I följande kapital diskuteras studiens resultat i relation till det teoretiska ramverk som tagits fram utifrån teorier och tidigare forskning. Avslutningsvis ges förslag till vidare forskning inom området medborgardialoger.
6.1 REPRESENTATIVITET & KONSENSUS
Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur kommunen planerar för medborgardialoger, i synnerhet om de planerar för att de ska vara representativa. I Skövde kommuns fall beskriver kommunen själv tre motiv till att arbeta med medborgardialoger. Dessa är delaktighet, representativitet och samsyn. Kommunen beskriver att dialogerna ska öppna upp för en större delaktighet genom att lyssna till de som bor och verkar i tätorten och att medborgare och kommun ska arbeta tillsammans. Detta går i led med tidigare diskussioner kring medborgardialogens syfte. SKR (2013) menar att medborgardialogen syftar till att göra medborgarna mer delaktiga, samt att det ger medborgarna och tjänstepersonerna en möjlighet att arbeta tillsammans. Kommunen beskriver att det aldrig har funnit några frågetecken kring huruvida de ska arbeta för en representativ och inkluderande dialog. De beskriver att detta ska göras genom att arbeta för att nå de som vanligtvis inte kommer genom att arbeta brett. Det sista motivet som nämns av kommunen är att de uttrycker en förhoppning om att dialogerna ska resultera i en samsyn mellan tätorterna och kommunen. Genom att göra medborgarna delaktiga och inkludera alla, kan de komma samman och arbeta utifrån en gemensam bild på tätorten. Förhoppningen är att dialogerna ska generera en större delaktighet och representativitet och att det i sin tur ska resultera i en samsyn på hur tätorterna ska utvecklas. Vilket betyder att kommunen vill arbeta för att inkludera och bjuda in till en mångfald, men det ska i slutändan finnas ett slags konsensus. Risken är att detta i stället leder till att redan socioekonomiskt starka grupper gynnas åter igen (Lindholm, Oliviera & Wiberg, 2015; Fainstein, 2010). Dessa grupper är redan sedan tidigare överrepresenterade i politiska sammanhang och vana att göra sina röster hörda, likt de arbetsgrupper som nämns i fallstudien. Risken är då att det är deras åsikter och erfarenheter som senare skapar den gemensamma bild som dialogen hoppas mynna ut i. Dels på grund av deras överrepresentation i sammanhanget, men främst på grund av att socioekonomiska svagare grupper i lägre utsträckning tenderar att vara på plats över huvud taget. Inkludering och samsyn är möjligt att ha som mål i samma dialogprocess, men det blir då problematiskt att hävda att representativiteten är fokus. Även om intentionerna är goda, riskerar representativiteten få ge vika för samsynens skull och dialogerna snarare gynna vissa grupper än tätorten som helhet. Resultatet blir en selektiv bild och inte den tätortsrepresentativa bild som beskrivs vara en stor del av planeringen. Scenariot är det Young (2000) beskriver som definitionen av exkludering – med andra ord raka motsatsen mot visionen. Detta kan ses som resultatet av en övertro på medborgardialogens positiva egenskaper, och en förhoppning om att dialogerna
automatiskt ska generera en mer delaktig och inkluderande planeringsprocess. Men som Fainstein (2010) beskriver det så definieras inte en representativ dialog av resultatet, utan av processen. Denna sträva efter en representativ och delaktig dialog kan också ses som ett sätt att legitimera planeringsprocessen. Genom att göra alla som påverkas delaktiga i medborgardialogen så kan planeringsprocessen ses som legitim. Men Young (2000) menar att för att detta ska uppnås så måste alla delta och uttrycka sina åsikter på lika villkor, vilket bevisligen är en svårighet.
