I det här kapitlet försöker jag utkristallisera intervjupersonernas positionering gentemot det de minns att de fick lära sig skolorna rörande de nationalpolitiska berättelserna. Dels vill jag redogöra för hur de minns sina ståndpunkter gentemot informationen, men likaså vill jag redogöra för hur de upplever att deras positionering har sakta men säkert förändrats med tiden. Med andra ord: Hur minns de sina ståndpunkter gentemot de teman som rörde den nationalpolitiska berättelserna och hur upplever de att deras uppfattningar gentemot samma innehåll har förändrats med tiden? Om vi nu återigen går igenom historien kronologiskt som i förra kapitlet så bör vi börja med folkvandringstiden. När jag frågade Avdo om vad han fick lära sig i skolan om de olika folkens ursprung så berättade han för mig:
Vi lärde oss att serber, kroater och slovener… ungefär som det första Jugoslavien… att de egentligen var slaver som kom från Karpaterna och bosatte sig på Balkan … men de stötte på folk som redan bodde där.43
Genom att använda begreppet ”de” distanserar sig Avdo från sydslaverna i sin framställning. Branislav, Ljilja och Ivan betonade att slaverna har ett gemensamt ursprung och blev sedermera ett ”vi”, jugoslaverna. Det som serverades på historielektionerna mottogs lite olika av intervjupersonerna beroende på vilka kultursfärer de tillhör. Avdo tyckte som elev att framställningen av Ottomanska riket i skolan var svartmålad, sataniserad och demoniserad och menade på att det som berättades på lektionerna gick honom inte alls i huvudet. Han berättar att turkarna framställdes ungefär i samma ljus som vikingar brukar framställas. Han påpekade:
Vi alla vet att ett imperium inte kan hållas vid liv om den beter sig så [barbariskt/ociviliserat] i femhundra år eller mer. Om det nu är så. Faktum är att jag tror att de [turkarna] gav oss mycket mer genom kultur, vetenskap, teknik, militär… än vad man är benägen att erkänna idag.44
Avdo minns att han upplevde berättelserna som överdrivna. Muharem är idag väldigt positivt inställd gentemot Ottomanska riket och sade att han inte ens borde kalla det riket för ett imperium. Han berättade att han älskar de imperier som bygger men inte raserar. Han förklarar:
43 Intervju med Avdo 27/4-2017. 44 Intervju med Avdo 27/4-2017..
28
När de [ottomanerna] drog sig tillbaka så raserade de inte ett enda bönehus. I min stad fanns det 16 moskéer men när jag fick bege mig [under 90-talet] var alla dessa brända till marken.
45
Branislav, som är religiöst kristen hade ett annat förhållande gentemot de berättelser han minns om det Ottomanska riket i skolan. För honom blev berättelserna i skolan verkliga på ett annat sätt än för Avdo och Muharem. I berättelsen om Matija Gubac gav han ett fasansfullt porträtt som fick mitt hår på armarna att resa sig. Han berättar:
Matija Gubac… På honom la de en järnkrona på huvudet... du vet när man … och så blir det rött? Av värme alltså… smeder gör sånt… en sådan [järnkrona] satte de på hans huvud. Förstår du? För att han reste ett uppror. Ett bondeuppror var det… och då så gjorde de… nu kommer jag inte ihåg när men… han var likviderad på så sätt att de la en sådan på hans huvud... och sen... de [kroaterna] hade inte sitt land länge. 46
Hans berättelse vittnar om att det bland de kristna befolkningsgrupperna finns ett erfarenhetsrum och ett kollektivt minne av det Ottomanska riket som befolkningsgrupper ur den muslimska kultursfären på Balkan saknar och vice versa. Detta är på intet sätt ett nytt men samtidigt vittnar detta om att människor ur den kristna kultursfären var mer mottagliga för den fiendebild som serverades på historielektionerna. Samtidigt vill jag poängtera att Branislav mycket väl är medveten om att en sådan stark fiendebild gentemot Osmanska riket inte nödvändigtvis existerar bland muslimer. Han berättar: ”Det var trotsallt en del av befolkningen som accepterade det Osmanska riket, för de var av samma tro och därför hade de också förmåner”.47 Ljilja och Ivan upplevde under sina skolår Ottomanska riket som en ockupant och de hade en negativ bild av imperiet under tiden som de var elever, med tiden skulle dock den här negativa bilden komma att ändras. Både Ljilja och Ivan har sökt information på egen hand och idag upplever Ljilja t. ex att det Ottomanska riket hade en väldigt skicklig diplomati när hon vet hur staten fungerade. Likaså har Ivan insett vilken skicklig diplomati Ottomanska riket och kritiserar den fiendebild som han tycker målades upp på historielektionerna men konstaterar fortfarande att ottomanerna hade expansionistiska planer likt andra imperier.
