Utifrån den maktbaserade regimteorin beror möjligheterna för regimtillkomst på den relativa distributionen av makt, och utövandet av denna makt. Detta förväntas te sig antingen genom att starka stater påtrycker regler för eget vinstintresse eller med syftet för systemets bästa (Krasner 1982: 195ff). Användandet av statsmakt, av antingen individuella dominanta stater eller grupperingar av stater, i denna förhandlingskontext, är således av stor vikt för möjligheterna att skapa en regim. Förhandlingarna för klimatregimen har till stor del karaktäriserats av förhandlingsblock och koalitioner, vilket är ett relativt normalt utfall vid multilaterala arrangemang på grund av det höga antal individuella förhandlingsparter (Gupta 2000: 33ff). Både klimatkonventionen och Kyotoprotokollet innehåller så kallade ”Annexuppdelningar” (Se bilaga I), vilket är en kategorisering av avtalens parter i tre olika grupper beroende på olika former av statliga skyldigheter. Klimatkonventionen statuerar att främst industriländer är ansvariga för atmosfärens antropogena växthusgasutsläpp, och att de också ska ta de första initiativen till reglerande av utsläpp (Wiegandt 2001: 128).
Detta har gett upphov till kategorierna ”Annex I”, ”Annex II” och ”Icke-annex”, samt Annex B i Kyotoprotokollet (se bilaga I). Annex I-parterna består av 41 stater och utgörs av de traditionella industriländerna, mestadels i väst, samt de östeuropeiska stater som vid tidpunkt av kategoriserandet befann sig i ekonomisk övergång efter Sovjetunionens kollaps. I Kyotoprotokollet omdefinierades gruppen till Annex B, vilket innefattande detsamma undantaget Vitryssland och Turkiet. Annex II-parterna utgörs av de 25 stater, alla tillhör även
med Annex I-parterna även ska investera i teknologi till utvecklingsländer. Icke-annex utgörs av resterande 153 stater som signerat klimatkonventionen (Gupta 2000: 33ff). Bortsett från de officiella partskategoriseringarna innehåller förhandlingsomgivningen en mängd andra koalitioner och block. Klimatregimens tillkomstprocess kan beskrivas som både en inter- nordkonflikt och en nord-sydkonflikt (Paterson 1996: 70f, 99f).
Det är möjligt att utifrån Krasnsers teorier fastställa att klimatregimens tillkomstprocess inte har karaktäriserats av rent och fullt ut harmoni kring aktuella normer, eftersom normer och regler i detta fall skulle vara självreglerade av aktörers egen vilja. Det är också möjligt att utesluta en tillkomstprocess av rent nollsummespel, eftersom det då inte finns någon anledning för stater att koordinera policy om en aktörs vinst är detsamma som andra aktörers förlust (Krasner 1991: 337f). Preferenserna för att skapa en regim beskriver Krasner utifrån de spelteoretiska modellerna ”dilemmat av gemensam motvilja” och ”dilemmat av gemensamt intresse”. Detta innebär att regimer skapas i kontexten av tvister och överenskommelser om dess regler, vilket ter sig genom att samtliga parter kan vara överens om att något måste göras, men är oense om vad och hur. Detta är något Kranser inte menar handlar om hur man ska nå en pareto-optimal lösning, utan snarare var på pareto-kurvan det segrande utfallet ligger (Krasner 1991: 339ff).
Under Riokonferensen låg fokus på inter-nordkonflikter särskilt kring specificeringen av Annex I-parternas minskningsmål av växthusgaser och mängden resurser till utvecklingsländer (Paterson 1996: 73f). Europeiska unionen2 (härefter EU) försökte få medlemsstaterna att koordinera sin utrikespolitik parallellt med klimatförändrings- förhandlingarna för antagandet av Maastrichtfördraget som signerades 1992 och trädde ikraft 1993. I klimatförändringsförhandlingarna sökte EU höga växthusgasminskningsmål. EU utgjorde en koalition i förhandlingarna och signerade dessutom Kyotoprotokollet med en gemensam underskrift (Wettestad 2000: 27f, Gupta och Grijp 2000: 77f). USA har till stora delar positionerat sig som motståndare till höga krav på kvantifierade utsläppsminskningar och har både drivit denna policy individuellt och i koalitionen JUSSCANNZ (Gupta 2000: 35). Enligt Paterson tog sig dessa tvister även sig som USA mot resten av de industrialiserade staterna (1996: 72f).
