Det dukade bordéts konstnärliga utstyrsel

D e t , som i bosta den först t e r sig för öga t och bestämmer d e t kon stnärli ga tota lintryc ket, ä r väggar, t a k , golf och möbler.

D et finnes likväl ä nn u en del af husgeiådet, som endast und er­

stundom gör sig gällande, men p å hva rs p r yd n a d och verkan vi m ås t e läg ga mycken vigt. D e t ä r bordets utstyrsel, i synner het matbo rdets, nemligen borddu kar och a n n at duktyg, k ä r l af f a ­ jan s, porslin och glas? redska p af metall och bor duppsa tser.

De utgöra en nödvändi g del af >.konsten i hemmet«.

A l l a dessa föremål ä r o sins emellan mycket olikartade. Lik väl borde de icke b e tr a k t a s h v a r t och e t t för sig, icke tillv erkas eller utses utan häns yn till h va r a n d r a , d å de i alla händelser skola s am ­ v er k a såsom e t t hel t till slutverkan, d e t duk ade borde t. D et t a bör ocks å tilltala oss såsom e t t harmoni skt kons tverk . D et ä r en s y n p un k t som vi emellertid hafva förlorat. F ab r ik a n t en och k ö ­ paren h a fv a end ast d e t enskilda föremål et för ögonen, och man kom sålund a derhän, a t t bordet slutligen icke erbjöd något a nn a t ä n h v i t t och a t t kocken till s l u t v a r den ende, som, med sin för en a n n a n s m a k afsedda konst bra gte färg i den enfor­

mig a taflan.

Visse rligen h a r hvarje s l a g af föremål sin a egna lagar i e n ­ lighe t med s i t t mater ial och s i t t änd amål, men de mås te bringas i öfverensstämmels e med det hela. Med v å r t moderna godtyck e

kränka vi äfven dessa särskilda lagar. Sålunda begår man i afseende å borddukafne, om hvilka vi först vilja tala, vanligtvis det felet, att man lägger för mycken vigt på ornameçteringen af midten och betäcker den med ett stort, genom teckning och färg­

motsättningar starkt i ögonen fallande mönster. Detta synes vid första påseendet helt naturligt och i sin ordning, då ju de tta fält ligger för ögonen, men man betänker icke, att bordet, enligt det nu rådande bruket, har att uppbära en mängd olika föremål, som kräfva en lugn, harmonisk botten. Hvarje på motsatser rikt mönster, till en del öfvertäckt samt sönderdeladt och afbrutet genom de föremål som befinna sig derpå, kan sålunda 'endast åstad­

komma en orolig och förstörande verkan, icke en förskönande.

Det är derför i fråga om alla borddukar mycket bättre att lägga det ornamentala eftertrycket på den del, som faller ned öfver bordskanten, följaktligen på en bred och rik infattning. I de flesta fall är ett lätt, regelbundet fördeladt mönster tillräckligt för hela ytan i midten, eller ock kan man äfven helt och hållet undvara detta, i synnerhet på våra förmaksbord, som ju hafva att uppbära så mångahanda föremål i brokig, godtycklig bland­

ning. I sådant fall får emellertid dukens färg icke vara för mö rk, såvida ej möblerna och väggarne i allmänhet genom sin färgton sjelfvä fordra det. Annars ser bordet, i synnerhet med en sv art eller svartbrun duk, antingen ut som en likkista, eller också som ett hål, i hvars mörker man blickar ned. Sådana dukar med en­

kel botten och bred, brokig, österländsk infattning finnas i de vackraste mönster talrikt på de flandriska och hollän dska målarnes genretaflor, och måste således på den tiden hafva varit mycket i bruk, då de ju uppenbarligen äro målade efter na turen. Vår tids m önster­

tecknare hafva här en ypperlig källa för studiu m och efterbildning.

