Förmaning och hot

I rättsprocessen använder konsistoriets professorer två talakter som jag har valt att kalla förmaningar och hot. Till denna kategori har jag inte räknat fallen med rättens förmaning till parterna att förlikas. De har redan behand-lats i kategorin förlikning. De avgöranden som innehåller såväl en förmaning som ett hot har jag bokfört med ett belägg för hot i den följande redovis-ningen.

Förmaningen är en direktiv talakt där konsistoriet försöker få de svarande att i framtiden avstå från de verbala och fysiska handlingar som fört dem inför rätta. Språkbrottslingarna förmanades att inte förolämpa, att lämna svaranden i fred, att avstå från pennalism, att ta sig till vara för buller natte-tid och att vakta sig för att väcka förargelse. Dessa förmaningar i konsistoriet formulerades utan någon form av hot om påföljd. Förmaningarna motsva-rade av allt att döma de tillrättavisningar som av rådhusrättens målsägare kallades näpst (se 6.4.2). I konsistoriet kallas tillrättavisningarna tämlig skrift, admonition eller fils. Talaktsverbet är förmana. Ett par av dessa ut-tryck återfinns i (44).

(44) Och sedan H. Magnificentia sampt dhe andre Professores hafua giffwitt them en welligh filtz [’kraftfull tillrättavisning’], tillfrågades studenterne, om the godwillighen bekenna sigh wara skyldighe til thett tillmäle, Dn. Ar-chiepiscopus them tillägger.

Swarade the: att the willia göra sin högsta eedh här på, att hwarken nå-gonteera aff them haffwer ropat på Erchiebiskopens huss eller på någon ther inne är, ey heller wetta någon annan som thett giordt haffwer.

Sammalunda sadhe the om passquillan [’smädeskriften’] etc.

Tå sade Rector, att thee skole och ther på wara beredde, att om dhe elliest icke godhwilleligen bekenna sanningen, skole the för Consistorio läggia en eedh. Och förmantes flitigt, att thee skulle hålla sigh stilla och wachta sigh för förargelse &c. (KP II:110)

Förmaningarna var formella uppmaningar till i huvudsak studenter att de skulle sköta sig fortsättningsvis. Talaktsverbet förmana och dess latiniserade motsvarighet admonera återkommer i texterna och användes möjligtvis per-formativt i formuleringen av domslutet i konsistoriet (se 3.4). Av de 15 be-läggen på förmaningar och hot i tabell 19 kan fem kategoriseras som rena förmaningar. De är direktiva talakter utan angivande av konsekvens om pro-positionerna i förmaningen inte följs. Prov på sådana finns i det sista fetmar-kerade partiet i (44): hålla sig stilla samt vakta sig för förargelse. Protokolls-texten uppger inte vad som händer om studenterna inte skulle följa förma-ningen.

Tio av de 15 beläggen i tabell 19 är exempel på konsistoriets andra talakt i denna kategori, som jag har valt att kalla hot (se 3.4.2). Det är en kommissiv talakt. Konsistoriet förbinder sig med denna talakt att vidta en rättslig åtgärd mot svaranden/den åtalade om han inte följer rättens förmaning. Verbet hota

återfinns inte i materialurvalets domslut. Ibland används i protokollet tal-aktsverbet förvara som betyder ’varna’, se (7) i 5.1.2. Då framställer kon-sistoriet handlingen som en representativ talakt som varskor svaranden om framtida fara men eftersom den består av en påföljd som konsistoriet med sin institutionella makt kan döma svaranden till, så har jag kategoriserat tal-akten som ett hot. Vid brist på explicita talaktsverb har jag vid kategorise-ringen av de kommissiva hoten tagit fasta på konsistoriets varningar om tänkbar påföljd vid brott mot det propositionella innehållet i den direktiva förmaningen. Den påföljden kan vara relativt ospecificerad och allmänt for-mulerad. Om svaranden skulle bryta mot förmaningen står saken öppen, skulle det ostraffade brottet bliva dem tillräknat eller så skulle ärendet som i (45) varda uppkastat. Det allmänna hotet kunde också uttalas och nedteck-nas på latin som i (46). Båda hoten föregås av en förmaning.

