Det här resultatavsnittet handlar uteslutande om intervjupersonernas erfarenhetsrum och förväntningshorisont i relation till det patriotiska statprojektet att konstruera en ”jugoslavisk socialistisk medvetenhet” bland medborgarna. Mycket av det som står i centrum när det kommer till de nationsskapande berättelserna har med partipolitiken att göra. Skolans berättelser om Tito och partisanerna blev stommen för den nationella självidentifikationen. Men denna tidsperiod är likaså ett erfarenhetsrum för dem. 1990-talet har medfört att en rad nya stater har uppstått och att Jugoslavien har gått i graven. Hur tolkar och hanterar de forna medborgarna statens upplösning och de nya staterna? Hur hanterar de det förflutna och hur tolkar de nutiden och framtiden? Av alla tankar och erfarenheter jag stötte på, fanns det ingen person som ställde sig oberörd gentemot den forna federativa staten trots att det har passerat två decennier sedan dess upplösning. När vi pratade om deras förflutna kunde jag gång på gång finna en obestridlig kärlek gentemot Tito och den federativa jugoslaviska statsbildningen, vilket vittnar om hur framgångsrik kommunistpartiets projekt var i att konstruera en ”jugoslavisk socialistisk medvetenhet”. Det är inte min mening att förenkla. Tvärtom vill jag i detta kapitel redogöra för likheter och skillnader i tankar mellan intervjupersonerna.
Jag kunde finna en negativ bild av nutiden och en dystopisk bild av framtiden. Branislav, Muharem, Ivan och Ljilja ser dystert på de nationalistiska idéströmningarna som segrade under nittiotalet och som är aktuella än idag i de post-jugoslaviska successionsstaterna. Branislav berättar:
Men när upplösningen började och under tiden… så kom en ny generation som nu är splittrade. De har sin nationalism. Serber har sin. Kroater har sin. Men nu så dör min generation ut. Ta mig t. ex. Jag är 78 år. Om tio år… eller vem vet om jag ens kommer vara vid liv? Då kommer en person att dö som visste och levde under Titos tid och visste hur det var då. Men nu kommer det födas tusentals nya som kommer matas med nationalism och lyssna på att Tito var diktator och detta. 71
Guldåldern är passerad och framtiden är mörk för Branislav. Det framgår tydligt i hans berättelse hur han aldrig uppfattade Tito som en tyrannisk diktator trots att han vid flera tillfällen vid intervjuns gång var noga med att berätta för mig att den Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien var en enpartistat. Branislav tyckte om Tito och såg honom snarare som en landsfader som värnar om sin befolkning. Branislav berättar: ”Men vi minns honom
41
inte alls som en diktator, han var en hjälte! Om Gud gav honom tvåhundra år till att leva så skulle Jugoslavien fortfarande existera”.72 I tanken är målet att hans nation, Jugoslavien, ska existera. Branislav är på inget sätt ensam om att hysa kärlek, vördnad och respekt gentemot Tito. Även Ljilja berättar om att hon älskade honom och gör så än idag:
Jag kan säga att jag älskar honom idag och även om jag kanske från detta perspektiv får annan information. Men särskilt… jag uppskattar honom än idag för att han trotsallt lyckades att förena folken med den idén, med den överenskommelsen om att Jugoslavien ska kamratligas. 73
I Jugoslavien utvecklades det en personkult kring Tito och partisanveteranerna utsåg honom till folkets hjälte. När Tito gick bort 1980 besökte varje år mer än 14 miljoner människor hans mausoleum under decenniets gång.74 Att intervjupersonerna kunde hysa kärlek, aktning eller respekt mot Tito betyder inte att de inte kunde rikta kritik gentemot Tito som person eller gentemot den kommunistiska regimen. Ljilja och Ivan var inte på något sätt sparsamma med om att tala om att mycket av det de fick lära sig i det lägre klasserna var propaganda. Likaså försöker Avdo ge en bild av hur han tyckte om Tito och respekterade honom, men att han samtidigt inte vill höja honom till skyarna:
Jag vet inte om... om du frågar mig hur jag personligen upplever... så upplever jag honom inte mycket annorlunda idag än tidigare... jag menar… jag har ingen annan syn på det… så är han framställd... rätt mycket idealiserad… Då såg jag honom inte som allsmäktig, såklart… men jag respekterade honom… hans personlighet… framtid... hur ska jag säga… framförallt hans väg från att gå från att vara en liten arbetare till att leda landet.75
När jag frågade Ivan om hur han idag ser på parollen broderskap och enighet så kunde jag utläsa tankar om att han ser nutiden på Balkan som dyster men att han trotsallt, har en gnista hopp om framtiden i området. För Ivan är framtidsutsikten inte lika dystopisk som Branislavs. Ivan har fortfarande ett hopp om att de värden som han fostrades med i skolan med ska komma tillbaka i området. Han berättar för mig:
Det [broderskap och enighet] är idéer från den historiska vänstern som är för längesen kända. Det är idéer… det är…. hur man säger… från den historiska vänstern som kommer och går. Nu är de i nedgång men förmodligen har de sin cykel på sina femtio år för att sedan