En annan, äfvenledes rigtig grundsats tillämpas af ett visst slags österländska, från Persien härstammande borddukar, hvilka ej sällan komma till oss och ofta pryda våra förmaksbord. De äro mosaikartadt sammansatta af sm å, brokiga klädeslappar i rikt,

289

r e g e l b u n d e t m ö n s t e r , och ä r o i a l l a d e m å n g a s ö m m a rn e b r o ­ d e r a d e m e d h v i tt . D e t t a s ä t t s t r id e r s k e n b a r t m o t d e n a f o s s u p p s t ä l d a g r u nd s a t s e n , men o c k s å e n da s t s k e n b ar t , t y den u t o m o r ­ d e n t l i g t r i k a och i l i v a r t a n n a t g å e n d e t e c k n i n g e n s a m t m ä n g d e n o c h litenheten a f d e m å n g f ä r g ad e b i t a r n e o r s a k a , a t t m ö n s t r e t s j e l f t a l l s icke g ö r någon v e r k a n , u t a n h e l a y t an å s t a d k o m m e r b l o t t e t t a l l m ä n t b r o k i g t , a f m å n g a f ä r g e r s a m m an s a t t , i s i g ha r ­ m o n i sk t i n t r y c k , h v a r p å e t t o c h a n n a t u t an s k a d a k a n l ä g ga s eller s t ä l l a s . 1 m o t s a t s till den ö f v er m å t t a n s i r a d e m i d t e n ä r i n f a t t ni n g e n , s o m s k a l l f a l l a ned ö f v e r b o r d s k a n t e n , e n k e lt hållen och v e r k a r s å s o m m o t s a t s genom b l o tt a b o t t e n f ä r g e n , p å h v i l ke n e t t fint o r n a m e nt a f t ec k n a r sig h är och d e r likasom e t t n e d h ä n ­ g a n de s n ö r m a k e r i a r b e t e . D e t t a s ä t t h a f v a d e f r a n s k a f a b r i ke r n a f ö r t r y c k t a v ä f n a d e r s e d a n n å g r a å r i h u f v u d s ak e f t e r b i l d a t med mycken f r a m g å n g , i d e t d e t r yc k a d y l i k a i r i k a f ä r g e r h å l l n a m ö n s t e r , h v i l ka s g e o m e t r i s k a g r u n df o r m e r d e ä f v e n f y l l a med i n d i s k a b l o m s t e r m ö n s t e r , p å e t t k n o tt r i g t, g r o f t , men l i k v ä l m j u k t o c h böjligt t y g , s o m k a l l a s " b o u r r e t t e " o c h ä r v ä f d t a f silkesaffall. D e s s a i ö st e r l ä nd s k stil h ål l n a d u k a r , ut m ä r k t a g e n o m s k ö n h et och billigt pris, ä r o m y c k e t a t t t i l l s t y r k a .

H i n d u e r n e å t e r l ä g g a vid s i n a s k ö n t b r o d e ra d e b o r d d uk a r m e s t a vigten p å e n r i k , i ögonen f a l l a n d e i n f a t t n i n g . P å s a m m a s ä t t g ö r a äfven m e r e n d e l s kineserne, h v i l k a s b ro d e r a d e s i d en d u k a r i c k e s äl l a n , h v a d färgen b e t r ä f f a r , å s t ad k o m ma en y t t er s t l y sa n d e och p r a k t f u l l v e r k a n . M e n d e s s a d u k a r l i d a d e r e m o t a f d e t b a r o c ka i t e c k n i n g e n , a f d e t o s y s t e m a t i s k a , o r e g el b u n dn a a n v ä n d a n d e t a f a l l e h a n d a f r a m st ä l l n i n g a r a f figurer, s o m e j s ä l l an k o m m a a t t r e n t af s t å p å h u f v u d e t eller p å t v ä r e n . V i l l m a n a n b r i n ga figu­

r e r i o r n a m e n t e r i n g e n p å b o r d d u k ar , s å m å s t e m a n n o g a b e s i n n a d e r a s s t ä l l n i n g och b e h an d l a d e m s å s t i l i se r a d t , p l a t t , s i l h u e t t -a r t -a d t , -a t t d e ej ä r o n å g o n ti n g -a n n -a t ä n b l o t t-a o r n -a m e n t .

