Examensarbete i Muntlig historia
15 högskolepoäng, avancerad nivåJugoslaver, de finns väl inte?
En studie om historieundervisningens betydelse för konstruktionen av jugoslaven
Yugoslavs, do they even exist?
A study on the significance of history education for the construction
of the Yugoslav
Mersija Fetibegović
Magisterexamen i Historia, 60 högskolepoäng 2017-06-01
Examinator: Johan Lundin Handledare: Mats Greiff
Fakulteten för Lärande och Samhälle
Abstract
Titel: Jugoslaver, de finns väl inte? En studie om skolundervisningens betydelse för konstruktionen av jugoslaven Författare: Mersija Fetibegović
Termin och år: VT17
Institution: Lärande och samhälle Handledare: Mats Greiff
Examinator:
Nyckelord: Föreställd gemenskap, nationell identitet, Jugoslavien, historiemedvetande, historiekultur, historiebruk.
Key words: Imagined community, national identity, Yugoslavia, historical conciousness, history culture, use of history
The purpose with this essay is to present how and in which way the school system in former Yugoslavia was successful in order to create ”the yugoslav” as a national identity among its citizens. By doing so, I interviewed five former citizens about what they remember from their history lessons when it comes to national building narratives. Furthermore, my purpose was to see how they position themselves towards those national building narratives they remember from their school years. Not only did I study how they remember they received the information, but also how they feel that they have changed their opinions about these narratives. Benedict Andersons ideas about the nation as imagined community that is both limited and sovereign, has served as theoretical tools for this study. Furthermore, in order to study their national self-identification, I used theoretical tools as history conciousness, history culture, and uses of history.
This research has shown that they had really different memory about older history depending on what kind of cultural background they had. Some remember the Slavs migrating from the Carpathian mountains while others remember foremost the Illyrians. They remember Serbian, Croatian and Bosnian kings during the Middle Age but this was mostly just names for them. Also, they remember the Balkans being under Ottoman Empire and Austro-Hungarian rule but certainly in different ways. While some remember them as empires, others didn’t even consider them to be empires. However, in the 20th century, I see that their national identification processes are heading somewhere. Some start to see the Kingdom of Yugoslavia as a home for South Slavs. The nation begins here even if it’s concidered as a rotten, centralised, or a capitalist system that needs to be transformed into something else. Others didn’t see the first Yugoslavia as a ”pre-stadium” home. In fact, others thought it to be unfair for their own national group.
However, when I started to ask questions about the Second World War, their national building narratives became much more homogenous. Their whole national identity was then built up by Tito and the partisans fight against internal and external fascism. Whether or not they idealised or criticised Titos leadership, everybody felt that Titos Yugoslavia was their home and everybody was sad about the fact that their country was torn apart by nationalists. However, the political changes and the violent break-up of Yugoslavia makes some of them turn to embrace a new nation as a home, while others won’t embrace nor recognise the idea of building new nation states. Some of them see processes of building new nation state as something natural, while others still imagine themselves as yugoslavs even though twenty years has passed since the state collapsed. New borders are something unnatural for some of them and they can’t understand division. This research raises new ideological questions for explaining the disintegration of Yugoslavia. Foremost, it raises questions about how the citizens thought about the Yugoslav national concept of ”brotherhood and unity” as children, an how later on, these values becomes more and more challenged.
I
NNEHÅLLSFÖRTECKNING1. INLEDNING -KONSTRUKTIONEN AV JUGOSLAVEN, ETT FRAMGÅNGSRIKT
SKOLPROJEKT? 1
2. TEORI –DEN FÖRESTÄLLDA GEMENSKAPEN OCH HISTORIEBRUK 3
2.1 Nationen som en föreställd politisk gemenskap 3
2.2 Historia som en kommunikationsmodell 5
3. FORSKNINGSLÄGE –HISTORIEBRUK OCH HISTORIEKULTUR I FORNA JUGOSLAVIEN 8
4. METOD 13
4.1 Intervjuguiden 13
4.2 Intervjupersonerna 13
5. RESULTATREDOVISNING 16
5.1 Minnet av de nationsskapande berättelserna – Från tidernas begynnelse till slutet 16
5.1.1 Sammanfattning 25
5.2 Positioneringen och omtolkningarna gentemot de nationsskapande berättelserna - Från
tidernas begynnelse till slutet 27
5.2.1 Sammanfattning 38
5.3 Erfarenhetsrummet – Jugoslaviens upplösning, nutid och framtidsutsikter 40
5.3.1 Sammanfattning 47
6. KONKLUSIONER 48
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 52
Litteratur 52
Källor 52
1
1. I
NLEDNING-
K
ONSTRUKTIONEN AV JUGOSLAVEN,
ETT FRAMGÅNGSRIKTSKOLPROJEKT
?
Jag minns en gång i mina sena tonår att jag och mina klasskamrater fick i hemläxa att läsa två sidor om nationalism. Mitt forna hemland, Jugoslavien, nämndes i sammanhanget och i slutet av texten ställdes en fråga som löd: ”Har det någonsin funnits jugoslaver eller har det alltid enbart funnits serber, kroater, slovener m. m?”. Jag som uppfattar mig själv som både svensk, bosnier och jugoslav blev väldigt provocerad av frågan. På något sätt fick det att låta som en påhittad stat där människor tvingades leva under samma tak mot sin vilja. Jag fnös åt frågan och smällde igen boken. Men jag skulle inte slippa undan den frågan så snabbt. Under senare år har jag gång på gång fått läsa att Jugoslavien var en ”artificiell stat” konstruerad på en mosaik av folkslag som levde tillsammans genom Titos järngrepp. En sådan framställning leder till uppfattningen om att den ursprungliga ”folkviljan” bland medborgarna var att de ville leva i åtskilda nationalstater. Upplösningskrigen under 1990-talet blir genom en sådan framställning enbart en logisk följd. Den serie av jugoslaviska statsbildningar som existerade under 1900-talets sekel framställs med andra ord som historiska misstag. Balkanforskaren och historikern Sanimir Resić är själv av en sådan uppfattning. Han skriver:
Det kan, med facit i hand, tyckas att det var vansinne att bygga ett andra Jugoslavien, dels efter det misslyckade första försöket, dels efter det fruktansvärda våld som de olika folkgrupperna utsatt varandra för.1
Men han är på inga sätt ensam om att ha sådana uppfattningar. Historikern Vesna Drapac som har forskat om hur de jugoslaviska statsbildningarna har konstruerats skriver att medborgarna aldrig ”valde” vare sig Konungariket Jugoslavien eller kommunisternas Jugoslavien:
The degree of and rate of disaffection from the regime after 1945 would not have been as obvious as the disillusionment in the early years of the Kingdom but this did not constitute ’consensus’; people did not ’choose’ the Yugoslav way.2
Återigen, något provocerad, har jag låtit framställningarna om de jugoslaviska statsbildningarna som ”artificiella stater” samt som ”historiska misstag” som går emot folkviljan fungera som ledmotiv för den här studien. Men vad är egentligen ”artificiella stater”? I den här studien tar jag min utgångspunkt från Benedict Andersons teorier om nationen som en föreställd politisk
1 Sanimir Resic, En historia om Balkan – Jugoslaviens uppgång och fall, Falun 2010, s. 227. 2 Vesna Drapac, Constructing Yugoslavia – A transnational history, Basingstoke 2010, s. 246.
2
gemenskap. Utifrån ett sådant perspektiv är alla stater artificiella, eftersom människan först måste föreställa sig den och därefter har hon möjlighet att konstruera den. Nationen är under en ständig konstruktionsprocess. Staten måste, med hjälp av institutioner ständigt servera berättelser och myter ur det förflutna för att upprätthålla den. Skulle staten upphöra med sådana aktiviteter kommer också nationen att krackelera eftersom det inte längre finns en föreställd sammanhållning bland medborgarna. Framförallt är skolväsendet statens förlängda arm och har en legitimerande funktion för nationsskapandet.
Mot bakgrund av sådana framställningar i den tidigare forskningen, tänker jag i den här studien undersöka de forna medborgarnas nationella identitetsskapande för att kunna belysa om skolans historieundervisning har varit framgångsrik för att konstruera en föreställd gemenskap. När jag använder begreppet ”framgångsrik” menar jag inte i kvantitativ bemärkelse, dvs. att jag redogör för hur många av statens medborgare som definierar sig som jugoslaver. Jag menar snarare framgångsrik i kvalitativ bemärkelse, med andra ord genom medborgarnas föreställningsvärld samt i termer av hur denna förändras och utmanas med tiden. I vilken utsträckning projektet har varit framgångsrikt undersöker jag genom att ställa tre instrumentella frågor:
1. Vilka nationsskapande berättelser minns eleverna från en förfluten skoltid?
2. Hur upplever personerna att de positionerade sig gentemot det som serverades och hur upplever de att deras uppfattningar har förändrats över tid?