45 Intervju med Muharem 3/5-2017 46 Intervju med Branislav 17/4-2017 47 Intervju med Branislav 17/4-2017
29
På samma sätt frågade jag intervjupersonerna om de upplever att deras bild har förändrats gentemot Österrike-Ungern. Avdo, Ljilja, Branislav och Ivan hade en negativ bild av Österrike- Ungern och upplevde imperiet som en ockupationsmakt. Branislav säger ”Folket tyckte inte om det, för att Österrike-Ungern är ockupant. Turkiet hade sitt folk där, eller, inte sitt folk men sina troende. Men Österrike-Ungern hade ju ingenting här!”.48 Att jag använde begreppet ”framställdes” gjorde detta Branislav nästan lite frustrerad eftersom han menar att Österrike- Ungern är en ockupationsmakt och att det inte kan förringas. Han säger lite frustrerat: ”Men det är inte deras territorium!”.49
Muharem var den enda som hade en mer positiv bild av Österrike-Ungern. Han berättar att de lämnade efter sig mycket som de hade byggt, vägar och arkitektur, likt ottomanerna. Han berättar att de säkerligen gjorde mer för territoriet än vad dagens politiker förmår att göra:
För mig personligen… jag vet inte hur folket levde då... men det som Österrike-Ungern har lämnat efter sig… för mig är de största monumenten… den finaste arkitekturen som finns... än idag… om vi ser t. ex Vijećnica i Sarajevo.. något sådant kommer inte byggas under 100 år… se i Kroatien, vägen där mellan Porec och Numar.. medan de har fortfarande inte byggt sin väg…50
Trots att ett flertal av intervjupersonerna hade en negativ bild av Österrike-Ungern så blottades skillnader i att se vad, vem, eller vilka som föll offer. För bosniern och Tešanjbon Avdo löd berättelsen såhär: ”Det är ett faktum att habsburgarna i två omgångar kom ner till Bosnien och att Eugen brände ner Tešanj».51 I hans berättelse blir framförallt Bosnien-Hercegovina och hans hemstad ett offer för en ockupationsmakt. Ivan däremot berättar att Österrike-Ungern var framställd som «en fiende som kom till våra territorier».52 Genom att använda begreppet «våra» hänvisar Ivan till offren var sydslaverna, vilket sträcker sig som över ett större geografiskt område än enbart Bosnien-Hercegovina. Men bara genom blotta språkanvändningen så synliggörs vad som ses ett «mentalt» hem för respektive parter. För Ivan är Jugoslavien ett hem och för Avdo Bosnien-Hercegovina ett hem. Att Österrike-Ungern omfattade även territorier
48 Intervju med Branislav 17/4-2017 49 Intervju med Branislav 17/4-2017 50 Intervju med Muharem 3/5-2017 51 Intervju med Avdo 27/4-2017. 52 Intervju med Ivan 23/4-2017.
30
där det bodde tjecker, slovaker och ukrainare är ingen första association som vare sig Avdo eller Ivan får i tanken om en befrielse. På så sätt är nationen alltid begränsad och därmed exkluderande. Nationen kan helt enkelt inte omfatta hela mänskligheten. Branislav berättar för mig hur det framställdes i hans skola i Serbien: ”Så vi lärde oss att de folken [slovener och kroater] var våra bröder, att våra bröder var ockuperade av väst [Österrike-Ungern] medan vi var ockuperade av turkarna”.53 På samma sätt synliggörs här vilka geografiska territorier som Branislav anser ska befrias, nämligen sydslavernas. Samtidigt synliggörs vilka folkgrupper som han anser betraktas som bröder, nämligen kroater och slovener. Även här synliggörs vilka folkgrupper i Österrike-Ungern som tillfaller gemenskapen.
