Diskussion utifrån de tre forskningsfrågorna

För att bearbeta resultatet diskuteras det här i relation till den tidigare forskning som tagits upp i detta arbete. Resultatet presenteras och diskuteras utifrån de tre frågorna i frågeställningen. Avslutningsvis summeras vad man kan lära sig av denna studie i en sammanfattning. Där ingår även vad man skulle kunna fortsätta forska på utifrån de frågetecken som kvarstår efter att detta arbete är avslutat.

6.1.1 Hur inleder lärare sin läsundervisning för elever i de tidiga åren?

Som presenterat i analysen har alla lärare som deltagit i undersökningen samma tankar om vilka bokstäver man borde börja med i läsundervisningen. Det ska vara högfrekventa bokstäver som man tidigt kan skapa många korta ord av. Lärare 3 menar att man måste ha en plan när man väljer ut de första bokstäverna och inte bara välja några på måfå. Lärare 5 förklarar att man aldrig borde börja från början i alfabetet (A-B-C) då man inte kan skapa några ord med de bokstäverna. Detta bekräftar Fridolfsson (2018, s. 53–54) och menar att det är viktigt att inleda med högfrekventa bokstäver för att snabbt kunna börja skapa många olika ord och träna på att ljuda samman bokstäver. Detta blir lättast med vokaler och hållkonsonanter då ljudet går att hålla i.

Lärare 3 tar upp att hon tycker att det är viktigt att inleda med att prata med eleverna om varför det är så viktigt att lära sig läsa. Hon menar att det är lättare att ge eleverna motivation och få dem till att arbeta om de förstår varför, alltså syftet bakom övningen. Hon menar också att det är viktigt att eleverna förstår att läsning är något man inte bara gör i skolan. Eriksson m.fl. (2013, s. 28) stärker Lärare 3:s tankar. De bekräftar också det lärare 3 tar upp om högläsning, att man som lärare måste visa sig som en läsande förebild för eleverna för att de ska bli nyfikna på att lära sig själva. Detta anser lärare 3 har blivit viktigare på senare år då hon fått uppfatt-ningen om att det idag inte är lika vanligt för föräldrar att läsa för sina barn hemma. Min tanke om detta är att vare sig hennes uppfattning stämmer eller inte kan det inte skada att ha en till läsande förebild i barnens liv. För de elever vars föräldrar inte läser för dem hemma blir läraren väldigt viktig då det är barnets enda läsande förebild. För de som har högläsning hemma blir läraren istället ytterligare en influens och ett bevis på att vuxna läser och kan visa vad man får ut av läsningen. Lärare 3 kopplar också högläsning med ett förbättrat och utökat ordförråd hos

33

eleverna och ett mer utvecklat språk. Detta styrker Hellman (2018, s. 96) och Lundberg (2007, s. 15) som anser att det finns många fördelar med högläsning i skolan, bland annat ett bättre ordförråd.

Lärare 1 och lärare 3 förklarar att det idag är en otrolig bredd på klasserna. När eleverna går från förskoleklass till första klass finns det de elever som redan lärt sig läsa, men det finns också de elever som knappt lärt sig någon bokstav eller vilket ljud som hör ihop med de bokstäver de lärt sig. Detta gör det problematiskt när man ska börja läsundervisningen. Lärare 1 förklarar att hon tidigt börjar kartlägga sina elever för att kunna anpassa med olika metoder utefter deras behov. Detta är något som Lundberg och Herrlin (2014, s. 6) anbefaller och menar att det är deras jobb som lärare att få med sig alla elever utifrån varje enskild nivå. Tjernberg (2013b, s. 36) menar att kartläggning är en bra metod för att förebygga lässvårigheter. Genom att kartlägga elevernas läsutveckling allt eftersom kan man i ett tidigt skede upptäcka om en elev ligger i riskzonen för läs- och skrivsvårigheter och sätta in hjälpmedel innan det blir ett problem. En tanke här hade kunnat vara att följa Lundbergs (2007, s. 6–8) metod Bornholmsmodellen redan i förskoleklass. Om alla elever hade fått genomföra språklekar i 15 minuter varje dag hade nivån kunnat vara jämnare när de kommer upp till första klass och därför lättare att inleda läsunder-visningen. Detta hade speciellt varit en bra grund för de elever som ligger i riskzonen för läs- och skrivsvårigheter.

