Representationsrätt för testamentstagarens avkomlingar

Gällande situationen att en utpekad testamentstagare avlider före testator, eller testamentet annars inte kan verkställas avseende testamentstagaren – exempelvis på grund av förverkande eller avsägelse av rätten att taga testamente, uppställer 11 kap. 6 § ÄB en presumtion om att testamentstagarens avkomlingar träder i hans ställe under förutsättning att de är arvsberättigade efter testator.

Lagberedningen framhöll att det ligger nära till hands att anta att det skulle överensstämma med testators vilja att en avliden testamentstagares avkomlingar träder i dennes ställe när den utpekade testamentstagaren är ”barn eller annan avkomling” till testator. Den underliggande tanken är att ett förordnande till ex- mepelvis ett barn i allmänhet avser att tillgodose hela den släktgren som den ut- sedde testamentstagaren företräder. Avsikten torde enligt lagberedningen kunna presumeras ”icke blott då [testamentstagaren] verkligen tillhört de närmast arvs- berättigade utan även då testamentstagaren, utan att vara arvinge, stått i sådant släktskapsförhållande till testator, som kan vara grund för arvsrätt i egenskap av avkomling”.113 Det underströks dock att regeln, trots att den är allmän och vitt-

gående i sin utsträckning, får ge vika för huvudregeln enligt 1 § för det fall testator får antas ha åsyftat något annat.114

110 _{Boström finner resonemanget rimligt, men påpekar att utgången kanske hade blivit en annan}

om testatrix hade utsett flera universella testamentstagare eller om det funnits andra legala arvingar än Allmänna arvsfonden, Boström, s. 166.

111 _{SOU 1929:22, s. 224.} 112 _{Boström, s. 160 f.}

113 _{SOU 1929:22, s. 231. Lagrummet är tillämpligt även på avkomlingar till testamentstagare i andra}

och tredje parentelen, a.a., s. 232.

36

Stadgandet har vidare gett upphov till diskussion huruvida det är möjligt att tillämpa analogiskt på situationer där personer inte varit avkomlingar till testa- mentstagaren eller inte varit berättigade till arv efter testator.115 Det finns exempel

i rättspraxis på att annan trätt i testamentstagarens ställe utan att det förelegat släktskap mellan testamentstagaren och testator. Eftersom presumtionsregeln i 11 kap. 6 § ÄB ger vika för testators vilja enligt 1 § är det dock ibland oklart huruvida utfallet har nåtts genom en egentlig testamentstolkning eller en analo- gisk tillämpning av presumtionsregeln.116

I NJA 1991 s. 152 förordnade en man genom testamente att en fastighet skulle tillfalla en tidigare sambo till honom. När testator fick veta att den tidigare sam- bon var avliden hade han uttryckt att fastigheten i stället skulle tillfalla hennes släktingar. Testators arvingar hävdade bättre rätt till fastigheten enligt den legala arvsföljden. HD fann dock att anledning saknades för att inte lägga testators ut- talanden om att fastigheten skulle tillfalla testamentstagarens släktingar, om hon hade avlidit, till grund för en tolkning av testamentet. HD underströk även att tolkningen ”måste vara anknuten till testamentet; en tolkning helt oberoende av eller i strid med vad testator uttryckligen förordnat i testamentet godtas inte”. Genom avgörandet slog alltså HD fast att en person som varken nämns i tes- tamentet eller är arvsberättigad efter testator ändå kan träda i en testamentstaga- res ställe. Här är alltså fråga om ett slags istadarätt för testamentstagare. Avgö- rande synes dock ha varit att testator gett uttryck för sin vilja avseende den spe- cifika situationen.117

HD nämner i sina domskäl att representationsrätt har förekommit i praxis ”även i andra situationer” än den som åsyftas i 11 kap. 6 § ÄB. Exempelvis till- erkändes i NJA 1942 s. 135 barn till en avliden testamentstagare rätt till del i kvarlåtenskapen trots att testamentstagaren och barnet inte var arvsberättigade efter testator. Det framgick dock att testator hade betraktat den avlidne testa- mentstagaren ”såsom fosterbarn”.

Fastän HD i 1991 års fall hänvisar till 11 kap. 6 § ÄB är lagrummet inte föremål för tillämpning. Paragrafen tjänar blott som utgångspunkt för vad som är möjligt i fråga om representationsrätt i testamentssammanhang när HD frågar sig ”om man kan gå ett steg längre”. Lind menar att HD, trots sin utläggning, varken i 1942 års fall eller 1991 års dito grundat utgången i respektive mål på en

115 _{Se t.ex. Beckman m.fl., som menar att det finns skäl för att strikt upprätthålla lagens begränsning}

om avkomlingar till testamentstagaren, Beckman m.fl., C IV h) 3. Se även Boström, s. 203 ff.

116 _{Walin & Lind, s. 331. Jfr även det ovan refererade NJA 1942 s. 265.}

117 _{Noteras bör även att testator felaktigt trodde att testamentet inte behövde ändras för det fall}

testamentstagaren, dvs. den förutvarande sambon, var avliden. Även sedan testator upplysts om att testamentstagaren faktiskt var avliden trodde han sig inte behöva göra ändringar i förordnadet, men yttrade då vad som sedermera låg till grund för HD:s tolkning.