3. Hur blickar de tillbaka på det förflutna och hur ser deras framtidsutsikter ut?
Genom dessa frågor, hoppas jag på att få ett facit i hand om hur framgångsrikt, eller för den delen, misslyckat det jugoslaviska projektet har varit från skolans sida.
3
2. T
EORI–
D
EN FÖRESTÄLLDA GEMENSKAPEN OCH HISTORIEBRUK2.1NATIONEN SOM EN FÖRESTÄLLD POLITISK GEMENSKAP
Länge har nationen betraktats som ett essentiellt fenomen. Den betraktades som evigt given eller närmast som en naturlag. Det är nog så viktigt att lägga ifrån sig sådana myter om nationen. I mina analyser tar jag med min utgångspunkt i antropologen Benedict Andersons idéer om nationen som föreställd gemenskap. Anderson menar att nationen är föreställd i den meningen att den utgörs av en djup horisontell kamratskap trots att dess medlemmar ”aldrig kommer att känna, träffa eller ens höra talas om mer än en minoritet av övriga medlemmar”. 3 Nationen är således ett mentalt landskap som förutsätter en unik grad av abstraktion.
Genom att utgå från Andersons definition betraktar jag själv nationen som en social konstruktion, ett kulturellt system, en uppfinning eller rent utav en fabrikation. Det är nog så viktig poäng här att dra om nationens imaginära och konstruerande karaktär för att förklara de nationella identiteternas växlande och labila karaktär. Människor har möjlighet att omdefiniera sin identitet genom historiens gång. Bara som ett exempel är hur de engelska bosättarna i Amerika skulle komma att bryta med sitt moderland och definiera sig som amerikaner. Denna imaginära och konstruktivistiska syn på nationen gör så att vi lättare kan förklara de nationella identiteterna på Balkan. En person som identifierade sig som jugoslav på 1970-talet kan identifiera sig som serb idag och någon som identifierade sig som kroat på 1980-talet kan definiera sig som jugoslav idag. En nationell identitet är således en direkt produkt av hur en individ tolkar och uppfattar historien men också till hur de är förmögna till att omdefiniera historien. Anderson understryker att nationen är:
1. Föreställd, eftersom människorna av samma nation aldrig kommer möta varandra ”ansikte-mot-ansikte”. Samtidigt understryker han att varje gemenskap där medlemmarna inte har några direkta vänskaps- eller släktskapsband är föreställda. 2. Begränsad eftersom den har ändliga, om än elastiska gränser. Idén om nationen rymmer
helt enkelt inte hela mänskligheten. Om vi ska undersöka hur en nation är begränsad
3 Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning,
4
bör vi ställa frågor som: Var ligger de mentala territorialgränserna? Var tar nationen slut?
3. Den är föreställd som suverän, eftersom det finns en idé om att nationen ska vara fri. Här vill jag själv betona de närbesläktade begreppen självbestämmanderätt och självstyre. Om vi ska undersöka en tanke om suveränitet bör vi ställa frågor som: Vem eller vilka ska befrias? Och vem är tyrannen?
4. Den är föreställd som en gemenskap. Alla gemenskaper är både inkluderande men samtidigt exkluderande. Om vi ska undersöka en gemenskap, bör vi ställa frågor som: Vilka är ”vi”? Vilka är ”de”? Vem är ”jag” och vem är ”icke-jag”? 4
Min utgångspunkt är att varje stats nationalpolitiska projekt rymmer berättelser som omfattar dessa punkter i syfte att skapa lojala och trogna medborgare. Det gäller således att utkristallisera de delar ur den statsbildande historien som rymmer dessa punkter för att slutligen se hur medborgarna mottog, avfärdade och omtolkade berättelserna som serverades i skolorna. Balkans turbulenta 1900-talshistoria har medfört till att det har existerat ett flertal skilda nationalpolitiska projekt. Det innebär att gängse medborgare måste konfronteras med ett brett utbud av olika historiska narrativ. Jag vill av den anledningen tala om nationalism i plural. Det existerar etnonationalism och republikansk nationalism som medborgarna kan bära på, vare sig det rör sig om serbisk, kroatisk, bosnisk, eller slovensk nationalism, men vi bör också tala om en jugoslavisk nationalism.
5
2.2HISTORIA SOM EN KOMMUNIKATIONSMODELL
Det intressanta med att studera människors minne och attityder gentemot det de lärde sig i historieämnet i en förfluten skoltid, är att det berättar någonting om deras dåvarande historiemedvetande. I min jakt på minnet av en förfluten jugoslavisk historieskrivning inom skolväsendet och människors omtolkning av den, studerar jag uttryck för människans historiemedvetande. Begreppet introducerades inom den historiedidaktiska forskningen i Sverige i slutet av 1970-talet. Lundaprofessorn Klas-Göran Karlsson definierar historiemedvetande som ”den mentala process genom vilken den samtida människan orienterar sig i tid, i ljuset av historiska erfarenheter och kunskaper, och i förväntning om en specifik framtida utveckling.” 5 Utifrån denna symbiotiska uppfattning mellan dåtid, nutid och framtid skapar människan sig för det historikern Peter Aronsson benämner som ett erfarenhetsrum, vilket kan beskrivas som människans bagage av kunskaper och berättelser om det förflutna vilka skapar erfarenheter med möjligheter för vissa föreställningar om framtiden. Föreställningarna väcker i sin tur förhoppning eller fruktan som framtidsbilder skapar i samtiden och bildar en förväntningshorisont .6
Eftersom ett historiemedvetande konstrueras i en social och kulturell kontext, måste vi även tala om de närbesläktade begreppen och historiekultur och historiebruk. Begreppet historiekultur definierar Aronsson som ”de artefakter, ritualer, sedvänjor och påståenden med referenser till det förflutna som erbjuder påtagliga möjligheter att binda samman relationen mellan dåtid, nutid och framtid”. 7 Det är med andra ord den sociala och kulturella kontext som
skänker människan påtagliga möjligheter till att skapa ett historiemedvetande. På liknande sätt har begreppet historiebruk en konstruerande funktion för människans historiemedvetande. Filosofen Friedrich Nietzsche var den första som formulerade begreppet historiebruk på 1870-talet i sin bok ”Om historiens nytta och nackdel för livet”. Enligt Nietzsche kunde historia brukas på tre olika sätt: antikvariskt, för att bevara och orientera, monumentalistiskt, för att
5Karlsson, Klas-Göran, ”Historiedidaktik: begrepp, teori och analys”, i Historien är nu: en introduktion till historiedidaktiken, Karlsson, Klas-Göran & Zander, Ulf (red.), Lund 2009 s. 45-46.
6 Aronsson, Peter, Historiebruk - att använda det förflutna, 2004, s. 18. 7 Aronsson, Peter, Historiebruk - att använda det förflutna, 2004, s. 17.
6
inspirera, och kritiskt, för att värdera och bryta sönder. Aronsson beskriver historiebruk som ”de processer då delar av historiekulturen aktiveras för att forma bestämda meningsskapande och handlingsorienterade helheter”.8 Det handlar med andra ord om hur historia nyttjas av stater, grupper eller individer i syfte att skänka mening och legitimitet.
Människors idéer, föreställningar och åsikter berättar någonting om det som möjliggjorde de inbördes striderna under andra världskriget men även de kommande händelserna under 1990-talens krig. Klas-Göran Karlsson anser t. ex att historiemedvetande måste vara handlingsorienterat. Martin Alm skriver, till exempel att ”centralt för begreppet historiemedvetande är att vi är både historieskapade och historieskapare”.9 Medborgarnas gängse ståndpunkter och handlingar under 1990-talet är således direkt sprungna ur deras historiemedvetande. Begreppet historiemedvetande är sålunda avgörande för förståelsen av den ideologiska krigsföringen.
