Domar i språkärenden

Vilken dom formulerades för just den verbala kränkningen i språkbrotts-ärendena? Fälldes eller friades svaranden som förolämpat käranden? Svaren på frågorna redovisas översiktligt i tabell 13.

Tabell 13. Domar i språkärenden.

Domar språkärenden Rådhusrätten Konsistoriet Fällande dom för svaranden 43 74 % 17 52 % Fällande dom för båda parterna 6 10 % 0 0 %

Ingen dom 7 12 % 14 42 %

Annan typ av avgörande 2 4 % 2 6 %

Totalt 58 100 % 33 100 %

Som tabellen visar för rådhusrätten fick verkligen käranden, den föroläm-pade, sin motpart, svaranden/förolämparen, fälld för verbal kränkning i 74 % av fallen utan att själv dömas för något brott. I sex fall fälldes båda parterna i en verbal konflikt. Den som väckte åtal mot någon för en kränkande talakt löpte alltså en viss risk att själv dömas för en förolämpning.

I sju fall av språkbrott meddelades ingen dom alls. Det kan bero på olika omständigheter. Ärendet kan i första hand ha behandlats i underrätten, re-mitterats därifrån till överrätten (jfr 2.2.1), men inte behandlats där av någon anledning som inte anges i protokollen. Vissa oavslutade fall beror på att svaranden inte infunnit sig i rätten och en fällande dom i kategorin ”annan typ av avgörande” gäller en sådan frånvaro, som kallas stämnings försit-tande. Det andra fallet i kategorin handlar samtidigt om en ekonomisk tvist.

Då beaktade stadsrätten inte det anmälda språkbrottet utan reglerade den ekonomiska konflikten.

Förolämpningsärendenas utgång i konsistoriet uppvisar ett annat mönster.

Av tabell 13 framgår att svaranden fälls för språkbrottet i 17 av 33 ärenden.

Det motsvarar drygt hälften av fallen. Men i knappt hälften av fallen fälls inte förolämparen. Antingen fälls ingen dom över huvud taget, eller så kommer konsistoriet till en annan typ av avgörande. Orsakerna till att ingen dom avkunnas är desamma som i stadsrätten, nämligen att svaranden är frånvarande eller att ärendet hänskjuts till en annan rättsinstans, uppskjuts till

ett annat sammanträde för vidare rannsakning, men utan att avslutas av pro-tokollen att döma.

Liksom i rådhusrätten finns alltså också i konsistoriet ett par fall där dom inte fälls utan saken avgörs på annat sätt. I det ena av dessa två fall genomför konsistoriet en administrativ-ekonomisk reglering och i det andra fallet ut-färdar det en varning till svaranden om remittering av ärendet till högre in-stans vid eventuell upprepning av ärekränkningsbrottet, se (47) i avsnitt 6.4.3.

Tabellen visar att i konsistoriet fälls aldrig båda parter i en verbal konflikt som ibland sker i rådhusrätten under denna period. Att käranden aldrig fälls kan förklaras med två omständigheter. För det första kunde borgare vara målsägare i förolämpningsärenden och borgarna kunde inte fällas i konsisto-riet (se 2.2.2). Akademikerna måste gå till stadsrätten för att få sin borgerliga motpart fälld. För det andra har ärendena inte lika ofta som i rådhusrätten väckts av en enskild målsägare utan konsistoriet har genom sin tjänsteman, kursor, kallat någon student till förhör. Då finns inte heller någon målsägare som riskerar en dom.

Verbala kränkningar noterades i protokollen bland annat vid behandlingen av våldskonflikter (se tabell 11). Mot bakgrund av detta väcks ytterligare ett par frågor vars svar inte kan utläsas ur tabell 13: Avkunnades domar även för våldsbrott när språkbrottet var den juridiska huvudfrågan? Vilken rättslig part fälldes i så fall för våld, käranden som förolämpats verbalt eller svaran-den som förolämpat?

I rådhusrättens språkärenden har svaranden förutom för språkbrottet dess-utom dömts för fysiskt våld i fyra fall. Tre av dessa fyra domar gäller lättare brott som örfilar eller ett sår på hakan och endast ett fall grövre våld, som riktats mot en annan person än målsägaren i förolämpningsärendet.