Lärare 2 anser att man tidigt måste jobba för att forma en gemenskap i klassen. Hon menar att spel är bra att använda sig av i undervisningen då eleverna får lära sig samtidigt som de övar på samspel med andra. Hon trycker på vad viktig den sociala biten är i ett klassrum. Detta förklarar Eriksson m.fl. (2013, s. 39) är något som det sociokulturella perspektivet handlar om, att lärande sker genom socialt samspel. Även Dewey (1897, s. 7–9) som var ett stort namn inom pragmat-ismen menade att lärande sker bäst på ett socialt plan i gemensamma aktiviteter. Att få sitta och spela och klura tillsammans ska dessutom gynna elevernas lärande då de både får göra själva och se på när andra gör. Detta beskriver Säljö (2014, s. 276–278) att Jean Piaget, företrädaren till det kognitivistiska perspektivet, höll med om. Att man måste få prova och känna på saker för att mer grundligt förstå och lära sig. Genom de spel som Lärare 2 beskriver får eleverna pyssla och ta på de olika bokstäverna och lär sig då med flera sinnen. Detta tror jag bidrar till att fler elever lättare kan lära sig. Alla elever lär olika och ju fler sätt det finns att lära sig på desto fler möjligheter finns det för kunskaperna att sätta sig hos en större andel elever.

34

6.1.2 Vad använder lärare sig av för metod/metoder i sin läsundervisning?

Lärare 3 berättar att hon grundar med Bornholmsmodellen för att träna upp den fonologiska medvetenheten hos eleverna innan hon blandar metoder utefter vad som passar de olika elever-nas behov. Precis som Lundberg m.fl. (1988, s. 263, 267–268) beskriver så har alla elever nytta av att tidigt träna upp en fonologisk medvetenhet, gärna redan i förskoleklass. De menar att det speciellt gagnar de elever som ligger i riskzonen för att få läs- och skrivsvårigheter då de får en bättre start i sin läs- och skrivinlärning. Då Bornholmsmodellen är ett så pass varierande och allsidigt material med många olika språklekar finns det många sätt för eleverna att lära sig ge-nom detta material. Detta talar för att det är ett material som passar en stor del av klassen och lämpar sig för att användas som grund i läsundervisningen. Lärare 1 använder Praxis som kom-plement till de elever som behöver extra hjälp med att knäcka koden och arbeta upp den fono-logiska medvetenheten. Larsson (2014b) menar att praxis är ett bra material att använda till de elever som har problem med att knäcka koden, om det så är i den inledande läsinlärningen eller under senare år. Larsson (2014a) styrker detta med att praxisalfabetet är uppbyggt av att utgå från bokstavens fonem istället för bokstavens grafem. Detta bidrar till att eleverna lättare lär sig de olika ljuden och lär sig koppla ihop dem med tillhörande bilder, vilket är samma princip som alfabetisk avkodning. Resten av lärarna i undersökningen menar att de blandar metoder och har då plockat upp övningar och material som de tyckt varit bra under årens gång. Lärare 4 menar att hon har använt sig av Bornholmsmodellen i sin undervisning men att hon är osäker på vad som hör till den och vad som hör till andra metoder. De andra lärarna kan inte direkt svara på vilka metoder de blandar mellan. Som Skolverket (2016, s. 8) skriver i Lgr 11 kan undervisningen i skolan inte utformas på samma sätt för alla då eleverna har olika förutsättningar och behov. Då alla elever lär olika måste därför undervisningen individanpassas. Detta styrker Eriksson m.fl. (2013, s. 40) med att man som lärare måste ha kunskaper om flera olika metoder inom läsundervisning för att man ska kunna anpassa undervisningen till de olika eleverna.