72 Intervju med Branislav 17/4-2017. 73 Intervju med Ljilja 17/4-2017.
74 Sanimir Resic, En historia om Balkan – Jugoslaviens uppgång och fall, Falun 2010, s. 252. 75 Intervju med Avdo 27/4-2017.
42
återuppstå igen. Det är en universell idé som kommer och går. Jag ser det inte som ett fenomen som är hugget i sten en gång för all framtid… utan något som mer eller mindre återkommer. Kanske kommer de komma tillbaka. Jag hoppas att de kommer komma tillbaka igen. 76
Propagandaministern Milovan Đilas underströk att målet med skolundervisningen var konstruktionen av ”en socialistisk människa som älskar sitt land och respekterar andra människor”.77 Här blottas att ett sådant projekt blev framgångsrikt i många av de tankar som jag har redogjort för, i synnerhet tanken om obestridliga värden, så som det jugoslaviska kittet om broderskap och enighet. Även om Avdo var ledsen över Jugoslaviens sönderfall så kunde jag finna en annan förväntningshorisont hos honom. Avdo berättar istället att idén om Jugoslavien är passerad och att nationalstatsbyggandet är en politisk verklighet som medborgarna måste försonas med:
Avdo: - Jag vet inte… ingen tror längre på den socialistiska idén, eller någon idé om något stort jugoslaviskt land. Det har alltså förändrats… att människor har slutat att tro på det. Människor har alltså vänt sig mot sina nationer och det är det. Jag menar, begreppet jugoslavism är idag inte aktuellt längre.
Jag: - Vilka faktorer är det som gör att du har förändrat åsikter… eller inte? Eller snarare… varför har du förändrat åsikter? Eller om du nu inte har det?
Avdo: - Jag har egentligen inte förändrat åsikter… jag har bara blivit mer mogen för att se mer saker... och sedan har det hänt en massa saker. Jugoslavien har försvunnit. Det betyder inte att jag har förändrat mitt förhållande gentemot henne. Men hon finns inte mer, förstår du? Men hon har inte försvunnit på grund av mig, för om det vore upp till mig så hade hon existerat än idag. Men eftersom hon inte gör det så måste jag försonas med det faktumet och gå vidare. Jugoslavien finns inte men det finns andra. Man kan klara sig utan henne också, eller hur?78
När jag frågade intervjupersonerna om hur de upplevde den socialistiska jugoslavismen så fanns en uppfattning om att den var för modern för sin tid. Avdo berättade för mig att systemet är konstruerat på en del av människan som kommer att komma först om tusen år. Han menar att systemet förutsätter att människan har ett högre medvetande än vad hon har idag och att människor tror att de kan skapa ett system de inte är mogna för. Branislav berättar:
76 Intervju med Ivan 23/4-2017.
77 Milovan Đilas, Problemi školstva u borbi za socijalizam u našoj zemlji: rezolucija III. plenuma CK KPJ o
zadacima u školstvu, Zagreb 1950, s. 13.
