Vilka effekter leder den nuvarande regleringen till och ger den upphov till ett missgynnande vid

8.4.1 Effekter av den nuvarande regleringen

Bland det första som nämns i propositionen till LAU är att kommittén vill vara återhållsam med lagregleringen och bara ta upp det mest väsentliga och därmed undvika detaljer i lagstiftningen. Tanken är förståelig eftersom det är svårt att stifta en lag som kan anpassas efter alla särskilda situationer och förutsättningar, men problemet som uppstår nu är att lagen är alldeles för allmän och inte ger tillräcklig vägledning och därför inte leder till någon förutsägbarhet. Detta gör att parterna inte vet vad de ska förhålla sig till och därför uppstår många tvister på grund av att det inte finns några fastställda riktlinjer. Vid propositionens uppkomst var tanken att lagen skulle vara allmänt hållen och att praxis sedan skulle rama in samt konkretisera och på så sätt ge vägledning inom de olika områdena. Denna tanke har inte åstadkommits, vilket bland annat skulle kunna bero på att SNAUs utlåtande är få samt

belagda med sekretess och därmed inte ger någon speciell vägledning eller norm samt att likande mål tas upp i olika myndigheter där bedömningen kanske sker på olika grunder och därför ger olika slutsatser, detta kommer att diskuteras längre ned i analysen.86

En annan anledning till lagens allmänna karaktär var att lagen är dispositiv och skulle kompletteras med avtal. Även detta är en bra tanke, vilket gör att parterna kan reglera den enskilda situationen efter de förutsättningar som föreligger i det enskilda fallet. Dock verkar problemet vara att avtalen inte är så pass utförliga och konkreta att tvister ändå uppstår, ibland är vissa viktiga aspekter inte med i avtalet. Som vi tidigare nämnt i uppsatsen är problemet stort bland ex-jobbare och praktikanter, det borde i dessa fall tas in någon slags klausul som reglerar om en uppfinning skulle tillkomma och på vilka grunder en bedömning skulle ske. En del problem skulle kunna förebyggas genom standardavtal. Ett förslag är att det utformas ett standardavtal där olika typer av anställningar samt olika typer av arbetsuppgifter regleras. Exempelvis hur väsentligt det är att arbetsuppgiften leder till en uppfinning och därmed komma fram till någon slags slutsats om vad som skulle vara rimligt om anställningen ledde till en uppfinning. En klausul som reglerar detta i anställningsavtalet skulle kunna infogas och därmed leda till ett undvikande av en del tvister.

Lagen är till stor del dispositiv, men vissa tvingade regler finns till skydd för arbetstagaren. De tvingande reglerna reglerar främst ersättningen. I lagen framkommer att arbetsgivaren är skyldig att ersätta arbetstagaren om arbetsgivaren förvärvar rätt till uppfinningen, sedan står                                                                                                                          

det att skälig ersättning ska utgå samt vilka kriterier som bör tas hänsyn till. Det enda som är tvingande är egentligen att ersättning ska utgå men inte något angående bedömningen. Frågan är om denna tvingade lagstiftning leder till någon fördel för arbetstagaren. Å ena sidan skulle arbetsgivarens skyldighet att utge ersättning till arbetstagaren anses vara en fördel, men å andra sidan skulle det eventuellt behövas fler eller mer konkreta restriktioner som är

tvingande till arbetstagarens fördel. Ett exempel på något som skulle vara till arbetstagarens fördel och därav vara tvingande för arbetsgivaren är editionsplikten, att arbetsgivaren på något sätt skulle verka för att få fram information – t.ex. försäljningssiffror, omsättning osv- som behövs för att göra en rättvis bedömning, men utan att företagshemligheter läcker ut. I en skiljedom från oktober 1999 från Uppfinnarnämnden går uppfinnaren miste om att få en högre och mer rättvis ersättning på grund av att uppfinnaren inte kan motbevisa det som

