I detta avsnitt utgår jag från den andra analysfrågan och jag lyfter här fram fram de effekter som problemrepresentationerna medför. Här fokuserar jag först på vilka subjektspositioner som tillskrivs grupperna i dokumentet vidare undersöker jag de diskursiva effekterna, dvs. vilka begränsningar som skapas i handlingsplanen.
4.2.1 Vilka subjektspositioner tillskrivs?
Denna analysfrågeställning upplever jag inte vara helt oproblematisk att besvara då regeringen
är försiktig med att tillskriva män respektive kvinnor specifika subjektspositioner i handlingsplanen. Även om det i vissa avseenden talas om kvinnor och män så är dokumentet i sin helhet relativt könsneutralt framställt och både sexköparen respektive säljaren beskrivs överlag i okönade termer. I handlingsplanen framgår emellertid, som ovan nämnt, att män oftast figurerar som köpare i prostitution och människohandel och regeringen framhåller att; ”det som primärt upprätthåller människohandeln och prostitutionen är efterfrågan dvs. att människor, främst män, köper sex”.71 Krasst tolkat kan detta innebära att män och köpare är samma sak i handlingsplanen, denna tolkning gör jag trots att det skrivs att främst män köper sex då kvinnan inte artikuleras annat än som den utsatte sexsäljaren.
Min tolkning av formuleringar likt denna är att män tillskrivs en roll som förövare. Det är efterfrågan, och då främst männen, som är den drivande kraften i prostitutionsfenomenet och därmed är det i första hand männen som måste ”tyglas” för att komma till rätta med problemen. Vidare uttrycks att människor i prostitution ofta utsätts för våld av olika former och regeringen knyter an denna uppfattning till mäns våld mot kvinnor;
Det förekommer att de som befinner sig i prostitution eller är utsatta för människohandel för sexuella ändamål utsätts för olika former av våld. Arbetet med frågan om mäns våld mot kvinnor är prioriterat för regeringen.72
Formuleringen inleds med ett okönat språk men den avslutande meningen avslöjar en uppfattning om att män står i maktposition gentemot den våldsutsatta kvinnan. I förhållande till detta så uppfattar jag framställningen som att kvinnan är en svag och utsatt part i fenomenen. Denna tolkning skulle delvis vara möjligt att hänföra till könsmaktsordningen där mäns överordning och kvinnan som underordnad uttrycks. Kvinnor antyds även ha speciella, med andra ord avvikande, behov som måste tillfredsställas inom missbrukarvården, något vars innebörd lämnas utan närmare förklaring. Utöver dessa typer av formuleringar talar regeringen snarare om prostituerade och köpare än män och kvinnor.
Den ”könlöse” sexsäljaren framställs i största mån som ett offer då det talas om dennes utsatthet och det tydliggörs att prostitution inte är en önskvärd försörjningsfaktor. Den prostituerade framställs också att i de allra flesta fall ha destruktiva problem som ligger till grund för
71 Skr 2007/08:167, s. 3 72 Skr 2007/08:167, s. 4
prostitutionen, däribland missbruk och ätstörningar vilket kan tolkas som en uppfattning om att en ”vanlig” eller frisk person inte utsätter sig/utsätts för prostitution. Om sexköparen talas det inte nämnvärt mycket i handlingsplanen bortsett från att denne oftast är av manligt kön. En insats berör emellertid åtgärder för att sexköparen ska rehabiliteras. Med andra ord ses inte enbart den prostituerade som ett offer i situationen, även sexköparen anses vara offer för psykiska besvär och anförs behöva vård av något slag.
Regeringen undgår att problematisera jämställdhet och kön i sina subjektspositioneringar, istället läggs fokus på människor med problematik. Den prostituerade sägs vara en redan utsatt människa med andra underliggande problem som exempelvis missbruk varför denne också framställs som en undantagsperson. Friska människor hamnar därmed enligt regeringen inte i prostitution.
4.2.2 Diskursiva begränsningar i problemrepresentationerna
Enligt den tolkning jag gör av materialet så medför problemformuleringarna flertalet olika begränsningar i hur det talas om prostitution och handel med människor. En första begränsning uppfattar jag rör jämställdhetsbegreppet. Regeringen inleder skrivelsen med att påpeka att prostitution och människohandel är ett allvarligt hinder för jämställdhet mellan könen, det som däremot inte tydliggörs är på vilket vis jämställdhetsarbetet hindras av dessa två fenomen. Även om det påpekas att det oftast är kvinnor som utsätts i prostitutionen så saknas en analys där det framhålls varför det ter sig som det gör och en mer exakt beskrivning av jämställdhetsaspekten hade varit önskvärd. Jag tolkar det som att påståenden om jämställdhet och de insatser som ska göras för att främja den urholkas och lämnas som tomma ord när de inte beskrivs närmre vad som faktiskt läggs i begreppet.
Jag ser även ytterligare begränsningar i att skrivelsen i mångt och mycket är skrivet med ett könsneutralt språk. Det framgår att både kvinnor/flickor och män/pojkar utnyttjas och utsätter sig för prostitution men i övrigt talas det överlag om prostituerade samt om köpare som homogena grupper. I förhållande till jämställdhetsaspekten begränsar det könsneutrala språket ytterligare en vidare diskussion om den maktstruktur som kön kan innebära, dvs. att kvinnor har mindre makt på grund av sitt kön. Regeringen fastställer blygsamt att män oftast är köpare medan kvinnor oftast säljer sex antingen via ”vanlig” prostitution eller via människohandel men
ger ingen djupare analys av varför de tror att det är så och på vilket vis handlingsplanen faktiskt bidrar till att öka jämställdhet mellan könen. Ett könsneutralt språk i politiken är, som jag visade i mina teoretiska utgångspunkter, av många feminister oönskat då det osynliggör könets betydelse.
Det talas även genomgående om att de prostituerade måste få hjälp och stöd att ta sig ur prostitutionen vilket kan exemplifieras med citaten; ”[...] i syfte att göra det möjligt för den enskilda att ta sig ur prostitutionen” och ”[...] utveckla ett arbetssätt som minimerar risken för återfall i prostitution”.73 Termen återfall är enligt min tolkning ett negativt laddat begrepp och kan i hög grad hänföras till missbruk och andra destruktiva omständigheter. Att tala om den prostituerade som en ”frisk” person utan destruktiva beteenden utesluts med andra ord. Dessa sätt att tala om prostitution skapar diskursiva begränsningar då de stänger ute de som av andra anledningar säljer sex, de som exempelvis ser det som en vanlig inkomstkälla. Dessa uttryck gör det därför inte möjligt att föra ett resonemang om det fria valet, dvs. rätten att själv välja hur en vill leva sitt liv och vad den vill göra med sin kropp. Det är med andra ord enbart möjligt att tala om den prostituerade som ett offer.
Sammanfattningsvis går att säga att fokus ligger på den prostituerade vilken är den som främst ska rehabiliteras och stödjas till att leva en accepterad livsstil medan det utesluts att tala om sexköparen och dennes problematik, detta begränsar hur vi talar om prostitution och skuldbelägger ytterligare den prostituerade.