D å d a m e r n a u n d er medeltiden eller s na r a r e u n d er s e x t o n d e å r h u n dr a d e t , h v i l k a s a r b e t e n vi i f r ä m s t a r u mm e t h a f v a f ö r ög o

-nen, s ö m ma d e b o r d s d u k a r f ö r s i t t husbehof, b r u k a d e d e d e r p å ä f v e n a n br i n g a a l l a h a n d a f r a m st ä l l n i n g a r m e d figurer. D e s sa a r b e t e n u t g j o r d e s m e r e n d e l s a f s t ö r r e eller m i n d r e l i n n ed u k a r , p å hvilka p r y dn a d e n a n b r a g t e s med s i l k e eller y l l e , s t u n d o m äfven m e d f ä r g a d l i n n e t r å d . D e ä m n e n , d e valde, v o r o a f g e n r e a r t a d t i n n e h å l l, k ä r l e k ss c e n e r h e m t a d e f r å n d e t d a g l i g a lifvet eller u r historien och s a g a n , men h å l l n a i t i d e n s d r ä g t , i n o m l ö f v e r k och f ö r s e dd a med i n s k r i f t e r å b a n d , i n n e h å l l a n d e n å g r a verser elle r en d e l a f d e f r a ms t ä l d a p e r s o ne r n a s s a m t a l . U t f ö r a n d e t v a r g a n s k a a n s p r å k s l ö s t , merendels b e s t å e n d e e n d a s t a f med f ä r g b e t e c k n ad o m kr e t s . V i d a r e finna vi v ä l ä n n u a n d r a , o f t a v ä l b i b e hå l l n a b o r d - och h a n d d u k a r f r å n s e x t o n d e å r h u n d r a d e t , m e d i r ö d t s y dd a r i k a k a n t e r i s p e t s a r t a d e o r n a m e n t .

B å d a slagen skulle väl ä f v e n l å t a s i g m e d f r a m g å n g u t f ö r a s i d a m a s t v ä f n a d , och i sjelfva v e r k e t g j o r d e oc k s å r ed a n de n s e na r e medeltiden f ö r s ö k , a t t genom v ä f n a d f å i n f ä r g i l i n n e du k a r n e , i d e t m a n g e n o m d ro g d e s a m m a m e d b l å a s t r ec k , m e r e n d e l s f ra m ­ s t ä l l a n d e d j u r b i l d e r och o r n am e n t . Ä n n u u n d e r s j u t t o n d e och a d e r t o n d e å r h u n d r a d e n a v ä f d e m a n ä f v e n in a l l a h a n d a o r n a m e n t och s c e n e r i l i n n e d u k a r n e , a l l t s a m ma n s p å s å d a n t s ä t t a t t e n ­ d a s t d e y t t r e k a n t e r n a a n g å f v o s , hvarigenom v e r k a n d e r a f v a r m y c k e t fin. N um er a h a r m a n , om m a n s e r b o r t f r å n d e b r o ki g a s . k . kaffeserveterna, h v i l k a s o r n a me n t e r i n g ä r s å dålig, att. k o n ­ s t e n i c k e alls h a r n å g o t d e r m ed a t t g ö r a , h e l t o c h hållet u p p hö r t a t t s i r a l i n n ed a m a s t v ä f n a d e r i f ä r g e r . L i n n e t s egendomligt s v a l a h v i t h e t m e d d e s s onekligen v ä r d ef u l l a r e n h e t å t e r s t å r s o m h us ­ f r u n s e n da g l ä d j e och s t o l t he t , t y o r n a m e n t e r i n g e n k a n i c k e g ö r a s i g g ä l l a n d e med d e t medel, s o m s t å r den till b u d s . T i l l och m e d v a p e n, n a m n och a n d r a m ä r ke n b r o d e r a s n u me r a e n d a s t i h v i tt . D e t t a medel b e s t å r i c k e i någonting a n n a t ä n d e o m v e x l a n d e b l an k a eller m a t t a d e l a r, s e m å s t ad k o m ma s g e n o m d a m a s t v ä f n a -d e n s t e k ni k , för visso e t t m y c k e t a n s p r å k s l ö s t m e -d e l , h v a r s mön ­ s t e r d e s s u t o m e n d a s t ä r s y n l i g t n ä r m a n s e r d e t i e n v i s s d a g e r .

F ö r d e n s k u l l ä r o o c k s å r i k a r e o r n a m e n ta l a m ö n s t e r eller r e n t a f figurframställningar s å g o d t s o m slöseri, d å d e j u d o c k e j g ör a s i g g ä l l a n d e , äfven om vi ville f ö r b i s e d e n o m s t ä n d i g h et e n , a t t d e slutligen g ö m m a s u n d er d e f ö r e m å l s o m s t ä ll a s p å m a t b o r d e t . L i k v ä l h a r m a n p å s e n a r e tiden e f t e r f r a n s y s k t föredöme f ö r s ö k t d y l i k t o c h t r o t t sig till och med b ö r a u t f ö ra religiösa f r a m s t ä ll ­ n i n g a r i l i n n e d a m as t . M e n icke e n s d e n a t u r a l i s t i s k a v ä x t - och b l o m s t e r o r n a m e n t , s o m v å r t i d ä l s k a r, l å t a s i g med någon f ö r d e l a n v ä n d a s till d e n n a d e k o r e r i n g , t y d e s a k n a färgen eller s k u g g a n , s o m h ö j e r d e m , och, d å d e alltid e n d a s t s y n a s bitvis, ä r o d e o f t a g e n o m d e t o r e g e l b u n d n a i sin t e c k n i n g al ldeles obegripliga .