arbetsgivaren framför vid slutpläderingen.87

Om vi ser till lagens uppkomst och dess syfte, går det att anse att lagen uppfyllt sitt syfte enligt vad propositionen framfört? Lagens uppkomst berodde till stor del på snedvridna avtal där arbetsgivaren oftast hade ett väldigt stort inflytande vilket ledde till att vara en nackdel för arbetstagaren. Inom små företag var problemet ofta att det inte fanns några avtal alls som reglerade rätten till uppfinningen, och därför ledde det till stor osäkerhet och förvirring hos både arbetsgivare och arbetstagare. Angående de snedvridna avtalen finns nu tvingade regler i LAU som till en del förbygger att arbetsgivaren inte får för stort inflytande. Men som sagt, arbetsgivaren har fortfarande stort inflytande och kan till stor del påverka hur stor ersättning som ska utgå, dock kan han inte själv bestämma vilken kategori uppfinningen ska tillhöra, det görs istället enligt graderingarna i LAU och Uppfinnaravtalet. Angående problemen i små företag finns nu en lag att hänvisa till om inte något avtal slutits, och bedömningen utgår från LAU vilket betyder att bedömningen sker på samma grunder både för små och stora företag. Det spelar alltså ingen roll om den anställde arbetar på ett stort eller litet företag, den anställde har ändå samma förutsättningar till samma rättigheter om inte något avtal föreligger. För små företag finns nu en lag att hänvisa till vid oenigheter, men lagen är som sagt väldigt allmän vilket gör att det fortfarande råder mycket förvirring och osäkerhet både inom små och stora företag. Efter diskussionen ovan skulle man nog inte kunna anse att lagen uppfyllt sitt syfte helt, men att den uppnått en del av sitt syfte.

8.4.2 Den nuvarande regleringens effekter på tvistelösning för utanförstående arbetstagare Vi ville ta med detta avsnitt för att visa på de skillnader som kan förekomma när det är olika typer av domstolar som ska avgöra en tvist rörande en uppfinning. Stockholms tingsrätt som ska döma i tvister med tillämpning av LAU, ska bestå i två domare och två tekniskt

sakkunniga. Vi utgår från att LAU syftar på att de tekniskt sakkunniga antingen ska vara insatta i just den typen av uppfinningar som behandlas i en aktuell tvist eller ha goda

kunskaper i olika tekniska ämnen. Hur som helst ska de ha tillräcklig teknisk kunskap för att kunna döma i ett tekniskt komplicerat mål. Det är en fördel för många parter eftersom det i övriga tingsrätter inte förutsätts finnas en sakkunnig på området och då behöver domstolen ta in en sakkunnig som vittne istället. Som vi nämnt tidigare så tillämpas inte LAU när

uppfinnaren inte är en arbetstagare, och processförandet kan därför inte heller ske i den ordning som LAU föreskriver. Den obefintliga regleringen vad avser utanförstående

arbetstagare hänvisar en sådan uppfinnare till vanlig tingsrätt, där lagstödet för uppfinnarens yrkanden hittas i andra lagar, såsom avtalsrättsliga och köprättsliga.

En annan möjlighet som undantas utanförstående arbetstagare är möjligheten att få ett

utlåtande från SNAU, som enbart behandlar tvister som rör arbetstagares uppfinningar. SNAU är med sina tre domare och fyra representanter från arbetstagar- och arbetsgivarsidan en mycket kompetent skiljenämnd, en kompetens som de utanförstående arbetstagarna inte får ta del av. Ena problemet är som nämnt att de utanförstående arbetstagarna inte kan få sin tvist prövad i nämnden, det andra är att nämndens utlåtanden är sekretessbelagda. Det försvårar för allmänheten att veta vilken praxis som råder på området, och vad en uppfinnare har att

förvänta sig i vanlig domstol, eller veta vilken ersättning som är rimlig att kräva. Sekretessfrågan diskuteras längre fram i analysen.88

