Underrättelsecykelns första del består i planering och inriktning. Innan planer och inriktningar upprättas, måste vi definiera problemet som skall behandlas, att klarlägga
underrättelsebehovet. Vilka frågeställningar är aktuella? Vilka beslut skall fattas och när, är
det tidskritiskt? Vad är det som skall undersökas? Vilka resurser krävs, och vilka står till förfogande? Har vi egentligen redan den efterfrågade underrättelsen, eller krävs omfattande insatser av mycket exklusiva resurser?3
När underrättelse- och resursbehoven är klarlagda, ställda mot tillgängliga resurser, upprättas en underrättelseplan som innehåller beslut i stort, riktlinjer och inhämtningsplan. Utöver vad som ovan nämnts, och i FM UndH del 1, ingår i planeringsprocessen att söka i de egna databaserna om exempelvis erforderlig, kanske tillräcklig, basinforma- tion redan finns tillgänglig. Den efterfrågade underrättelsen kanske finns bearbetad och klar i relevant form. Den senare kan, för övrigt, också utgöra ett underlag för en uppdatering, revidering, om den hunnit bli något inaktuell. Som exempel kan nämnas periodiska sammanställningar och prognoser.
Egna disponibla resurser måste också identifieras, vilka källor och inhämtnings- metoder som kan utnyttjas och avdelas för uppgiften. I förekommande fall fastställs vilka hemställanden till andra myndigheter och organisationer som måste göras. Dess- utom bestäms de tidsramar som gäller för uppgiftens lösande, samt vad det hela får kosta. Således gäller det att ha det egna underrättelseläget klart för sig.4
Det är viktigt i detta sammanhang att frågeställningarna är relevanta och inte för komplicerade. De måste dessutom tänkas igenom noga så att vi inte råkar ut för att i och för sig få svar på det vi frågar om, men inte om det vi egentligen borde veta. Orsaken är att frågan är fel ställd, fel formulerad, eller helt irrelevant i sammanhanget. Det är dessutom viktigt att vara medveten om att resurserna är begränsade för under- rättelseverksamheten. De räcker sällan till för att få alla frågeställningar besvarade eller önskningar uppfyllda. Hårda prioriteringar är nödvändiga. Om det är underlag för beslut, eller ställningstaganden som efterfrågas, kan nedanstående fyra principiella frågeställ- ningar vara en vägledning. De två första är utformade fritt efter Sun Tzu.
• Vid anfall: sök klarlägga fiendens svaghet. • Vid försvar: sök klarlägga fiendens styrka.
• Vid internationella operationer: aktörernas styrka och svaghet, asymmetriska krigsformer.
2. Jmf p. 3 ”Underrättelseväsendet”
3. Se även p. 3 ”Underrättelseväsendet” samt p. 5.1 Den grundläggande principen” 4. Efter Joint-Pub 2–0, II–4
• Vid neototala krig med diffusa aktörer också deras verkliga identitet.
Underrättelsefrågorna måste ställas i sådan form till inhämtande delar att de förstår vad som skall göras eller vilka slags fakta som skall sökas. Underrättelsen – informa- tionen – eller indikationen härpå – ställs mot indikatorer som kan ge upplysningar – om än indirekta – rörande det som söks. Samverkan med inhämtande organ måste ske så att informationssökandet svarar mot frågeställningen, och möjligt att genomföra, vilket leder till nästa punkt. Upplösningsgraden och detaljrikedomen är direkt be- roende av avnämarens krav. De varierar allt från en enkel sammanställning över fasta installationer med läge och användningsområde (kan vara svårt nog inhämtnings- mässigt) till mycket detaljerade för att ett specialförband skall kunna genomföra en specifik insats. (”Var finns hålet i staketet?”)
Inom NATO tillämpas numera en arbetsmetod Joint Intelligence Preparation of the
Battlespace, JIPB, som går ut på att i underrättelsecykelns planeringsfas identifiera alla
faktorer som kan påverka framtida handlande, ”vad jag vet” och vad som är nödvän- digt att veta för att kunna fatta goda beslut i tid. Allt för att stödja operativ planlägg- ning enligt Guidelines for Operational Planning, GOP.5 Det är det mycket viktigt att påpeka att
JIPB är en synnerligen väsentlig komponent i GOP och genomförs parallellt och helt integrerat med övriga delmoment. JIPB är faktiskt halva GOP-processen ända tills operationsplanen utarbetas.
