Om testamentes tolkning
Den yttersta viljans gränser, presumtioner och principer
Stefan Lundkvist
Juridiska institutionen Examensarbete 30 hp. Ämnesinriktning: Familjerätt Höstterminen 2020
Grupphandledare: Göran Lind
3
Abstract
The interpretation of a will is indeed a delicate matter. The government commit-tee that developed the Wills Act (SFS 1930:104) described it as an area that ”of-fers particular difficulties”. When there is a will to be executed, however, the difficulties must be overcome.
Frequently, a great deal of time has elapsed since the will was written, which may have led to several changes in different regards. For example, the testator may no longer be in possession of the property named in the will, or changes in the circle of legatees might have occured.
When a will is to be interpreted, one must identify the actual underlying intent of the provision. If that is not possible, the executor must ask what the testator’s hypothetical intent would be in the particular situation. Hence, the interpretation process is strictly subjective.
If, and only if, the determination of the actual or hypothetical intent of the testator is unsuccessful can one use supplementary presumptions. The Wills Act, which was incorporated almost unmodified into the Inheritance Code (SFS 1958:637), offers a few presumption rules that ”the normal testator” is pre-sumed to approve. This phase of the interpretation is therefore objective. The presumption rules are subsidiary to the actual or hypothetical intent of the testator and ought only be used as an exception. The Supreme Court has, in accordance with this principle of subsidiarity, seldom applied a presumption rule. The court seems to prefer an interpretation of the testator’s intent, even if the intent is rather vague. The court’s case law shows that it does not take much to rebut one of the subsidiary presumptions.
Due to the continuing development of society and its constellation of families, the need for development in the law of wills is likewise perpetual. Cohabitants, for example, do not inherit one another according to Swedish law, and thus it is crucial to make a will in favour of a cohabitant to provide for their protection. This paper does not propose a right of inheritance for cohabitants, but rather a presumption rule under specific circumstances: An explicit provision for free disposal of the property left for the surviving cohabitant is presumed to contain a provision for secondary inheritance due to the 3rd chapter of the Inheritance
Code. Such a presumption would harmonise with established law and hopefully prevent future interpretation disputes.
5
Förkortningar
HD JT NJA NJA II Prop. RB RH SamboL SFS SOU SvJT TL ÄB Högsta domstolen Juridisk TidskriftNytt Juridiskt Arkiv, avdelning I Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning II Proposition
Rättegångsbalken (1942:740) Rättsfall från hovrätterna Sambolagen (2003:376) Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning
Lagen (1930:104) om testamente Ärvdabalken (1958:637)
7
Innehåll
Abstract ...3 Förkortningar ...5 1 Inledning ...9 1.1 Bakgrund ...91.2 Syfte och frågeställningar ... 12
1.3 Metod och material ... 12
1.4 Disposition ... 13
2 Den yttersta viljan ... 15
2.1 Allmänt om testamentstolkningens problem ... 15
2.1.1 Syftet med tolkning av testamente ... 15
2.1.2 Grundläggande tolkningsproblem ... 16
2.2 Testators faktiska vilja ... 18
2.3 Testators hypotetiska vilja ... 19
2.4 Utfyllnad av testators vilja ... 20
3 Den yttersta viljans gränser ... 21
3.1 Formella krav på förordnanden ... 21
3.1.1 Formkravens begränsande inverkan ... 21
3.1.2 Materiella begränsningar ... 23
3.1.3 Återkallelserättens inverkan på den yttersta viljan ... 25
3.2 Ogiltiga och overksamma förordnanden ... 26
3.2.1 Allmänt om ogiltighet ... 26
3.2.2 Villfarelse och felaktiga förutsättningar ... 27
4 Den yttersta viljans presumtioner ... 30
4.1 Testamentstolkningens metod ... 30
4.2 Bevisbördans fördelning ... 31
4.3 Presumtionsreglerna ... 32
4.3.1 Allmänt om presumtionsreglernas tillämpning ... 32
4.3.2 Viss egendom finns ej i kvarlåtenskapen (11 kap. 4 § ÄB) ... 33
4.3.3 Representationsrätt för testamentstagarens avkomlingar (11 kap. 6 § ÄB) ... 35
4.3.4 Ökning av andra testamentslotter p.g.a. testamentstagares
bortfall (11 kap. 7 § ÄB) ... 37
4.3.5 Testamente till f.d. make eller sambo (11 kap. 8 § ÄB) ... 38
4.3.6 Testamentarisk sekundosuccession (12 kap. 1 § ÄB) ... 40
5 Den yttersta viljans principer ... 42
5.1 Förändringar avseende sakläget ... 42
5.1.1 Egendomen ... 42 5.1.2 Personkretsen ... 44 5.1.3 De rättsliga förutsättningarna ... 45 5.1.4 De allmänna samhällsförhållandena ... 48 5.2 Språkliga problem ... 50 5.3 Bevisproblem ... 50 5.4 Metodologiska problem ... 51 6 Avslutande diskussion ... 53
6.1 Konklusioner om testamentstolkningens principer ... 53
6.2 Ett aktuellt hovrättsavgörande ... 54
6.2.1 Bakgrund ... 54
6.2.2 Hovrättens domskäl ... 54
6.2.3 Kritik av utgången i hovrätten ... 55
6.2.4 Behov av en ny presumtionsregel ... 57
9
1 Inledning
Lärde med fåfäng kunskap blänka, Tära sitt lif med att grubbla och tänka. Så är ej min vilja, mitt behag: Vara dum och bli gammal vill jag.
Anna Maria Lenngren1
1.1 Bakgrund
När ett testamente upprättas finns inte sällan en mängd olika situationer att ta hänsyn till. En bakom testamentets formuleringar liggande vilja kan tyckas klar och tydlig för den som skriver förordnandet, men när testamentet ska verkställas kan någonting ha inträffat som gör att ordalydelsen inte längre framstår som lika självklar.
Så skedde i ett testamente som upprättades år 2003 mellan två sambor. För det fall kvinnan, som var sjuklig, avled först skulle kvarlåtenskapen tillfalla hennes sambo med full äganderätt. Om mannen, som hade två egna döttrar, avled först skulle kvarlåtenskapen tillfalla kvinnan med fri förfoganderätt. Testamentet in-nehöll inte något förordnande om sekundosuccession, dvs. hur egendomen skulle fördelas efter att båda samborna avlidit. Mannen avled i februari 2016, varpå kvarlåtenskapen tillföll sambon med fri förfoganderätt. När kvinnan insåg att Allmänna arvsfonden skulle ärva henne före sambons döttrar uttryckte hon förvåning och en avsikt att upprätta ett nytt testamente till förmån för dem. Innan något nytt testamente hann komma till stånd avled dock kvinnan i maj 2016. Mannens döttrar väckte talan om bättre rätt till delar av kvarlåtenskapen efter kvinnan, men käromålet ogillades av en oenig hovrätt. Majoriteten ansåg att dött-rarna inte hade lyckats göra antagligt att kvinnans vilja vid tidpunkten för testa-mentets upprättande var att de skulle ärva henne.2
Den svenska successionsrätten innehåller flera inbördes konflikter. Vid ett arvfall där det visar sig finnas ett testamente efter den avlidne uppstår genast en konflikt mellan de i testamentet utpekade testamentstagarna och de legala
1 Första versen ur Min vilja av Anna Maria Lenngren i Skalde-Försök (1792), i en fri bearbetning efter Der Wille av Johann Wilhelm Ludwig Gleim.
10
arvingarna.3 Å ena sidan har den avlidne arvlåtaren nedtecknat sin yttersta vilja
och förordnat om fördelningen av sin kvarlåtenskap, å andra sidan har rättsord-ningen genom den legala arvsordrättsord-ningen erkänt till den avlidne närstående perso-ner ett intresse av att ta del av kvarlåtenskapen. Även om successionsformerna arv och testamente traditionellt anses vara jämbördiga i svensk rätt vore det kanske inte för mycket sagt att ändå påstå att den legala arvsordningen ibland träder i förgrunden.4 Ett overksamt testamente kan exempelvis leda till att
kvar-låtenskapen tillfaller arvingarna, trots att testator5 kanske hellre egentligen hade
velat att ”vem som helst” förutom de legala arvingarna skulle ta del av arvet. Arvsordningen kan dessutom tjäna som förebild i tolkningssituationer – när ett testamentsförordnande innehåller ett tvetydigt begrepp kan tolkningen av be-greppet in dubio utfalla enligt arvsordningen.6
När det finns ett formenligt testamente är det dock möjligt att i princip sätta den legala arvsordningen ur spel, med vissa lagfästa undantag.7 Testamentet ska
verkställas så långt det är möjligt, och i första hand i enlighet med testators vilja. Lagstiftaren har därmed ålagt dödsboet en tämligen långtgående skyldighet att respektera testators önskan. Inte sällan kan det bli nödvändigt att behöva tolka vissa förordnanden i testamentet. Det behöver inte per automatik bereda några särskilda problem, utan kan vara ”en ganska enkel uppgift”, för att använda lag-beredningens ord.8 Emellertid finns en rad situationer när tolkningen
komplice-ras, vilket visar sig inte minst när lång tid har förflutit mellan testamentets upp-rättande och testators bortgång. Bland annat kan det under tiden ha inträffat för-ändringar avseende sakläget i fråga om testators egendom, personkretsen, de rättsliga förutsättningarna eller de allmänna samhällsförhållandena. Vidare kan det förekomma problem gällande testamentets språkliga utformning, bevisläget
3 Lagstiftarens ambition är dock att arv och testamente ska behandlas såsom successionsrättsligt
jämbördiga figurer. Införandet av presumtionen om universella testamentstagares rätt till accre-scens enligt 11 kap. 7 § ÄB innebar ”avståndstagande från den äldre uppfattningen om legalarvets obetingade företräde framför testamentsfånget”, se NJA II 1930 s. 256.