6.2 SOCIOEKONOMISK KOMPLEXITET
När kommunen beskriver representativitet och arbetet för att nå de som vanligtvis inte kommer, nämns återkommande grupper utifrån faktorerna kön och ålder. De nämner bland annat vikten av att det finns en bra fördelning mellan män och kvinnor i referensgrupperna, och att de gärna ser att de representerar orten utifrån bland annat åldersgrupper. De beskriver också hur de har fångat upp barn och unga genom riktade dialoger på för-, grund- och gymnasieskolor. Det kan finnas viss problematik med att till största del utgå ifrån att en god blandning mellan könen och åldersgrupper automatiskt resulterar i en representativ dialog. Att se gruppen kön som enhetlig ses som problematisk utifrån att det finns andra faktorer inom könen som går förlorade (Jämställdmyndigheten, 2019). Att utgå ifrån att alla kvinnor har samma förutsättningar är en förenklad version av verkligheten. En kvinna påverkas inte bara utav de förutsättningar som finns för kvinnor, utan påverkas även av andra socioekonomiska faktorers möjligheter och hinder. Exempelvis det som Friberg och Larsson (2002) beskriver som mobilitetsmöjligheter. Gruppen kvinnor har också olika förutsättningar beroende på inkomst (Bauman, 1998). Människor som tillhör samma köns- eller åldersgrupp har också olika förutsättningar utifrån etnicitet och bakgrund. Tidigare studier visar att personer med utländsk bakgrund har ett lägre deltagande än riksgenomsnittet (SOU, 2016). Mycket pekar på att detta grundar sig i att de är underrepresenterade i hela det demokratiska systemet och de finns en upplevd diskriminering bland personer med utländsk bakgrund. För att motverka denna problematik krävs inkluderande insatser och alternativa metoder (Fainstein, 2010). Förslagsvis genom att översätta den information rörande dialogen som går ut till medborgarna. Ett annat exempel är att boka in tolkar för att möjliggöra och uppmuntra gruppen att lyfta sina åsikter och erfarenheter. Annars riskerar kommunen att fortsätta exkludera dessa grupper genom bristfällig information, vilket resulterar i ännu sämre förutsättningar för dessa att delta i processen (SOU, 2016). Men precis på samma sätt som att kön och ålder inte kan ses som en enhetlig grupp, kan heller inte utrikes födda ses som homogena. Denna grupp inrymmer personer från olika delar av världen, vid olika tidpunkter, som även dem påverkas av andra socioekonomiska faktorer och olika förutsättningar. Samhället är med andra ord ett komplext system med socioekonomiska grupper som består av individer vars förutsättningar är olika. Detta grundar sig i att individer är komplexa och inte kan definieras endast utifrån faktorer som kön eller ålder. Genom att se dessa grupper som enhetliga så reducerar och bortser kommunerna från dessa olikheter. En förenkling
26
som gör processen mer hanterbar, men som också resulterar i att kommuner exkluderar grupper ur planeringsprocessen. Om representativa dialoger anses ha uppnåtts endast genom en representativitet i åldrar och kön, så finns en problematik att uppnå den legitimitet som Young (2000) beskriver måste finnas. Med detta synsätt finns en svårighet i att arbeta bort den problematik som undersökningar pekar på finns, inom medborgardialoger och planeringsprocesser (Lindholm, Oliveira & Wiberg, 2015). Den exkludering som idag existerar, där vissa röster är mer framträdande än andra, kommer att fortsätta. Det blir tydligt att den breda representation som många gånger är en drivkraft hos kommunerna, inte kommer av sig självt. Även om alla har rätt att delta i samtalet så har de inte samma förutsättningar (Campbell, 2006).
6.3 AKTIV PLANERING
Forskningen pekar på att den tydliga gräns som finns mellan socioekonomiska gruppers deltagande, ofta sammanfaller med andra socioekonomiska klyftor i samhället (SOU, 2016). Både tidigare nämnda sociala faktorer, och på grund av geografiska och rumsliga barriärer (se även Gren & Hallin, 2016). Detta borde rimligtvis innebära att platsens betydelse bör tas i beaktan i planeringen av medborgardialoger. Detta beskriver kommunen att de gjort genom att göra tätorten involverad och delaktig i planeringsarbetet. Mer konkret genom att tilldela tätortens initiativtagare titeln arbetsgrupp och att de sedan fått i uppgift att skapa tätortsrepresentativa referensgrupper. På det sättet beskriver kommunen att projektet ges lokalkännedom om platsens specifika värden. Det kan bli problematiskt om denna lokalkännedom utgår ifrån socioekonomiskt starka grupper vars åsikter är de som vanligtvis kommer fram (Lindholm, Oliveira & Wiberg, 2015; Khakee, 2000). Vilket också är något som framkommer i resultatet. Det framkommer att vissa grupper har varit överrepresenterade vilket nämns som en eventuell problematik. Men samtidigt beskrivs hur de kan generera ett stort engagemang, något som ses som positivt. Problematiken är om detta engagemang ses som en tillgång i större utsträckning än vad representativitet gör. Om kommuner anser att de starka gruppernas engagemang kan vara en fördel, så ignorerar de samtidigt vilka konsekvenser det får för de som exkluderas. Detta kan ses vara ett resultat av att kommunerna ofta in har någon konkret handlingsplan för hur representativitet och inkludering ska ske (Madureira, 2014). För även om kommuner inte aktivt planerar för att exkludera svagare grupper, så finns det oftast ingen tydlig plan för att aktivt stärka dem. Detta beror många gånger på att visionerna och intentionerna är bättre än vad insatserna är planerade, men det är också svårt att skapa sig en konkret handlingsplan när kommunerna lämnar ifrån sig ett för stort handlingsutrymme till medborgarna. För även om medborgarna har värdefull kunskap om platsen, så kan de inte hållas ansvariga för det representationsarbete som kommunen har ett ansvar för. Samtidigt som kommunerna är ytterst ansvariga så kan de inte säkerställa att arbetet för en representativ och inkluderande medborgardialog efterföljs. Detta är ytterligare en faktor som försvårar
arbetet med den exkluderingsproblematik som idag finns i svenska medborgardialoger och planeringsprocesser.