Begreppen historiemedvetande, historiekultur och historiebruk bör inte ses som strängt separata. Tvärtom bör begreppen ses som närbesläktade, annars riskerar det teoretiska ramverket att bli tämligen problematiskt. Peter Aronsson och Kenneth Nordgren betonar vikten av att begreppen öppnar upp för att betrakta historia som en kommunikationsprocess. 10
Även när det finns tydliga kreatörer och upphovsmän, är dessa inte ensamma skapare av historiekulturen, tvärtom kommer deras historiebruk från det historiekulturella sammanhang personen erfarit. Det råder således en växelverkan mellan dessa tre grundbegrepp. Såväl en läromedelsproducent, som en historielärare och en elev på skolan ingår i en historiekultur där alla utövar sitt egna bruk av historia utifrån deras konstruerade historiemedvetande. Det finns således en ständig växelverkan mellan avsändare och mottagare, producent och konsument. För en operationalisering av dessa grundbegrepp vill jag klargöra var i kommunikationskedjan som jag befinner mig. Genom att studera minnet av en historieskrivning, är mitt studieobjekt mottagaren. Det är mottagarens sätt att minnas, bearbeta, tolka och värdera som jag riktar
8 Aronsson, Peter, Historiebruk - att använda det förflutna, 2004, s. 17. 9Martin Alm, ”Historiens ström och berättelsens fåra”, i Historien är nu: en
introduktion till historiedidaktiken, Karlsson, Klas-Göran & Zander, Ulf (red.), Lund 2009, s. 261.
10 Kenneth Nordgren, Vems är historien? Historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturella
7
blicken på. Med inspiration från Aronsson och Nordgren har jag här nedan utvecklat en tämligen enkel kommunikationsmodell som utgör grunden för studien:
Minnen och ståndpunkter vittnar lika mycket om vilket skolsammanhang eleverna har ingått i. I den här studien får dock minnena och positioneringarna bli mitt fokusområde. I nästa kapitel
tänker jag gå igenom forskningsläget som är relevant för studien, där det framgår
hur mycket partipolitiken och skolväsendet har spelat roll för konstruktionen av
den föreställda gemenskapen.
Avsändaren/producent,
"Skolan"
Historielärare
Historieläroböcker
Studieobjekt
-Mottagare/konsument
"Medborgaren"
Eleven
8
3. F
ORSKNINGSLÄGE–
H
ISTORIEBRUK OCH HISTORIEKULTUR I FORNAJ
UGOSLAVIENDet forskningsfält som är relevant för mig i den här studien är framförallt allt som rör historiebruk, historiekultur och historiemedvetande på Balkan. Kulturhistorikern Tea Sindbæk
har studerat hur jugoslaviska historiker och politiker brukat historia när det kommer till landets problematiska förflutna mellan åren 1945-2002.11 Hon har bland annat studerat politiska dokument, filmer, sångtexter och litteratur. Särskilt har hennes studier av läroböcker i historia varit till hjälp för mig för att kunna sätta intervjupersonernas minnen i ett historiekulturellt sammanhang.
Sindbæk har understryker att skolutbildningen i forna Jugoslavien låg på republik nivå, och inte federal. Läroböckerna var således under direkt kontroll av de republikanska administratörerna. I sin studie av historieläroböckerna rörande 1900-talshistorien fann hon att historieläroböckerna var starkt ideologiserade. Titos brytning med Stalin l948 ledde till ett nytt propagandaprojekt. Nu skulle historien om den patriotiska jugoslaven lyftas fram framför ett internationalistiskt kommunistiskt perspektiv. Genom läroböckerna lärde skolan eleverna patriotism, där partisanerna glorifierades och där eleverna förväntades lära sig om Folkbefrielsekriget. I en introduktion till en lärobok för tredje klass i grundskolan, så skrev Tito till barnen: ”Every pioneer must know the history of our struggle… It is easy to learn because it is very interesting and because it is the duty of every pioneer”. 12 I en annan lärobok fick eleverna välja mellan två av följande idoler: Tito och partisanerna. I en tredje lärobok fick eleverna i uppgift att skriva rätt bokstav utöver de tre som fanns tillbuds: I, T, O. Sindbæk fann även att mycket utrymme i läroböckerna gavs åt partisanernas militärstrategiska framgångar under kriget.
Någonting hon förvånades över var att krigsbrotten, massakrerna och de etniska rensningarna begångna av ustaša och četniker inte var något som doldes för eleverna. Tvärtom poängterar Sindbæk att det i läroböckerna stod väldigt omfattande om brutaliteterna. Däremot lägger hon fram att både ustaša och četniker externaliserades i framställningarna. Intiativen för
11 Tea Sindbæk Usable History? Representations of Yugoslavia’s difficult past, 1945-2002, Aarhus 2012, s. 7. 12 Sindbæk 2012, s. 76.
9
de etniska rensningarna kom från nazisterna i ambitionen att omkullkasta folket i ett fratricidalt krig. Hon ger ett exempel ur en lärobok:
In our country, the occupiers attempted to throw our people into a fratricidal war in order to exterminate them and rule them easier. A particular role was intended for Pavelić Ustaša in the NDH. They committed massacres on the Serbian population and killed all those who resisted their terror regime.13
Sådana framställningar mynnar ut i uppfattningar om att ustaša var kollaboratörer som uträttade etniska rensningar gentemot civilbefolkningen under Hitlers kommando. Genom en sådan framställning relativiseras det faktumet att fanns fascistiska idéer bland särskilda befolkningsgrupper. Ansvarsbördan för den begångna terrorn minskar. De onda inhemska förrädarna var lika fint fördelade mellan folken. Serbiska och kroatiska quislings beskrevs som två sidor av samma mynt, nämligen Hitlers ockupation av Jugoslavien. Med andra ord gjordes knappt några skillnader i framställningar mellan ustaša och četnikerna i läroböckerna. Här finns ett sådant exempel:
Thus, the Fascist powers of the Croatian and Serbian bourgeoisie, Ustaša and Četniks, had the same goal in Bosnia and Herzegovina, in fighting for Bosnia and Herzegovina, leading a fratricidal war, they threatened its peoples with physical annihilation. 14
Partisanernas krigsföring framställdes som en patriotisk och som en progressiv jugoslavisk kamp mot fascimen men likaså som en kamp för en socialistisk revolution och störtandet av en kapitalistisk ordning. Offren för fascismen blev snarare det pro-partisanska folket än några specifika etniska eller religiösa grupper.
Jag har även använt mig av historikern Sanimir Resićs bok En historia om Balkan där han redogör för områdets turbulenta historia. Hans historiska redogörelser har likaså hjälpt mig att sätta in intervjupersonernas minnen och ståndpunkter i historiekulturella sammanhang.
Resić framhäver precis som Sindbæk att den statliga propagandan framhävde grannfolkens gemensamma kamp mot såväl inhemska som utländska fascister. Partisanernas paroll bratstvo i jedinstvo, dvs. broderskap och enighet, skulle enligt ledarna lösa den etniska frågan. I
13 Sindbæk 2012, s. 132. 14 Sindbæk 2012, s. 132.
10
författningen konstituerades de jugoslaviska folken, men icke-slaviska minoritetsgrupper såsom exempelvis ungrare, tyskar, italienare och albaner nämndes inte. De uppmanades istället anta en jugoslavisk identitet. Redan här ser vi således en exkludering, en jugoslavisk identitet omfattade enbart sydslaver. 1954 upprättades ett alljugoslaviskt råd för utbildning och kultur. Slovenen Edvard Kardelj införde begreppet ”jugoslavisk socialistisk medvetenhet”.15 Han försökte införa ett marxistiskt perspektiv på sekelskiftets sydslaviska idéströmningar. Men, som Resić konstaterar, blev det aldrig tydligt om den socialistiska jugoslavismen hade som mål att få de olika etniska identiteterna upphöra att existera för att sedan smälta samman i en ny jugoslavisk identitet, eller om syftet var att skapa en övernationell identitet parallellt med de etniska identiteterna. Resić poängterar att den norske historikern Svein Mønnesland menar att partiideologerna troligtvis hade en sammansmältning som mål men av taktiska skäl kunde detta inte deklareras öppet. Mønnesland menar också att kommunisternas kampanj att skapa en ”jugoslavisk människa” hade varierande resultat. Många sekulariserade trodde på en gemensam jugoslavisk kultur och började visa stolthet över den jugoslaviska patriotismen med tron om att nationella motsättningar tillhörde det förflutna. 16
På 1950-talet lanserades således en ny socialistisk jugoslavism som tog starkt avstånd från den forna, mellankrigstidens jugoslavism som uppfattades av många befolkningsgrupper som en storserbisk dominans. Ingen nation eller folk skulle få lov att skapa hegemoni i Titos Jugoslavien. Men även om det i den första jugoslaviska statsbildningen de facto fanns en storserbisk dominans, bör jag poängtera att den sydslaviska idén de jure härrör från 1800-talets Kroatien. 1867 upprättade Strossmayer den jugoslaviska vetenskapsakademin i Zagreb. Enligt den jugoslaviska idén var de sydslaviska folken separata nationer som på jämlika grunder borde samarbeta för ett gemensamt mål. Även denna idéströmning var inspirerad av panslavistiska Illyrianismen på 1500-1600-talet. 17
Det framgår med andra ord hur begreppet under århundradets gång har fyllts med olika betydelser. Även under 1990-talet skulle begreppet ”jugoslav” få en storserbisk klang och syftas på de medborgare som stred för Slobodan Miloševićs regim. 1961 fick medborgarna för första
