Egendomen

Som ovan konstaterats innehåller testamentstolkningen vissa grundproblem, eller annorlunda uttryckt ett antal situationer som typiskt sett kan uppstå under tiden mellan testamentets upprättande och testators död. En sådan situation är att den egendom som testator genom ett saklegat har förordnat om inte längre finns med i kvarlåtenskapen vid testators död. Presumtionen enligt 11 kap. 4 § ÄB innebär att förordnandet i sådant fall är utan verkan, men presumtionsregeln ska som bekant endast tillämpas för det fall testators egentliga vilja inte kan utrönas.

Fråga uppstår därför om testator avsåg att testamentera den specifika saken till en viss person på grund av affektionsvärdet eller att den ifrågavarande egen- domen hade särskild betydelse av någon annan anledning. I sådant fall kan det faktum att testator har frånhänt sig egendomen tolkas som att testator i praktiken har återkallat förordnandet.

Ett annat alternativ vore att testator i och för sig ville tillgodose testamentsta- garen med en viss sak, till exempel en bil, men har sålt bilen vid tidpunkten för sin bortgång. Det kan i en sådan situation tänkas stämma mycket väl överens med testators vilja att testamentstagaren i stället ur kvarlåtenskapen erhåller en annan, likvärdig bil.

Ytterligare en möjlig tolkning skulle kunna vara att det testator främst ville uppnå med förordnandet var att testamentstagaren skulle erhålla ett visst värde, som vid tidpunkten för förordnandet motsvarades av legatet. Om egendomen inte finns kvar vid tidpunkten för testators bortgång kan det därför stämma bäst överens med testators vilja att testamentstagaren i stället erhåller ett penningbe- lopp.

I rättsfallet NJA 1948 s. 405 förordnade testatrix i testamente att vissa fastig- heter skulle tillfalla en dotter till hennes svåger. Förordnandet innehöll en önskan om att fastigheterna skulle säljas och köpeskillingen användas för inlösen av in- teckningar i en fastighet tillhörig testamentstagaren. Testatrix sålde dock fastig- heterna före sin död och använde delar av köpeskillingen för att lösa in inteck- ningar i egendom tillhörig sig själv och sina syskon. Testamentstagaren menade att hon hade rätt till ett värde motsvarande köpeskillingen. Ett vittne uppgav att

43

testatrix i samband med försäljningen yttrat att testamentstagaren skulle få pengar i stället för fastigheterna.

HD fann att

med hänsyn till [testatrix’] i testamentet d. 10 juni 1940 uttryckta önskan att den vid malmöfastigheternas försäljning erhållna köpeskillingen skulle användas till inlösen och dödande av de penninginteckningar som meddelats i det [testa- mentstagaren] då tillhöriga wrangelska släktgodset Häckeberga säteri ävensom till vad [vittnet] i sitt vittnesmål uppgivit om [testatrix’] yttrande vid underskri- vandet av köpekontraktet d. 15 dec. 1943 samt till övriga i målet förekomna omständigheter finner jag förordnandet till [testamentstagaren] böra så tolkas att [testamentstagaren] skulle, därest vid [testatrix’] död malmöfastigheterna ej funnes i kvarlåtenskapen, erhålla ett mot deras värde svarande penningbelopp. Den omständigheten att [testatrix] i april 1944 med en del av köpeskillingen för malmöfastigheterna inlöst vissa […] inteckningar […] kan […] varken en- samt för sig eller tillsammans med övriga […] åberopade omständigheter anses innebära, att [testatrix] otvetydigt givit till känna att förordnandet ej längre var uttryck för hennes yttersta vilja.

HD lade med andra ord såväl testamentets innehåll som senare inträffade om- ständigheter till grund för tolkningen av testatrix’ yttersta vilja. Vidare konstate- rade HD att försäljningen inte skulle anses innebära att testatrix tillkännagivit en otvetydig återkallelse. Presumtionen i 11 kap. 4 § ÄB fick alltså vika för en egent- lig testamentstolkning.137

Ytterligare en situation med förändrade egendomsförhållanden är när själva storleken på kvarlåtenskapen radikalt ökar mellan testamentets upprättande och testators bortgång. I NJA 1958 s. 101 hade en kvinna år 1952 upprättat ett testa- mente som innehöll vissa legat samt ett förordnande om att återstoden av kvar- låtenskapen skulle tillfalla stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor. Strax före sin bortgång år 1954 erhöll kvinnan en betydande förmögenhetsökning genom tes- tamente från sin syster. Testatrix’ arvingar menade att testamentslotten som hon fick inte skulle medräknas i kvarlåtenskapen, utan i stället tillfalla de legala arving- arna.