På liknande sätt fick jag fram intressanta svar när jag frågade om hur de minns att de uppfattade Gavrilo Princip som elever. Ljilja, Avdo, Ivan och Branislav såg honom som en hjälte under sin skoltid men enbart Branislav skulle komma att bevara den här bilden fram tills idag. Branislav förklarar:
Alltså, ja, hur säger man… du förstår, en terrorist… vad vet jag... Balkan… och tidigare Jugoslavien... där var alltså turkar… och österrike-ungrare… de var ockupanter och då… en sådan aktion... att t. ex döda en kung eller någon annan högt uppsatt tjänsteman, sågs som legitimerat. Man såg de som ockupanter och att landet kämpar mot ockupanter.
Sija: - Men ser du på det på något annorlunda sätt idag?
Branislav: - Men nu ska jag berätta en sak för dig… Terrorister ser man som de som förstör i sitt land men också i andra länder… för sin ideologi… utför något attentat eller någon annan aktion mot dess folk… Nu t. ex i Sverige… han som åkte in med en lastbil in i Åhlens… hur kan vi legitimera det?”. 54
Enligt Branislavs berättelse var inte Gavrilo Princip en terrorist, utan snarare en hjälte. Gavrilo gjorde det han borde ha gjort, eftersom Österrike-Ungern ses som en terroriststat. På samma sätt tycktes intervjupersonerna ha lite olika bilder av vad eller vilka det är som borde befrias. När jag istället pratade med Avdo om Gavrilo, berättade han för mig: ”I läroböckerna så är han nämnd som en positiv gestalt, att han var emot Österrike-Ungern och för befrielsen av Bosnien- Hercegovina av Österrike-Ungern”.55 Han berättar att han som elev såg honom som hjälte eftersom han trodde på lärarna och läroböckerna. Samtidigt poängterade han att bilden av
53 Intervju med Branislav 17/4-2017 54 Intervju med Branislav 17/4-2017 55 Intervju med Avdo 27/4-2017.
31
gestalten har förändrats. Idag ser Avdo honom snarare som en terrorist och som en orsaksfaktor till första världskriget. Även här ser vi i hans dåvarande uppfattningar om en kamp för suveränitet, men det är Bosniens suveränitet han eftersträvar i första rum, inte Jugoslaviens. Ljilja och Ivan hade precis som Avdo ändrat uppfattning. De menade på att det ”trotsallt” var ett terrordåd. Ivan förklarar:
Idag kan jag tycka att det var en onödig gärning. Ett mord som en beväpnad utför på obeväpnade. Onödigt… Österrike- Ungern hade fallit även utan det.56
Men, vad som är intressant att poängtera här, är att Ivan enbart tar avstånd och fördömer handlingen, dvs. att våld togs i bruk, så tar han inte avstånd från den sydslaviska idén som sådan. Det viktiga i kontexten är att Österrike-Ungern ska ”falla”. Även Muharem uppfattade honom negativt och menar på att varje person som skjuter på någon annan måste ställas till svars. Både Ivan och Muharem diskuterar om Gavrilo var en hemlig organisation bakom det hela och i så fall blir bilden ännu mer negativ för dem.
Det var framförallt i berättelserna om Kungariket Jugoslavien som jag kunde märka markanta skillnader i intervjupersonernas historiemedvetande. Avdo, verkade inte alls uppfatta den första sydslaviska statsbildningen som ett hem. Det var något främmande för honom och byggd på orättvisa, det var inte hans nation. Vi kom in på det här temat när jag frågade vad som berättades i skolan om serber och kroater:
Sija: - Men nu frågar jag om serber och kroater.. vad var sagt om dem?