4 Se bl.a. Agell, 2003, s. 72 f. och Eriksson, 2008, s. 209. Källström menar t.o.m. att det i svensk
rätt finns flera skäl som talar för att arvsordningen bör utgöra grunden för det successionsrättsliga regelsystemet, se Källström, 2015, s. 12.
5 Framställningen använder sig av det traditionella sättet att hänvisa till en obestämd
testamentsgi-vare, nämligen att bruka maskulinumformen testator – försåvitt det inte är känt att förordnandet är gjort av en testatrix, dvs. en kvinnlig testamentsgivare.
6 Så bl.a. i fallet NJA 1942 s. 147, där två syskon upprättade inbördes testamente med förordnande
om att kvarlåtenskapen efter bägges död skulle delas lika mellan en avliden broders tolv barn, en broders sju barn och ytterligare en broder. Barnen till den avlidne brodern ansåg att egendomen borde delas i tjugo lika stora delar, snarare än tre delar. HD fann dock att det var ”i och för sig naturligast förutsätta, att [testatorerna] icke i större mån än som berott av något påvisbart skäl önskat frångå den legala arvsordningen”. Jfr dock NJA 1972 Not A 39 som medförde motsatt utgång med hänsyn till testamentets ordalydelse.
7 Däribland bröstarvingars rätt till laglott, 7 kap. 3 § ÄB, och efterlevande makes ovillkorliga rätt
till egendom motsvarande fyra prisbasbelopp, 3 kap. 1 § andra stycket ÄB.
11
samt metoden att utröna testators yttersta vilja.9 Eftersom den person som
upp-rättade förordnandet inte längre finns i livet när texten ska tolkas kan testa-mentstolkning erbjuda ”särskilda svårigheter”, för att återigen låna lagberedning-ens formulering.10
Lagreglerna för testamentstolkning har i praktiken varit desamma sedan 1930-talet. Lag om testamente infördes 1930, och reglerna i TL överfördes till ÄB i princip oförändrade. Det visar å ena sidan på regelverkets beständighet. Å andra sidan är lagtexten inte särskilt detaljerad, eftersom det är svårt att reglera ett så brett område genom lagstiftning.11 Den centrala paragrafen är 11 kap. 1 §
ÄB som slår fast att det är testators egentliga vilja som ska avgöra hur ett testa-mente ska tolkas. Den som har att verkställa testatesta-mentet behöver alltså, om or-dalydelsen är oklar eller lämnar en praktisk fråga obesvarad, fråga sig vad testator egentligen skulle ha velat i en specifik situation. Uppgiften blir att fastslå testators faktiska eller hypotetiska vilja i fråga om ett visst förordnande.
Om det inte är möjligt att utröna testators egentliga vilja kan det i stället bli aktuellt att fylla ut luckor i testamentet.12 Det kan vara fråga om en mängd
situ-ationer där testamentet inte går att verkställa enligt sin ordalydelse. En del typsi-tuationer är reglerade i de följande paragraferna i 11 kap. ÄB. Paragraferna utgör presumtionsregler, och har beskrivits som generella formuleringar som den ge-nomsnittlige testatorn antas kunna acceptera. Man skulle kunna uttrycka det som att successionsrätten här inrymmer en konflikt mellan testators yttersta vilja och de presumtionsregler för testamentstolkning som lagstiftaren och domstolarna har utbildat. Trots dessa presumtionsregler uppstår alltså situationer när testa-mentet inte kan verkställas. Det kan också vara fråga om att testatesta-mentet inte reglerar en specifik situation. I fall där den som har att verkställa testamentet inte lyckas göra samtliga testamentstagare och arvingar nöjda blir det därmed upp till domstolen att försöka utröna vad testator egentligen kan ha velat. Frågan som omedelbart inställer sig är hur en presumtiv testamentstagare eller arvinge ska lyckas övertyga domstolen om den avlidne testatorns vilja. Hur ska man bevisa hur testators yttersta vilja gestaltade sig vid tidpunkten för testamentets upprät-tande?
9 Walin & Lind, s. 306 ff. 10 SOU 1929:22, s. 204.
11 Att hålla lagtexten koncis och begränsad i omfång var dock ett uttalat mål, för att, som
departe-mentschefen uttryckte saken, ”icke uppfattningen av de ledande principerna skulle äventyras och överskådligheten tillspillogivas”, NJA II 1930 s. 127.
12 För en diskussion om distinktionen mellan begreppen tolkning och utfyllnad, se Boström,
12
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med framställningen är att identifiera testamentstolkningens grundläg-gande problem samt att presentera hur dessa har fått sin lösning i Högsta dom-stolens praxis. Detta sker genom att analysera innebörden av att viljeprincipen ska vara avgörande för tolkningen av testamentsförordnanden samt hur testators faktiska och hypotetiska vilja förhåller sig till utfyllande presumtionsregler. Följande frågor ska besvaras för att närma sig tolkningsprinciperna:
I Vad menas med att testators vilja ska vara avgörande vid testa-mentstolkning? Hur ska man förstå att testators faktiska respektive hypotetiska vilja är avgörande vid testamentstolkning?
II Vem har bevisbördan för att tolka ett testamente? Hur uppfylls be-visbördan?
III När tillämpas de utfyllande presumtionsreglerna? Vad krävs för att bryta presumtionerna? Föreligger behov av ytterligare presumtions-regler?
1.3 Metod och material
För att uppnå syftet med uppsatsen är avsikten att genom traditionell rättsdog-matisk metod kartlägga gällande rätt. Genom studier av regleringen i ÄB med därtill hörande förarbeten samt rättsfall och doktrin är ambitionen att kunna identifiera principerna för svensk testamentstolkning. Avsikten är inte att åstad-komma en total kartläggning av testamentstolkningens principer, utan snarare att avhandla ett antal viktiga och för området signifikanta tolkningsprinciper. I första hand diskuteras några av tolkningsprinciperna i 11 kap. ÄB, men även 12 kap. 1 § ÄB och principer som har kommit till uttryck genom rättspraxis. I viss ut-sträckning berörs även reglerna i 3 kap. 1 § ÄB, 7 kap. 3 § ÄB och 9 kap. 2 § ÄB. Framställningen bygger uteslutande på ÄB:s reglering, vilken i sin tur har sitt ur-sprung i TL. Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken med förslag till lag om testamente, SOU 1929:22, är därför centralt för uppsatsen.
Den rättspraxis som används är primärt avgöranden från HD. Framställ-ningen innehåller inte en heltäckande redovisning av praxis, i stället har ett antal pregnanta prejudikat valts ut för att åskådliggöra hur HD har avgjort vissa tolk-ningsfrågor.13 De rättsfall som förekommer tas upp i lagkommentaren till ÄB,
Viola Boströms avhandling och övrig åberopad litteratur. När ett rättsfall disku-teras i samband med en viss fråga är ambitionen att fallet åskådliggör problemet
13
genom dess tydliga prejudikatfråga och principella ställningstagande från dom-stolen. Med anledning av att lagreglerna för testamentstolkning har varit i prakti-ken oförändrade sedan TL:s tillkomst äger även rättsfall från första halvan av 1900-talet relevans. När äldre rättsfall studeras för att kartlägga gällande rätt in-nebär det genast vissa svårigheter. För det första innehåller äldre rättsfall inte sällan knapphändiga domskäl, ibland endast ett fastställande av underinstanser-nas dom. För det andra kan såväl rätten som samhället ha hunnit förändrats, vilket riskerar att inverka på prejudikatets relevans. För det tredje är HD:s avgö-randen i testamentstolkningsmål ofta vanskliga att bedöma i fråga om när dom-stolen har lagt ut en allmängiltig princip, ställt upp en presumtionsregel eller blott avgjort det aktuella målet i sak genom en egentlig testamentstolkning.14 Viss
hov-rättspraxis förekommer också. Däremot kommer tingsrättsavgöranden inte att beaktas eftersom framställningen är inriktad på att identifiera rättsprinciper för testamentstolkningen snarare än en empirisk studie av bevisvärdering i testa-mentsmål.