15 Sanimir Resic, En historia om Balkan – Jugoslaviens uppgång och fall, Falun 2010, s. 238. 16 Resić 2010, s. 239.
11
gången möjlighet att deklarera sig som ”jugoslaver – odefinierade” och 1971 infördes den nationella identiteten ”jugoslav” i folkbokföringen. Denna handling kan från regimens sida ses som ett försök att konstruera den jugoslaviska människan i etniska termer. Likaså hade dagens bosniaker, under kommunisternas ledning, blivit erkända som folk under begreppet ”muslim”. Vad vittnar då folkbokföringarna och propagandan om begreppet ”jugoslav” och statens konstruktion av en föreställd gemenskap? Jag kan framförallt se två ambitioner från statens sida:
1. Kommunisterna försökte via skolväsendet, konstruera jugoslav i bemärkelsen sydslavisk
socialism där den nationella identiteten rymmer partisanromantik. Den här nationella
identiteten existerar parallellt med de etniska identiteterna.
2. De försökte samtidigt skapa jugoslaven i bemärkelsen etnicitet, dvs. som ett folkslag och även denna rymde sydslavisk socialism.
Båda nationsprojekten måste ses som ett led i att skänka legitimitet åt partipolitiken. Om begreppsdefinitionen kan sägas mycket, men hur ser historiemedvetandet ut för de forna medborgarna? Hur tolkar och minns de det förflutna? Den tyske historikern Marc Halder har undersökt Titokulten och nämner fenomenet jugonostalgi, som hänvisar till människors nostalgiska känslor gentemot den tiden då Tito satt vid makten i forna Jugoslavien.18
Fenomenet som sådant är omfattande, men varierar mellan stater. Caféer har döpts efter marskalken, t-shirtar, muggar och tavlor säljs med den forna ledaren i affärer och på marknader. Halder diskuterar dock begreppet nostalgi, som han tycker har en negativ klang. Nostalgi framställs ofta som en historisk felinterpretation eller rent av som en sentimental flykt från verkligheten.19 Jag själv använder begreppet i förhållande till människors erfarenheter. Om en tidsperiod som har uppfattas som positiv har gått förlorat, måste känslorna för den tiden kunna beskrivas som nostalgiska.
Forskningsfältet gällande historiebruk och historiekultur i forna Jugoslavien är omfattande. Det som saknas inom fältet är medborgarnas minne av hur de upplevde och påverkades av historieundervisningen. På samma sätt finns det mycket forskning om ex-jugoslavers historiemedvetande idag. Fallgropen med sådana undersökningar, är att de inte förmår skildra
18 Halder Marc, Der Titokult – Charismatische Herrschaft im sozialistischen Jugoslawien, München 2013, s. 275. 19 Halder 2013, s. 291.
12
människans mentala processer över tid. Tempusöverskridande frågor kring minnet av en historieskrivning är således av avgörande betydelse för att kunna belysa hur människor avfärdar, bevarar eller omförhandlar nationella identiteter i ljuset av tid, rum och kriser.
Med detta sagt avrundar jag forskningsfältet som är relevant för studien. I nästa kapitel tänker jag redogöra för hur jag har utformat intervjuguiden samt berätta lite om intervjupersonerna.
13
4. M
ETOD4.1INTERVJUGUIDEN
När jag utformade intervjuguiden ville jag att intervjupersonerna skulle ge mig en allomfattande berättelse av områdets historia utifrån vad de minns från sin skoltid. Det var på så sätt viktigt för mig att börja så långt tillbaka som möjligt i tiden vid formuleringen av intervjufrågorna. Jag skissade fram teman, såsom antiken och folkvandringstiden, medeltiden, tidigmodern tid, första världskriget, det första Jugoslavien, andra världskriget och avslutade med det andra Jugoslavien. Benedicts Andersens teorier om den föreställda gemenskapen som är både begränsad och suverän, fungerade som en inspirationskälla till valet av intervjufrågor. På så sätt har jag utformat specifika frågor som kan leverera svar på det som jag benämner som ”nationsskapande berättelser”. Sådana nationsskapande berättelser blottar idéer om såväl gemenskap som ursprung samt mentala gränser. Genom dessa nationsskapande berättelser kan jag rama in och belysa hur skolan har varit framgångsrik för att konstruera en nationell identitet.
Det finns även ett begrepp som jag redan här bör förtydliga eftersom de åtminstone ur ett svenskt perspektiv kan verka främmande. Ett sådant begrepp är exempelvis Folkbefrielsekriget. Något förenklat avser det partisanernas kamp för befrielsen av fascismen under andra världskriget. Med fascismen avsågs såväl som ”intern” som ”extern” fascism. De tyska och italienska ockupanterna avsåg den externa fascismen. Intern fascism var de inhemska förrädarna ustaša och četnikerna. Många av de frågor jag ställde var även tempusöverskridande. Först frågade jag dem om hur de minns och vad de tyckte om något men även om de upplever att deras uppfattningar på något sätt har förändrats med tiden. Intervjuguiden var inte strikt på något sätt utan fungerade snarare som en mall att gå efter.
Jag intervjuade alla personer enskilt via Skype eller Viber och då spelade jag även in samtalen för att senare kunna transkribera och analysera materialet. Samtalen varade ungefär mellan en till två timmar. Här nedan följer en kort presentation av intervjupersonerna. Det kan nämligen vara viktigt att känna till lite om dem eftersom deras nationella, kulturella, religiösa eller politiska bakgrund säger mycket om deras minnen, tolkningar och värderingar.
4.2INTERVJUPERSONERNA
Branislav var den första personen jag kom i kontakt med. Jag lärde känna honom och hans fru Rada när jag tog flyget till Belgrad en dag i april. Vi hade en väldigt trevlig stund på flyget så
14
vi passade på att utbyta varandras telefonnummer. Branislav är väldigt intresserad av ämnet historia och är politiskt intresserad. De bästa ideologierna är enligt honom religion och kommunism. När jag frågade honom hur han definierar sig i nationella termer så ser han sig själv som en jugoslav. Han berättade att hans far var serb och hans mor slovensk och av den anledningen kunde han inte se sig själv på ett annat sätt än just som jugoslav. Han är född 1939 och gick hela sin skolgång i staden Niš, Serbien. Han började första klass 1946 och avslutade sista året på gymnasiet 1957. Branislav kom, till skillnad från de andra intervjupersonerna, till Sverige under arbetskraftsinvandringen på 1960-talet.
Den andra personen jag intervjuade, Ljilja, kom jag i kontakt med genom hennes dotter. Min vän berättade att hennes mamma gärna hade ställt upp på en intervju så jag passade på att kontakta henne. Ljilja är född 1956 i Sarajevo och är utbildad jurist. Det var också där hon har gått hela sin skolgång. Hon började i första klass 1963 och avslutade sitt sista år på gymnasiet 1973. Därefter studerade hon juridik. Hon flydde med sin familj till Sverige under 1990-talet. Ljilja identifierar sig som jugoslav och säger att hon kommer från forna Jugoslavien men eftersom landet inte längre finns så säger hon att hon kommer från Bosnien. Ljilja säger att hon är bosnier i territoriell bemärkelse men känner sig fortfarande som en jugoslav. Hon själv säger att hon inte har någon känsla för en religiös eller etnisk identitet. Hon berättar även att i hennes familj så är de ateister.
Ivan är maskiningenjör och gift med Ljilja. Hans serbiska mor och tjeckiska far träffades i Kosovo men det var i hans mammas hemort, Valjevo i Serbien, som han föddes 1955. Ivan berättar att han dock har växt upp hela sitt liv i Bosnien. Mellan 1962-1970 gick han i grundskolan i Srebrenica. 1970 flyttade han och hans familj till Sarajevo eftersom hans far hade fått ett jobb där. Från 1970-1974 gick han på ett tekniskt gymnasium och därefter fortsatte han sina studier på universitetet. När jag frågade Ivan hur han definierar sig i nationella termer så svarade han att han är jugoslav. Han har aldrig tyckt om att få den frågan ställd och menar att han aldrig har varit pedant när det kommer till den frågan. Han berättar att folk först på 70-talet började ställa den frågan och att han aldrig riktigt visste vad han skulle svara när det kom till den frågan.