Avdo: Om dem är det sagt.. att de inte är... att de är ett slaviskt folk som kom från dagens Ryssland över Karpaterna... så som vi lärde oss är bara de slaver.. men ingen annan är slavisk.. bara de är slaver.. men trotsallt kallar man det Jugoslavien som ett land för sydslaver… på så sätt låter det som att det bara är deras land. Men.. på definitionen Jugoslavien är det ett land för ditten och datten, för människor som lever där… men den första Jugoslavien var tänkt så att den bara är gjord för dem medan alla andra där skulle bara ses som några nationella minoriteter… 57
När jag frågade Branislav hur den första sydslaviska statsbildningen var framställd ger han en annan bild:
56 Intervju med Ivan 23/4-2017. 57 Intervju med Avdo 27/4-2017.
32
Som rutten… Kapitalistiskt… och självklart allt dåligt om det Jugoslavien… vi lärde oss allt dåligt om det eftersom det var kapitalism… allt som inte passade ihop med kommunismen. Nu vet jag inte hur man levde på den tiden men det framställdes som det ruttna Jugoslavien som inte kunde överleva på grund av att arbetarklassen inte var organiserad... exploaterad.. i den meningen.. så lärde vi oss om den Jugoslavien… kungariket… och där finns också sanning... det är klart att nationen… när man tänker efter… det behöver inte stå någonstans men … men för att det var ett kungarike… så var serber det preferentiella folket… det är klart att det var så men…58
Här ser vi med andra ord en annan framställning. Branislav uppfattade den första sydslaviska statsbildningen som hans nation även om statsbildningen organiserades på «fel sätt» i den mån att den var «kapitalistisk» och «rutten». Nationen tar sin begynnelse redan här. Det andra Jugoslavien som skapades skulle för honom bli en förbättring eller låt oss kalla det för en uppgradering av hans nation som startade redan vid sekelskiftet. För Avdo skulle däremot det andra Jugoslavien, Titos Jugoslavien, bli en början på nationens födelse. Ljilja och Ivan minns precis som Branislav, hur kungariket var «rutten» där befolkningen knappt hade mat för dagen, det kommunistiska partiet förbjöds och Kungariket behövdes raseras för att senare konstrueras till något nytt, något modernare. På så sätt, börjar nationstanken, liksom för Branislav, redan vid sekelskiftet, men nationen som sådan behöver anta socialismen. För Ivan, Ljilja och Branislav blir det första Jugoslavien ett förstadium, men inte för Avdo.
Muharem såg precis som Avdo, det andra Jugoslavien som hans nation. Visserligen hade han svårt att minnas hur den första sydslaviska statsbildningen framställdes, men nationens födelse börjar med Tito och partisanerna. Han berättar: «Om jag inte har fel så tror jag att vi i vår tid höll oss till vår skapelse… När vi ändå hade ett sådant vackert Jugoslavien så skulle vi också räkna tiden från 1945 och framåt som vår tid... där man verkligen levde fint...»59
Återigen framgår det tydligt här hur den religiösa kultursfären har en betydelse för det selektiva minnet. Men som jag vill poängtera, flera av dessa personer kan inte tänka sig själva i termer av etnicitet och flera intervjupersoner är dessutom ateister, men trots detta – ser vi hur det kan finnas nyanser och skillnader i termer av att uppfatta de nationsskapande berättelserna från historielektionerna.
58 Intervju med Branislav 17/4-2017 59 Intervju med Muharem 3/5-2017
33
Därefter frågade jag intervjupersonerna om hur Folkbefrielsekriget framställdes i skolan och hur de upplever att bilden har förändrats med tiden. Här kunde jag se starka positioneringar. Eftersom alla intervjupersoner var pro-partisanska och väldigt negativt inställda till nationalistiska och fascistiska idéer, genomsyrade det även deras berättelser. Muharem berättade t. ex för mig:
Folkbefrielsen… som befrielse av all ondska. Allt det städades undan… partisanerna vann över den enorma tyska ockupationsmakten… så att säga, vi förgjorde den, men nu är tyvärr fascismen starkare än någonsin… varsomhelst... så att... Folkbefrielsekampen var nationens stolthet.60
Inte enbart blottar han sin positionering gentemot det han minns från skoltiden, utan, på samma sätt framhäver han hur nationen tar sitt ursprung i folkets gemensamma kamp mot fascismen. Både Ivan och Ljilja kritiserar den bilden som de minns från skolan om Folkbefrielsekriget. Ljilja berättade för mig:
Rollen av de allierade är undertryckt… även våra [partisanernas] krigsförbrytelser… som att vi själva har kämpat för segern, eller? Sen kommer du trotsallt fram till insikten om att de hade en viktig roll… det var inte riktigt… det är inte ens realistiskt att de [partisanerna] själva utkämpade striderna.
Jag: - Hur menar du?