HD fann att påståendet att testatrix avsåg att begränsa förordnandet till att gälla de tillgångar hon ägde vid tiden för testamentets upprättande inte hade ”bli- vit genom utredningen bestyrkt”. HD tog även ex officio ställning till frågan huruvida förordnadet till stiftelsen skulle betraktas såsom helt eller delvis overk- samt på grund av att stiftelsens testamentslott ”fick en omfattning varmed [tes- tatrix] vid testamentets tillkomst till synes icke räknade”. HD besvarade frågan genom att konstatera att

[e]n omständighet av denna art kan dock i allmänhet icke föranleda, att ett tes- tamentariskt förordnande, ändå att giltig återkallelse ej ägt rum, skall såsom

44

stridande mot testators vilja betagas sin rättsliga verkan. Och utredningen i må- let giver icke tillräckligt underlag för att anse sådana särskilda förhållanden i detta fall föreligga att fog finnes för att tillämpa en avvikande regel.

Det förefaller alltså som att HD lutar sig mot den fria och formlösa återkallelse- rätten i situationer som dessa. Så länge en giltig återkallelse inte äger rum innebär ett universellt förordnande att det verkligen är återstoden av kvarlåtenskapen som tillfaller den universelle testamentstagaren. HD lämnar dock en öppning för att särskilda förhållanden skulle kunna ge fog för att tillämpa en avvikande regel. Vilka dessa särskilda förhållanden skulle vara ger däremot inte domstolen några exempel på. Testatrix var i 1958 års fall sjuklig och tog emot testamentslotten efter sin syster endast några veckor före sin egen bortgång, vilket alltså enligt HD inte utgjorde sådana särskilda förhållanden som föranledde tillämpandet av en avvikande regel.

Sammanfattningsvis kan konstateras att om det finns hållpunkter att ta fasta på avseende testators inställning till egendomsförändringen bryter dessa igenom presumtionen i 11 kap. 4 § ÄB – viljeprincipen styr med andra ord fördelningen i första hand. Om testator erhåller en förmögenhetsökning men avstår från att använda sin återkallelserätt gentemot en universell testamentstagare krävs att för- hållandena är särskilda för att testamentet inte ska verkställas enligt dess ordaly- delse.

5.1.2 Personkretsen

Ytterligare ett problem som kan uppstå mellan testamentets upprättande och tes- tators bortgång är personkretsen som träffas av ett förordnande. Om testator använder en term, till exempel ”syskonbarn”, kan denna innefatta ett visst antal personer när förordnandet gjordes och ett långt större antal när testamentet ska verkställas. Fråga uppstår därför om testator avsåg att begränsa förordnandet till att avse de syskonbarn som var i livet när förordnadet gjordes eller vid tidpunkten för testators död. Ett annat skolboksexempel är när testator förordnar till förmån för ”make” och därefter skiljer sig utan att ändra testamentet och vid sin bortgång lever tillsammans med en sambo. Hur ska testators vilja tolkas i ett sådant fall? I NJA 1939 s. 594 upprättade makar år 1919 inbördes testamente, med för- ordnande om att den av dem som överlevde den andre skulle tillträda all kvarlå- tenskap samt att, om den efterlevande inte ingick nytt äktenskap, kvarlåtenskapen vid hans död skulle delas med hälften till vardera makens arvingar. Den efterle- vande maken ingick sedermera nytt äktenskap och upprättade ett nytt inbördes testamente med sin nya hustru. Den först avlidna makans sidoarvingar menade att det första testamentet inte uteslöt dem från arvsrätt. HD fann dock att

med hänsyn till ifrågavarande testamentes avfattning och omständigheterna i övrigt åt testamentet måste givas den tolkningen att, för den händelse som in- träffat eller att [den efterlevande maken] efter [makans] död ingått nytt

45

äktenskap, [makans] arvingar icke skulle äga anspråk på hennes kvarlåtenskap utan denna med oinskränkt rätt tillkomma [den efterlevande maken].

Testamentets ordalydelse fick alltså avgörande betydelse för tolkningen.