Vi kan konstatera att reglerna för att anhängiggöra en tvist i Arbetsdomstolen är hårda på grund av kravet på kollektivanslutenhet. Den möjlighet inom arbetsrätten som finns för en utanförstående arbetstagare är att yrka prövning i Arbetsdomstolen i de fall uppfinnarens arbetsplats, men inte uppfinnaren är ansluten till ett kollektivavtal. Den arbetsrättsliga regleringen tar inte upp något som rör de utanförstående arbetstagarna i tvister avseende rättigheterna till en uppfinning. Vår synpunkt är att frågan är av delvis arbetsrättslig natur och därför borde utredas av lagstiftarna som verkar inom det arbetsrättsliga området. Liksom SNAU är Industrins Uppfinnarnämnd en skiljenämnd, vilkas skiljedomar är belagda med sekretess. Uppfinnarnämndens domar är till skillnad från SNAU bindande för parterna och går                                                                                                                          

inte heller att överklaga. Vad som kan sägas om Uppfinnarnämnden är att det är en lång process för att faktiskt få föra talan i nämnden, men processen går relativt snabbt i jämförelse med processföring i SNAU eller allmän domstol eftersom inte mer än sex månader får förflyta mellan de lokala förhandlingarna och prövning i nämnden. Ytterligare en skillnad mellan de två nämnderna är att en uppfinnare, exempelvis en ingenjör, som är medlem i Sveriges ingenjörer, och skyldig att tillämpa Uppfinnaravtalet, kan självständigt få sin sak prövad i nämnden i de fall när arbetstagarorganisationen inte vill representera uppfinnaren.

Uppfinnaravtalet har alltså öppnat upp för en uppfinnare att föra sin egen talan, med valfri representant, dvs. ombud. För de utanförstående arbetstagarna är detta en möjlighet som inte ges vid tillämpning av LAU, och något som bör uppmärksammas.

Möjligheten att ansöka om stämning för utebliven eller otillräcklig ersättning kommer alltid finnas för en uppfinnare. När uppfinnarens yrkande inte kan prövas i någon av ovannämnda domstolar och nämnder, är en stämning i tingsrätt alltid ett alternativ. En uppfinnare måste då ha resurserna för att anlita ett ombud och lagstöd för sitt yrkande som kan prövas av rätten. Vi har sett i några domslut vi granskat att uppfinnare i dessa fall yrkar på ersättning på grund av oskäliga avtalsvillkor enligt avtalslagen, eller avtalsbrott med hänvisning till köplagen. Det finns således flera regler att grunda sitt yrkande på när en uppfinnare inte anser sig ha fått skälig ersättning från arbetsgivaren. Som vi nämnde tidigare så finns ett brett lagstöd för att kräva ersättning, men frågan är om det är tillräckligt, förutsägbart och lättillgängligt?89 Vad vi har sett finns det förutom de regler som tillämpas på arbetstagare, regler inom

skadeståndslagen, avtalslagen och köplagen som möjliggör för en utanförstående arbetstagare att erhålla ersättning. Kravet på tillräcklighet uppfylls eftersom flera andra lagar än LAU finns att tillämpa. Däremot anser vi inte att förutsägbarhetskravet är uppfyllt på grund av bristen på praxis. När olika lagar tillämpas på samma spörsmål görs olika bedömningar. Varje rättsregel ska uppfylla ett särskilt syfte och det går inte att anta att det vid tillämpning av köplagen, avtalslagen eller skadeståndslagen vid tvister som rör utanförstående arbetstagares uppfinningar leder till enhetliga domslut mellan de tre rättsområdena. Lättillgängligheten utgörs av att all lag är offentlig och tillgänglig för allmänheten och att den är tillräckligt tydlig för att kunna använda sig av den. I praktiken kan det för en icke juridiskt kunnig person te sig svårt att veta vilken av lagarna som är mest fördelaktig att använda sig av, och därför anser vi att tillgänglighetskravet inte är uppfyllt.