I fråga om doktrin stöder sig framställningen huvudsakligen på ett antal mo-nografier, avhandlingar och artiklar om testamentsrätt i allmänhet och testa-mentstolkning i synnerhet. Lagkommentaren till ÄB av Gösta Walin och Göran Lind är av stor betydelse för förståelsen av ämnet, liksom Viola Boströms av-handling Tolkning av testamente och laghandboken Svensk familjerättspraxis. Övrig litteratur – monografier av Anders Agell, Anders Eriksson, Kent Källström och Gunvor Wallin samt artiklar – är inte nödvändigtvis främst inriktad på testa-mentstolkning, men behandlar testamentsrätten i allmänhet, vari tolkningspro-blematiken ingår.
1.4 Disposition
Framställningen inleds i kapitel 2 med en redogörelse av testamentstolkningens grundproblem med olika situationer när den yttersta viljan inte kan verkställas respektive går att utröna. Exempelvis kan testator ha förordnat om egendom som inte längre finns, eller en situation ha uppstått som varken testator eller någon annan har förutsett.
Därefter följer utgångspunkterna för att definiera den yttersta viljan, som är avgörande för att tolka testators avsikter. Testamentsrätten bygger på individens rätt att förfoga över sin egendom – kopplingen till äganderätt och friheten att själv styra över successionen träder här i förgrunden. Testamentstolkning utgår från viljeprincipen, vars syfte är att i största möjliga utsträckning utröna testators faktiska eller hypotetiska vilja. Om det inte är möjligt kan testators vilja fyllas ut.
14 Se t.ex. Walin & Lind, s. 309 och Boström, s. 23. Att identifiera gällande tolkningsprinciper är
14
För utfyllnad av ett testamente finns ett antal presumtionsregler givna genom lagstiftning och praxis.
Sedan, i kapitel 3, berörs några av testamentsrättens begränsningar av den yt-tersta viljan. För att ett förordnande över huvud taget ska utgöra ett testamente krävs iakttagande av vissa formkrav. Att formkraven är uppfyllda har därför kon-kret betydelse för tolkningen av ett testamente. Frågan är hur gränsen dras mellan exempelvis ett yttrande av testator till stöd för tolkningen av det ursprungliga förordnandet och ett helt nytt förordnande som kräver sedvanlig form. Testa-mentsrätten uppställer även materiella begränsningar för vad som går att för-ordna om. Möjligheten att formlöst återkalla ett förför-ordnande har även betydelse för tolkningen av testators yttersta vilja. I andra änden av testamentsrätten åter-finns reglerna om ogiltighet. Ett testamente kan ogiltigförklaras under vissa för-utsättningar som medför att testators vilja i praktiken inte respekteras. Ett exem-pel på detta är ett ogiltigt nödtestamente.
Några av de legala presumtionsreglerna presenteras i kapitel 4 och vägs emot huvudregeln i 11 kap. 1 § ÄB. Frågan är vad som krävs för att presumtionsreg-lerna ska bryta igenom och verka utfyllande i fråga om testators vilja.
Därefter avhandlas återigen i kapitel 5 testamentstolkningens grundproblem genom att ett antal ledande rättsfall presenteras, i avsikt att identifiera de grund-läggande tolkningsprinciper som HD har uppställt.
Framställningen avslutas i kapitel 6 med en redogörelse för och kritik av ett förhållandevis aktuellt hovrättsavgörande samt en diskussion om behovet av en ny presumtionsregel avseende vissa testamentsförordnanden om fri förfogande-rätt i samboförhållanden.
15
2 Den yttersta viljan
2.1 Allmänt om testamentstolkningens problem
2.1.1 Syftet med tolkning av testamente
Lagberedningen slog vid införandet av TL fast att testamentstolkningens ända-mål är att klarlägga testamentets innehåll, då det blir fråga om förverkligandet av testators yttersta vilja.15 Utgångspunkten vid verkställandet av ett testamente är
alltså att testators vilja ska förverkligas. Det är med andra ord den så kallade vil-jeprincipen som styr tolkningen av testamentet och dess förordnanden.16 Detta
hänger samman med att testamente är den enda form av dödsrättshandling som erkänns i svensk rätt. Det är alltså inte möjligt att giltigt förordna om sin kvarlå-tenskap på annat sätt än genom ett formenligt testamente.17
Vid tolkningen söker man i första hand efter testators faktiska vilja, dvs. vad testator faktiskt har avsett med sitt förordnande. Om det inte är möjligt gäller det i andra hand att fastställa testators hypotetiska vilja. Frågan blir därmed vad tes-tator kan antas ha velat om vederbörande skulle ha förutsett den specifika situat-ion som är för handen. I tredje hand, för det fall varken testators faktiska eller hypotetiska vilja går att utröna, behöver testamentet fyllas ut. Svensk rätt erbjuder ett antal presumtionsregler att tillgripa vid oklara situationer. Presumtionerna är utformade med en så kallad normaltestator som förebild, dvs. vad de flesta van-ligtvis skulle vilja i en specifik situation.
Testamentstolkning innehåller naturliga komplikationer eftersom tolknings-föremålet är producerat av en person som per definition inte längre finns i livet och därigenom inte kan bidra till förståelsen av handlingen. Lagberedningen be-skrev som ovan nämnts att testamentstolkning ”erbjuder särskilda svårigheter”. Ändock är det något som behöver genomföras, eftersom utfallet av testa-mentstolkningen har avgörande betydelse för såväl testamentstagare som ar-vingar.
15 SOU 1929:22, s. 204.
16 Agell har beskrivit det som ”en utpräglat viljeteoretisk tolkningsprincip, som står i skarp kontrast
till de tolkningsprinciper som tillämpas beträffande rättshandlingar i levande livet, i varje fall om det då är fråga om ömsesidigt bindande avtal, d.v.s. en onerös och inte en benefik rättshandling”, Agell, 2003, s. 69.
16
En utgångspunkt vid tillämpandet av viljeprincipen får sägas vara intresset av att den avlidne har rätt att förordna om sin kvarlåtenskap. Att styra hur kvarlå-tenskapen fördelas efter dödsfallet kan med andra ord uttryckas som en förläng-ning av äganderätten.18 Det är endast testator själv som kan upprätta testamente
över sin egen kvarlåtenskap. Det är inte möjligt att genom testamente delegera frågan genom att uppdra åt någon annan att fritt bestämma över kvarlåtenskapen genom ett så kallat blancotestamente.19
Vid tolkning av testamente är det endast vad testator har haft för avsikter som är av intresse. Vad en presumtiv testamentstagare eventuellt har haft för inställ-ning avseende kvarlåtenskapen är av underordnad betydelse. Lagberedinställ-ningen ut-trycker att testamentstolkningens uppgift är ”att utröna den avlidnes genom tes-tamentet tillkännagivna vilja, icke att utfinna den uppfattning av förordnandet, som från testamentstagarens synpunkt ter sig såsom den naturligaste”.20 Det
fö-religger alltså inte någon gemensam partsavsikt gällande ett testamentes innehåll. Inte heller föreligger något intresse att skydda en blivande testamentstagare som exempelvis inrättat sig efter testamentet i förtröstan på att erhålla viss egendom.21
2.1.2 Grundläggande tolkningsproblem
Det finns ett antal moment som komplicerar arbetet med att tolka ett testamente. Först och främst har det inte sällan förflutit lång tid mellan testamentets upprät-tande och dödsfallet. Under tiden hinner en mängd olika saker inträffa som kan innebära att ordalydelsen i testamentet blir svårtolkad. Exempelvis kan person-kretsen kring testator förändras, i form av att ett förordnande till ”syskonbarn” kan åsyfta ett visst antal personer när testamentet upprättades och fler eller färre personer när testator avlider.22
På samma sätt kan ett förordnande till förmån för testators make erbjuda tolk-ningsproblem om testator vid sin bortgång har hunnit genomgå äktenskapsskill-nad och vid frånfället i stället varit sambo med en ny partner. Kan testator i så-dant fall antas vilja gynna den frånskilda maken, eller är det snarare den senaste partnern som åsyftas trots ordalydelsen i förordnandet?
Från det att testamentet upprättas kan även egendomen som omfattas av för-ordnandet förändras. Exempelvis kan ett universellt förordnande på grund av mer eller mindre oförutsedda omständigheter bli väldigt mycket större än vad
18 Källström, 2015, s. 54. 19 Walin & Lind, s. 249. 20 SOU 1929:22, s. 205.
21 Lehrberg, s. 38. Se även Agells beskrivning i not 16 ovan.
22 Jfr NJA 1937 s. 345, där testator hade förordnat om ett legat till sina ”närmaste släktingar”. HD
fann att det ”av i målet upplysta omständigheter” framgick att testator inte betraktade ett foster-hemsplacerat barn såsom testators brorsbarn och därför inte kunde vara testamentstagare.