Rättsfallet NJA 1999 s. 177 handlade om en man som insatt sin sambo som förmånstagare för en försäkring. Samboförhållandet upphörde utan att mannen ändrade uppgiften om förmånstagare. Sedan mannen avlidit menade den före detta sambon att försäkringsbolaget var skyldigt att betala ut försäkringsbeloppet till henne i stället för till dödsboet. Efter att HD konstaterat att presumtionen i 11 kap. 8 § ÄB borde vara analogiskt tillämplig på förmånstagarförordnanden till sambor fann domstolen att

[b]estämmelsen i nämnda paragraf är tillämplig oavsett om en make eller en sambo har angivits med namn eller ej. Att [den före detta sambon], i enlighet med anvisningen på blanketten, angivits med namn i samband med förmånsta- garförordnandet är alltså inte ensamt tillräckligt för att presumtionen skall från- gås.

Till stöd för att [försäkringstagaren] avsett att [den före detta sambon] skulle kvarstå som förmånstagare även för det fall att samboförhållandet var upplöst vid hans död har [den före detta sambon] också åberopat vissa omständigheter som inträffat efter det att förordnandet gavs. Inte heller dessa omständigheter ger emellertid anledning att frångå presumtionen om att förmånstagarförord- nandet förföll i och med att samboförhållandet upphörde.

I detta fall var alltså inte ordalydelsen i förmånstagarförordnadet avgörande, utan HD konstaterade att presumtionen var gällande. HD konstaterade att det föru- tom att förmånstagaren anges med namn krävs ytterligare omständigheter som talar för att presumtionen ska frångås och en före detta sambo ska anses kvarstå som förmånstagare. Dessa omständigheter synes på samma sätt som gällande testamenten böra vara för handen vid tidpunkten för förordnandet för att inverka på tolkningen.

Ett förordnande som, liksom i exempelvis 1939 års fall, har en tydlig formu- lering som innebär att viljeyttringen föreligger redan vid testamentets upprät- tande kan alltså leda till att den legala arvsordningen åsidosätts.138 Om en pre-

sumtion är tillämplig i en viss situation krävs att omständigheter som talar emot presumtionen föreligger redan vid förordnandets upprättande för att presumt- ionen ska brytas.

5.1.3 De rättsliga förutsättningarna

Under tiden mellan testamenets upprättande och testators bortgång kan de rätts- liga förutsättningarna förändras. Om testator till exempel förordnar att kvarlå- tenskapen ska fördelas ”enligt lag” eller till en testamentstagares ”arvingar” kan

46

följden bli annorlunda om testamentet verkställs enligt den lag som gällde när testamentet upprättades respektive när det ska verkställas. Utgångspunkten är, liksom i övriga tolkningssituationer, viljeprincipen, dvs. att testators bakomlig- gande vilja är styrande för tolkningen. För att utröna testators vilja spelar ordaly- delsen en avgörande roll. Så i NJA 1927 s. 280 där testator förordnade om se- kundosuccession avseende ett legat till förmån för testamentstagarens arvingar. Sedan testator hade gått bort adopterade testamentstagaren en flicka som vid testamentstagarens död var enda arvinge. Dessförinnan hade lagstiftningen änd- rats på så vis att även adoptivbarn betraktades som arvingar. HD fann att ”om- ständigheterna icke gåve anledning till sådan mot ordalydelsen stridande tolkning av testamentet, att [adoptivdottern] såsom oskyld skulle vara utesluten från den rätt, som enligt testamentet tillkomme [testamentstagarens] arvingar”.139

I NJA 1929 s. 630 hade makar år 1915 upprättat inbördes testamente där det förordnades att den efterlevande maken skulle sitta i orubbat bo och att vid hans död kvarlåtenskapen skulle delas med hälften till vardera makens arvingar, såvida icke den efterlevande om sin hälft av boet annorlunda förordnat. Den efterle- vande makens arvingar yrkade under hänvisning till lagen d. 11 juni 1920 om makes arvsrätt, enligt vilken lag den efterlevande makan ärvt hälften av den först avlidne makens lott i boet, att testamentet måtte förklaras icke utgöra hinder för den efterlevande makans arvingar att utbekomma tre fjärdedelar av kvarlåten- skapen. HD fann dock att ”testamentets förordnande att kvarlåtenskapen efter båda makarnas död skulle delas med hälften till vardera makens arvingar uteslöte tillämpligheten av stadgandet i lagen d. 11 juni 1920 om makes arvsrätt”. I båda ovanstående fall fann alltså HD inte skäl att frångå ordalydelsen vid tolkningen. Som synes medförde det i ena fallet att lagstiftningen vid testamentets verkställande tillämpades och i det andra lagen vid tiden för testamentets upprät- tande. Det är givetvis även möjligt att annan utredning i ett mål ger ledning i frågan om testators vilja. Så i NJA 1935 s. 1, där makar år 1918 upprättat inbördes testamente med förordnande om att den efterlevande maken skulle tillträda all kvarlåtenskap med full äganderätt samt att egendomen efter bådas död skulle delas mellan makarnas lagliga arvingar. Sedan båda makarna avlidit, år 1928 re- spektive 1931, hade kusiner genom ny lagstiftning uteslutits från arvsrätt. Kusi- nerna till den sist avlidne maken väckte talan om att testamentet skulle tillämpas enligt den vid tidpunkten för testamentets upprättande gällande arvsordningen. Kusinerna åberopade vittnesmål angående den efterlevande makans inställning. HD fann att ”med hänsyn till vad i målet blivit upplyst åt testamentet måste givas