D e t s y n es derför b ä st och m e s t p a s s an d e , a t t h å l l a d e t h v i t a l i n n e du k t y g e t s o r n a m e n t e r i ng alldeles p l a t t och s i l h u e t t a r t a d , e n k e l o c h regelbunden, s å a t t d e n d e l , s o m s y n es , g ö r en god och r i g t i g v e r k a n . S l u t l i g e n b ö r m a n l ä g g a m e s t a e f t e r t r y c k p å k a n t e n, s o m ju ä r d e t e n d a s o m å t e r s tå r f ö r e n o s t ö r d v e r k a n , d å m i d t f ä l t e t u p p t a g e s a f b o r d pr y d n ad e n och m a t b o r d e t s t i l l b e h ö r . D e n f r å g a n u p p s t å r emellertid, om vi ej, d å v i n u å t er l ä g g a vigt p å f ä r g e n i v å r a b o s t äd e r , ä f v e n b o r d e å t e rv ä n d a till d e n ­ s a m m a i f r å g a om d u k t y g e t , d u k a r n e och s e r v e t e r n a . D e t s tr i d e r m o t v å r e s t e t i s k a k ä n s l a , a t t l e mn a e n s å s t o r y t a s å g o d t s o m u t a n all p r y d n a d , och o m vi ä f v e n v i l j a t a ga h ä n s y n d e r t i l l , a t t m i d t f ä l t e t ä r a n vä n d t p å e t t s ä t t , s o m i c k e l å t e r o r n a m e n t e r i n

-\ o o • '

gen g ö r a s i g g ä l l a n d e , å t e r s t å r d o c k den b r e d a, öfver b o r d s s ki f -v a n n e d h än g a n d e k a nt e n . D e n n a s y n e s s å m y ck e t m e r k r ä f v a e t t o r n a m e n t i f ä r g e r , s o m d e n u t g ö r e t t s k a r p t a f b r o t t mellan f ö r e m å l e n p å b o r d e t och d e m ör k a s t o l a r n e . V i s a k n a h ä r e n k o n s t n ä r li g öfvergång.

D e n b r o k i g a o r n a me n t e r i n g , s o m h ä r s k u l l e k u n n a k o m m a i f r å g a , k a n dock a f å t s k i l l i g a s k ä l e nd a s t v a r a m å t t li g . F ö r s t o c h f r ä m st m å s t e f ä r g er n a v a r a ä k t a och v a r a k t i g a , f ö r a t t k u n n a, t å l a u p p r ep a d e t v ät t n i n g a r , och d e t ä r b l o t t f å , s o m p å s å d a n t s ä t t l å t a s i g f ö r e na s m e d linne. B ä s t ä r o r ö d t och b l å t t , .

af hvilka emellertid det sistnämnda är det, som ur estetisk synpunkt bäst skulle passa tillsammans med det svala hvita. Vidare tål den hvita ytan icke någon tung ornamentering, emedan en sådan skulle åstadkomma en alltför skarp motsats; den måste således i viss mån hållas lätt, och man m åste vara sparsam med färgen. Slutligen före-skrifver sjelfva tekniken i damastväfnaden vissa gränser för de­

koreringen, i synnerhet i hörnen.

Det är fransmännen, som nyligen hafva gjort försök i den antydda rigtningen, i det de omgifvit hvita borddukar, serveter och handdukar med röda, blå och gula kanter, försök, som icke varit misslyckade, efter hvad åtskilliga exempel öfvertygat oss om. En fabrik i Tabarz i Thüringen har lemnat andra högst intressanta föremål af detta slag, i .det den, följande en gammal ärfd traditign, genomdrager den hvita ytan på et t mycket stil—

rigtigt sätt med röda och svarta, smårutiga ränder, mellan hvi lka ordstäf insatts. Verkan är öfverraskande god. Dylika väfnader äro bekanta för den svenska husslöjden i byarne i Halland.