17
testator kanske hade anledning att förvänta sig när testamentet upprättades.23 Det
kan också vara fråga om att testator förordnar om att ett visst legat ska utgå, men att egendomen inte finns i behåll när arvfallet sker. Om testator till exempel för-ordnar om att en viss fastighet ska tillfalla en person och sedan säljer fastigheten blir det fråga om det var just den specifika fastigheten som testator ville testa-mentera, eller om det snarare var värdet som den ihågkomna skulle tillförsäkras.24
Vidare kan även de rättsliga förutsättningarna ha förändrats från testamentets upprättande fram till tidpunkten för verkställande. Om testator exempelvis för-ordnar att fördelning ska ske ”enligt lag” och lagstiftningen därefter ändras står fråga om testator åsyftade den lagstiftning som gällde vid testamentets upp-rättande eller vid testators död.
Ytterligare en företeelse som kan ha hunnit förändras under tidens gång är samhället och dess förhållanden. Ett förordnande avsett för till exempel ett visst välgörande ändamål kan ha varit högst relevant när testamentet upprättades, men vid testators bortgång och när ändamålsbestämmelsen ska förverkligas kan be-hovet ha minskat. Ett förordnande kan även vara förenat med vissa villkor som på grund av samhällsutvecklingen behöver tolkas för att på bästa sätt överens-stämma med testators vilja.25
Det finns även grundläggande tolkningsproblem som inte nödvändigtvis på-verkas av tiden som har förflutit mellan testamentets upprättande och testators frånfälle. Ett sådant är vanligt förekommande i tolkning av alla typer av juridiska texter, nämligen språk- och terminologiska problem. Testator kan, med eller utan biträde av juridisk expertis, upprätta ett testamente genom att använda termer som i själva verket har en annan betydelse än vad testator avser. Eftersom det är
23 Se NJA 1958 s. 101, där testatrix förordnade om vissa legat samt att återstoden av
kvarlåten-skapen skulle tillfalla en stiftelse. Strax före sin bortgång erhöll kvinnan en betydande förmöghets-ökning genom testamente från sin syster. Testatrix’ arvingar menade att testamentslotten som hon fick inte skulle medräknas i kvarlåtenskapen, utan i stället tillfalla de legala arvingarna. HD fann dock att förmögenhetsökningen ”kan dock i allmänhet icke föranleda, att ett testamentariskt för-ordnande, ändå att giltig återkallelse ej ägt rum, skall såsom stridande mot testators vilja betagas sin rättsliga verkan. Och utredningen i målet giver icke tillräckligt underlag för att anse sådana särskilda förhållanden i detta fall föreligga att fog finnes för att tillämpa en avvikande regel.” Arvingarna lyckades inte heller styrka påståendet om att testatrix endast avsåg att testamentet skulle omfatta den egendom hon innehade vid tidpunkten för testamentets upprättande.
24 Se NJA 1948 s. 405, där testatrix förordnat om vissa fastigheter som hon dock före sin död hade
sålt. Bl.a. med anledning av att testatrix yttrat att testamentstagaren skulle få ”pengar i stället” fann HD att testamentstagaren var berättigad till ett penningbelopp motsvarande fastigheternas värde. Se även RH 1999:16.
25 I NJA 1933 s. 17 var fråga hur ett villkor i en donationsfond som inrättades vid en fabrik år 1893
skulle tolkas. Villkoret föreskrev att fonden skulle återgå om strejk utbröt och varade mer än två månader. År 1931 utbröt en strejk som varade mer än två månader, varpå donatorns son krävde åter fondens kapital. HD fann att ”med hänsyn till de väsentliga förändringar som efter fondens upprättande inträffat i avtals- och organisationsförhållanden arbetsgivare och arbetare emellan” kunde strejken inte anses utgöra en sådan händelse som borde föranleda donationens återgång. Jfr även NJA 1933 s. 142 och NJA 1951 s. 330.
18
testators bakomliggande vilja som ska verkställas krävs det alltså att testators upp-fattning av begreppets innebörd klargörs, snarare än den allmänspråkliga bety-delsen. Det kan också vara fråga om termer som har en specifik juridisk innebörd, men som testator inte nödvändigtvis är helt klar över. Ett sådant exempel är om testator förordnar om att viss egendom ska erhållas med ”full äganderätt”, men sedan även förordnar om sekundosuccession. I själva verket har alltså testator sannolikt avsett att egendomen ska tillträdas med ”fri förfoganderätt”.
Redan genom stadgandet i 11 kap. 1 § andra stycket ÄB ska sådana felskriv-ningar eller andra misstag som innebär att förordnadet får ett annat innehåll än testator åsyftat verkställas med rättelse, såvida det går att utröna vad testator egentligen har avsett. Förarbetena ger exemplet att testator har förordnat om en stipendiefond för ”högskolan i Uppsala”, men uppenbarligen avsett Uppsala uni-versitet.26
Vidare inrymmer själva formen för testamentsförordnandet problem i fråga om bevisning. Det som ska bevisas är vad en numera avliden person ville vid en given historisk tidpunkt. Den som faktiskt företog rättshandlingen finns inte längre i livet med möjlighet att bidra med tolkningsdata. Gällande bevisbördan inom testamentsrätten generellt brukar sägas att testamentstagarna har bevisbör-dan för att testamentet är giltigt och ska verkställas, mebevisbör-dan arvingarna har bevis-bördan för att testamentet är ogiltigt och därmed inte ska verkställas.27 Avseende
tolkningen av ett visst testamentsförordnande är det i regel den som påstår någonting om testators yttersta vilja som också har att bevisa påståendet.28 Fri
bevisprövning och fri bevisvärdering gäller enligt svensk rätt, men bevisningen behöver syfta till att klargöra testators vilja såsom den har kommit till uttryck genom testamentet. Viljan måste alltså på något sätt vara anknuten till förord-nandet.29
2.2 Testators faktiska vilja
Den vägledande principen för testamentstolkningen återges i första meningen av 11 kap. 1 § ÄB, där det sägs att ”åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja”. Det är med andra ord fråga om ett tvingande krav, där testators vilja är styrande för tolkningen. Viljeprincipen är utpräglat subjektiv i så måtto att det är testators faktiska, bakomliggande vilja som eftersöks genom tolkningen.30 Den subjektiva karaktären förklaras enligt Walin
26 SOU 1929:22, s. 210. 27 Källström, 2015, s. 61 ff. 28 NJA II 1930 s. 237. 29 Se NJA 1991 s. 152.
30 Walin & Lind, s. 310. Testators verkliga vilja används synonymt med begreppet testators faktiska
19
& Lind av att ett testamente är ”en ensidig, benefik och alltid återkallelig rätts-handling”. Testamentet är ensidigt och benefikt genom att det är ett uttryck för testators goda vilja till förmån för testamentstagaren, som alltså inte är testators motpart.31 Även om testamentstagaren känner till testamentets innehåll är
testa-mentstagarens förväntningar inte att tillmäta någon betydelse.32
För att testators yttersta vilja ska kunna utrönas krävs dock att viljan har kom-mit till uttryck i viss form. Dels behöver viljeyttringen ske genom ett formenligt testamente, dels måste tolkningen av förordnandet vara anknuten till testamen-tet.33
Ett förordnande kan givetvis ge upphov till olika slags tolkningar. Om det finns bevisfakta angående testators inställning vid testamentets upprättande, kanske genom ett muntligt yttrande vid tillfället, är det den tolkningen som vinner företräde.34
Den yttersta viljan ska skiljas från testators sista vilja. Den yttersta viljan är en genomtänkt uppfattning som kan överensstämma med den sista viljan, men inte nödvändigtvis gör det. Enligt en romerskrättslig princip skulle man bortse från förordnanden som gjordes på dödsbädden, vilket alltså i viss mån kan anses gälla inom den svenska testamentsrätten.35
När testators yttersta vilja tolkningsvis ska fastställas krävs också att man lyckas skilja på testators egen vilja och utifrån kommande influenser. Om testator har utsatts för obehörig påverkan kan det leda till att förordnandet inte ska verk-ställas. Var gränsen går för när en påverkan blir obehörig är dock inte alldeles lätt att dra, utan det torde bli en fråga för tolkningen i det enskilda fallet. Med tanke på att ett testamentsförordnande formlöst kan återkallas finns det dock skäl att inta en generös inställning till påverkan av testator.36
2.3 Testators hypotetiska vilja
Det förekommer givetvis situationer där det inte är görbart att utröna vad testator faktiskt kan ha velat i en specifik situation. Stadgandet i 11 kap. 1 § ÄB medför en skyldighet att inte stanna inför fullbordat faktum, utan i stället söka utröna vad testator hypotetiskt skulle ha velat. Det är alltså fråga om en situation som testa-tor kanske inte har förutsett eller inte ens varit medveten om. Det handlar om att försöka utröna vad testator med stor sannolikhet skulle kunna antas ha velat un-der förutsättningar som testator kanske inte kände till eller som inte förelåg när
31 Walin & Lind, s. 310. 32 Wallin, 1976, s. 32. 33 SOU 1929:22, s. 206 f.
34 A.a., s. 207. Se t.ex. NJA 1937 s. 345 och NJA 1991 s. 152. 35 Källström, 2015, s. 90.
20
testamentet upprättades.37 Förutsättningar som däremot förelåg vid testamentets
upprättande kan senare ha ändrats, testator kan också ha misstagit sig beträffande dem. Med tanke på de grundläggande problem i fråga om testamentstolkning som omnämnts ovan finns det alltså gott om situationer när det kan bli aktuellt att ta ställning till testators inställning gällande ett hypotetiskt spörsmål.
