När förolämpningarna studeras i talsituationer utifrån Hymes SPEAKING -modell i min avhandling och samtalsämne, aktivitet, språkbruksnormer och deltagare beaktas blir den också sociolingvistisk till sin karaktär. Kan då de språkliga aktörer som kommer till tals i protokollen från 1630-talets Uppsala över huvud taget fungera som informanter i en sociolingvistisk språkhisto-risk undersökning? Jag menar att det är möjligt, fastän attribueringen av språkformer till språkbrukare klassificerade enligt olika sociolingvistiska variabler är behäftad med särskilda problem.
För historisk sociolingvistik är utomspråkliga faktorer som situation och talaridentitet viktiga för att ge mening åt språklig variation och förändring.
Mitt källmaterial, med alla dess brister och inkonsekvenser, kan ligga till grund för en sociolingvistisk undersökning med tre oberoende variabler:
talsituation, kön och social klass. Talsituationen kan blottlägga flera orsaker till att man förolämpade varandra på 1600-talet. Variabeln kön kan tydlig-göra stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt beteende samtidigt som den säger något om könsbundna språkbruksmönster.
Variabeln social klass är den mest mångfasetterade med horisontella och vertikala perspektiv. Att student utgör ett tydligt värde på variabeln är
upp-enbart. Det vertikala perspektivet i studenthierarkin med adelsstudenter, borgarsöner och bondpojkar går inte urskilja utan omfattande personforsk-ning. Den akademiska lärarkåren, tillsammans med prästerskapet, kan man sammanföra till en social klass som har samlingsbeteckningen läsmästare i materialet. Formellt var borgare de som ägde gård och burskap i staden. Men även här fanns en tydlig vertikal hierarki från fattiga hantverkare till för-mögna köpmän. En komplikation är att akademin också hade egna hantver-kare som inte helt utan problem kan betecknas som borgare. En social klass utgjordes emellertid av hantverkare och köpmän. En social klass är bönder.
En annan social kategori är tjänstefolk som kan vara vaktknektar, drängar, pigor, gesäller, lärlingar – naturligtvis också de med en vertikal hierarki.
Hustrur och änkor hörde till mannens sociala klass.
De kvantitativa beräkningar som genomförs i avhandlingens analyser till-låter sällan statistiska signifikansberäkningar eftersom de förolämpningar som anmäldes till rätten och antecknades i protokollet inte utgör något sta-tistiskt godtagbart urval. Vi har över huvud taget inte en fullständig bild av Uppsalas befolkning på 1630-talet. Olika bevarade skattelängder ger endast delvis en rättvisande uppfattning av befolkningsunderlaget. Vi kan på goda grunder anta att de muntliga drag av förolämpning som vi finner i källmate-rialet förekom i än större utsträckning i det muntliga umgänget. Historikerna Jarrick & Söderberg (1998) konstaterar med referens till kämnärsprotokollen från Stockholm på 1600-talet och 1700-talet följande:
Det könsordnade förtalsmönster som domboksmaterialet hjälper oss att re-konstruera ger bara en svag återklang av den okvädinskakofoni som dagar och nätter kunde höras mellan och inom huvudstadens väggar. Ty folk in-ledde naturligtvis inte process varje gång de nåddes av sårande skvaller eller möttes av nedsättande ord. (Jarrick & Söderberg 1998:165)
Historisk sociolingvistik har utgått ifrån att nutida teorier om språk och språkanvändning kan överföras till tidigare perioder i språkhistorien. Ro-maine (1982) argumenterade i sin banbrytande bok om historisk socioling-vistik för en princip om enhetlighet, att de krafter som verkar på och i språ-ket idag var desamma i gångna tider. En diskussion om Romaines uniformi-tetshypotes för Gregersen (2010) med tyngdpunkt på frågan om förhållandet mellan föränderligt uttal och oföränderlig skriftbild samt mot bakgrund av sina egna sociolingvistiska undersökningar med ljudinspelningar. Nordberg (2007) visar att språkförändringar i nutid kan förklaras med allmänkulturella strömningar och mentala fenomen som inte låter sig mätas på samma sätt som traditionella sociala variabler. Än svårare blir det naturligtvis att finna dessa kulturella och mentala faktorer i ett historiskt material. ”Sociolingvi-stikens viktigaste bidrag till språkhistorien är väl just framlyftandet av varia-tion som det normala och omärkta tillståndet”, skriver Nordberg (2007:103).
Det är denna variations beständighet när det gäller förolämpningar i den
tudelade universitetsstaden Uppsala på 1630-talet som jag har undersökt i min avhandling.
För den historiska pragmatiken som måste skilja mellan språkstruktur och språkbruk blir Romaines enhetlighetsprincip komplicerad att tillämpa. Om vi antar att språkstrukturer fungerar identiskt oavsett tidsperiod och kultur, måste vi ställa frågan om detsamma gäller för språkbruket: Manifesterar sig språkbruk identiskt oavsett tid och kultur? Utifrån ett talaktsteoretiskt per-spektiv kan pragmatiken inte acceptera en enhetlighetsprincip. En direkt parallellitet i form och funktion kan inte antas. Kulturavhängiga tolkningar behövs för talakter som exempelvis förolämpningar (Taavitsainen & Fitz-maurice 2007:16).
4 Material och metod
I detta kapitel presenterar jag inledningsvis hela källmaterialets karaktär, struktur, innehåll, omfattning och form. I avsnitt 4.2 redovisar jag urvals-principerna och besvarar validitetsfrågan om hur analysen kan avgöra huru-vida den verkligen studerar talakter som är förolämpningar. De skrivna pro-tokollstexterna som uttryck för flera lager av kommunikation behandlas i avsnitt 4.3 med stöd av en kommunikationsetnografisk modell och 4.4 utre-der problemet med materialets reliabilitet som unutre-derlag för studier av munt-ligt språkbruk i historisk tid. Slutsatserna av den samlade källkritiska granskningen blir att rättsprotokollen från 1600-talet kan bilda underlag för ett studium av muntlig kommunikation i ett äldre skede av svenskans ut-veckling. Därefter följer i 4.5 en beskrivning av den talaktsteoretiska analys-modell för förolämpningar som Jucker & Taavitsainen (2000:74) föreslår för historisk pragmatik. Deras modell är utgångspunkt för den metod jag ut-vecklat och anpassat till källmaterialet och som jag avslutningsvis redogör för i 4.6.