I sex av de 17 språkärenden i konsistoriet där svaranden får en fällande dom innefattar domen också ett straff för våld. Ett sådant fall med realinju-rier presenterades i 5.1.2. Andra ärenden i denna grupp gäller i ett par fall ritualiserat kamratförtryck i en talsituation som kallas vexation (jfr 5.6.2).

Åtal i alla dessa fall har då inte i första hand väckts för våldet, utan för språkbrottet, vilket i sig visar den verbala kränkningens betydelse för språk-brukarna på 1630-talet.

En enda dom i alla språkärenden från båda protokollserier har gällt målsägarens, alltså den förolämpades, fysiska våld. Det gäller då våld inte mot förolämparen utan våld mot förolämparens flicka i (32).

(32) Kom för rätta hustru Mariet Hans Larssons på toffuan och klagade att Carll skom:hustru, Hustru Elin haffver skält henne för en råfferska. [---]

Sade hon [skomakarhustrun] hustru Mariet hade kiöpslagat med min flicka och såldt henne håårband fyra all:r [’längdmått’] för en Halffmarck, mig ouitterligit så sende iag flickan tillbaka igen at få henne samma hårband och taga penningarnar igen, dhz hon också giorde, tå slog hon min flicka med sin

alin [’mätverktyg’] några slenger dhär om komme wij till att ordkastas och bad henne slå sine Hoorungar. Dhez samma sade hon åt mig igen.

Saakfeltes hustru Elin för skälzord emot hu: Marie till __12 mk Sakfeltes hustru Mariet för hon slog flickan till __6. mk

Item Lades wijthe dhem emillom till __20. mk (RR AIa:1, s. 255) Exemplet med kvinnorna i verbal konflikt visar att svaranden för det första verkligen fällts för kränkningen, för skällsordet rofferska. Men för det andra fälls målsägaren, den förolämpade, för ett våldsbrott, eftersom hon slagit svarandens flicka. För det tredje förbjuds båda parter dessutom att kränka varandra verbalt med ett vitesföreläggande om 20 mark som framgår sist i domslutet. Målsägaren döms alltså även för en repetitiv motskymf till sva-randens förolämpande uppmaning bad henne slå sina horungar. Exemplet har i tabell 13 följaktligen bokförts som ett ärende där båda parter fälls för språkbrott.

En slutsats man kan dra av undersökningen för rådhusrättens del är att då åtalspunkten gäller språkbrott avkunnades huvudsakligen domar för språk-brott. Endast i ett fall lämnade stadsrätten åtalspunkten om språkbrott obe-aktad och reglerade i stället en ekonomisk konflikt. Att 49 av 58 föroläm-pade parter får sin motpart fälld ger onekligen intryck av att målen som rör kränkande språkbruk hade genomgått en grundlig förundersökning av stads-rätten innan de tagits upp till rättsförhandling. Från sådana förmodade för-undersökningar finns inget källmaterial bevarat, men jag antar ändå att flera förolämpningar anmäldes i rådhusrätten, som efter en förundersökning inte kunde finna tillräckliga grunder att ta dem vidare till rättegång. De föroläm-pade som verkligen hade grund för åtal hade, med ett enda här ovan redovi-sat undantag, (32), inte reagerat med våld i talsituationen utan tagit föro-lämpningen till rätten. I sex fall dömdes käranden emellertid för en mot-skymf som svaranden kunde bevisa i rätten.

Det resultat som åskådliggjorts i tabell 13 ger en tydlig bild av skillna-derna i synen på brott mot språklagarna mellan den akademiska och borger-liga juridiska diskursen. I stadsrätten får den förolämpade i 84 % av ären-dena sin förolämpare fälld. I 16 % av de ärenden där språkbrott åberopats behandlas ärendet men ingen dom i språkfrågan meddelas. Materialet saknar noteringar om friande dom för svaranden. I konsistoriet meddelas inte heller några friande domar, men där döms förolämpare inte alls i lika stor omfatt-ning som i stadsrätten. 52 % av ärendena slutar med en fällande dom, medan 48 % av språkbrotten i konsistoriet inte leder till något avgörande.

Mot bakgrund av resultaten i jämförelsen kan man hävda att den borger-liga rättsskipningen behandlade förolämpningar av olika styrka som ett all-varligare brott i mänsklig kommunikation än vad den akademiska rättsskip-ningen gjorde.