Samma öde som duktyget haft, a tt nemligen blifva allt mer och mer färglöst, liar äfven delats af porslinet i dess användning för bordet, ehuru man nu 'redan åter vänder sig till dekoreringen.

Det hade nästan kommit ända derhän, a tt man till och med i kungliga slott afstod från all prydnad utom namnteckningen och

€ii guld rand samt endast lade vigt på materialets finhet. Denna belåtenhet vid medvetandet om det blotta materiela värdet har , om man ser den i dess rätta dager, egentligen en anstrykning af barbari, om också det fina materialet i porslinet förefaller be­

hagligare än det gröfre. Men mail hade ej bl ott lemn at porslin et utan all prydnad, man hade äfven med flit efter m ånga och långa försök beröfvat det den färg, som var egendomlig för detsam­

ma och som det österländska porslinet ännu i dag till största delen bibehållit, den blåaktiga eller grönaktiga färgtonen. Man hade kommit derhän, att frambringa det alldeles mjölkhvitt,

liksom d e t färglös a h a d e e t t högre värd e i den dek orativa k o n ­ sten ä n f ä r g e n !

Me n p å s e n ar e tiden inser ma n ä t e r , såsom vi red an h a f v a a nt y d t , d e t fela ktiga i den fullständiga färglö sheten. M an inser, a t t e t t h v i tt k ä r l p å det hela t a g e t icke ä r någo n prydna d alls, a t t d e t icke b r y t e r af mo t den h v i t a duken, a t t bordet således e n d a s t s e r öde och t o mt ut i stället för festligt. Den å t e r u pp ­ v a k n a d e håge n f ö r konstslöjdens finare och mer a smakful la a r b e ­ ten h a r äfve n å nyo f r am ka l l a t kän slan af behag vid en ri k t pry dd bordserv is, ja d e t till den g r a d , at t sjelfva porslinet e j längre s yn es tillf redsställande och materia l och prydna d r å k a t i näs tan sa mm a ringaktning. Mo det — t y till s t or del ä r d e t end ast m o d , — h a r å t e r f ör t p å bor det de gam la, en gån g af porslinet und anträngda faja nserna, h v il k a n u m er a e n d a s t användes på ställen, hva res t svårighet er förefunnos för tillverkning eller införsel af porslin, och bra gt dem i täflan med porslinet.

Hittills afså g den na täflan e n d a s t e t t slags lyxkärl, som hufvudsakligen t j e n a de till pry dnad för mat bordet eller s k ä n k ­ bor det, och icke den verkliga, för anv ändand e afs edda servisen.

P å a l l r a s i s t a tiden begagnar man emellertid i P ar i s , och d e t i k r e t s a r som g ör a a n s p rå k p å den högsta konstnärliga bildning, fajansen äfven till vanliga tallrik ar och f a t, i synnerhet f ö r f r u ­ kostbordet, icke i förädla d form , utan försedd med en s k e n b a r t r å, men i sjelfva verket man iererad, tillgjordt dålig målning, l i k­

som s å kallad bondfajans. De t t a k a n , efter hvad d e t ligger i s a ­ k e n s n a t u r , e j v a r a a n n at än en af de vanliga fransyska infallen och modnyckern a, som ä r o af öfvergåen de beskaffenhet.

T y om o c k s å porslinet till och med ur konstnärlig s y n p u n k t i e tt afse ende s t å r efte r fajansen, eger d e t dock såsom ma ter ial b e t r a k ta d t och u r pra kti sk s y n p un k t företräd en, som icke m e d -gifva, a t t det någonsin p å längden undant ränges af e t t sä m r e ma ­ t e ri a l , s å d an t som de hvitglaserade lerkärlen. D e t ä r t v ä r t om just dessa företräden, som f ö r t v å till t r e årh undraden sedan

tvungo den gamla majolikan att öfvergifva sin karakter samt

•efterbilda det från Kina och Japan af holländarne och portugi­

sarn e införda materialet och göra sig detsamma s å lik som möj­

ligt genom antagande af den hvita glaseringen. Det var dessa företräden, som gjorde at t, när det europeiska porslinet sjelfstän-dig t uppfanns i Sachsen och utbredde sig öfver de e uropeiska län­

derna, porslinet öfverallt, dit det kom, undanträngde den hvitgla-serade fajansen. Och nu vill man med just dessa gamla fajans­

kärl, som dock endast, uppkommit genom efterbildning af porsli­

net, utan. att uppnå det i godhet, och dessutom med klumpiga former och grof målning, åter bekämpa originalen, so m stå så langt framför dem i finhet, lätthet, elegans, renlighet och soliditet!