2.4 Utfyllnad av testators vilja
I fall där varken testators faktiska eller hypotetiska vilja är möjlig att utröna er-bjuder ÄB ett antal presumtionsregler som är avsedda att normalt bäst överens-stämma med testators vilja i en specifik situation.38 Presumtionerna är dock inte
avsedda att utan vidare fylla ut luckor i testamentet när så är möjligt, utan det krävs fortfarande att tillämpningen sker i överensstämmelse med vad den aktuelle testatorn kan antas ha velat. Lagberedningen uttrycker det som att om ”domaren finner sig hava erforderliga hållpunkter för att avgöra vad som i normala fall från testators synpunkt ter sig naturligt och riktigt, äger han förordna om testamentets verkställande i överensstämmelse därmed”.39 Utan koppling till testators avsikter
kan nämligen en sådan utfyllnad leda till ”mer eller mindre lösa gissningar” som utmynnar i ”rena tillägg till testamentet”.40 Om tolkningen leder till ett oklart
re-sultat och inte heller någon presumtionsregel kan antas vara i överensstämmelse med testators vilja kan det alltså leda till att testamentet blir overksamt.41
Ansatsen att utröna testators faktiska eller hypotetiska vilja innebär att man gör en subjektiv tolkning genom vad Agell beskriver som ”en utpräglat viljeteo-retisk tolkningsprincip”.42 Tolkningsreglerna som kan användas för att fylla ut ett
testamente är snarare att uppfatta som ”ett uttryck för en viss objektiviserings-tendens”.43 Se vidare om presumtionerna i kapitel 4.
37 Eriksson, 2008, s. 203.
38 SOU 1929:22, s. 208. Agell påminner dock om att reglerna ”närmare besett” uttrycker ”de
vär-deringar som lagstiftaren funnit naturligast”, se Agell, 2003, s. 71.
39 SOU 1929:22, s. 208. 40 A.a., s. 209.
41 Ett overksamt förordnande kan enligt förarbetena sägas vara ”påföljden av en misslyckad
tolk-ning”, NJA II 1930 s. 239.
42 Agell, 2003, s. 69. 43 A.a., s. 71.
21
3 Den yttersta viljans gränser
3.1 Formella krav på förordnanden
3.1.1 Formkravens begränsande inverkan
3.1.1.1 Ordinära testamenten
För att testators yttesta vilja ska kunna förverkligas krävs att förordnandet upp-fyller vissa formella krav. Ett ordinärt testamente ska upprättas skriftligen med två vittnen, 10 kap. 1 § ÄB. Dessa krav kan å ena sidan anses utgöra begräns-ningar av den yttersta viljan, eftersom testator därigenom inte helt fritt kan för-ordna om sin kvarlåtenskap. Å andra sidan medför iakttagande av formkraven en trygghet för testator att de efterlevande kommer att respektera testators vilja. Kravet på att testamentet bevittnas har till och med inneburit att lagstiftaren fö-reskrivit om att ett vittnesintyg presumeras medföra testamentets giltighet, 10 kap. 2 § andra stycket ÄB.
Formkraven kan alltså i och för sig sägas utgöra begränsningar av testators möjlighet att ge uttryck för sin yttersta vilja. Formkraven kan exempelvis av-skräcka personer från att upprätta testamente, trots att de egentligen skulle önska att göra det.44 Ett formfel kan medföra att testamentet klandras och blir ogiltigt.
Emellertid kräver detta att någon faktiskt klandrar testamentet. En arvinge eller testamentstagare kan givetvis avstå från att klandra ett mindre formfel, kanske för att denne inte vill ställa sig i vägen för testators yttersta vilja som kommer till uttryck genom förordnandet.45
Ett syfte med att ställa upp vissa formkrav för testamentsförordnanden är att öka sannolikheten för genomtänkta förordnanden. Formkraven förväntas med andra ord motverka förhastade testamenten och ”garantera att det verkligen är testators yttersta vilja att göra testamente och därvid mana till eftertanke vid för-ordnanden om kvarlåtenskapen”.46 Den yttersta viljan är således till sin natur
ge-nomtänkt och inte förhastad.
Ytterligare ett syfte med formkraven är att förebygga misstag och oklarhet beträffande förordnandets rätta innebörd, då, som lagberedningen skriver,
44 Walin & Lind, s. 266. 45 A.a., s. 247.
22
”upplysningar från testators sida ej äro att påräkna”.47 Genom att som huvudregel
kräva skriftlig form med två vittnen kan testator i bästa fall uttrycka sin yttersta vilja så klart att den förverkligas i och med testamentets verkställande. Tydliga förordnanden verkar dessutom förebyggande i fråga om tvister om testamentets tolkning – tvister av ”ofta ganska motbjudande art”.48
Kravet på att ett förordnande ska ta sig uttryck genom en viss form kan leda till att viljeyttringar som i och för sig är tydliga inte blir gällande såsom testamente. Ett sådant exempel är NJA 1942 s. 265 där en kvinna förordnade genom testa-mente att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla en viss person. Sedan testaments-tagaren avlidit upprättade testatrix en handling där testamentstestaments-tagarens syster och make skulle dela på kvarlåtenskapen. Testamentstagarens make ingick därefter i nytt gifte, varpå testatrix strök över hans namn på handlingen och angav att tes-tamentstagarens syster (vilken angavs såsom ”fosterdottersdotter”) var hennes arvinge. HD fann att det ursprungliga testamentet inte kunde verkställas eftersom testamentstagaren avlidit. HD konstaterade vidare att varken innehållet i den se-nare upprättade handlingen eller ”vad eljest förekommit” kunde medföra att tes-tamentet skulle tolkas så att kvarlåtenskapen skulle tillfalla den utpekade testa-mentstagarens syster. Vidare underströk HD att den sedermera upprättade hand-lingen inte hade sådan form att den var giltig såsom testamente.
Så länge testamentet uppfyller formkraven är det möjligt att testators yttersta vilja kommer till uttryck genom förordnandet. Det kan dock tänkas att viljan pre-ciseras genom andra skriftliga handlingar, så kallade kodicill. Skillnaden mellan ett formenligt testamente och en annan handling som i och för sig ger uttryck för en testationsavsikt har dock upprätthållits strängt i praxis.49
Formkraven har även betydelse för tolkningen av testamente. Boström har identifierat tre funktioner för det skrivna förordnandet. För det första är det vid testamentstolkning naturligt att utgå ifrån förordnandets ordalydelse där man gör en språklig tolkning av vad texten objektivt synes innebära. För det andra fyller texten en funktion som ett bevisfaktum bland andra (alternativt det enda tillgäng-liga bevisfaktumet) för bevistemat, dvs. testators vilja. För det tredje sätter det skrivna förordnandet en yttre gräns för möjliga tolkningar med hänsyn till form-kraven.50
Den yttre gränsen för anknytningen mellan tolkningen av förordnandet och det skriftliga formkravet prövades i NJA 1991 s. 152. Genom vittnesuppgifter
47 SOU 1929:22, s. 146.
48 A.a., s. 147. Lagberedningen framhöll att det vore värre med många tvister till följd av formfrihet
i stället för att ”ett eller annat testamente blir ogiltigt på grund av formfel”.
49 Se t.ex. NJA 1993 s. 341 där ett antal förordnanden om en kvinnas kvarlåtenskap nedtecknats i
ett skrivblock, åtföljda av tre avskedsbrev. Kvinnan, som av HD ansågs befinnas i en nödsituation, undertecknade avskedsbreven men inte förordnandet. Trots att handlingarna alltså följde efter varandra fann HD:s majoritet att underskriften inte hade samband med handlingen rörande kvar-låtenskapen. Handlingen utgjorde därmed inte ett giltigt nödtestamente.