139 _{Beckman m.fl. uppfattar det som att domstolen presumerade att testator ”om han tänkt därpå,}

skola ha gillat [lagändringen]”, Beckman m.fl., C IV d) 2. Jfr även Agell, som anser att fallet ger stöd för uppfattningen att utgångspunkten för tolkningen bör vara den lag som är gällande vid testators död, Agell, 2003, s. 78 f.

47

den tolkningen, att [testatrix’] lott i boet skall fördelas enligt den arvsordning som gällde vid testamentets upprättande”.140

I det något mer samtida arvsskattemålet NJA 1992 s. 758 prövade HD hur ett arvsavstående skulle tolkas i förhållande till 1988 års reform av ÄB. En kvinna förordnade genom testamente år 1989 att huvuddelen av hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla ett kusinbarn, eller, om kusinbarnet avlidit, dess arvingar. Kusin- barnet avstod en del av sin testamentslott till sin make, som hon menade var hennes arvinge enligt den nya lagstiftningen. HD fann att

när det i ett testamente har förordnats att, om testamentstagaren skulle vara avli- den, dennes arvingar skall träda i hans ställe, kan omständigheterna ibland tala för att testator med uttrycket arvingar inte har åsyftat testamentstagarens make utan tänkt på testamentstagarens barn eller andra som har arvsrätt efter denne på grund av släktskap. En sådan tolkning kan ligga nära till hands då någon har upprättat testamente till förmån för egna barn eller barnbarn liksom i situationer då testa- mentstagarens äktenskap ingåtts efter testamentets upprättande. Detsamma torde ofta gälla då testamentet har upprättats innan reglerna om makes arvsrätt år 1988 utvidgades genom de nyssnämnda reglerna i 3 kap. 1 § ÄB.

När ett testamentsförordnande med den nu aktuella lydelsen har gjorts efter till- komsten av dessa regler, bör emellertid huvudprincipen vara att, om det inte finns sådana omständigheter som nyss angetts eller någon särskild utredning om vad testator åsyftat, testamentet skall tolkas med utgångspunkt i nu gällande arvsregler. Det innebär att testamentstagarens make träder i dennes ställe i den mån reglerna i 3 kap. 1 § ÄB inte leder till annat resultat.

Vad som har sagts nu bör tillämpas inte bara då testamentstagaren avlidit utan också när denne har avstått från sin testamentslott eller del därav.

Förvisso lägger HD uttryckligen ut en huvudprincip för testamentsförordnanden i förhållande till reformen om makes arvsrätt, men resonemanget borde även kunna göras gällande i andra situationer.141 Om det inte finns specifika omstän-

digheter som talar i en annan riktning eller någon särskild utredning om vad tes- tator åsyftat ska testamentet tolkas med utgångspunkt i gällande arvsregler.142

140 _{HD:s avgörande blev dock föremål för skarp kritik på grund av en, för att låna justitierådet}

Beckmans uttryck, förelupen lapsus. Detta eftersom kusinerna varken före eller efter den enligt 1928 års lag gällande arvsföljden var berättigade till arv efter testatrix. Vid hennes död levde näm- ligen såväl en farbroder som två fastrar och två mostrar, vilka alla instämdes av kusinerna i målet, och alltså stod närmare i den legala arvsordningen, se Strahl. Se även NJA 1932 s. 502 B, där lagen vid tidpunkten för testamentets upprättande tillämpades, möjligen på grund av muntliga uttalanden från testator om att en kusin till honom skulle ärva.

141 _{Jfr dock Agells kritik av utgången och dess konsekvenser för arvsrättens systematik, Agell, 2003,}

s. 79 f.