Individuella dominanta aktörer har utifrån teorier om hegemonisk stabilitet möjligheten att skapa och upprätthåll regler och normer för regimers etablerande (Gilpin 1987: 74f). Denna dominanta makt måste dock även relateras till andra aktörers och koalitioners relativa
2 vid denna tid Europeiska gemenskapen (EG), men benämns här fortsättningsvis som EU även under tidpunkter
maktmöjligheter. USA kunde använda sin dominanta position för att diktera och förändra regimens regler. Detta genomfördes genom utnyttjade av sin position och pressade på att regimen skulle innehålla ett handelssystem för utsläppsrätter. Detta var något i synnerhet EU inledningsvis hade en negativ inställnings till (Paterson 1996: 73f). Regimens beslutsfattarprocedur medförde att USA, i synnerhet under förhandlingarna inför antagandet av klimatkonventionen, innehade vetorätt för regimens utfall vilket utnyttjades (Bodansky 2001a: 32).
USA använde sina relativa maktfördelar för att förändra reglerna för regimen genom att ställa krav på regler om utsläppshandel. Detta medförde att aktörer som tidigare hade bibehållit en kritisk position till regimsamarbetet, såsom Australien och Island, antog en positivare stans. Även Ryssland blev efter detta mer aktiva för regimens tillkomst, eftersom de vid tidpunkten av förhandling endast uppmätte en utsläppsnivå av 70 procent från basåret 1990, vilket var ett resultat av Sovjetunionens ekonomiska kollaps. Detta innebar en möjlighet för Ryssland att sälja de utsläppsrättigheter som inte nyttjades i utbyte mot hårdvaluta. Dessa aktörer ansågs även ha en nyckelroll i samarbetet i och med sina stora utsläppsnivåer och ekonomiska styrka (Ward, Grundig och Zorick 2001: 455ff). USA:s möjlighet och vilja att påtrycka regler och normer utgör således en variabel som påverkat andra aktörers strategier, vilket har varit av vikt för klimatregimens tillkomst.
USA:s relativa maktfördelar påverkades även av EU-medlemmarnas misslyckande att koordinera sin policy. Detta kan till viss del beskrivas som en förändring av relativa maktmöjligheter. EU som förespråkade stora procentuella minskningsmål för Annex I- parterna, utförde stora påtryckningar och kritiserade USA och andra skeptiska förhandlings- parter. USA menade dock att EU:s krav saknade legitimitet, eftersom att målen var ouppnåeliga (Paterson 1996: 88). När EU:s medlemstater förhandlade internt under Maastrichtrundan, fanns ett syfte att inrätta skatter på olja och energi inom EU. Detta utgjorde dock punkter medlemstaterna ej kunde enas om, och dessa skatter innefattades inte i det avslutande Maastrichtfördraget (Wettestad 2000: 28f). Efter detta misslyckande var det mindre problematiskt för USA att hålla undan ifrån påtryckningar ifrån EU, vilket påverkade den relativa maktdistributionen, vilket i sin tur påverkade möjligheterna till regimtillkomst.
Krasner teorier om användandet av statsmakt i form av vem som får medverka i spelet, med andra ord bjuds in till förhandlingsbordet, och vem som dikterar dess regler (Krasner 1991: 340), kan användas som verktyg i belysandet av relativ maktdistributionen och lokaliserandet
intensifierades nord-sydkonflikten. Försöken att enas om förhandlingsdeklarationen innebar första gången under klimatförhandlingarna som stater hade viljan att agera i avsaknad av konsensus. Den tidigare viljan av användandet av konsensusbeslutsprocedur gav även mindre stater som Saudiarabien och andra OPEC-länder en faktisk vetomakt. Deklarationen antogs vid COP2 trots protester av OPEC-länder, Ryssland och Australien (Bodansky 2001a: 35f). Daniel Bodansky menar att:
”The willingness of the European Union, the United States, and most developing states to act in the absence of consensus sent a strong signal … that these states were prepared to go their own way if necessary, if a small minority continued to block progress.”(Bodansky 2001a: 36).
Detta utförande av makt av i synnerhet USA som förhandlingsledare (Rowlands 2001: 47f) och EU:s försök till samlat klimatledarskap (Gupta och Grijp 2000:70) utgör därmed viktiga variabler för klimatregimens tillkomst.
Under förhandlingarna till Kyotoprotokollet lyckades USA även påtrycka klausulen om ”skadliga följdverkningar” (Ward, Grundig och Zorick 2001: 456). Detta innebär att Annex I- parterna ska ”fullgöra … åtaganden … på ett sådant sätt att skadliga sociala, miljömössiga och ekonomiska följdverkningar för parter som är utvecklingsländer minimeras” (Kyotoprotokollet 1997, kap 4:14). Denna klausul fullgjorde att OPEC-länderna godtog protokollet på grund av dess beroende av oljeexport och eftersom klausulen skyddade OPEC- ländernas intressen av fortsatt oljeexport till västvärlden (Ward, Grundig och Zorick 2001: 456). USA:s påtryckning av klausulen om skadliga följdverkningar kan således fastslås som en variabel av vikt för klimatregimens tillkomst.