15
Den fjärde intervjupersonen, Avdo, föddes 1960 och är även han är, precis som Ivan, maskiningenjör. Han föddes i staden Tešanj i Bosnien och det var även där han gick i grundskolan mellan 1966-1974. Strax därefter gick han på det maskintekniska gymnasiet i Doboj mellan 1974-1978. Avdo fortsatte sedan sina studier på universitetet i Sarajevo. Precis som Ivan och Ljilja flydde Avdo till Sverige under 1990-talet. Hans nationella identitet är att vara bosnier, eller bosniak och han distanserar sig idag från den nationella identiteten ”jugoslav” men menar att han en gång i tiden var en jugoslav i egenskap att vara en medborgare.
Muharem kom jag i kontakt med efter att en bokförfattare hade hänvisat mig till honom. Han är född 1951 vid kvarteret Pobrđe i Banja Luka i Bosnien. Hans mor var muslim som värnade om sina traditioner och hans far var partisan och ateist. Han berättar om att hans föräldrar skrev in honom som ”odefinierad” i folkbokföringen och han håller fast vid den nationella identiteten även idag. Han tycker att han tillhör allt och alla folk och tar starkt avstånd ifrån begreppet ”bosniak”, som han menar är ett nytt påfund. Han började första klass i grundskolan 1958. Mellan åren 1967-1969 gick han på ett praktiskt och yrkesförberedande gymnasium med inriktning metall. Muharem är väldigt intresserad av musik och kultur. Han har varit en aktiv ledare för kulturella föreningar både i sitt forna hemland men även idag i Sverige. Även Muharem flydde, likt så många andra, hit på 1990-talet.
16
5. R
ESULTATREDOVISNING
5.1MINNET AV DE NATIONSSKAPANDE BERÄTTELSERNA –FRÅN TIDERNAS BEGYNNELSE TILL SLUTET
I det här resultatavsnittet tänker jag redogöra för hur intervjupersonerna minns innehållet i historieundervisningen. Kort och gott: Vad var det som blev sagt under lektionerna och vad fick de lära sig egentligen när det kommer till de nationsskapande berättelserna? Något som jag upptäckte under intervjuernas gång, var att nästan varje minne och uttalande innehåller en positionering. Trots detta, kommer jag i den här resultatredovisningen försöka att tona ned deras ståndpunkter för att på så sätt kunna ge en bild av vilket innehåll de minns att de fick från sin skoltid när det kommer till de nationalskapande berättelserna. Det här gör jag för att ge läsaren en överblick över medborgarnas minne över det innehåll som serverades när det kommer till de nationalskapande berättelserna.
Inom nationalismforskningen lyfts teorier fram om hur de flesta nationer börjar med en ursprungsberättelse, med referenser till vad de tidigaste källorna berättar om ett territorium eller om ett folk. Det föll mig av den anledningen ganska naturligt att börja fråga intervjupersonerna om vad som berättades i skolorna om de folkslag som utgjorde den jugoslaviska statsbildningen och folkens ursprung. Jag och tog som ett exempel majoritetsfolken serber, slovener och kroater och frågade om hur de minns att dessa framställdes. Både Ivan, Avdo och Ljilja minns att de var slaver som kom från Karpaterna och som senare skulle komma att bosätta sig på Balkanhalvön. Branislav tycktes minnas något helt annat: ”Historien säger att de är slaver som kom från Asien, under någon kung Samuilo, på Balkanhalvön. Balkan bosattes med slaver från 500- till 700-talet e. Kr”. 20 Ljilja och Ivan minns att de lärde sig att Balkans ursprungsbefolkning var illyrier medan Avdo hävdade att ursprungsbefolkningen var folk som motsvarar dagens bosnier och men även att en annan folkgrupp fanns där som motsvarar dagens albaner. Ljilja berättade att hon i skolan aldrig riktigt fick reda på vilka illyrierna var.
Ivan berättade för mig att serber, kroater och slovener har ett gemensamt ursprung och att den slaviska identiteten hela tiden var förtryckt av Romarriket. Ivans svar rymmer här en nationalskapande berättelse, nämligen berättelsen om slavernas eviga kamp för
17
självbestämmanderätt. Ivans ordval ”gemensam” fick mig även att lägga blicken även på Branislavs svar om medeltidshistorien i området. Branislav berättar hur han minns att han har fått lära sig ursprungsberättelserna från skolan:
”Vi var bogomiler. Vi var inte… t. ex då fanns inte kristendomen på samma sätt… för skillnad mellan katoliker och ortodoxa kom först i samband med kyrkans delning. Ta t. ex Stefan Nemanja, den serbiska härskaren. Hans son är Sankt Sava, han var inte ortodoxt kristen… utan kristen!”.21
Tiden innan den stora schismen var något som hade etsats sig fast i Branislavs minne från historielektionerna. De här gemenskapssökande historieberättelserna slaver emellan som Branislav minns från lektionerna berättar både Ljilja och Ivan om. Ivan försöker förklara för mig: ”Man lärde sig mer om vad som är likhet mellan folk än skillnad”.22 För att tala med Anderson blottar Ivans, Branislavs och Ljiljas minnen från skoltiden om hur de aktivt föreställer sin jugoslaviska identitet genom gemenskapssökande berättelser från skolan som tar sin början redan under folkvandringstiden.
Ur medeltidshistorien fanns det givetvis andra minnen. I likhet med Branislav minns exempelvis Ivan hur det i skolan berättades om bogomilerna men även patarenerna och deras förhållande gentemot Vatikanen och det bysantiska kejsardömet. Avdo minns från sin skoltid om bosnierna som hade en heterisk kyrka som stod långt ifrån katolicismen och långt ifrån Bysans. Intervjupersonerna syftar på samma grupp men benämner dem olika, vilket givetvis kan diskuteras utifrån intervjupersonernas bakgrund. Historikern Sanimir Resic skriver att begreppet ”bogomiler” uppstod först under 1800-talet men det finns överhuvudtaget inte i de samtidiga källorna om den bosniska kyrkan. Han förklarar att den bosniska kyrkan i grunden var katolsk men att anhängarna uppträdde enligt sina expansiva grannar allt för självständigt i religiösa spörsmål. Resic poängterar att anhängarna av denna katolska, om än kätterskstämplade kyrka från Vatikanens sida, kallade sig för Bošnjani och inte för bogomiler.23
När jag frågade intervjupersonerna om vad de fick lära sig om olika kungadömen och kungar som fanns under medeltiden så fick jag fram lite olika svar. Ljilja, Ivan och Avdo kunde nämna den bosniska kungen Kulin Ban. Vidare nämnde Ivan och Ljilja den bosniska kungen Tvrtko
21 Intervju med Branislav 17/4-2017 22 Intervju med Ivan 23/4-2017.
18
Kotromanić. Branislav som växte upp i Serbien kände till den bosniska kungen Tvrtko men även den kroatiska kungen Tomislav. Han kunde däremot rabbla upp ett flertal serbiska kungar såsom tsar Dušan, Marko Kraljević och Stefan Nemanja. Likaså minns Lijlja och Ivan, som växte upp i Bosnien-Hercegovina berättelser om den kroatiska kungen Tomislav och den serbiska kungen Stefan Nemanja. De minns med andra ord olika folkgruppers historia ur sin skoltid även om t. ex Branislav växte upp i Serbien och de andra i Bosnien-Hercegovina. Det är dock värt att poängtera att de kunde ge mycket mer redogörelser ur modern historia, vilket är en anmärkningsvärd detalj i sökandet av minnet av de nationsskapande berättelserna i en förfluten skoltid.
Den tidigmoderna tiden avlöste medeltiden och under denna tid skulle hela Balkanhalvön hamna under det Ottomanska riket. När jag ställde frågor om hur de minns att det Ottomanska riket framställdes på historielektionerna så kunde jag ganska fort dra slutsatser om hur Ljilja, Ivan, Avdo och Branislav den. De minns den kort och gott som: Nu kommer turken och den grymma historien! Ivan berättar att det Ottomanska riket var framställt som ett erövrarrike som tog självständigheten ifrån folken som levde på det territoriet. Avdo berättar ”Det stod i böckerna att allt utgörs genom våld, genom rädsla… och att människor varje dag spetsades på påle… Att man hugger av huvuden”.24 Branislav berättar om den kroatiska bonden och upprorsledaren Matija Gubec som fick bära en glödande järnkrona och blev sedan avrättad genom stympning. Här ser vi ett minne av en fiendebild av det Ottomanska riket. De minns framställningen av turkarna som ociviliserade ockupanter som tog ifrån sydslaverna deras självbestämmanderätt.