43
Kommunism kan inte fortleva för att... för att fortleva måste människans medvetande vara på någon utomjordisk nivå. Ta t. ex… din pappa är en chef i en fabrik… då så anställs två fabriksarbetare men du jobbar ingenstans… men han måste anställa två fabriksarbetare. Han kommer såklart… hur stor kommunist han än är… så kommer han först anställa sitt barn och sen kommer han anställa en till arbetare. Förstår du? Den [kommunismen] kan inte… vi är inte på den nivån av medvetenhet. Att jag som chef inte anställer min egna dotter som är arbetslös, men att jag anställer någon annan. Jag menar… det är omöjligt.79
Att det finns en föreställning om att människan inte kan leva upp till det samhället Kommunistpartiet sades representera blottlägger även här hur det finns tankar om att den kommunistiska ideologin är närmast utopisk. Regimens ideologi är idealiserad. Statsideologin representerar ljuset. Människan som egoistisk, begränsad och omogen. Även denna återkommande tanke vill jag poängtera måste ses som framgångsrikt koncept från statens sida i konstruktionen av jugoslavisk socialistisk medvetenhet. Tea Sindbæk menar att partisaner och det pro-partisanska jugoslaviska folket framställdes som progressiva i en historielärobok för grundskolan. Hon fann t. ex en formulering i en historielärobok som handlade om ”den gemensamma kampen av de progressiva jugoslaviska folket, ledda av kommunisterna”.80 En sådan idealisering som serverades på historielektionerna gör sålunda att det existerar en tanke om att den socialistiska jugoslavismen var för modern för sin tid.
Ljilja berättar om hur människan kanske har en förmåga att förhärliga saker ur det förgångna och förringa saker som är negativa, men konstaterar: ”Men ärligt. Man levde bra… det var långt ifrån något idealt samhälle men det var bättre än vad det är idag. Det är ett faktum. Men det var långt ifrån ett idealt samhälle. Det var det absolut inte”.81 Muharem tycktes, till skillnad från Ljilja, uppleva samhället som ett ideal. Han berättar:
När vi hade vårt vackra Jugoslavien så skulle vi också räkna tiden från 1945 och framåt som vår tid, där man verkligen levde bra. Jag önskar jag vore en trollkarl så att jag kunde trolla dig till den tiden, då jag växte upp, den tiden som jag älskade, den lyckan… så att även du kan få smaka på den lyckan och friheten vi hade. Frihet i allting. Du behövde inte gå lättklädd för att visa upp dig, du behövde inte tatuera dig, du behövde inte ha mobiltelefon, du behövde inte ha något speciellt… men du hade mycket kunskap och stor respekt gentemot allt och
79 Intervju med Branislav 17/4-2017.
80 Tea Sindbæk Usable History? Representations of Yugoslavia’s difficult past, 1945-2002, Aarhus 2012, s. 132. 81 Intervju med Ljilja 17/4-2017.
44
alla. Även katten och hunden njöt i Jugoslavien! Medan idag... idag utanför parlamentet i Sarajevo är det ingen som tar hand om hundarna! 82
När Muharem påpekar att även katten och hunden hade det bra, markerar han att samhället var så pass bra att det inte enbart tillfredsställde människan, utan även djuren. När han sedan kontrasterar med att ingen tar hand om djuren idag, gör han en markering av hur stor skillnad det är mellan nutid och dåtid i negativa termer och även han pratar här om en sorts respekt och värden som fanns på den tiden som nu har gått förlorade.