3.2.3 Sammanfattning
Det är möjligt att utifrån maktbaserad regimteori, fokuserad på användandet av statsmakt och distributionella och relativa aspekter, lokalisera en rad variabler av vikt för klimatregimens tillkomst. Inom maktkampen om att diktera regimens regler, vilket i synnerhet var gällande inom inter-nordkonflikten, är variabler som USA:s möjlighet att använda statsmakt och påtrycka principer och ett system för handelsrättigheter av stor vikt. Detta exempelvis fallet eftersom det ledde till att annars negativa parter anslöt till regimen. Inom nord-sydkonflikten är det möjligt att belysa variabler såsom USA:s och EU:s förhandlingsledarroller och vilja att
påtrycka regler även i avsaknad av underbyggt konsensus, som variabler av vikt inom klimatregimens tillkomstprocess.
3.3
KUNSKAP
Den kunskapsbaserade analysen inleds med att fastställa klimatregimens tillkomst, vilket genomförs genom att utgå ifrån antaganden av regimidentifierande inom den svagt kognitiva approachen. Vidare analyseras detta händelseförlopp genom att söka efter epistemiska nätverk och dess påverkan, med syftet att fastställa viktiga variabler inom denna process.
3.3.1 Tillkomstprocess
Det är centralt för kunskapsbaserad regimteori att analysera regimer utifrån själva härkomsten av statligt intresse och att fokusera på kausala och normativa idéers betydelse (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 5). Den kunskapsbaserade regimdefinitionen fokuserar till stor del på komponenter i linje med konsensusdefinitionen om regimer som ett antal implicita och explicita principer, normer, regler och beslutsfattarprocedurer (Krasner 1983: 2). Dock beroende på vilken form av kognitivism som förespråkas, följer olika krav på till vilken grad exempelvis normer och principer är intersubjektiva och delade av aktörer (Hasenclever, Mayer och Rittberger 1997: 16f). Formen av svag kognitivism innebär en viss formalitet och själva skapandet av regimer är i slutändan ett fall av agerande av aktörer med bestämmandemakt (Haas 1993: 175ff). Detta innebär att undertecknandet och ratificerandet av klimatregimens huvudavtal, klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997, utgör essentiella komponenter för identifierandet av regimens tillkomst och etablerande.
Idéer, uppfattningar och normer som influerat aktörernas intresse till regimförhandlande och regimantagande kan innebära en spårningsprocess relativt långt bak i historien, vilket således skulle resultera i en tillkomstprocess under ett brett tidsspann. Genom att utgå ifrån den kunskapsbaserade och svaga kognitiva grundhypotesen att regimer skapas och tillkommer under situationer då vetenskapligt eller kunskapsmässigt konsensus är gällande, samt att denna kunskap erhåller en grad av publicitet, kan denna process tidsbegränsas. Innehållet av denna kunskap måste dessutom förmedlas av epistemiska nätverk, som därmed är inbegripande av ett erkännande om dess anspråk på kunskapsauktoritet inom det specifika området (Haas 1992: 3f, 1993: 186f). Eftersom klimatregimen syftar till att minska den mänskliga påverkan på klimatet, genom utsläppsminskning av antropogena växthusgaser (Luterbacher och Sprinz 2001: 9), är det idéer, uppfattningar och dess genomslagskraft som i
första hand är av vikt inom fastställande av tillkomstprocessen. Det är möjligt att konstatera att den mänskliga påverkan på specifikt växthuseffekten åtminstone inte uppfattades som något särskilt bekymmersamt tiden innan 1980-talet. Under 1980-talet tog sig dock debatten sin fart och 1987 när ozonhålet över Antarktis upptäcktes och fick enorm publicitet, fördes även fokus över på växthuseffekten och global uppvärmning (Bodansky 2001a: 23, Munasinghe och Swart 2005: 56f, Paterson 1996: 1f). 1988 följde ett antal händelser som förde över fokus på förändringar i klimatet. Temperaturen det året var ovanligt varm och exempelvis USA drabbades av den värsta perioden av torka sedan 1930-talet. Tidskriften ”Time Magazine” utnämnde istället för årets person, den utsatta jorden som årets planet och FN röstade igenom en resolution som statuerade att klimatet var ett hot för mänskligheten (Dessler och Parson 2006: 12ff). Klimatregimens tillkomstprocess kan således förväntas finnas från tidpunkten när konsensus om problematiken av klimatförändring växte fram under 1980 fram till signering av klimatkonventionen 1992 och Kyotoprotokollet 1997.