37

tillämpning av presumtionsregeln. HD förefaller i stället ha gjort en egentlig tes- tamentstolkning enligt 11 kap. 1 § ÄB med ledning av testators vilja.118

Presumtionsregeln träder alltså tillbaka för det fall testators vilja går att utröna genom egentlig testamentstolkning, men skulle kunna sägas utgöra ett slags ut- gångspunkt för vad som är möjligt att tolka in i ett förordnande med en avliden testamentstagare.119

4.3.4 Ökning av andra testamentslotter p.g.a. testamentstagares

bortfall (11 kap. 7 § ÄB)

Om testator har förordnat om hela kvarlåtenskapen, men testamentet inte kan verkställas avseende en viss testamentstagare, föreskriver 11 kap. 7 § ÄB att uni- versella testamentstagares lotter ska ökas i motsvarande mån, så kallad accre- scens. Paragrafens tillämpning förutsätter dock att någon istadarätt efter testa- mentstagaren enligt 6 § inte föreligger. Den bakomliggande tanken är att testator genom att förordna om hela kvarlåtenskapen på så vis har uteslutit de legala ar- vingarna och i stället förmodas vilja gynna de utpekade universella testamentsta- garna. Verkställighet till förmån för de legala arvingarna skulle enligt lagbered- ningen i regel ”stå i strid med testamentets anda och mening”. I stället förefaller det naturligt att de universella testamentstagarnas andelar ökas, eftersom de uni- versella förordnandena är av sådan art att testamentstagarna kan sägas vara in- satta i arvingars ställe.120

Walin & Lind anger dock att verkställigheten i fall med hinder avseende viss testamentstagare ska ske med stöd av en ”förutsättningslös testamentstolkning”. Resultatet kan vid en sådan tolkning utfalla till förmån för de legala arvingarna.

118 _{Lind, 1991/92, på s. 306. Lind menar vidare att HD i 1991 års fall gjort en tolkning ”tämligen}

oberoende av testamentet” eftersom det i förordnandet fanns ”inte ens en antydan om represen- tationsrätt”. Jfr även Boström, som anser att den starka bevisningen om testators vilja blev avgö- rande för tolkningen, Boström, s. 207.

119 _{Jfr även NJA 2016 s. 442 som handlar om rätt till efterarv enligt 3 kap. 8 § ÄB genom testamente.}

Makar hade i inbördes testamente förordnat om sekundosuccession till den först avlidne makens särkullbarn. Vid den efterlevande makens bortgång hade även särkullbarnet avlidit varpå fråga upp- kom om särkullbarnets bröstarvingar hade rätt att ärva all kvarlåtenskap efter den efterlevande maken. HD slog fast att 3 kap. 8 § ÄB ska tillämpas också i fall då en rätt till efterarv för den som är arvsberättigad efter någon av makarna har föreskrivits även i testamente, förutsatt att testamentet inte utesluter en tillämpning av bestämmelsen. HD hänvisade, till skillnad från underinstanserna, inte ens till 11 kap. 6 § ÄB i sina domskäl utan konstaterade att bröstarvingarna var arvsberättigade efter en av testatorerna och därmed i enlighet med 3 kap. 8 § ÄB skulle ärva allt efter den andra maken. Möjligen ska det tolkas som att HD, bl.a. med hänvisning till tingsrättens domskäl, ansåg det självklart att bröstarvingarna på grund av regeln i 11 kap. 6 § ÄB hade trätt i testamentstagarens ställe och därigenom erhållit efterarvsrätt. Föredraganden i HD konstaterade i vart fall att det var ”ostridigt i målet att [bröstarvingarna], med stöd av 11 kap. 6 §, trätt i [testamentstagarens] ställe”.

38

Att de legala arvingarna är arvsberättigade är ”givet” och en ”omedelbar följd av förhållandet mellan arv och testamentarisk succession”.121

Har testator endast förordnat om legat får det avgöras i det enskilda fallet om legatarierna bör erhålla tillväxt efter värdet av legaten eller om de legala arving- arna i stället ska träda till.122 Lagberedningen menade vidare att det ”ligger […] i

sakens natur” att göra undantag från presumtionen i vissa fall. Om utgivande av ett legat är ålagt viss arvinge eller testamentstagare och legatet inte kan verkställas bör det enligt beredningen föranleda befrielse för den med legatet belastade och motsvarande ökning av dennes egen del i kvarlåtenskapen samt att om flera tes- tamentstagare fått sig gemensamt tillagd viss andel av kvarlåtenskapen eller viss egendom, får det ”i regel antagas vara testators mening, att bortfallandet av någon av dessa testamentstagare skall föranleda tillväxt för de övriga och icke för uni- versella testamentstagare i gemen”.123

I NJA 1948 s. 768 hade testator insatt två universella testamentstagare. Testa- tor korsade sedermera över den ena testamentstagaren och ansågs därigenom ha återkallat förordnandet. Frågan var därför hur den överblivna lotten skulle för- delas. Testators syster yrkade att den överblivna testamentslotten skulle tillfalla de legala arvingarna. HD tog bland annat fasta på att testator ”vid upprepade tillfällen såväl i samband med testamentets upprättande som under åren därefter förklarat, att hans kvarlåtenskap skulle komma de fattiga och sjuka […] till godo och ej tillfalla hans släkt”. HD fann vidare att testator ”avsett att […] med den ledigblivna lotten förverkliga huvudsyftet med testamentet” och ogillade systerns talan. Det framgår inte om HD i och med avgörandet tillämpade 11 kap. 7 § ÄB analogt eller utförde en egentlig testamentstolkning. Walin & Lind menar att HD synes ha gjort en egentlig tolkning av förordnandet.124