E t t sådant försök kommer att fälla sin egen dom.

Det finnes ingen anledning a tt upptaga de hvitglaserade fa ­ janskärlen på de ställen, der landets vanor och tillverkning b ragt

porslinskärlen i användning. Deremot finnes det obestridligt nå­

gonting, som talar för efterbildningen af de äldre, brokiga fajan­

serna, majolikaarbetena och Palissy's eller Hirschvogels krukma-kararbeten, ty dessa åstadkomma genom sin kraftiga, manliga, mättade kolorit en dekorativ verkart, som det eleganta och fina porslinet icke kan uppnå, utan att blifva hårdt och torrt d, v. s . icke konstnärligt. Såsom uteslutande bordprydnad, såsom frukt-skalar, blomstervaser, borduppsatser, vattenkrus och dylikt, kan detta slags fajans användas med stor fördel, och dess

återupplif-vande på ett sjelfständigt sätt måste betraktas som en vinst.

Härvid är det icke endast det måleriska företrädet, färgernas tjuskraft, som förordar det, utan derför tala äfven formerna på mönstren från sextonde århundradet, från renaissancens goda tid, hvilka ej kunna annat än återverka förädlande äfven på porsli­

nets former, som äro i stort behof af en sådan förädling.

Porslinets former, för att börja denned, stå ännu i dag un­

der inflytande af sitt ursprung, under inflytande af dé kinesiska, formerna, hvilket visserligen gäller i högre grad om t é- och

kaffe-ser vikaffe-serna ä n om den egentliga bordkaffe-servisen. V å r a t é - och kaffëserviser liafv a väl under tidern as lopp och i synnerhet g e ­ nom beröringen med rococcon och d e t första fran ska kej sardö­

mets g r e k i sk a tid åtm instone för v å r a ögon frigjort sig frå n d e t bar ocka, som vanligen utmärker de_ kinesi ska formerna, men de liaf va b e v ar a t en a nn a n af d e kinesisk a kärl ens egen heter, d e t k or t a , undersätsiga , tjocka. D et ä r som om den s m å vä xt a , k or t -hal sade, för d e t r u nd a och undersäts iga benä gna, mongo liska r a ­ sen afspeglade sig i dessa former, under d e t a t t de ädl a, s m ä r ­ t a r e , gre kiska kärlen jemväl påminde om de grekiska mennisk o-gestal ter nas ädl are, högre och s m ä r t a r e växt.

I c k e desto mindre öfverraska de ä kt a kinesiska formerna, om ock just ej genom skönhet, s å genom beha get af en naiv , djerf komposition och genom den omedelbart sig påträn gande öfvertygelsen om d e r a s ända målsenlig het. D e t t a friskhetens och originalitetens beh ag h ar naturligt vis g å t t förlo radt för d e euro­

peiska former, som u pp s t å tt under d e ra s inflytande, och d e haf va mere ndels e n d a s t bibehållit det klumpiga och undersätsiga. S å ­ d an a som de nu för tiden ofta st äro, behöfva d e ovilkorligen förädl as i öfverensst ämmelse med den moderna stilkänslan. R o ­ coccon h a d e blott gjort dem än godtyckligare ä n de v a r i t i k ine-ser nes underliga form er. D et fransyska kejsardömets a n t i k a stil h a d e g å t t mera kra ftfullt till väga med dem, men den hade dock icke vågat, a t t s ä t t a grekiska kär lformer omedelbart i stället f ö r de traditione la. Men denna uppblandning af grekiska former med de ursprungligen kinesisk a s k a p na d e r n a p å v år a kop par, f a t, kaffe-och t e ka n n o r h a r blott i mycket f å fall ledt till någ ra glädjand e resu ltat. G r a n s ka vi Sèv resfabrikens téservis er från den napole­