(45) Med flitigh förmaningh här effter sigh till wara tager, elies skall detta igen upkastat wardha. (KP II:179)

(46) The admonerades och så de obedientia [’till lydnad’], nisi graviorem pænam subire vellent [’om de inte vill undergå strängare straff’], såsom ock de conciliatione [’till förlikning’], men i synnerhet Christiernus, att huar han här icke wille affstå, skulle han sigh achta och till wara tagha, ne dete-rius quod sequeretur [’så att inget värre följer’]. (KP I:247)

De allmänt formulerade hoten har ändå en juridisk betydelse. Konsistoriet noterar att de åtalade studenterna ska få en strängare dom för eventuella framtida brott eftersom de redan varit inför konsistoriet i det förevarande ärendet om förolämpning i (45) respektive våld i (46).

Ett hot kan förtydligas såsom i (47) med dels en försäkran om att den åta-lade inte kommer att få sin vilja igenom vid upprepade brott, dels med an-spelningar på historiska rättegångar som fällt tidigare ämbetsbröder i högre rättsliga instanser. Hotet får en ännu större konkretion i antydningen om att ärendet kan remitteras till högre instans. Formuleringen om eventuell remit-tering vid upprepad förolämpning har bokförts som ”annan typ av avgö-rande” i tabell 13.

(47) Rev. Archiepiscopus: thenna oroligheeten är icke till lijdandes, att i så affectuose talen uthi preedijkestolen. Therföre, huar här icke blif:r boot uppå, kommer saken wijdare, och tå kan skee blif:r icke som i weele, så-som ock uthi Messenii tijd skedde, när een hans saak devolverades [’hän-sköts’] till Rijksens Herrar uthi Stockholm. (KP I:165)

Vid hoten i (45), (46) och (47) antyds ett tänkbart straff eller remittering av ärendet till högre instans. Vid fem av de tio hoten stannar emellertid inte protokollets formulering vid en antydan om straff utan straffet preciseras som i (48).

(48) Slötz för then skull, admonitione præmissa [’efter förmaning’], att effter the för sådant buller suspect woro, skulle wara förtänkte [’beredda på’] att suara der till, huar här effter något buller upkomme och ther före aff inspectoribus excluderas a mensa [’avstängas från kommunitetet av föreståndarna’] (KP I:189)

Hotet som följer förmaningen i (48) har ett specificerat innehåll, nämligen en eventuell framtida avstängning från matsalen, och utgör i sig en fällande dom med karaktär av vitesföreläggande. Inget annat straff finns angivet i det här ärendet, som jag analyserat i kategorin fällande dom med förlust av för-mån som vitesstraff (se 6.3.2). De fyra andra av de fem domsluten med ex-plicit hot och specificerad efterföljd gäller relegering i två fall, offentlig re-legering i ett fall och förlust av stipendium i ett fall. I dessa konkretare for-muleringar framträder hotens juridiska roll: De motsvarar vitesföreläggan-den. I (48) är den villkorliga avstängningen från matsalen det enda uttalade straffet i den fällande domen. De fyra övriga hithörande fallen innehåller samtidigt andra domslut med direkt påföljd, så att de specificerade hoten om framtida straff blir tilläggsstraff. Ett av dessa fall är det som presenteras i 5.1.2.

Av de totalt 15 beläggen med hot och förmaningar återfinns nio i språk-ärenden, fem i våldsärenden och ett fall bland övriga ärenden. Majoriteten gäller alltså tveklöst språkbrott. För de ärenden som inte specifikt rör språk-brott kan hotet eller förmaningen också gälla konflikten i stort och då kanske inte i första hand språkmissbruket.