6.1.3 Varför har lärarna valt att undervisa på det sätt de gör?

Flera av lärarna har jobbat som lärare och inom skolan under en väldigt lång tid. De menar att deras långa erfarenhet har format hur de idag lär ut. De har provat sig fram och plockat upp nya saker under årens gång. Det de anser har fungerat har de tagit med sig och det som inte fungerat har de ändrat på. Lärare 5 förklarar att förutom beprövad erfarenhet håller hon sig uppdaterad och läser ny forskning kontinuerligt för att förbättra sina metoder och därav gynna eleverna så

35

mycket som möjligt i deras inlärning. Hon menar att läraryrket inte är statiskt och att man måste ändra undervisningen allt eftersom samhället förändras och skolan med det. Hon nämner också att det idag finns tillgång till digitala hjälpmedel och material som man inte hade förr och dessa nya resurser måste användas om de bidrar med positiva förändringar. Detta styrks av bland annat Skollagen, i 4 kap. Kvalitet och inflytande. Där står det under paragraf 3 att ”Varje hu-vudman inom skolväsendet ska på huhu-vudmannanivå systematiskt och kontinuerligt planera, följa upp och utveckla utbildningen” (SFS 201:800, kap. 4 § 3). Detta betyder att lärarna enligt lag måste förändra och utveckla sitt sätt att undervisa på och hela tiden sträva efter ett bättre resultat. Vidare står det också i Skollagen att ”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” (SFS 201:800, kap. 1 § 5), vilket alla lärare som deltagit i undersökningen hävdar att de gör. Även Hirsh (2017, s. 6) intygar om det betydelsefulla med att som lärare förändra sin klassrumspraktik fortlöpande. Både då styrdokumenten uppdateras med nya lagar och regler att förhålla sig till men också för att elevgrupperna aldrig ser likadana ut. Tjernberg (2013a, s. 39) menar att lärarna har stor nytta av att prova på nya metoder och övningar då de genom det utvecklas i sin profession. Ju fler metoder man provat desto fler tillvägagångssätt har de att använda sig av om en elev har problem och inte förstår.

Lärare 4 och lärare 5 menar att det inte spelar så stor roll vilken metod man använder sig av i sin undervisning då de flesta kommer lära sig läsa genom vilken metod som helst. De menar att man måste anpassa undervisningen utifrån de svagare eleverna och vad som tilltalar dem då de inte kommer kunna lära sig genom vilken metod som helst. Så länge man har bokstavsträning, lästräning och språkövningar kommer man få med sig de flesta eleverna, sedan kan man lägga energin på att lista ut vad som fungerar mer specifikt på de resterande. Taube (2007, s. 125) styrker detta och förklarar att undersökningar visat att det inte skiljer något nämnvärt på resultat eller antal svaga elever i klassen utifrån vilken metod som har använts i undervisningen. Eriks-son m.fl. (2013, s. 40) menar därför att det är viktigt att ha kunskap om flera metoder så att man kan anpassa undervisningen utefter de elever som endast kan lära sig genom vissa metoder. Flera av lärarna nämner också att man måste ha en kontinuitet i sin undervisning. Lärare 3 menar att ett kort pass varje dag är bättre än två längre pass i veckan, då så små elever lätt hinner glömma om det går för långt mellan tillfällena. Lärare 5 menar att man måste ha lite lästräning varje dag, vilken metod man än använder sig av. Detta hade Lundberg m.fl. (1988, s. 263, 267– 268) med i Bornholmsstudien där eleverna fick genomföra språklekar i 15–20 minuter dagligen

36

för ett tydligt resultat. Elbro (2018, s. 203) håller med om att det är viktigt med kontinuitet i sin lästräning och att övning ger färdighet.