Effekter av radioaktiv strålning på människans hälsa

Hewitt (2006) skriver att joniserande strålning ansvarar för de farliga effekterna som strålning kan åstadkomma på levande celler. Joniserande strålning kan slå bort

elektroner från atomer i en materia så att det bildas positiva joner. Areskoug och Eliasson (2007) framhåller att alfastrålning, betastrålning och gammastrålning är joniserande strålning. Strålningen kan jonisera den omgivning som den passerar och på så sätt förändra materiens fysikaliska, biologiska och kemiska egenskaper vilket ger konsekvenser för både hälsa och miljö. I materia som har blivit joniserad bryts kemiska bindningar och olika biologiska strukturer skadas. Timberlake (2010) lyfter fram att joniserande strålning som träffar människokroppen exempelvis kan slå bort elektroner från vattenmolekylerna så att det bildas H2O+, som kan orsaka olika kemiska reaktioner

som är farliga för oss människor. Celler med snabb celldelning är känsligast för strålning, exempelvis celler i benmärgen och i de reproduktiva organen. Resultatet kan bli att de skadade cellerna inte längre kan producera nödvändiga material, exempelvis kan cellerna i benmärgen inte skapa röda blodkroppar, vilket kan resultera i leukemi. Om könscellerna skadas eller cellerna hos ett foster, kan konsekvenserna bli olika fosterskador och missbildningar. Nervceller, muskelceller och leverceller har ingen eller en liten celldelning vilket gör de mindre känsliga för strålning. Barn är känsligare än vuxna för strålning just därför att de växer och generellt sett har en snabbare celldelning. Hewitt (2006) framhåller att kroppen kan överleva dödliga doser av strålning under förutsättning att strålningen är utspridd under en lång period. Cellerna hinner då repareras eller alternativt ersättas av nya celler.

Areskoug och Eliasson (2007) beskriver att när en viss materia utsätts för joniserande strålning så minskar strålningens energi medan materian upptar energi. Alfa- och betapartiklar är elektriskt laddade och påverkar därför de elektroner som finns i materian som passeras med elektriska krafter. Rörelseenergin hos partiklarna används för att slita loss elektroner från atomkärnorna. Eftersom rörelseenergin minskar har alfastrålningen och betastrålningen en begränsad räckvidd. Den förstnämnda har kortast räckvidd men är istället tätjoniserande medan den sistnämnda är glesjoniserande. Alfastrålning ger alltså en intensivare skada men kan inte nå lika långt in i exempelvis människans vävnad. Betastrålning ger en mer utspridd skada som inte är lika intensiv, men istället kan den nå längre in i kroppen. Gammastrålning som består av fotoner med mycket hög energi har en mycket lång räckvidd, en gammafoton rör sig framåt tills att den träffar en elektron. Nilsson (1994) menar att gammastrålning på tre olika sätt kan växelverka med materia, via fotoabsorption, Comptonspridning och parbildning. Utan att gå in djupare på dessa varianter, konstaterar vi att när en gammafoton träffar en elektron så avger fotonen antingen en del av eller hela sin energi till elektronen (vid parbildning omvandlas fotonen till ett elektron-positronpar). Vid fotoabsorption avger gammafotonen all sin energi till i en elektron, vilket resulterar i att fotonen upphör att existera. Vid Comptonspridning avger gammafotonen en del av sin energi till en elektron och får därför lägre energi. En gammafoton kan Comptonspridas flera gånger med slutresultatet att den fotoabsorberas. Areskoug och Eliasson (2007) beskriver att den fria elektronen i stora drag fungerar som de fria elektronerna i betastrålning och joniserar omgivningen på liknande sätt. Gammastrålning är glesjoniserande men blir mycket farlig på grund av dess långa räckvidd och förmåga att tränga igenom de flesta material. Dock avtar gammastrålningens energi allt eftersom till följd av att fler och fler fotoner upphör att existera.

Timberlake (2010) lyfter fram att kläder och vår hud är ett tillräckligt skydd för extern alfastrålning. Däremot kan alfastrålning orsaka allvarliga invärtes skador om man förtär eller andas in alfapartiklar, på grund av dess starka laddning och stora massa. Betastrålning kan tränga in ungefär 5 mm in i människans vävnad och därför orsaka skador på huden, däremot når betapartiklarna inte de inre organen. Gammastrålning kan

tränga igenom vävnader och nå de inre organen, vilket gör att strålningen kan orsaka allvarliga tillstånd och betraktas som mycket farlig.

Timberlake (2010) framhåller att strålningen från ett kärnkraftverk är låg i jämförelse med andra strålningskällor som vi utsätts för. Till exempel menar författaren att det skiljer mer i stråldos för en person som bor i Denver och en som bor i Los Angeles än för en person som bor nära ett kärnkraftverk och en som inte gör det. Svensk kärnbränslehantering (2004) menar att de som arbetar på kärnkraftverk i genomsnitt har en årsdos av radioaktiv strålning som ligger i linje med den årsdos som flygpersonal erhåller. Hewitt (2006) tilläger att genomsnittsmänniskans stråldos i USA från kärnkraftverk endast svarar för 0,003 % av den totala stråldosen. Dessutom ger ett kolkraftverk ett större luftburet radioaktivt material än ett kärnkraftverk, vilket beror på att det kol som används innehåller relativt mycket uran och thorium. Areskoug och Eliasson (2007) poängterar vikten av att känna till de stråldoser som vi i vanliga fall utsätts för i form av exempelvis kosmisk strålning, flygplansresor och medicinska undersökningar, för att kunna föra en saklig diskussion kring kärnkraftsfrågan. Statens kärnkraftsinspektion (2004) menar att radon i inomhusluften för närvarande utgör ungefär halva den årliga ekvivalentdos som den genomsnittlige svensken erhåller, med ungefär 2,0 mSv. Kärntekniska anläggningar får inte utsätta allmänheten för en ekvivalentdos på över 0,1 mSv per år. Oron kring den radioaktiva strålningen i samband med kärnkraftverk handlar främst om vilka konsekvenser en kärnkraftsolycka medför och vilka konsekvenser det blir om slutförvaret inte håller tätt. Areskoug och Eliasson (2007) menar att vid en kärnkraftsolycka kan radioaktiva ämnen spridas med vindarna och sedan falla ner med regn. Omgivningen kan på så sätt utsättas för extern strålning, men även för intern strålning genom att de radioaktiva ämnena kan andas in eller hamna i födan.