8.4.3 Sekretessen på nämndernas utlåtanden som ett problem för en enhetlig praxis Som sagt är nämndernas utlåtande sekretessbelagda vilket medför en del problem. Ett problem är att det inte utvecklas någon tydlig normbildning. Normbildningen inom detta rättsområde är väldigt viktig, och det skulle behöva skapas en enhetlig och förutsägbar normbildning som de olika myndigheterna skulle kunna använda som vägledning. Ett annat problem som bland annat följer av normbristen är att lagens syfte inte uppnås, och att

parternas osäkerhet kvarstår eftersom någon enhetlig praxis inte finns för att fylla de luckor i lagtexten som skulle behöva kompletteras. Lagen är generellt skriven och det var tänkt att praxis och utlåtande skulle ge en normbildning och fungera som vägledning i de särskilda fallen eftersom det är svårt att genom lagstiftning reglera alla de skilda situationerna som uppstår.

Ett annat problem som uppstår är att det inte uppkommer någon förutsägbarhet vilket kan leda till att de olika myndigheterna bedömer olika i liknande fall för att det inte finns några

riktlinjer att gå efter. Normbristen kanske även kan göra uppfinnare osäkra på om de ska föra talan i en tvist eftersom de inte vet hur nämnden bedömer och inte vet vilka argument och uppgifter som är viktiga och som man borde lägga extra mycket vikt på. Detta gör att uppfinnaren känner sig osäker på vad det behövs för underlag och därför väljer att inte föra talan vid en nämnd på grund av osäkerheten och tron på att det troligen inte går att vinna på grund av dåligt underlag och otillräckliga argument.

Vi har även tidigare i uppsatsen nämnt att SNAU bara utgett tolv utlåtanden mellan 1990 till 2014. En intressant fråga är varför utlåtandena är så få och vad det kan bero på. Det finns som bekant en del domar i den allmänna domstolen inom ämnet och frågan är varför parten har valt att gå till domstol och inte valt att få ett utlåtande av SNAU. En anledning kan vara att uppfinnaren inte faller inom LAUs arbetstagarbegrepp och därför inte är behörig att tillämpa LAU och därmed inte kan få ett utlåtande från SNAU. Eller är en anledning att vissa

arbetstagare som uppfunnit något på sin arbetsplats inte är så insatta och därför inte känner till nämnden. Eller kan det bero på att parten tror att det är mer förmånligt att ta upp tvisten i allmän domstol. Eller kanske känns det tryggare och mer förutsägbart att ta upp tvisten i domstol istället för att få ett utlåtande av nämnderna eftersom domstolarnas tidigare beslut är offentliga och det går att undersöka vad besluten grundats på, och därmed se vilka argument som är viktiga vid bedömningen så tyngd kan läggas på de sakerna samt ta fram ett bra och relevant underlag för bedömningen.

Om vi ser till de utlåtande som vi fått tag på från nämnderna och skulle försöka få ut någon slags normbildning, finns där några punkter som nämnden verkar lägga en del tyngd vid. Punkterna är exempelvis arbetsgivarens engagemang. Punkten tas upp i några av fallen där nämnden påpekar att arbetsgivaren lagt ner stora kostnader för tillkomsten av uppfinningen och det verkar ha haft en inverkan på besluten. En annan sak som nämnden har undersökt är det betydande värdet av uppfinningen för arbetsgivaren, där SNAU även i ett utlåtande nämnt att det var irrelevant vilken kategori uppfinningen tillhörde om uppfinningen hade ett

betydande värde för arbetsgivaren. Lagen och förarbetena talar annars för att ersättningen ska utgå utifrån hur stor del arbetsgivaren förvärvat och det antas att arbetsgivaren ofta förvärvar större rätt till en A-uppfinning än en B-uppfinning, men är uppfinningen tillräckligt väsentlig för arbetsgivaren spelar detta alltså ingen roll. En annan sak som tagits upp i praxis är hur många produkter eller hur många uppfinningar som sålts. Eftersom det verkar vara en inverkande faktor bör reglerna om editionsplikt ändras så att uppfinnarna lättare får

information om till exempel försäljningssiffror. Det kanske leder till mer rättvisa domar för uppfinnarna. I dagens läge känns det som att många uppfinnare går miste om en högre ersättning på grund av att de inte kan bevisa den ökade försäljningen eller den ökade omsättningen som uppfinningen lett till.

8.5 Finns ett behov av att via avtal eller lag ge uppfinnare som är utanförstående