Nu i skrivande stund, pågår en anpassning för att underlätta ett underrättelsesamarbe- te i samband med svenskt deltagande i internationella operationer. JIPB har tidigare omnämnts i p. 3.3 ”Klassiska behov under nya premisser”.
JIPB-processen indelas i tre eller fyra faser som i en logisk sekvens avser att göra det möjligt att förstå stridsrummets olika egenskaper, inbördes dialektiska relations- förhållanden och logiska sammanhang mellan dimensionerna, och som en naturlig följd deras betydelse för krigets förande.6 I underrättelsearbetet syftar detta till att söka klarlägga och värdera vilka syften och mål samt handlingsmöjligheter en motståndare, eller en eller flera aktörer, kan tänkas ha och vilka underrättelsebehov som finns för att komma underfund om dessa. JIPB är också tänkt att kunna användas om inventering och analys skall göras oavsett om det rör sig om den storstrategiska nivån, den operativa eller den rent taktiska. Den är dessutom användbar i andra krigsformer än de vi normalt har beaktat i militära sammanhang. Planläggningen sker inte i ett vakum utan integrerat och fortlöpande inom ramarna för hela den operativa planeringen. Om JIPB-resultatet görs tillgängligt för lägre operativ nivå, påskyndas hela processen för hela planläggningen.
Den första fasen består i att klarlägga operationsområdets yttre begränsningar. Det
kan väl tänkas vara ganska enkelt geografiskt. Men om vi delar upp det i det rena operativa ansvarsområdet och det omgivande intresseområdet blir det svårare. Med
intresseområde förstås det område från vilket motståndaren på något vis kan påverka
mig. Om vi betraktar de olika dimensionerna längd, bredd och höjd, matematiskt och
5. Denna planeringsmodell är också under införande i den svenska krigsmakten. På FHS sker plane- ringsutbildningen i GOP-processen och på underrättelseprofileringen i JIPB-modellen.
kartografiskt uttryckt i X-, Y- och Z-led, samt dessutom lägger på den elektro- magnetiska och cyberdimensionen, ses genast att området blir olika stort i de olika dimen-
sionerna. I de mest uttalade fallen kan de sträcka sig från det rena ansvarsområdets
begränsningar för exempelvis ett fördelningsområde, till intresseområdet i hela världen varifrån ett angrepp kan riktas mot en vital svensk funktion, exempelvis från Auckland på Nya Zeeland via cyberrymden.
Den andra fasen består i att klarlägga operationsområdets skilda karaktärer. Den
föregående fasen var mer översiktlig. Men nu är det dags att höja konkretiserings- graden och öka detaljrikedomen. Det är viktigt även om vi bara skall hålla oss inom de tre reella dimensionerna. Där är det en fråga om att utvärdera ekonomiska, demo- grafiska, militärgeografiska samt infrastrukturella och produktionsmässiga förutsätt- ningar för att kunna genomföra ett krig eller en operation. Dessutom inräknas även den kosmiska när den tredje dimensionen behandlas. Allt utförs in i minsta detalj, om det är möjligt och bedöms nödvändigt.
Det läggs numera mycket stor vikt vid de mer osynliga och virtuella dimen- sionerna, de elekromagnetiska och cyberrymderna. I det senare fallet lägger man sär- skild vikt vid att studera hård- och mjukvaran, vilka data som hanteras och hur, proce- durer samt inte minst ”våtvaran” – den mänskliga hjärnan som inrymmer operatörens tankar och begreppsvärld och intellektuella kapacitet.7
Den verkligt intressanta dimensionen är den mänskliga, kulturella och andliga, religiösa
dimensionen, eftersom den i alla tider genomsyrat alla överväganden om motståndaren.
I JIPB-processen läggs mycket stor vikt vid denna. Den består av ”mjukare faktorer” i form av organisatoriska eller mer informella nätverk. De fungerar såväl inom som utanför gällande hierarkiska befälslinjer. De mer eller mindre strukturellt amorfa nätverken svarar för det intellektuella tankeutbytet där kanske de innersta motiven och bevekelsegrunderna för ett handlande förmedlas. Underrättelser om dessa torde emellertid vara mycket svåra att få i form av direkta observationer och informationer.