Utifrån den inledande hypotesen om att konsistoriets färre fällande domar och färre utdelade bötesstraff för språkbrott skulle ersättas av ett större inslag av hot och förmaningar, har det sitt intresse att notera att av de 15 hoten och förmaningarna återfinns så många som tolv fall i ärenden med fällande domar och i endast tre fall finns förmaningen/hotet i ett ärende som saknar fällande dom. Dessa tre förmaningar/hot som uttalas utan att kombineras med något explicit straff gäller faktiskt språkbrott. Ett av dessa fall är (47) ovan. Men trots förekomsten av dessa tre språkärenden med hot eller för-maning utan andra tydliga straff i domslutet visar det sig att förför-maningar och hot ingalunda kompenserar frånvaron av fällande domar i konsistoriet. Majo-riteten av förmaningar och hot formuleras i fällande domar för språkbrott och våldsbrott i konsistoriet. Ett liknande mönster kunde tidigare konstateras för förlikningar och benådningar.

I stadsrättens protokoll formuleras aldrig hot på detta sätt från magistra-tens sida utan där fastläggs på ett mer formellt sätt ett vitesbelopp. Vid något enstaka tillfälle används talaktsverbet förmana i ett domslut där, men det gäller en förmaning till parterna att vara vänner, och det domslutet har jag kategoriserat som en förlikning.

Förmaningar och hot, liksom de två andra kategorierna av avgöranden, det vill säga förlikningar och benådningar, fungerar huvudsakligen som

tillägg i konsistoriet vid domar som redan innehåller ett specificerat straff.

En utförlig dom formuleras i (49). Den saknar visserligen en uppmaning till förlikning, men kan ändå sägas åskådliggöra i koncentrat den akademiska rättsprocessen. Konsistoriet utdelar en fällande dom för språkmissbruk, men uttrycker inledningsvis en benådning och anger skäl för den. Svaranden ska ursäkta sig hos professorerna och inför allmänheten. Straffet blir fängelse.

Till sist uttalar protokollet en förmaning med ett allmänt hot.

(49) Här inkallas åter Isaacus och bekommer sin doom, n. om man stricto iure [’med högsta rätten’] skole handla Isaaco, borde han per ignominiosam ex-clusionem religeras [’relegeras med vanärande uteslutning’], doch ansee the hans juvenilem errorem [’ungdomsförsyndelse’] och supplication [’böne-skrift’]. Moste för den skull Isacus gå till hwar och en Professorem han för-törnat hafwer, och sedan publice recantera [’offentligen återkalla’] sin schrift. Der hoos skal han och nu gå i proban [’studentfängelset’] tree da-gar.

Der medh hade och Rector en admonition [’förmaning’] til Isaacum att han skulle bättra sigh, och här efter afstå medh sådant förtaal, ty eliest skall saaken stå honom yppen igen. (KP I:328)

Den åtalade studenten har i skrift förtalat flera professorer och vid ett tidi-gare sammanträde om språkärendet fått ett straff, konsistoriets enhälliga beslut om att han ska avskedas från sin syssla som depositor (KP I:323). I utdraget ovan från ett något senare konsistoriemöte får den åtalade sin slut-giltiga dom. Hans språkbrott skulle motivera en offentlig relegering, men rätten benådar honom och anger två skäl för detta, nämligen hans ungdom och benådningsskrift. Däremot ska den åtalade be till var och en av de skriftligen förtalade om ursäkt och dessutom offentligen återkalla innehållet i sin skrift. Men han ska också sitta tre dygn i studentfängelset. Avslutningsvis förmanas han att inte upprepa språkbrottet, och den direktiva förmaningen blir ett kommissivt hot (ty eljest skall saken stå honom öppen igen) om vars innebörd domens inledande ord om offentlig relegering ger en antydan.

Detta exempel på en dom i konsistoriet visar med tydlighet den akade-miska juridiska diskursen vid verbala kränkningar. Avgöranden som identi-fierats i protokollnotisernas avslutning, i detta fall benådning samt förma-ning och hot, ersätter inte en fällande dom med explicit straff. Förlikförma-ningar, benådningar och förmaningar är i huvudsak komplement till de fällande domarna. I avsnitt 6.4.4 prövas om detsamma gäller för talakten ”be om ursäkt”.