Avdo berättar om hur han kände sig naiv när staten upplöstes eftersom att han såg det socialistiska jugoslaviska federativa statsbildningen som fungerande. Han menade att det föll honom aldrig i tanken att det skulle kunna leda till systemkollaps, eller ett sönderfall av systemet. Även Ivan kände sig naiv. Han berättar:
Kanske hade vi blivit skonade en besvikelse, om det var sagt vad det är egentligen… att det landet var byggd på broar… så att… kanske skulle vi då inte tro på att det är en uppsättning som är byggd för att existera i ett halvt århundrade och det är det… så det om den varaktigheten… kanske hade vi varit mer förberedda för någon… och så hände det där på nittiotalet… för vi trodde verkligen på det. Men det kanske var naivt. 83
Genom att tala om det förflutna, berättade Branislav indirekt hur han ser på nutiden. Han försöker förklara för mig att värdegrunden ser annorlunda ut idag och att förolämpningar på nationell grund har normaliserats. Han menar att det för honom verkligen fanns en gemenskap invånarna emellan och att hatet och missämjan folken emellan en sentida konstruktion. Här är ett exempel:
Och så menar jag… partisanerna har... Medan jag var elev så, då lärde man sig om… då var det gemenskap. Jag menar… du tänkte inte…. Hur ska jag säga…. Det skulle inte falla någon in att förolämpa någon på nationell grund. 84
På samma sätt kunde jag finna en tanke om att de värden som de fostrades med, dvs. med broderskap och enighet, har gått förlorade under 1990-talet. De värden de fostrades med under sin skoltid förklarar Ljilja, Ivan och Branislav, om än på ett indirekt sätt, är relativiserade idag i de territorier som utgör dåtidens Jugoslavien. Bland Ivan, Ljilja och Branislav klingar allt som har med nationstänkande illa i deras öron. Bara som ett exempel syns detta i Ljiljas tankar när
82 Intervju med Muharem 3/5-2017 83 Intervju med Ivan 23/4-2017. 84 Intervju med Branislav 17/4-2017.
45
hon berättar parollen om broderskap och enighet, som är sprungen ur Franska Revolutionen. Hon berättar:
”Jag tycker det är värden som bör respekteras. För mig, personligen, är det sorgligt att den nationella politiken och det konceptet… och de nationella partier som har kommit till makten... För mig är det personligen, sorgligt… att allt det föll”.85
Branislav försökte dessutom även ge en liknelse till mig för Jugoslaviens sammanbrott. Han menade på att nationalismen som ideologi är ett destruktivt för invånarna i staten och att nationalisterna i själva verket skadar de folkgrupper de påstår sig skydda eller representera. Han menar på att idéer om nationer mynnar ut i ett politiskt självmord för folkgrupperna i territoriet. Han berättar:
Nu ska jag förklara… Du, din bror och jag har var sin ko. Och jag säger till din bror: ’Hoppas Sijas ko dör!’ Och han svarar mig: ’Men varför? Den ger ju mest mjölk!’ Och nästa dag kommer din bror fram till mig och säger att kossan verkligen har dött. Så går det två dagar och jag träffar din bror igen och säger: ’Min ko har nu också dött!’ Och han svarar: ’Men varför? Du fick väl mjölk av din ko?’ Jag svarar: ’Jo, men Sija har kommit för att ta mjölk av mig nu!’ Det vill jag säga dig, att det går ut över oss själva. Hur ska jag säga, vi är så grönögda vi balkanbor. Vi avundas varandra. 86
Ljiljas, Branislavs och Ivans starka avståndstagande från etnonationalistiska idéströmningar, blottar även här hur framgångsrikt det patriotiska projektet var i att skapa en ”jugoslavisk socialistisk medvetenhet”. De ser sig idag, de facto, fortfarande som jugoslaver trots att två decennier har passerat sedan statens upplösning. Ljilja förklarar: ”Jag föddes i forna Jugoslavien och jag har inget annat hemland än Jugoslavien”. Men för Avdo klingar inte etnonationalismen lika illa i hans öra, i synnerhet inte när det kommer till hans hemland, Bosnien-Hercegovina. För Avdo tycks nationsskapande vara normalt eller rent utav naturligt. Avdo poängterar att han såg sig själv som jugoslav i egenskap av att han som bosnier var en medborgare av en jugoslavisk statsbildning. Under sin uppväxt såg han sig själv som en jugoslav i egenskap av att han var bosnier men han var tydlig med att markera att han idag inte, i nationella termer, identifierar sig som jugoslav. Möjligtvis kan vi finna en socialistisk medvetenhet i hans stöd för Tito och kommunistiska partiet, men dock inte en jugoslavisk medvetenhet i nationella termer.
85 Intervju med Ljilja 17/4-2017. 86 Intervju med Branislav 17/4-2017.
46
Av alla tankegods som återfinns blottas en tanke om att guldåldern är passerad. Någon tror att den aldrig kan komma tillbaka, någon hoppas på att en ny, liknande guldålder ska uppstå bland brödrafolken och en tredje tror att man måste lämna tiden bakom sig och försöka bygga någonting för sig självt, inom ramen för de nya statsbildningarna.