o n s k a tiden, s å finna vi en viss förtviflan i alla de s å olikarta de försök en a t t förvandla de grekiska s t o r a urnorna, ainforerna och blandningskärlen till s m å l ä t t handter liga koppar . D et var i s yn ­ n e r h e t de dubbla gre parne, som, ä n fästa upptill än nedtill, e r -bjödo svå righeter och icke p å någ ra vilkor ville l å ta om ges talta

sig till e t t p r ak t is k t beq vämt h a nd t a g . F ab r i k en i W i e n , som p å den tiden intog en my cket hög och sjelfstä ndig ställning, i n ­ l ät sig derför vid a mindre p å införandet af d e gre kiska form erna;

den fråntog dem endast d e r a s kine siska eller roc occo artade k a r a k ­ t e r och s a t t e i stä llet för d e svä ng da eller under liga linierna n ä ­ s t a n endast r ak a eller r a k t b r u t n a, visserligen icke utan a t t göra form erna betydligt stelare . I s t äl l e t lade den allt eftertryck p å målningens skö nhet, p å intagande må lade ornament , för hvilka den gjorde formerna lämpliga.

Denna s a ke r n a s gång h a r vis at, a t t vi äfven nu svårli gen skulle komma till målet om vi ville öfv erföra de grekiska k ä r l -forinerna, s å d a n a som d e ä r o eller med s å f å förändringa r som möjligt, p å v år a kaffe- och téserviser. V i k un na härv id endast a n v ä n da d e t gre kiska formsinn et; vi m ås t e hål la f a s t vid våra grundform er, men gifva dem skönhet, v ac k r a linier, organisk g e ­ s t a l t , välformade h a nd t a g , med e t t ord förädla dem , utan a t t uppoffra deras k a ra k t e r , som dock o m f a t t a r e t t eget och r i k t slag af former. I denna rigtning erbjuder oss äfven den moderna porslinstillverkningen redan mång a högst glädjan de företeelser.

F ö r n e k a v å r a t é - och kaffeserviser ä n n u icke s it t kinesiskt-j a p a ns ka ursprung , s å beh erskas deremot den egent liga bordser­

visen sna rare af rococcon. Orsaken ligger deruti , a t t vi h ä r hafva en regelbunden utveckling, a n kn y t a n d e sig vid de förutgå ende t id e -hvarfven, fullkomligt jemnlöpande med den nyare konsthistoriens vexlingar. Kaf fe- och tése rvisern a haf va icke någon anknyt nings­

pu nkt med v å r forntid, emedan bruket af kaffe och t é först i n ­ fördes- s amtidig t med dem . V å r a bordservisers former k a n ma n deremot åte rfö ra till majolikor na f rån sexton de år h u n d r a d et . V i s ­ serligen h a r rococcotidehvnrfvets konst sipne vid tagit s to ra och god­

tyckl iga förä ndringar med dem. Maj olikaformerna s t å änn u alla under e tt hel t natu rligt infly tande af kru km aka rskifvan och d erför ä r d e t i sin ordn ing a t t de cirk elrunda formerna och linierna ä r o d e hos dem förh erskande. Men jus t d e t t a regelbundna stod i

strid mot rococcon, h vars väsen består i det godtyckliga och nyck­

fulla, i afvikelse från naturen. Rococcon undvek derför noga den oafbrutna cirkeln, gjorde de djupa kärlen, såsom soppskålarne och såsskålarne, långrunda och ej nog dermed, den böjde åter in deras sidor på två ställen eller svängde dem i en alldeles ore­

gelbunden form, i det den helt godtyckligt böjde dem inåt på ett ställe och utåt på ett annat. Ej nöjd härmed, skapade den ä fven trekantiga, fyrkantiga, femkantiga fat, rena alster af de n modelle­

rande plastiken utan medverkan af krukmakarskifvan, eller ock formade den dem som kålblad eller uppfann några andra for­

mer, sådana som de af nycken ingåfvos, utan hänsyn till anv änd­

ningen och uppkomsten. På de flata tallrikarne, der af prak­

tiska skäl ett dylikt godtycke icke gerna kunde medgifvas, var det företrädesvis den breda kanten som förändrades; den g jordes sex -kantig med svängda linier, dess yta behandlades plastiskt och försågs med en lätt relief, hvilket naturligtvis i viss mån in­

skränkte den ornamentala målningen. Kärlens grepar och hand­

tag voro vanligen ej något annat än en bit snäckformigt rococeo-ornament eller en på måfå ditsatt blomma eller frukt, på hvars sirliga plastiska framställning man då för tiden lade serdeles stor vigt.