Muharem, till skillnad från de andra minns bara gott om Ottomanska riket från historielektionerna. Han berättade om hur mycket turkarna lämnade efter sig när det kommer till kultur och arkitektur. Han nämnde hur Ferhad-paša Sokolović lät bygga moskén Ferhadija i hans hemstad Banja Luka. Muharem kan, mot bakgrund av hans intresse för arkitektur bara minnas gott om det Ottomanska riket från historielektionerna.
”Europas sjuke man”, som Ottomanska riket började kallas i slutet av 1800-talet, började gå mot sin grav och ersättas med nationsbyggen. Stora delar av den befolkning som levde i territoriet, särskilt i de västra delarna, skulle hamna under Österrike-Ungerns kontroll. Jag
19
frågade intervjupersonerna vad de minns om vad som berättades om detta imperium och fann på samma sätt en fiendebild där. Intervjupersonerna minns att Österrike-Ungern framställdes negativa ordalag, eller rättare sagt, som en ockupant. Avdo jämförde Österrike-Ungern med Tredje Riket.
Österrike-Ungern var ett imperium som också spred sig på bekostnad av de jugoslaviska områdena, ungefär i samma ljus som när tyskarna hade som ambition att ta över halva världen… så ville Österrike-Ungern alltid utöka sitt territorium söderut mot havet… på bekostnad av de jugoslaviska områdena. 25
Ivan beskriver hur Österrike-Ungern framställdes som en cynisk exploatör som utnyttjade resurser och tog ”våra naturrikedomar”, såsom trä och malm.26 Branislav, som gick i skolan i Serbien förklarar för mig: ”Vi lärde oss att de folken var våra bröder [slovener och kroater] och att våra bröder var ockuperade av väst [Österrike-Ungern], medan vi var ockuperade av turkarna”.27 Ivans ordval ”våra” och Branislavs ordval ”våra bröder” visar även här vilka minnen som konstruerades hos dem från de gemenskapssökande berättelserna som serverades i skolorna.
Eftersom Österrike-Ungern föll i samband med skotten i Sarajevo, blev det ganska naturligt för mig att ställa frågan om hur de minns att Gavrilo Princip framställdes. Vad är minnet av den här mannen, vars handling skulle orsaka ett världskrig och den första sydslaviska statsbildningen, Serbernas, Kroaternas och Slovenernas konungarike? Nästan alla intervjupersoner minns att han framställdes som en positiv gestalt i skolan, eller rättare sagt, som en hjälte. Ljilja berättar hur Gavrilo i skolan framställdes som någon som offrade sig för framtida generationer. Ivan berättar likaså att Gavrilo framställdes som en hjälte och att det i Sarajevo fanns en bro och ett museum som var döpt efter honom. Branislav berättar om hur Gavrilo Princip som medlem i rörelsen Unga Bosnien förberedde sig för att bilda ett land. Muharem minns att man inte pratade så ingående om honom utan att de mest fick rabbla lite kort för lärarna om honom.
Skotten i Sarajevo utlöste den första sydslaviska statsbildningen, Serbernas, Kroaternas och Slovenernas konungarike som senare skulle få namnet Kungariket Jugoslavien. Jag frågade
25 Intervju med Avdo 27/4-2017. 26 Intervju med Ivan 23/4-2017. 27 Intervju med Branislav 17/4-2017.
20
intervjupersonerna hur denna statsbildning framställdes i skolorna. Ljilja beskriver att det kallades ”det Gamla Jugoslavien” och att den staten hade en negativ klang. Hon minns att den framställdes som rutten och var i folkmun synonymt för någonting dåligt. Ljilja förklarar: ”När man vill säga någonting dåligt så säger man i folkmun ’Som Gamla Jugoslavien’!”.28 Ivan berättar att det första Jugoslavien inte var framställt i enbart ett ljus:
Det första Jugoslavien var inte var inte framställt… det finns en avgörande händelse… Första Jugoslavien är själva början på 17e… 18e när den uppstod efter första världskriget.. den var inte så negativ som... men efter 30 år när 6 januari-diktaturen infördes av kungen och när man attackerade det kommunistiska partiet. Då blev den väldigt negativt framställd… att det var kungens diktatur. Så att den var inte framställd i bara ett ljus… så fram till 6 januari-diktaturen… så uppstod ett land och en överenskommelse mellan folk… Kungariket Serbernas, kroaternas och slovenernas rike… att hon växte29… och fick namnet Jugoslavien men… kungen attackerade det kommunistiska partiet och det var som... och det landet som hade problem att föda dess medborgare… problematiska saker”. 30
Vad jag kunde utläsa av Ivans svar, hade han ett minne av en framställning av kungariket Jugoslavien som positiv i den bemärkelsen att sydslaverna vunnit sin suveränitet från imperialmakten Österrike-Ungern men ”rutten” i den bemärkelsen att den hade ett förlegat och dysfunktionellt styrelseskick. Branislav pratar om detta på ett liknande sätt.
Vi lärde oss allt dåligt om det eftersom det var kapitalism, alltså allt som inte passade ihop med kommunismen. Nu vet jag inte hur man levde på den tiden men det framställdes som det ruttna Jugoslavien som inte kunde fortleva på grund av att arbetarklassen inte var organiserad”.31
Gång på gång stöter jag på minnen av Konungariket Jugoslavien som rutten, vilket går i linje med Tea Sindbaeks studier av historieläroböcker forna Jugoslavien. Hon fann exempelvis en formulering om att četnikerna under andra världskriget stöttade ”the rotten and corrupt bourgeois order of Yugoslavia”.32 Avdo poängterar istället att kungariket var framställd som
rätt så centraliserad och att den var orättvis eftersom den bara såg till slaver såsom kroater,
28 Intervju med Ljilja 17/4-2017.
29 Nationen alltid i femininum inom serbo-kroatiskan 30 Intervju med Ivan 23/4-2017.
31 Intervju med Branislav 17/4-2017.
21
serber och slovener. Även Branislav pratade om detta, han säger att då var ”makedonier försummade som nation och folk” men även ”slaver med islam”.33
Men under andra världskriget skulle Konungariket Jugoslavien komma att ockuperas av axelmakterna och detta skulle präglas av en period av en inbördes kamp mellan olika ideologier och folkgrupper. Just om andra världskriget hade intervjupersonerna mycket mer att berätta om. Ljilja minns att de fram till femte klass inte hade ämnet historia, utan att det då kallades ”Kännedom om natur- och samhälle”.34 Hon berättar att de som elever i de lägre klasserna lärde sig nästan uteslutande om andra världskriget. Den segrande motståndsrörelsen, partisanerna, minns Ljilja att de framställdes som hjältar med höga moraliska principer. Hon gav ett exempel:
Den gemensamma tapperheten [partisanernas], med hög moral och sånt där. Jag vet inte... det var någon berättelse om en partisan som frös, så stal han en schal någonstans. Då sköt de honom för att visa att man inte får göra så, att man inte får ta en schal från någon annans hem.35
Hon minns även en annan berättelse från skolan där ett barn beger sig till en bunker för att dö. Intervjupersonerna minns att Folkbefrielsekriget berättades detaljerat. Avdo berättar:
Man lärde sig mest om offensiven under den tiden, alltså Andra världskriget och Folkbefrielsekampen, som t. ex Slaget vid Neretva, Slaget vid Sutjeska. För mig var den delen intressant, för de förklarade exakt för oss hur det var när de var grupperade... som dessa generaler du vet… de pratade om taktik… så fick vi analysera de händelserna och sånt… På så sätt att… man nämner t. ex när de slagen utfördes… vilka enheter som deltog, var de var stationerade… från vilka håll de kom... man får lite mer konkret … man får mer känsla för vad som hände.36
Branislav berättar även att han var med på extralektioner där det kom soldater till skolorna för att prata om händelserna och att eleverna fick bära pionjära halsdukar. Intervjupersonerna kunde också nämna skilda slag, som t. ex Slaget vid Sutjeska, Kozaraoffansiven och Slaget vid Neretva. Muharem, Ivan och Ljilja minns att de på historielektionerna fick lära sig hur partisanerna i princip själva förde kampen mot tyskarna, četnikerna och ustaša. Avdo minns att
33 Intervju med Branislav 17/4-2017. 34 Intervju med Ljilja 17/4-2017. 35 Intervju med Ljilja 17/4-2017. 36 Intervju med Avdo 27/4-2017..
22
partisanerna tillsammans med de allierade kämpade mot tyskarna, medan četnikerna och ustaša framställdes som tyska quislingar och inhemska förrädare.
