattat, de tycker inte om att skriva om känslor eller tankar, de reflekterar inte över hur de skriver.
I Molloys undersökning av elevtexter visar det sig att pojkar hellre skriver om handlingen i en text, berättar hur man gör någonting, än hur man känner någonting.Att berätta om hur man känner någonting är mer utmärkande i flickors texter. Detta menar Molloy kan ses som ett tecken på hur eleverna konstruerar sin könsidentitet genom en genusimpregnerad skrivdiskurs (2.7.1, s. 11). Min undersökning har stärkt Molloys tolkning att pojkar hellre skriver om hur någon gör någonting, än om hur någon känner någonting. Eleverna i min undersökning visar samma resultat i sina attityder till skrivandet som eleverna visar skriftligt i hennes
undersökning. Här är det berättigat att ställa sig frågan om det är relevant att kunna skriva om tankar och känslor? I kursplanens mål att sträva mot för ämnet svenska står bland annat:
Skolan skall i sin undervisning i svenska sträva efter att eleven
– utvecklar sin fantasi och lust att skapa med hjälp av språket, både individuellt och i samarbete med andra,
– utvecklar en språklig säkerhet i tal och skrift och kan, vill och vågar uttrycka sig i många olika sammanhang samt genom skrivandet och talet erövrar medel för tänkande, lärande, kontakt och påverkan,
– utvecklar sin förmåga att bearbeta sina texter utifrån egen värdering och andras råd, (www.skolverket.se, den 18 januari 2009 ).
Kursplanen är tydlig med att skolans undervisning ska sträva mot att eleverna ska kunna, vilja och våga uttrycka egna värderingar och för att kunna göra detta krävs det tillgång till ett
känslospråk. Ett känslospråk som pojkarna i denna undersökning tycker är svårt att uttrycka. Att kunna uttrycka tankar och känslor ger en fördel i dagens skolsammanhang och pojkarnas skolsituation underlättar inte för dem. Enligt Björnssons (2005) rapport drar flickorna ifrån pojkarna betygsmässigt oavsett var de bor, etnicitet eller klasstillhörighet. Detta visar att könstillhörighet är överordnat socioekonomiska och etniska faktorer. Han tar upp att pojkars mansideal inte hör ihop med att vara duktig i skolan, tvärtom blir uttrycket pluggis ett sätt att utöva tråkningar och mobbing (2.7.2, s. 12). En pojke skriver att pojkar är rädda för vad andra tycker, vilket jag tolkar följer det genusmönster som Björnsson skriver om. Även mammans mail i inledningen lyfter fram detta genusmönster när hon skriver:
Jag har uppmanat min son att prata med dig, men han tycker att det är jobbigt. Det är en svår ålder och grupptrycket är stort - man får inte verka för intresserad (av skolarbetet, min anm.), då är man tydligen en nörd. Samtidigt är han mycket noggrann med att alltid göra sina läxor och han pluggar hårt till alla prov. Men det är det ju ingen som ser ... (tack och lov! :-)) (Mailat den 28 oktober 2008).
Jag anser att det är viktigt för alla elever, oavsett kön, att kunna reflektera över det egna
skrivandet både för att utvecklas som skribenter och för den personliga utvecklingen. Elevernas frånvaro av reflektioner över pojkarnas skrivande och pojkarnas kortare mer opersonliga texter belyser ytterligare hur betydelsefullt det är med dessa frågor. Jag tror att de historiska, sociala och kulturella mönstren måste brytas för att pojkarna ska våga stå för sina tankar och känslor. Men detta är ett mycket långsiktigt projekt och hur ska vi börja?
Vi måste börja med att se hur verkligheten faktiskt ser ut, acceptera att vi har ett problem och rikta in oss på lösningar. Finns det då en genusimpregnerad skrivdiskurs där pojkar hellre skriver om handling och flickor hellre skriver om känslor? Hur möter läroplan och kursplanen i svenska pojkarnas och flickornas kunskaper och förmågor? Min tolkning av tidigare forskning och denna undersökning är att det finns en genusimpregnerad skrivdiskurs och att eleverna är medvetna detta. Mitt förslag är att skolan uppmärksammar och lyfter fram genus som en obligatorisk del inom olika ämnen i skolundervisningen. I svenska går det med fördel att läsa, skriva, lyssna och tala med eleverna om hur de uppfattar genus i relation till olika
samhällsfenomen. Min erfarenhet är att eleverna blir otroligt engagerade i dessa frågor då det berör dem. Rosenblatt och Sarland skriver att tonåringar vill läsa om mänskliga beteenden och etiska frågor. De vill lära om livet, om samhället, om framtiden och de vill finna sig själva i texter (2.6, s. 7).
Kursplanen för ämnet svenska påtalar vikten av ett jämställdhetsperspektiv i undervisningen: Det ingår i ämnet att beakta genusperspektivet, så att förutsättningarna för utvecklingen av språket i såväl tal som skrift blir gynnsamma för båda könen (www.skolverket.se, den 21 januari 2009 ).
Det är viktigt att läraren i sin vardag ställer sig de didaktiska grundfrågorna: Vad ska eleverna lära sig? Hur ska eleverna lära sid detta? Varför ska eleverna lära sig detta? Vem ska lära sig detta? Här är det även på sin plats att läraren reflekterar över: Vem är jag, som gör dessa val för mina elever? (Molloy 2003) För att beakta genusperspektivet, så att förutsättningarna för utvecklingen av språket i såväl tal som skrift blir gynnsamma för båda könen bör läraren lägga stor vikt vid Vem undervisar jag? Före läraren gör sina didaktiska val bör denne reflektera kring genus kopplat till de didaktiska valen.