Om vi med denna framställning jemföra formerna på våra dagars bordserviser, skola vi finna, att ganska m ycket deraf ännu återstår och att inga spår kunna upptäckas af kejsardömets gre­

kiska tid, som en gång undanträngde rococcoformerna. I och med restaurationen hafva äfven här rococcoformerna kommit tillbaka, fastän i en försämrad upplaga och derför helt och hållet a fklädda det behag, som originela och djerfva, om ock osanna infall eljest hafva. Yi se således lätt, hvar man här har att anbringa hjel—

pen. När icke ändamålet kräfver en aflång form, måste vi åter­

vända till dem som stämma öfverens med krukmakarskifvan, såle­

des till de cirkelrunda formerna; vi måste öfvergifva de godtyck­

ligt svängda linierna med allt reliefornament, som rococcon lem-Tidskrift för hemmet. 17:de årgången. 5:te häftet. 20

n a t qvar, och må ste i synnerhet på tallr ikarne å t e r i n f ö r a den enk la cirkeln i ställe t för den inbö jda, taggiga eller t a n d a d e y t t r e kanten. G å vi derigenom miste om n å g ra forme r, p å hvi lka vi likväl i sjelfva verket icke förlora mycket, d å de ej ä r o n å ­ got a nn a t än en lek, s å vinna vi å t er större frihet för den måle­

riska prydnad en, hvilk en mycket i n s k r ä nk t s i sin utveckling genom rococcoformen. Och den måleriska prydnad en ä r här a f vida stö rre betydelse än den plastis ka, alldenstund d e t prakti ska a n ­

vändandet kräfver alldeles s l ä t a ytor.

O m vi emellertid h är u ndanröd ja h inder för måler iet, så måste vi å a nd r a sidan å t er beto na de gränse r, som nu för tiden blott allt för mycket öfverskridas af . vår a porslinsmålare. Dessa g r än ­ ser afse s å vä l arten af de ämnen som målningen framställer, som ock måleriets användning m ed afseende å kärlets form och ändamål.

G r a ns ka vi tnajolikorna f r ån sextonde århundradet i först­

näm nda afseende, livad ämnena beträffar, s å ska ll första intryc ket bringa oss p å den t a n k e n, a t t måleriet i he la sin omfattn ing äfven blifvit framstä ldt p å dem. S na r t s k ol a vi likv äl nödgas öfve r-tyg a oss derom, a t t p å d e föremål, hvil ka voro afsedda för e t t verldsl igt användande, var e sig såso m vanlig bordsservis eller so m p r a kt k ä r l för prydnad, icke föreko mmer e t t e nd a verkligt reli­

giöst ämn e, s å vida vi e j vilja r äk n a d i t historis ka frams täl l­

ningar u r gamla testamentet. Känsla n, a t t d e t heliga icke får vanh elgas, h ar h ä r uppenbarligen framkallat en oeftergiflig regel.

D en na kän sla tyckas vi p å sena re tiden haf va förlorat, t y a l l t -från porslinsmålningens blomstr ingstid i slutet af förra å r h u n d r a­

d e t möta vi såsom en vanlig företeelse, vid hvilken ingen vidare tag er a n st ö t , tallrika r, i hvilk as bott en madonnor af Rafaël och af T i ti a n s am t a n d r a heliga perso ner och scene r af alla han da s l ag ä r o målade. J u s t d e mest omtyc kta taflor af d e t t a slag i d e offentliga samlingarne måste nu p r y d a bordserviser och te kan nor . Den känsla, soin ledde de gamle kons tnärerne, har uppenbar­

ligen mycket goda s k ä l för sig.

Det finnes emellertid äfven en annan synpunkt, ur hvilken vi måste begränsa eller åtminstone stifta lag för figurmålningarne på dryckes- och matkärlen, och äfven i detta afseende hafva majolikorna gifvit oss ett dåligt föredöme. Då måleriet här endast uppträder som en prydande konst, bör det ansluta sig till k ärlets

Det finnes emellertid äfven en annan synpunkt, ur hvilken vi måste begränsa eller åtminstone stifta lag för figurmålningarne på dryckes- och matkärlen, och äfven i detta afseende hafva majolikorna gifvit oss ett dåligt föredöme. Då måleriet här endast uppträder som en prydande konst, bör det ansluta sig till k ärlets