Tidsdimensionen behandlas litet utförligare. Den uppfattas inte lika. Innan den tidig-
moderna eran syntes tiden vara fast i ett evigt kretslopp. Det fanns inte heller någon klar gräns mellan förflutenheten, nuet och det tillkommande. Uppfinnandet av funge- rande ur som delade in tiden i allt mindre delar kom att förvandla tiden från cyklisk till linjär, mekanisk och helt abstrakt. Med industrialismen och järnvägarnas tillkomst blev världsurets takt en helt annan, den gamla världens lugna livsrytm förlorades. Tiden blev gemensam, och kom att bli en egen drivkraft i krigföringen. Det visade sig inte minst i det första världskrigets inledning. Mobiliseringen drevs nästan helt med en egen inneboende automatik som inte gick att hejda. Men uppfattningen om den cykliska och eviga dimensionen i tiden lever vidare, inte minst i Ryssland och i dess religiösa liv.8
7. Om ”våtvara”: Se vidare Wik, M., KKr Va nr 3/99, ”Informationsoperationer – en strategi för fred; informationsoperationer – en avgörande spjutspets i krig”
8. När det gäller tankarna om Ryssland se Bodin, P A., Ryssland och Europa: en kulturhistorisk studie (Stockholm 1993).
Slutligen analyseras i denna fas allt, i en sammanvägd form, för att bedöma vad stridsrummet ger för möjligheter att föra krig – för mig själv och för motståndaren.
Den tredje fasen består i att klarlägga styrkerelationen mellan egna och motstånda-
rens vanligtvis väpnade resurser, då inte bara i numerär. Den senares styrka och svag- het söks, uttryckt som Schwerpunkt eller numera Center of Gravity ungefärligen tyngd- punkt, det centralaste av begreppen inom NATO. Det används allt mer i en överförd bemärkelse som allt mer närmar sig Sun Tzu:s tankar om styrka och svaghet hos sig själv och motståndaren. Problemet med att använda ett begrepp översatt, därmed i en annan betydelse än som egentligen menas, är att man fångas i sin egen tankevärld, inte författarens. Det är också viktigt att identifiera vilka delmål som måste uppnås för att slå mot motståndarens ”center of gravity”, numera benämns de decisive points. (Se även tidigare p. 4.3.5 von Clausewitz.)
Den fjärde fasen består i att söka identifiera motståndarens handlingsmöjligheter,
samt vilka syften och mål denne kan ha. Vi kan dela upp den i två delar.
Motståndarens handlingsmöjligheter: De kan fås ur resultatet av kapacitets-, transport-
och styrketillväxtberäkningar. Det bör särskilt påpekas att de slutsatser som kan dras rörande handlingsmöjligheterna ofta grundar sig på dessa beräkningar som också ger tidsförhållanden. Sämsta tänkbara scenario äger rum under ostörda förhållanden för motståndaren. Således är det lämpligt att utföra beräkningarna i flera alternativ, då inte enbart ostörda respektive störda förhållanden. Dessutom måste frågorna om hur informationskrigföring kan ingå i, eller stödja operationen beaktas.
Motståndarens sannolika handlande: Här redovisas det handlingsalternativ som be-
döms farligast för oss, då efter en värdering av motståndarens bedömda syften och mål sett till den strategiska situationen i stort. De kan vara flerfaldiga eller alternativa beroende på händelseutveckling oavsett om det är på kort eller lång sikt. Det massiva kärnvapenangreppet är givetvis farligast oavsett vilket, men inte nödvändigtvis det som är mest optimalt i sammanhanget. På operativ nivå kan det dessutom vara lämp- ligt att studera flera tänkbara alternativ som dessutom kan alternera under opera- tionens genomförande. Genom att följa upp händelseutvecklingen kan klarhet kanske vinnas vilket alternativ som kommer att behöva utvecklas vidare som huvudriktning.
Det är också nödvändigt att man har genomfört en analys av motståndarens underrättelsekapacitet: Vad har denne för möjligheter att upptäcka våra svagheter? Klarar denne av det, kommer angreppet sannolikt att riktas mot dessa. I samband med detta är det också mycket viktigt att beakta motståndarens intellektuella och kulturella förutsättningar och vilka andra mer eller mindre rationella eller strukturella drivkrafter som är vägledande för dennes beslut och handlande. Det är nu risken för
felbedömningar är störst, särskilt om vi utnyttjar egna tankemodeller på motståndaren i stället för att utnyttja dennes. Det är mycket svårt – eller omöjligt – att tränga in i den egentliga tanke- och beslutsprocessen hos motståndaren i planeringsskedet.
Figur 15. JIPB: s plats i beslutsprocessen.