I samband med kriget genomförde partisanerna det som benämns som den socialistiska revolutionen. Ivan beskrev det som ett byte av system, som en övergång till ett modernare samhälle. Avdo berättar hur folket reste sig i folkbefrielsekampen och skapade ett nytt styrelseskick, som det var tänkt, ett klasslöst samhälle. Avdos minne från en förfluten skoltid blottar hur det hos honom har konstruerats en ”jugoslavisk socialistisk medvetenhet” med marxistiska perspektiv på sekelskiftets sydslaviska idéer. De nationalpolitiska berättelserna i som Ivan och Avdo minns från deras skoltid byggdes inte enbart upp på framställningar av en gemensam sydslavisk statskonstruktion, utan även till att de, som medborgare, skulle bekänna sig till statsideologin.
När vi ändå talade om andra världskriget, passade jag på att fråga hur de minns att partisanernas paroll om broderskap och enighet, framställes i skolan. Flera minns att det utgjorde Jugoslaviens stomme. De minns parollen som en överenskommelse, och att det handlade om jämlikhet grannfolken emellan. Ivan, Ljilja och Avdo minns att parollen var hämtat från Franska Revolutionen. Ivan berättar:
”Det var inte direkt vår [jugoslavernas] originella idé, det visste vi. Om Pariskommunen, Franska Revolutionen… det är de där…. Liberté, Egalité, Fraternité. Det är idéer som är för längesen kända”. 37
Ljilja och Ivan berättade att de i skolan var fostrade i en sådan anda till att respektera sådana idéer. Ivan beskrev hur han minns broderskap och enighet: ”Enighet som jämlikhet, att vi som bor där har lika mycket värde och att vi i första hand är där för varandra… att vi ser till att bevara det som på något sätt var våran gemenskap och bas”.38 På ett liknande sätt försökte Muharem förklara för mig att det snarare var ett förhållningssätt än någon fakta som eleverna fick serverat i skolan:
Man lärde sig aldrig i skolan 'Nu lär vi oss broderskap och enighet'! ett sådant tema fanns inte, utan det var vi som sinsemellan skapade, hur ska jag säga… en positiv energi, där det
37 Intervju med Ivan 23/4-2017. 38 Intervju med Ivan 23/4-2017.
23
aldrig hände att någon elev tittade tvärs över någon annan. Där det aldrig hände att vi delades via våra namn, våra matvanor eller på något annat sätt…39
Avdo minns broderskap och enighet som Titos motto och Branislav nämnde ett annat motto som serverades, nämligen ”Behåll broderskap och enighet som pupillen i ditt öga!”. 40 När vi var inne på andra världskriget passade jag på att fråga om hur AVNOJ-gränserna framställdes i skolorna. När jag talar om ”AVNOJ-gränser” bör jag förtydliga var jag menar för att inte skapa en förvirring. Under andra världskriget organiserade partisanerna ett flertal möten som skulle gå under förkortningen AVNOJ, vilket på svenska är en förkortning på ”det antifascistiska rådet för nationell frigörelse av Jugoslavien”. Kongressen skissade upp riktlinjer för den framtida federativa statsbildningen. Det var under dessa möten som det garanterades att minoriteter skulle ges nationella rättigheter och att alla republiker skulle ges full likaberättigande. Det var en liten krets ur partiets ledning som skulle komma att ansvara för gränsdragningarna till de nyetablerade republikerna inom den federativa statsbildningen. Enligt Resić, drog ledarna för gränskommissionen republikernas gränser huvudsakligen enligt historiska förhållanden medan viss hänsyn togs även till etniska och politiska omständigheter.41 Branislav har ett väldigt starkt minne av hur AVNOJ-gränserna framställdes i skolorna:
Såhär… om gränserna… när vi lärde oss om dem… Republiken Slovenien.. Republiken Bosnien – Hercegovina och detta... så framställdes det som marmor. När du tittar på den [marmorn] så finns det där några linjer på den… och då när de [kommunisterna] bestämde gränserna… så jämförde de gränserna med marmor… alltså det finns inte någon tröskel… utan det är bara så… jag menar att det är bara som markerat där som en gräns mellan Serbien och Kroatien, eller mellan Bosnien-Hercegovina och någonting… alltså något omärkbart. Som marmor… där finns sprickorna… inte sprickor... långt ifrån det… utan att det… Jag vet inte hur jag ska förklara… på marmorn så finns det… om du tar en bit marmor och tittar på den så finns det några linjer… som är… hur ska jag säga… kopplade… det finns inga tydliga streck som är avskilda från varandra.. utan allt är i ett. Men ändå så ser man strecken… det vill jag säga att gränserna var bara till för internt bruk… att det inte var riktiga gränser… men… som du ser vad som hände tillslut… när det… när kriget uppstod… så krigade man för gränserna… för denna säger detta och denna säger detta… och så gick de på dessa AVNOJ-gränser… men dessa AVNOJ-gränser är alltså som marmor. Och de interna gränserna mellan Serbien och Kroatien är dragna… och det är så alltså… men det är inte gränser… Gränser fanns… men ta t. ex USA så finns det 50 någonting delstater… men skillnad hos var… Ja, hur många, sex republiker… eller hur? Ja, sex republiker.. Om du reser till USA t. ex och går över en gräns från en delstat till en annan.. så kan de stoppa dig, fråga om dokument… men de gränser som fanns... de var aldrig … det fanns inget. Det var
39 Intervju med Muharem 3/5-2017 40 Intervju med Branislav 17/4-2017.
24
osynligt. Du visste inte ens var Kroatien började när du drog ifrån Serbien såvida du inte hade en karta framför dig med de där AVNOJ-gränserna… men kartorna fanns bara på skolorna… och då så sa de… ’Titta här! Här är en karta som liknar marmor… här finns inga gränser, här finns ingenting!’ och så var det också… det var ingenting. 42
Förutom Branislav tycktes intervjupersonerna inte minnas så bra hur AVNOJ-gränserna framställdes i skolorna men trots ett svagt minne av hur dessa förmedlades i skolorna så hade de ganska starka och skilda uppfattningar om dessa gränser som jag tänker redogöra för i nästa kapitel.
25
5.1.1SAMMANFATTNING
Från tidernas begynnelse fann vi minnen av illyrierna men även om slaverna som kom från Karpaterna. Intervjupersonerna talade om likheter mellan folk men även om tiden innan den stora schismen. Likaså nämndes exempelvis bogomilerna.
När det kommer till medeltiden i det som senare skulle utgöra det jugoslaviska territoriet kunde intervjupersonerna enbart nämna några kungar. Av min uppfattning att döma tycktes intervjupersonerna sakna emotiva och meningsskapande sammanhang till dessa kungar och kungadömen och av den anledningen föll de i glömska på ett sätt som modernare historia inte gjorde. Trots att intervjupersonerna kom från olika republiker, kunde de redogöra för andra republikers eller folkgruppers kungar. De minns även hur fiendebilder serverades, som t. ex Romarriket, Ottomanska Riket och Österrike-Ungern. Varje imperium var en ockupationsmakt och folken drömde om sin suveränitet, för att tala med Andersen. Några minns att Konungariket Jugoslavien framställdes som positiv i den bemärkelsen att sydslaverna gick samman och vann sin eviga kamp om självständighet. Styrelseformen framställdes däremot som ”rutten” eller också, ”orättvis”. Sådana minnen blottar hur den senare regimen skulle legitimeras. Samhället behövde omdanas till att bli det andra Jugoslavien med det kommunistiska partiet i spetsen.
Intervjupersonernas rika kunskaper om andra världskriget, socialistiska revolutionen, Folkbefrielsekriget, Tito och partisanerna vittnar om hur pass mycket av de nationsskapande berättelserna som skulle utgöras av just partipolitikens propaganda.
Kommunisternas mål var att konstruera ett gemensamt narrativ för jugoslaver som tillsammans kämpade mot flera fiender: Tyskland, Italien samt inhemska četniker och ustaša. De nationalskapande berättelserna som intervjupersonerna minns integrerades med statsideologin och att vara trogen regimen. Min fråga lyder: Kunde de ens vara jugoslaver utan att vara socialister? Kunde de vara jugoslaver i egenskap av att vara anarkister, liberaler eller konservativa? Det kan man knappast hävda utifrån de berättelser intervjupersonerna kunde redogöra för. Det tycks som att begreppet «jugoslav» som staten ämnade att konstruera, förlorade sin mening om det inte rymde socialismen. Det här nationalpolitiska projektet som Resić kallar för konstruktionen av «jugoslavisk socialistisk medvetenhet», är inspirerad av vänsterrörelsen. Här lyfts fram en kamp för social rättvisa när folket reser sig för att skapa ett klasslöst samhälle. Det är en kamp för folksuveränitet och nationellt självbestämmande. Vi ser, utifrån deras minnen hur det finns ett minne av en evig kamp mot imperialmakter och hur denna nationalism, är inspirerad av Franska revolutionen och den jakobinska rörelsen. Deras minnen
26
blottar även hur det fanns starka fiendebilder av imperialmakterna medan andra intervjupersoner inte alls minns dessa fiendebilder.