47
5.3.1SAMMANFATTNING
Om målet med skolundervisningen var att konstruera ”en socialistisk människa som älskar sitt land och respekterar andra människor” så kan vi se att så var ofta fallet för de här intervjupersonerna utifrån deras erfarenhetsrum. De uppfattade den socialistiska jugoslavismen som en guldålder och de hyste kärlek till Tito och kommunisternas skapelse även om vissa kunde kritisera statsbildningen. Det var med andra ord ingen främmande skapelse, som t. ex det första Jugoslavien var för Avdo. Inom sin tid ser vi hur alla intervjupersoner var trogna patrioter.
Men med tiden ser vi hur saker och ting har förändrats samt hur historiska skeenden får människor till att omförhandla sin identitetsuppfattning. Titos död och upplösningskrigen är sådana tidpunkter. Då hände det saker, för att tala med Avdo. Det råder uppfattningar bland flera intervjupersoner om nutiden som en dekadens, ett förfall. Flera personer godtar inte nya nationalstater. De blev fostrade till och kommer leva och dö som jugoslaver. I andra fall ser vi hur det finns uppfattningar om nationalstatsbygganden som något naturligt eller normalt. Således ser vi hos vissa hur det sker en glidande övergång till att lyfta en annan nationell identifikationsprocess – t. ex att vara bosnier, framför att vara jugoslav. Splittringen av nationen blir här en mental verklighet för konstruktionen av en ny nationell identifikationsprocess.
48
6. K
ONKLUSIONERDen här studien visar att det inte är en fråga om skolan lyckades konstruera jugoslaven utan snarare en fråga om vilka berättelser som mottogs eller avfärdades av eleverna för att bygga upp en sådan självidentifikation. De olika grannfolken som satt i klassrummet minns lite olika och fyller olika innebörd i begreppet beroende på deras kulturella, religiösa, etniska eller politiska bakgrund. Det finns egentligen två uppfattningar om när nationen tar sin början för medborgaren. En tanke som återfinns är att nationen började redan vid grundandet av det första Jugoslavien, då sydslaverna ”gick samman” i en nation som brödrafolk. Redan här finns det för vissa, en tanke om ett hem för sydslaver. Visserligen kunde den statsbildningen uppfattas ha många brister, såsom att den är orättvis, centraliserad, kapitalistisk och t o m rutten och behövdes raseras för att göras om till något modernare, dvs. till en socialistisk stat. Men här börjar på något sätt nationens begynnelse och självidentifikationen som ”jugoslav”. Det första Jugoslavien ses således som ett förstadium till det andra hemmet. Det betraktas som ett embryo.
En annan tanke som jag fann var att nationen börjar senare, med det andra Jugoslavien och med partisanerna och Tito i spetsen. Då fyllde partisanromantiken en viktig roll för den föreställda gemenskapen. Först då, börjar de uppfatta sig som jugoslaver och såg nationen som ett hem. Den första statsbildningen däremot, var något främmande. Båda tankarna och de selektiva minnena ur historielektionerna har att göra med intervjupersonernas erfarenhetsrum och till vilka kultursfärer de tillhör. Den föreställda gemenskapen fanns för eleven, vilket blottas i den här studien, men frågan är snarare för vem, vilka och under hur lång tid den tanken skulle vara framgångsrik. Det handlar också om vad personen fyller för mening och innebörd i begreppet. Jugoslav kunde Avdo vara så länge som begreppet inte fylldes med storserbiska idéer, vilket han tyckte begreppet rymde under den första sydslaviska statsbildningen samt i början av nittiotalet.
Under 1990-talet utsattes medborgarna för ett hårt yttre tryck vilket fick många av dem att omdefiniera sig och konstruera en etnonationell eller republikansk föreställd gemenskap framför den jugoslaviska, partisanromantiska nationsidén. Men likaså blottas här hur det finns människor som aldrig omdefinierade sig. Som vi kan se byggde hela den partisanromantiska nationsidén på parollen om broderskap och enighet, vilket för många av dem handlar om att respektera sin nästa. För vissa människor lever den här nationstanken om broderskap och