6.4 SLUTSATSER & VIDARE FORSKNING
Denna fallstudie bekräftar den problematik som idag finns inom planeringen och planeringen av medborgardialoger. När kommuner säger sig planera för större delaktighet och inkludering, men samtidigt har förhoppningar om att uppnå konsensus, finns svårigheter i att uppnå representativitet. Därför är det viktigt att de som planerar för medborgardialoger är medvetna om konsekvenserna; att denna prioriteringsordning riskerar att snarare exkludera än inkludera. Representativitetsarbetet bör därför innefatta alla samhällets grupper och inte bara de som redan hörs eller utifrån individers kön och ålder. En möjlighet är att utföra mer riktade insatser där kommunerna uppsöker vissa målgrupper, exempelvis som Skövde kommun har gjort med barn och unga. Liknande insatser skulle kunna genomföras på exempelvis äldre-, service- och LSS-boenden. Det kan också finnas ett värde av att planera för mer täckande språkanpassningar genom både översättning av allt skriftligt dialogmaterial och inbokning av tolk till dialogtillfället. En annan möjlighet är att utveckla digitala möjligheter för att förbättra förutsättningarna för de som har fysiska svårigheter att delta. Det finns goda intentioner och förståelsen för att detta är viktigt, vilket framkommer i både statliga utredningar, myndigheter och i kommunerna själva. Däremot finns tendenser som pekar på en övertro på dialogen och att den automatiskt ska generera större delaktighet och representativitet. Planerare bör i stället klargöra medborgardialogens målsättning och skapa en konkret handlingsplan för hur det ska uppnås. Därför kan det vara viktigt att tänka på att det finns en balansgång mellan kommunal kontroll och medborgerlig inblandning. Med för mycket kommunal inblandning genereras inte tillräcklig delaktighet och med för mycket medborgerligt ansvar blir det svårt för kommunen att säkerställa att den representativa handlingsplanen efterföljs. Utan denna konkreta handlingsplan finns svårigheter i att någonsin planera för och genomföra inkluderande, jämlika och representativa medborgardialoger och planeringsprocesser. Detta är viktigt ur många aspekter och får konsekvenser långt utanför medborgardialogernas fyra väggar. I och med den exkludering som idag finns i dialogsammanhang, så får vi också en exkluderande stad. Detta får enligt Johansson och Khakee (2001) rumsliga effekter i form av segregering, social exkludering och gentrifiering i staden, vilket betyder att vi är tillbaka på ruta ett. Genom nuvarande exkluderande planeringsprocess, genereras olika förutsättningar att delta i samhället, vilket i sin tur resulterar i försämrade möjligheter att delta i planeringsprocessen åter igen. Det är därför viktigt att redan i dialogskedet arbeta för ett representativt deltagande. Både för att generera en mer rättvis, jämlik och representativ medborgardialog, men också för en mer inkluderande stad.
28
En stor del av denna undersökning har bestått av studier av tidigare forskning i ämnet medborgardialoger. Upplevelsen är att en stor del av forskningen behandlar vilka som kommer till tals, vad dialogerna har resulterat i eller vad det har fått för effekt på den faktiska planeringen; men sällan vad som händer före dialogtillfället. Denna undersökning visar att det är av stor vikt att också undersöka medborgardialogens planeringsprocess. Det är de arbete som ligger till grund för och skapar förutsättningar för medborgardialogens utformning, vilka som deltar, påverkansmöjligheter och slutligen resulterar i den fysiska planeringen av stadens utformning. Under uppsatsens gång har upplevelsen också varit att den mesta forskning som görs på medborgardialoger, ofta är ur ett statsvetenskapligt perspektiv med fokus på de demokratiska värdena. Däremot är det väldigt sällan från ett geografiskt perspektiv med fokus på platsens betydelse av och för medborgardialoger. Vidare uppmuntras fortsatta studier om planeringen av medborgardialoger med betoning på människan och platsen. Detta kan förhoppningsvis ge planerare och beslutsfattare viktig kunskap om hur de bör planera för att uppnå representativa och jämlika dialog- och planeringsprocesser.