Gång på gång blottas ett mönster av minnen från skoltiden där det har berättats om sydslavernas dröm och kamp om frihet, från såväl ockupanter, som mot inhemska fascister. Men det är framförallt partisanernas kamp mot fascismen, skulle komma att bli den största berättelsen av dem alla för konstruktionen av den nationella identiteten ”jugoslav”. Intervjupersonernas minnen blottar hur skolväsendet ämnade att konstruera eleven till en patriotisk socialistisk jugoslav.
27
5.2POSITIONERINGEN OCH OMTOLKNINGARNA GENTEMOT DE NATIONSSKAPANDE BERÄTTELSERNA - FRÅN TIDERNAS BEGYNNELSE TILL SLUTET
I det här kapitlet försöker jag utkristallisera intervjupersonernas positionering gentemot det de minns att de fick lära sig skolorna rörande de nationalpolitiska berättelserna. Dels vill jag redogöra för hur de minns sina ståndpunkter gentemot informationen, men likaså vill jag redogöra för hur de upplever att deras positionering har sakta men säkert förändrats med tiden. Med andra ord: Hur minns de sina ståndpunkter gentemot de teman som rörde den nationalpolitiska berättelserna och hur upplever de att deras uppfattningar gentemot samma innehåll har förändrats med tiden? Om vi nu återigen går igenom historien kronologiskt som i förra kapitlet så bör vi börja med folkvandringstiden. När jag frågade Avdo om vad han fick lära sig i skolan om de olika folkens ursprung så berättade han för mig:
Vi lärde oss att serber, kroater och slovener… ungefär som det första Jugoslavien… att de egentligen var slaver som kom från Karpaterna och bosatte sig på Balkan … men de stötte på folk som redan bodde där.43
Genom att använda begreppet ”de” distanserar sig Avdo från sydslaverna i sin framställning. Branislav, Ljilja och Ivan betonade att slaverna har ett gemensamt ursprung och blev sedermera ett ”vi”, jugoslaverna. Det som serverades på historielektionerna mottogs lite olika av intervjupersonerna beroende på vilka kultursfärer de tillhör. Avdo tyckte som elev att framställningen av Ottomanska riket i skolan var svartmålad, sataniserad och demoniserad och menade på att det som berättades på lektionerna gick honom inte alls i huvudet. Han berättar att turkarna framställdes ungefär i samma ljus som vikingar brukar framställas. Han påpekade:
Vi alla vet att ett imperium inte kan hållas vid liv om den beter sig så [barbariskt/ociviliserat] i femhundra år eller mer. Om det nu är så. Faktum är att jag tror att de [turkarna] gav oss mycket mer genom kultur, vetenskap, teknik, militär… än vad man är benägen att erkänna idag.44
Avdo minns att han upplevde berättelserna som överdrivna. Muharem är idag väldigt positivt inställd gentemot Ottomanska riket och sade att han inte ens borde kalla det riket för ett imperium. Han berättade att han älskar de imperier som bygger men inte raserar. Han förklarar:
43 Intervju med Avdo 27/4-2017. 44 Intervju med Avdo 27/4-2017..
28
När de [ottomanerna] drog sig tillbaka så raserade de inte ett enda bönehus. I min stad fanns det 16 moskéer men när jag fick bege mig [under 90-talet] var alla dessa brända till marken.
45
Branislav, som är religiöst kristen hade ett annat förhållande gentemot de berättelser han minns om det Ottomanska riket i skolan. För honom blev berättelserna i skolan verkliga på ett annat sätt än för Avdo och Muharem. I berättelsen om Matija Gubac gav han ett fasansfullt porträtt som fick mitt hår på armarna att resa sig. Han berättar:
Matija Gubac… På honom la de en järnkrona på huvudet... du vet när man … och så blir det rött? Av värme alltså… smeder gör sånt… en sådan [järnkrona] satte de på hans huvud. Förstår du? För att han reste ett uppror. Ett bondeuppror var det… och då så gjorde de… nu kommer jag inte ihåg när men… han var likviderad på så sätt att de la en sådan på hans huvud... och sen... de [kroaterna] hade inte sitt land länge. 46
Hans berättelse vittnar om att det bland de kristna befolkningsgrupperna finns ett erfarenhetsrum och ett kollektivt minne av det Ottomanska riket som befolkningsgrupper ur den muslimska kultursfären på Balkan saknar och vice versa. Detta är på intet sätt ett nytt men samtidigt vittnar detta om att människor ur den kristna kultursfären var mer mottagliga för den fiendebild som serverades på historielektionerna. Samtidigt vill jag poängtera att Branislav mycket väl är medveten om att en sådan stark fiendebild gentemot Osmanska riket inte nödvändigtvis existerar bland muslimer. Han berättar: ”Det var trotsallt en del av befolkningen som accepterade det Osmanska riket, för de var av samma tro och därför hade de också förmåner”.47 Ljilja och Ivan upplevde under sina skolår Ottomanska riket som en ockupant och de hade en negativ bild av imperiet under tiden som de var elever, med tiden skulle dock den här negativa bilden komma att ändras. Både Ljilja och Ivan har sökt information på egen hand och idag upplever Ljilja t. ex att det Ottomanska riket hade en väldigt skicklig diplomati när hon vet hur staten fungerade. Likaså har Ivan insett vilken skicklig diplomati Ottomanska riket och kritiserar den fiendebild som han tycker målades upp på historielektionerna men konstaterar fortfarande att ottomanerna hade expansionistiska planer likt andra imperier.
45 Intervju med Muharem 3/5-2017 46 Intervju med Branislav 17/4-2017 47 Intervju med Branislav 17/4-2017
29
På samma sätt frågade jag intervjupersonerna om de upplever att deras bild har förändrats gentemot Ungern. Avdo, Ljilja, Branislav och Ivan hade en negativ bild av Österrike-Ungern och upplevde imperiet som en ockupationsmakt. Branislav säger ”Folket tyckte inte om det, för att Österrike-Ungern är ockupant. Turkiet hade sitt folk där, eller, inte sitt folk men sina troende. Men Österrike-Ungern hade ju ingenting här!”.48 Att jag använde begreppet ”framställdes” gjorde detta Branislav nästan lite frustrerad eftersom han menar att Österrike-Ungern är en ockupationsmakt och att det inte kan förringas. Han säger lite frustrerat: ”Men det är inte deras territorium!”.49
Muharem var den enda som hade en mer positiv bild av Österrike-Ungern. Han berättar att de lämnade efter sig mycket som de hade byggt, vägar och arkitektur, likt ottomanerna. Han berättar att de säkerligen gjorde mer för territoriet än vad dagens politiker förmår att göra:
För mig personligen… jag vet inte hur folket levde då... men det som Österrike-Ungern har lämnat efter sig… för mig är de största monumenten… den finaste arkitekturen som finns... än idag… om vi ser t. ex Vijećnica i Sarajevo.. något sådant kommer inte byggas under 100 år… se i Kroatien, vägen där mellan Porec och Numar.. medan de har fortfarande inte byggt sin väg…50
Trots att ett flertal av intervjupersonerna hade en negativ bild av Österrike-Ungern så blottades skillnader i att se vad, vem, eller vilka som föll offer. För bosniern och Tešanjbon Avdo löd berättelsen såhär: ”Det är ett faktum att habsburgarna i två omgångar kom ner till Bosnien och att Eugen brände ner Tešanj».51 I hans berättelse blir framförallt Bosnien-Hercegovina och hans hemstad ett offer för en ockupationsmakt. Ivan däremot berättar att Österrike-Ungern var framställd som «en fiende som kom till våra territorier».52 Genom att använda begreppet «våra» hänvisar Ivan till offren var sydslaverna, vilket sträcker sig som över ett större geografiskt område än enbart Bosnien-Hercegovina. Men bara genom blotta språkanvändningen så synliggörs vad som ses ett «mentalt» hem för respektive parter. För Ivan är Jugoslavien ett hem och för Avdo Bosnien-Hercegovina ett hem. Att Österrike-Ungern omfattade även territorier
48 Intervju med Branislav 17/4-2017 49 Intervju med Branislav 17/4-2017 50 Intervju med Muharem 3/5-2017 51 Intervju med Avdo 27/4-2017. 52 Intervju med Ivan 23/4-2017.