23
om testators yttrande i anslutning till testamentets upprättande kunde arvingarna till den avlidna testamentstagaren, en före detta sambo till testator, träda i stället för henne. HD konstaterade att ”en tolkning helt oberoende av eller i strid med vad testator uttryckligen förordnat i testamentet godtas inte.” Det krävs alltså att tolkningen på något sätt är anknuten till förordnandet.51
3.1.1.2 Muntliga och holografiska testamenten
I enlighet med 10 kap. 3 § ÄB kan den som befinner sig i en nödsituation för-ordna om sin kvarlåtenskap muntligt inför två vittnen, alternativ utan vittnen ge-nom en egenhändigt skriven och undertecknad handling – ett så kallat hologra-fiskt testamente. Dessa två testationsformer innebär alltså tillåtna undantag från formkraven för det ordinära testamentet. Å ena sidan kan friheten att förordna om sin kvarlåtenskap utan iakttagande av samtliga formkrav, förutsatt att en nöd-situation föreligger, sägas medföra att testators yttersta vilja lättare kan vinna ge-nomslag. Å andra sidan innebär muntliga och holografiska förordnanden vissa bevisproblem som på olika sätt kan få konsekvenser för verkställandet.
Gällande muntliga testamenten finns inte någon skriftlig handling från testator att utgå ifrån.52 I stället blir tolkningen i huvudsak beroende av vad vittnena
kom-mer ihåg av förordnandets materiella innehåll och testators inställning vid tid-punkten. Även om det kan finnas andra tolkningsdata att tillgå för att utröna testators vilja kan kravet att tolkningen ska anknyta till förordnandet inte upp-rätthållas lika strikt som när det gäller skriftliga förordnanden.53
3.1.2 Materiella begränsningar
En konkret begränsning för vad som är möjligt att testamentera har lagstiftaren ställt upp genom basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB. En efterlevande make har alltid rätt att få ut egendom motsvarande fyra prisbasbelopp, så långt kvarlåtenskapen räcker. Ett testamente som inkräktar på denna rätt är enligt lag-rummet ”utan verkan”. Frågan är hur testamentstagarens rätt ska behandlas när ett förordnande med anledning av detta inte går att verkställa vid tidpunkten för testators död. Formuleringen om att förordnandet blir utan verkan antyder att testamentstagaren inte har möjlighet att inträda som sekundosuccessor till den efterlevande maken, men tolkningen bör enligt Agell bero på testators
51 Jfr Linds kritik av avgörandet, där han menar att HD:s tolkning måste konstateras vara ”tämligen
oberoende av testamentet”, Lind, 1991/92, på s. 308. Agell menar dock att det inte ”medförde större betänkligheter” att anse formkravet uppfyllt, Agell, 2003, s. 73.
52 Ett muntligt testamente ska dock delges arvingarna, antingen i form av ett protokoll över förhör
med testamentsvittnena eller annan skriftlig handling, 14 kap. 4 § ÄB.
53 Boström, s. 78 ff. Enligt Beckman m.fl. får tolkningen av ett muntligen upprättat nödtestamente
till och med ske utan stöd av skriftliga ordalag, med hänvisning till arvsskattemålet RH 1983:11, Beckman m.fl., C IV a) 1.
24
hypotetiska vilja i det specifika fallet.54 Det förefaller till och med ”naturligt”,
menar Agell, att uppställa en presumtionsregel med innebörden att testator skulle ha velat att förordnandet ska verkställas när den efterlevande maken har avlidit samt att egendomen då bör tillfalla testamentstagaren framför arvingarna.55 Walin
synes vara av samma uppfattning och menar att en tolkning av rekvisitet ”utan verkan” som att det skulle utsläcka testamentstagarens rätt vore ”alltför katego-risk”.56 Walin & Lind framhåller att testamentstagaren tolkningsvis kan inträda
som efterarvinge om det med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet kan antas ha varit testators faktiska eller hypotetiska vilja. Särskilt bör ob-serveras att testamentstagaren redan är utpekad i förordnandet, vilket minskar risken för att tolkningen skulle kunna anses strida mot formkraven.57
Ytterligare en påtaglig begränsning av testationsfriheten utgörs av bröstar-vinges rätt till laglott, 7 kap. 1 § ÄB. Enligt 7 kap. 3 § ÄB äger bröstarvinge påkalla jämkning av testamente som inkräktar på rätten till laglott. Lagrummet innehåller dessutom konkreta fördelningsregler för det fall konkurrens uppstår mellan flera förordnanden.58
Ärvdabalken uppställer alltså vissa begränsningar för vad som är möjligt att förordna om. Därtill kommer även andra oskrivna begränsningar i form av att förordnanden som inte håller sig inom rimlighetens gränser knappast förtjänar att respekteras. Detta till skillnad från i andra rättsordningar, där äganderätten anses vara så stark att den flödar ut i rätten att förordna om sin förmögenhet även efter sin död. Så i exempelvis common law-systemet, där endast formella hinder sätter gränserna.59 I svensk testamentsrätt blir dock ett testamente
overk-samt, om det, för att låna Agells formulering, avser ”något lagstridigt, osedligt eller fullständigt förnuftslöst”.60 Att ett testamente inte kan tillåtas strida mot lag
är kanske inte särskilt uppseendeväckande, men enligt lagberedningen följer det ”utan vidare” av allmänna rättsgrundsatser ”att testamentet lika litet som andra rättshandlingar kan få tjäna såsom medel för lagstridiga eller osedliga syften”.61
54 Agell, 2003, s. 90.
55 Se a.a., s. 90 f. Jfr däremot Eriksson, 1989, på s. 327 ff., särskilt not 20 där han menar att det vore
fråga om en ”inte godtagbar testamentstolkning”.
56 Walin, på s. 719.
57 Walin & Lind, s. 311 f. Se även Ärvdabalksutredningen som föreslår införandet av en
bestäm-melse om efterarvsrätt för testamentstagare när basbeloppsregeln tillämpas, SOU 1998:110, s. 140 f.
58 Agell är kritisk till att lagrummet inte uttryckligen utformats som en presumtionsregel utan en
absolut fördelningsregel, se Agell, 1990, på s. 30 f.
59 Den amerikanska fastighetsmagnaten Leona Helmsley kunde till exempel utan problem avsätta,
med förbigående av två barnbarn, tolv miljoner dollar till en stiftelse för sin malteserhund Trouble, se t.ex. Tate.
60 Agell, 2003, s. 13.
61 SOU 1929:22, s. 54. Något exempel på när ett testamentsförordnande har förklarats overksamt
25
Lagstiftaren har även ställt upp handfasta hinder för hur ett förordnande kan utformas. Bland annat är det enligt 9 kap. 2 § andra stycket ÄB inte möjligt att testamentera egendom till senare generationer än avkomlingar till en vid tidpunk-ten för testators död levande, eller åtminstone avlad, testamentstagare. Principen har uttryckts så att testator inte bör kunna binda utvecklingen för längre tid framåt än han själv kan någorlunda säkert överblicka verkningarna.62 Det är alltså
inte görbart att inrätta fideikommiss.63 Inte heller tillåts att testator gör skillnad
mellan ännu ofödda syskon genom att gynna ett eller flera på bekostnad av andra, till exempel i form av primogenitur.64 För det fall sådana företeelser skulle
om-fattas av testators vilja är det med andra ord inte något som understöds av den svenska rättsordningen. Enligt Walin & Lind är det ”ej önskvärt att testator äger efter behag träffa förordnanden med verkan för en obegränsad framtid”.65
3.1.3 Återkallelserättens inverkan på den yttersta viljan
Rätten att återkalla ett förordnande ger stor frihet åt testator att disponera över sin kvarlåtenskap i enlighet med den yttersta viljan. Återkallelse kan ske formlöst, 10 kap. 5 § ÄB, och kan således knappast lägga några hinder i vägen för testators vilja i fall där testator önskar återkalla ett formenligt förordnande. Om testator önskar göra tillägg i det befintliga testamentet gäller dock samma formkrav som för att upprätta ett ordinärt testamente, 10 kap. 6 § ÄB.
Återkallelse kan alltså ske formlöst, till exempel genom att testator muntligen ger uttryck för att kvarlåtenskapen inte ska fördelas i enlighet med testamentet. Skälet till att testator har rätt att så pass lättvindigt förändra situationen är att så långt som möjligt tillmötesgå testators vilja.66
Om testator återkallar ett förordnande genom att ändra ett befintligt testa-mente utan att iaktta formkraven kan det leda till tolkningsproblem. Eftersom återkallelse kan ske formlöst är det inte otänkbart att testators ändring medför att ändringen eller tillägget är ogiltigt samtidigt som återkallelsen är giltig. Frågan är om resultatet innebär att testators yttersta vilja kommer till uttryck på detta sätt. På liknande vis kan ett otvetydigt men förhastat uttalande från testator leda till att ett förordnande återkallas på ett sätt som inte speglar testators yttersta vilja. Walin & Lind hävdar att den gällande ordningen inte är ”ägnad att tjäna
62 Walin & Lind, s. 251.
63 Förbudet mot upprättande av ständiga fideikommiss är undantagslöst, se ibidem.
64 Jfr t.ex. arvsskattemålet NJA 1979 s. 205, där HD fann att en tolkning enligt testamentets
orda-lydelse innebar en otillåten skillnad mellan ofödda syskon. HD menade att det i stället fick ”antagas närmast motsvara testators vilja” att skillnaden skulle utjämnas mellan testamentstagarna. Boström beskriver tolkningsresultatet som att en tolkning av testators faktiska vilja stred mot regeln, medan en tolkning av testators hypotetiska vilja ledde till en anpassning av samma regel, Boström, s. 35 f.