142 _{En sådan generell princip ligger i linje med huvudregeln om att viljeprincipen är styrande för}

testamentstolkningen samt att domstolen, om testators vilja inte är möjlig att utröna, med fördel kan falla tillbaka på den legala arvsordningen, se t.ex. NJA 1942 s. 147. En fördelning av

48

Boström menar dock att lagen vid tidpunkten för testamentets upprättande bör tjäna som utgångspunkt vid uppställandet av presumtioner, eftersom testator då kan antas ha sett över hela arvssituationen.143 Sammanfattningsvis kan HD inte

sägas ha ställt upp någon huvudregel gällande frågan om vilken lagstiftning som ska tillämpas, utan varje gång avgjort frågan med hänsyn tagen till förutsättning- arna i det enskilda fallet. Ibland har det lett till att HD tillämpat den nya lagen, i andra fall bortsett från lagstiftarens ambitioner och låtit gamla regler slå igenom. Det behöver nödvändigtvis inte vara någon brist, enligt Boström, eftersom pre- sumtioner inte bör uppställas ”för att åstadkomma en så enkel regel som möjligt, utan för att i möjligaste mån spegla vad man tror testator skulle ha velat om han känt till förändringarna”.144

5.1.4 De allmänna samhällsförhållandena

Det förekommer även situationer där förändringarna ligger utanför testators kontroll. Samhället kan ha hunnit förändras från tidpunkten för testamentets upprättande, vilket medför att ett verkställande enligt ordalydelsen eventuellt inte skulle överensstämma med testators vilja. I NJA 1933 s. 17 hade testatrix år 1893 donerat 20 000 kronor för att genom en fond ”bereda understöd åt mångåriga arbetare och arbeterskor i Mölnlycke manufakturaktiebolags tjänst”. Fonden in- nehöll en paragraf som stadgade att fonden skulle återgå till givaren eller dess rättsinnehavare om fabriksrörelsen skulle nedläggas av en eller annan orsak under mer än ett års tid eller strejk utbryta bland personalen med längre varaktighet än två månader. År 1931 utbröt en strejk som varade mer än två månader, varpå donatorns son krävde åter fondens kapital på 20 000 kronor. HD fann att

med hänsyn till de väsentliga förändringar som efter fondens upprättande inträffat i avtals- och organisationsförhållanden arbetsgivare och arbetare emellan, i allmän- het och jämväl vid ifrågavarande företag, än även de omständigheter, varunder ifrågavarande arbetsnedläggelse ägt rum, densamma icke kan anses utgöra en sådan händelse, som enligt det åberopade villkoret bör föranleda donationens återgång.

HD synes ha tolkat testatrix’ hypotetiska vilja på så vis att om hon hade upprättat testamentet på 1930-talet knappast skulle ha lagt lika stor vikt vid strejkinstitutet som sådant.

Ett kanske till synes mer intuitivt fall av hypotetisk viljetolkning förekom i NJA 1933 s. 142 där testator år 1838 förordnade om fast egendom till att utgöra en fond till förmån för barn inom Jämshögs socken. Sedan socknen delats upp i

kvarlåtenskapen enligt lagen som är gällande vid testators död är ju för övrigt vad som skulle ha skett om något testamente inte hade upprättats eller om det befintliga testamentet blir overksamt.

143 _{Boström, s. 249 ff. Jfr även Beckman, 1937, på s. 832 f.} 144 _{Boström, s. 297.}

49

två församlingar uppkom fråga om även den nybildade församlingen skulle om- fattas av testamentsförordnandet. HD fann att

jämväl efter Jämshögs församlings uppdelning stiftelsen finge – därest annan be- stämmelse eller överenskommelse ej visades – anses hava bibehållit sin egenskap att avse även den del av gamla församlingen som kommit att bilda Kyrkhults pas- torat; samt att i målet ej visats att vid uppdelningen bestämts eller att därefter över- enskommits, att Kyrkhult skulle avstå från denna sin förmån.

HD lämnar dock alltså en öppning för att annan bestämmelse eller överenskom- melse i samband med uppdelningen skulle kunna leda till ett annat utfall. Bestäm- melsen eller överenskommelsen behövde till synes inte nödvändigtvis ha genom- förts med inblandning av testator, utan mellan församlingarna. Det verkar där- med ha varit möjligt för testamentstagaren att i viss mån disponera över tolkningen av legatets omfattning.

På liknande sätt berörde NJA 1985 s. 597 en organisatorisk förändring av tes-