Ljilja: - Men det att hela den Folkbefrielserörelsen befriade Jugoslavien och vann under andra världskriget… De allierade hade också en viktig roll, eller hur? Jag menar… det är förhärligat.
På så sätt ser vi t. ex hur Ljilja tar avstånd från en sådan uppfattning som Muharem har. Avdo, minns till skillnad från de övriga att de allierade också spelade en roll för kriget. Tvärtom betonar han samarbetet. Men likt de andra, är han pro-partisan vilket även genomsyrar hans svar:
Avdo: - Jag har inte... Jag har inte ändrat uppfattningar om det mycket... Folkbefrielsekriget var så som den var beskriven... nej… alltså... jag vet inte vad det är för nytt som har kommit ut nu som skulle dementera det som vi fick lära oss om folkbefrielsekriget eller om revolutionen. Alltså... jag ser det inte med nya ögon… än vad jag såg det innan…
Jag: - Men vad är det... kan du berätta lite? Folkbefrielsekriget... hur var det beskrivet i skolorna?
34
Avdo: - Det är beskrivet som att… partisaner... utförde en dolk i ryggen och bidrog med i kampen mot Tyskland osv... att det var många civila offer... Det var betoning även på det att det också fanns inhemska förrädare som de kallades… četnikerna och ustaša… att de var tyska quislingar… och att även de är besegrade... allt det står klart och tydligt... det finns inget som kan blotta att četniker eller ustaša var på vår sida när de inte var det! De kämpade inte emot tyskarna… de var alltså inte på de allierades sida… Och det är ett faktum än idag… det var inte på något sätt dementerat för oss att vår största skam ligger i det… att av alla offer… så var mer än hälften…. att jugoslaver slog ihjäl andra jugoslaver… att det inte var tyskar som dödade dem utan att det var vi som slog ihjäl varandra sinsemellan. Och det ett faktum. Det lärde vi oss från böckerna… och det står klart och tydligt även idag.
Avdos svar går helt i linje med vad Tea Sindbæk har funnit i historieläroböckerna. Precis som han har berättat fann Sindbæk att četniker och ustaša framställdes som inhemska förrädare, tyska quislingar och att krigsbrotten inte doldes. Avdo suckade, hämtade andan och berättade att han förstår att det var mycket som hände bakom kulisserna under andra världskriget.
När jag frågade intervjupersonerna om parollen broderskap och enighet kunde jag utlästa en stark nationalpolitisk positionering hos Ljilja, Ivan och Branislav. Ivan berättar att broderskap och enighet för honom är universella värden tagna från Franska Revolutionen:
De [lärarna] sa till oss, att om vi [jugoslaver] inte håller oss till det… om vi inte stärker de inhemska relationerna… då kommer… hur säger man… mörkret ta oss, som tillslut på något sätt också hände.61
För Ivan är således etnonationalismen ”mörkret” och dikotomin till idén om den moderna, ”universella” jugoslaviska idén. På samma sätt var Branislav trogen den parollen han minns de uppfostrades med i skolorna: ”Bevara broderskap och enighet som pupillen i ditt öga!”62. På något sätt tycktes jag först nu förstå liknelsen de fick serverade i skolorna. Inte enbart framställdes pupillen i ögat som en potentiell akilleshäl för jugoslaviska medborgarna, utan värre än så. Skadas pupillen blir människan blind och ser bara, för att tala med Ivan, mörker framför sig. Avdo berättar att broderskap och enighet var Titos motto, idé och förtjänst och att även han trodde på parollen under sin uppväxt samt att det var taget från Franska Revolutionen.
Hur skulle jag beskriva det… Tonviken var på det att det är något som är Jugoslaviens stomme… jugoslavism… själva idén om broderskap och enighet... att det är en… harmoni… överenskommelse… eller hur… och jämlikhet mellan alla… enighet och
61 Intervju med Ivan 23/4-2017 62 Intervju med Branislav 17/4-2017
35
broderskap… och tonvikten var på det att det var Titos förtjänst och idé. Det var hans motto… det är de två viktiga sakerna som är värda att nämnas. Vad vet jag… alla vill på något sätt homogenisera sitt folk… jag ser det inte som något dåligt... alltså Tito kallade det bara broderskap och enighet... och jag menar... anledningen till att man idag kritiserar