65 Walin & Lind, s. 251. 66 A.a., s. 290.
26
rättssäkerhetens intresse”.67 Med tanke på hur de för svensk rätt förhållandevis
stränga formkraven för upprättande av testamente motiveras med syftet att bland annat motverka förhastade förordnanden kan man med fog fråga sig varför samma syfte inte synes lika framträdande i förhållande till rätten att återkalla ett testamentsförordnande.68
3.2 Ogiltiga och overksamma förordnanden
3.2.1 Allmänt om ogiltighet
Ett testamente kan enligt 13 kap. ÄB förklaras ogiltigt. Att testamentet formellt sett inte kan verkställas innebär inte per automatik att förordnandet inte är ett uttryck för testators yttersta vilja. Trots att testamentet inte är upprättat i laga form kan givetvis förordnandet vara genomtänkt och välövervägt. Detsamma kan även gälla ett testamente som ogiltigförklaras enligt 13 kap. 2 § ÄB på grund av att det har upprättats under påverkan av en psykisk störning. Det kan nämligen tänkas att testator trots sin psykiska störning har förordnat om sin kvarlåtenskap i enlighet med sin yttersta vilja. Vidare är det teoretiskt sett fullt möjligt att ett testamente som upprättats genom tvång eller annan enligt 13 kap. 3 § första stycket ÄB otillåten anledning ändå överensstämmer med testators yttersta vilja.69
Ogiltigheten medför dock att testamentet inte kan verkställas.70
För att testamentsförordnandet ska kunna sägas ge uttryck åt testators yttersta vilja ska testator inte vara utsatt för obehörig påverkan av omgivningen. Om tes-tator övertalas att göra ett förordnande av någon med ett eget intresse som inte överensstämmer med testators kan förordnandet knappast anses uttrycka testa-tors yttersta vilja.71
67 A.a., s. 290 f.
68 Se även Källström, 2015, s. 85 f.
69 Se t.ex. Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 16 oktober 2018 i mål nr T 1301-17, där
en cancersjuk kvinna som under tiden hon vårdades på sjukhus upprättade ett nytt testamente. Enligt domstolarna gav det nya förordnandet uttryck för kvinnans yttersta vilja. Jfr Källströms kritik med anledning av domen där han betonar skillnaden mellan den yttersta viljan och den sista viljan, Källström, 2018.
70 Observera att ogiltigheten inte innebär nullitetsverkan, utan förutsätter att någon klandrar
testa-mentet.
27
3.2.2 Villfarelse och felaktiga förutsättningar
3.2.2.1 Oriktiga förutsättningar
Till skillnad från ovanstående situationer förhåller det sig annorlunda när testator svävat i villfarelse som varit bestämmande för hans vilja att göra testamentet, 13 kap. 3 § andra stycket ÄB. Den i förordnandet uttryckta viljan vilar i denna situation på en eller flera oriktiga förusättningar. Testator anger som sin yttersta vilja något som han vid full insikt om sakläget inte skulle ha velat.72 Adlercreutz
anger som exempel på oriktiga förutsättningar att testator felaktigt utgått från att han inte hade några bröstarvingar eller att hans hushållerska var en trotjänare medan hon i själva verket var en bedragare.73
I och med att förordnandet kan ogiltigförklaras när oriktiga förutsättningar föreligger innebär det ett skydd för att testators yttersta vilja vinner genomslag. Det är i sådant fall fråga om error in motivis, villfarelse i bevekelsegrunderna, och innebär alltså att testators egentliga vilja inte uttrycks genom förordnandet. Det krävs dock att den oriktiga förutsättningen varit bestämmande, dvs. väsentlig och kausal i förhållande till testamentet, för testators vilja att upprätta testamentet och därför har förelegat vid tidpunkten för upprättandet.74 För ogiltighet krävs dock
att testamentet klandras av en arvinge eller testamentstagare enligt reglerna i 14 kap. 5 § ÄB.
Det finns dock situationer när den oriktiga förutsättningen inte varit bestäm-mande för testator att upprätta testamentet, men väl påverkat dess utformning. Frågan är hur ett sådant förordnande ska behandlas. Det kan då bli aktuellt att jämka förordnandet eller verkställa det genom omtolkning av innehållet.75 Det
kan givetvis vara vanskligt att försöka utröna testators vilja med vetskap om att förordnandet är upprättat med en felaktig förutsättning, men testamentstolkning-ens huvudmål är att klarlägga testators subjektiva inställning enligt portalstadgan-det i 11 kap. 1 § ÄB. Vidare är presumtionsreglerna i ÄB tillämpliga även i situ-ationer med felaktiga förutsättningar.76
3.2.2.2 Bristande förutsättningar
Om testator vid testamentets upprättande har utgått från en förutsättning som sedermera visar sig oriktig föreligger i stället en bristande förutsättning.77
72 Walin & Lind, s. 410. 73 Adlercreutz, s. 65. 74 A.a., på s. 69. 75 Boström, s. 43 f.
76 Adlercreutz, på s. 71. Jfr t.ex. NJA 1991 s. 152 där testator upprättade testamente med den
felaktiga förutsättningen att en avliden f.d. sambos arvingar trädde i dennas ställe.
77 Ogiltiga och bristande förutsättningar kallas med ett gemensamt namn för felaktiga
förutsätt-ningar. Det finns inte något lagrum som reglerar problemet generellt, men 10 kap. 7 § ÄB och 11 kap. 8 § ÄB reglerar två specialfall av bristande förutsättningar.
28
Exempel på bristande förutsättningar är att testamentstagaren har dött innan han inträtt i sin rätt eller att testamente har upprättats till förmån för partner, varefter förlovningen brutits.78 En sådan leder inte per automatik till att förordnandet kan
anses ogiltigt. En tolkning av testamentet kan dock innebära att testator utan den bristande förutsättningen hade avstått från att göra förordnandet, alternativt att testators hypotetiska vilja innebär att testamentet ska tolkas på visst sätt.79 Är det
inte möjligt att omtolka förordnadet kan det förklaras overksamt.80
3.2.2.3 Testators medvetenhet om den felaktiga förutsättningen
Det har betydelse för tolkningen om testator varit medveten om att det förelegat en felaktig förutsättning eller ej. Om testator blir medveten om den felaktiga för-utsättningen men trots detta inte åtgärdar felet genom att upprätta ett nytt testa-mente skulle det kunna tyda på att testator står fast vid sitt ursprungliga förord-nande eftersom det utgör ett riktigt uttryck för den yttersta viljan. Lagbered-ningen övervägde att införa en presumtion, men fann att regeln vore ”principiellt föga tilltalande” och att den skulle ha ”praktiskt sett en alltför vidsträckt räck-vidd”.81
Om testator trots medvetenhet om den felaktiga förutsättningen förhåller sig passiv, kan underlåtenheten att ändra testamentet leda till att passiviteten får be-tydelse för tolkningen. Det kräver dock att det kan visas att testator även var medveten om hur den felaktiga förutsättningen skulle påverka tolkningen av tes-tamentet.82 Frågan blir i sådant fall hur testator trodde att situationen skulle
komma att bedömas, snarare än det faktiska rättsläget.83
För att testators passivitet ska beaktas krävs även att testator har haft tillfälle och förmåga att agera med anledning av medvetenheten om den felaktiga förut-sättningen.84 I NJA 1958 s. 101 fick testatrix cirka tre veckor före sin död en
betydande förmögenhetsökning genom testamente från sin syster, vilket innebar att ett universellt förordnande till en stiftelse växte lika avsevärt. Trots ett vitt-nesmål om att testatrix inte avsåg att stiftelsen skulle få del av den ökade
78 Adlercreutz, s. 65. 79 Walin & Lind, s. 411. 80 Boström, s. 44. 81 SOU 1929:22, s. 320. 82 Boström, s. 48.
83 A.a., s. 46. Jfr NJA 1948 s. 405 där testatrix enligt vittnesuppgifter trodde att något nytt
förord-nande inte behövde upprättas när hon sålde fastigheterna som utgjorde legat. Eftersom testatrix hade yttrat att testamentstagarna skulle få ”pengar i stället” ansågs förordnandet dock inte återkal-lat. Jfr även NJA 1991 s. 152.
29
testamentslotten menade HD att förordnandet, så länge det inte återkallats, inte skulle ”såsom stridande mot testators vilja betagas sin rättsliga verkan”.85
Om testator inte har känt till den felaktiga förutsättningen går det inte att dra några slutsatser på grund av testators passivitet. Testator kan exempelvis ha för-ordnat om ”fördelning enligt lag” och en lagändring ägt rum mellan testators död och testamentets verkställande.86 Däremot kan det vara möjligt att fastställa
tes-tators vilja, faktisk eller hypotetisk, genom att lägga fram utredning om vad han kan antas ha velat med vetskap som den aktuella förutsättningen. Om testators vilja inte kan fastställas kan förordnandet eventuellt ändå verkställas genom om-tolkning eller tillämpning av en presumtionsregel.87
85 Jfr Agells kritik av utgången, som anser att HD borde tagit hänsyn till vittnesmålet, Agell, 2003,
s. 76 f. Se dock Boström, som framhåller att testatrix’ passivitet med tanke på den korta tiden i och för sig varken kan anses peka i den ena eller andra riktningen avseende hennes inställning, varför utgångspunkten bör vara att inte tillmäta passiviteten någon vikt i dylika situationer, Boström, s. 48 f.
86 Så t.ex. i NJA 1927 s. 280, där testator förordnade om att ett legat i form av aktier efter ena
testamentstagarens död skulle tillfalla testamentstagarens arvingar. Långt efter testators död trädde lagen om adoption i kraft, varvid testamentstagaren adopterade en flicka som vid testamentstaga-rens död var enda arvinge. HD fann att ”omständigheterna icke gåve anledning till sådan mot ordalydelsen stridande tolkning av testamentet, att [adoptivdottern] såsom oskyld skulle vara ute-sluten från den rätt, som enligt testamentets tillkomme [testamentstagarens] arvingar”.
30
4 Den yttersta viljans presumtioner
4.1 Testamentstolkningens metod
Syftet med att tolka ett testamente är att utröna testators yttersta vilja, dvs. inne-börden av ett visst testamentsförordnande. Lagstiftarens formulering av vilje-principen i 11 kap. 1 § ÄB innebär att den tolkning som överensstämmer med testators vilja äger företräde framför andra tolkningar. I förarbetena framhålls att alla bevismedel är tillåtna vid efterforskandet av testators verkliga vilja – utgången hänger på bevisens styrka och inte på deras art.88 Viljeprincipen innebär enligt
Agell att testamentets innebörd ska fastställas genom tolkning i ordets vidaste mening.89 Det är dock viktigt att ha i åtanke att tolkningen alltid måste kunna
förankras i testamentsförordnandet. Därför tar tolkningen sin utgångspunkt i or-dalagen i testamentet, som också i slutändan kan bli avgörande för tolkningsre-sultatet.90
Föremålet för tolkningen är testators vilja såsom den gestaltade sig vid tid-punkten för testamentets upprättande. Senare tillkomna omständigheter, till ex-empel av testator gjorda uttalanden, kan tänkas ge stöd för testators vilja vid tes-tationstillfället. Det är dock viktigt att skilja dessa från omständigheter som i stäl-let säger något om testators inställning vid ett senare tillfälle. Om testators vilja förändras krävs att den tar sig uttryck i ett formenligt testamentsförordnande för att vara giltig.91
Testamentstolkning handlar enligt Boström inte om några rättsliga bedöm-ningar, utan domstolen har att utifrån den föreliggande bevisningen utröna tes-tators vilja. Domstolen utför en bevisvärdering där bevistemat är testes-tators vilja. För bevisvärderingen är erfarenhetssatser av central betydelse.92
En erfarenhetssats beskriver förhållandet mellan ett visst bevisfaktum och be-vistemat, och kan även beskrivas som ett påstående om sambandet mellan två
88 NJA II 1930 s. 237 f. 89 Agell, 2003, s. 70. 90 A.a., s. 76.
91 Ibland beskrivs testamente som ett uttryck för ”den sista viljan”, vilken alltså eventuellt, men inte
nödvändigtvis, överenstämmer med den yttersta viljan. Se även Lind, 1991/92, på s. 307: ”Av tes-tator gjorda uttalanden kan, oavsett de gjorts i samband med eller efter testamentets upprättande, läggas till grund för en tolkning av förordnandet, förutsatt att de är uttryck för testators vilja vid tidpunkten för testamentets upprättande.”
31
företeelser, som gäller generellt för dessa.93 Erfarenhetssatserna grundas oftast på
livserfarenhet, snarare än systematiska undersökningar, vilket enligt Ekelöf med-för att den tillämpliga erfarenhetssatsen ”endast på ett ungefär anger hur det van-ligen ligger till”.94
När en erfarenhetssats tillämpas för att bevisa något i fråga om en aktuell tes-tamentstolkning blir det med andra ord i första hand en applicering av en tanke-figur som talar om hur ”den normale testatorn” vanligtvis agerar. Om en testator har förordnat om ett saklegat och därefter säljer ifrågavarande egendom talar er-farenheten för att testator har avsett att återkalla förordnandet (jfr 11 kap. 4 § ÄB).95
Erfarenhetssatser kommer till användning såväl vid testamentstolkning som uppställande av presumtioner för tolkningen. HD tillämpade i NJA 1951 s. 732 B en erfarenhetssats för att avgöra tolkningsfrågan om den äldste sonens bröstar-vingars istadarätt gällande ett testamente från år 1910 av en jordägande adelsman. HD fastställde häradsrättens dom, som uttryckte erfarenhetssatsen på följande sätt:
Det måste enligt H.R:ns mening anses ytterst osannolikt att vid den tidpunkt då testamentet skrevs föräldrar tillhörande den jordägande adeln skulle utan alldeles särskilda skäl vilja utesluta sin äldste sons manliga bröstarvingar från lösningsrätt till familjens fasta egendom.
Boström konstaterar att användningsområdet för just denna erfarenhetssats är begränsat i och med de speciella förutsättningarna i fallet, men att det står klart att erfarenhetssatser kan tillämpas vid testamentstolkning och dessutom vara av stor vikt.96
På liknande sätt kommer erfarenhetssatser till användning vid uppställandet av utfyllande presumtionsregler. Även där är utgångspunkten vad ”normaltesta-torn” kan tänkas vilja i en viss situation.97
4.2 Bevisbördans fördelning
I huvudsak gäller allmänna grundsatser avseende bevisbördans placering inom testamentsrätten. Den som exempelvis påstår att formkraven har iakttagits avse-ende ett förordnande har i princip att bevisa påståavse-endet.98
93 Ibidem.
94 Ekelöf m.fl., s. 20.
95 Boström, s. 27. Detta givetvis under förutsättning att det inte finns erfarenhetssatser som talar i
motsatt riktning i det specifika fallet, dvs. att den individuelle testatorn tidigare har agerat i avsikt att uppnå en viss rättsföljd.
96 A.a., s. 27 f.
97 A.a., s. 28. Se vidare avsnitt 4.3.
32
Källström uttrycker att bevisbördans uppdelning är fundamental för testa-mentsreglernas konstruktion. Testamentstagarna har att visa att det är fråga om ett testamentariskt förordnande med visst innehåll. Arvingarna har å sin sida att styrka om de gör gällande att testamentet är ogiltigt på grund av tvång, svek eller annan otillbörlig påverkan.99 När det gäller att frånkänna tilltro till ett vittnesintyg
enligt 10 kap. 2 § ÄB räcker det dock att arvingarna gör sannolikt att ogiltighets-grund föreligger, se NJA 1994 s. 34.100
Gällande tolkningen av ett visst testamentsförordnande saknas utgångspunk-ter för att ge den ena eller den andra parten bevisbördan. I stället finns skäl att tillämpa överviktsprincipen.101
Eftersom en tvist om testamentstolkning är dispositiv styrs en sådan process av parternas yrkanden och grunder, 17 kap. 3 § RB. Parterna styr även vilken bevisning som presenteras inför domstolen, 35 kap. 6 § RB. Domslutet kan där-med i och för sig avvika från testators egentliga vilja, beroende på om processra-men innesluter denna eller ej. Om någon part grundar sitt yrkande på tillämp-ningen av en presumtionsregel har parten bevisbördan för de faktiska omstän-digheter som motsvarar rekvisiten som utgör en förutsättning för presumtions-regelns tillämpning.102
4.3 Presumtionsreglerna
4.3.1 Allmänt om presumtionsreglernas tillämpning
Om uppgiften att utröna testators faktiska eller hypotetiska vilja inte lyckas finns alltså ett antal presumtionsregler att tillgripa. Presumtionerna verkar utfyllande genom att tillämpas när en lucka uppstår i testamentet. Det är återigen värt att framhålla att en presumtionsregel endast tillämpas i undantagsfall. I första hand är det testators subjektiva vilja som ska vara vägledande för tolkningen av testa-mentet. Det framgår genom utformningen av 11 kap. 1 § första stycket ÄB:
Åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma med testa-tors vilja; och skall förty vad nedan i 2–9 §§ stadgas lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.
99 Källström, 2015, s. 53. Se även SOU 1929:22, s. 164.
100 Källström har ifrågasatt om beviskravet bör ändras i praxis när det rör sig om en avvägning som
är av grundläggande betydelse i testamentsrätten, a.a., s. 64.
101 A.a., s. 64 f. 102 Boström, s. 39 ff.
