Ekologiskt system

Enligt Bronfenbrenners ekologiska systemteori (1979) så ses barnet som en del av uppbyggt och socialt konstruerat samhällssystem som består av olika microsystem som möts. Förskolan kan sägas vara ett microsystem men man kan också dela in en förskola i flera microsystem som baseras på varje avdelnings kontext. Barnen beskriver hur det ser ut i det microsystem de befinner sig i just nu, d.v.s. på deras avdelning, men även hur det har sett ut när de befunnit sig i andra microsystem och de tänker även framåt på inträdet i ett nytt system. För att illustrera hur barnens individuella uppfattningar kan pusslas samman för att ses som en helhet, samt koppla detta till att se en förskolas avdelning som ett microsystem, så har följande bild satts samman. Det nykommande barnet står i centrum och omgärdas av mottagarna i det nya microsystemet.

I studien framträder fyra teman som ses centrala för hur barnen beskriver integrering i avdelningens microsystem. Det handlar om mötet med det nya: bli ensam eller en del av gruppen, barns ansvar för lek och sociala regler, pedagogers ansvar för yttre struktur och organisation samt gemensamt ansvar för inkludering.

5.2.2 Positionering

5.2.2.1 Mötet med det nya: bli ensam eller en del av gruppen

Alla barnen har sina egna erfarenheter av att ha gjort övergångar och använder sina egna upplevelser för att beskriva hur en övergång kan uppfattas. De ger en bild av att det är komplicerade känslor som pendlar fram och tillbaka när man lämnar det gamla för att inträda det nya. Barnen berättar om känslan av glädje: ”Jag tror jag kom sådär” säger Anna och pekar på en nalle som ser uppspelt ut, hoppar och verkar glad. De berättar om den förväntan på det nya som finns ”Man tänker liksom att man ska få nya vänner – hm, tänk om jag får nya vänner”. De beskriver också att det finns en oro inför det nya. ”Jag känner mig lite så hmpf, hmpff, hmpff” säger Ture och visar med händerna mot ansiktet hur han snyftar och skakar. Man kan också vara rädd berättar Erik som säger att när han kom som ny ville han göra som nallen på kortet och hålla för ögonen.

Det är svårt att veta vad någon annan upplever menar Karl. Han beskriver sin insikt om att alla har olika tankar och känslor när han svarar på frågan om alla barn tänker som han ”vet inte...eller nä det gör de inte”. Ibland verkar det vara enklare att läsa av hur de nya barnen upplever sin övergång. Som för Ture när Klara började hos dem:

”ooh, jag minns bara att hon var blyg och att hon fick sitta i ateljén och äta, där vi satt idag, hon var så blyg”

Barnen beskriver hur en övergång är full av känslor – glädje, förväntan, oro, rädsla, blyghet.

De känslor som flera av barnen beskriver verkar höra samman med att vara ensam inför gruppen och om risken att bli utanför som ny. De beskriver att det ibland kan vara en ensam upplevelse att komma till avdelningen första gången. Ture berättar vidare hur hur han uppfattade det när Klara började:

”först vågade hon inte ens gå in på avdelning 2, hon stannade utanför, sen gick hon bara in i hallen men inte gick in”.

Det kan också vara en ensam upplevelse att vara det nya barnet när de andra barnen sitter i en samlings-ring. Anna skildrar det såhär:

”På samlingen var jag nog sådär” säger hon och pekar på ett nalle-kort där nallen står med ryggen emot ”ja, lite utanför”. Hon visar även på ett kort med en liten arg nalle ”jag tror jag var sådär”.

Även Lotta illustrerar känslan av att vara ensam gentemot gruppen när hon berättar hur det går till vid en presentation av ett nytt barn i samlingen. Hon beskriver ett socialt och relationellt avstånd mellan ”vi” och ”den nya”:

”Först när man är ny så brukar alla presentera...först så brukar...äh...först så brukar vi säg godda', sen brukar vi ha samling och sitter i en ring såhär och sen brukar vi presentera våra namn o sen säger den nya sitt namn [...]

Flera barn visar genom att illustrera med duplo-figurerna hur viktigt det är att den som kommer ensam ska slippa vara ensam och istället ska integreras in i gruppen. Barnen tog ofta direkt tag i den ensamma duplo-figuren och såg till att de andra figurerna gjorde plats

i ringen till hen. Så gjorde t.ex. Sofie som sa ”ska göra plats i den där samlingen”. Arja berättar att när någon kommer ny så gör man plats till hen i ringen genom att alla flyttar lite på sig. Samma sak illustrerar Anna i sitt svar på frågan ”När man kommer ny står man här inne i ringen då?”

”Nej, nej” svarar Anna. Hon visar med duplo-figurerna vad som händer. Hon låter en figur vandra runt ringen först ”jag är ny” säger hon med lek-röst. Sedan visar Anna hur alla duplo-figurerna backar så att den ensamma figuren får plats och alla duplo-figurer bildar en ring.

Här kan man se att individerna i gruppen utför en kollektiv handling för att inkludera det nya barnet. Det som beskrivits kan ses som sociala handlingar för att inkludera och är ett sätt som barnen visar hur de tar ansvar för integrering av nya barn i förskolan.

5.2.2.2 Barns ansvar för lek och sociala regler

Nästan alla barn berättar att de har till uppgift att leka med det nya barnet som kommer. Det beskrivs vara mottagar-barnets främsta ansvar. Att ”leka med den nya” innebär mer än att ”bara leka” för barnen. Leken är också ett redskap för integrering och används för att ta hand om den nya som kommer ”nån går och leker med honom fast man inte känner honom alls”. Den används för att trösta ”låta dem vara med i en lek så de blir gladare” och för att hjälpa den nya så den slipper vara ensam ”så att man i alla fall kan leka med nån utan att vara så blyg och leka med sig själv”. Leken används också för egen del, som när Ture ser att den nya som kommer till avdelningen kan vara en potentiell ny bästa vän ”man... ska leka med en så man kan bli bästa kompisar”. Barnen verkar i de flesta fall inte uppleva att det är betungande eller hotfullt att någon ny börjar och att de upplever att de ska leka med den nya. Endast Erik ger uttryck för att det inte är alldeles odelat positivt för honom när nya kommer. Han uttrycker att han uppfattar att han ”måste” leka och ”måste” presentera sig. Det kan tolkas som att han egentligen inte vill men känner sig tvungen att göra det.

Flera barn beskriver också att de uppfattar sig ha till uppgift att lära de nya barnen ”hur man gör”. Det handlar inte om färdigheter som matte – det är pedagogerna som lär barnen det, utan det är handlar mer om sociala regler, normer och värderingar. På förskolan ska man exempelvis:

”vara snäll” ”inte slåss” ”hjälpa varandra” ”man bråkas inte”

”man boxas inte, man ska inte säga fula ord” ”man ska vara snäll och leka”

”lära dom hur man gör”

”ja, man ska inte busa så de andra barnen tror man ska göra det” ”inte puttas”

”på avdelning 3 är det till exempel att inte ha bena såhär på stolen” ”göra plats”

”låta dom vara med”

Ett barn uttrycker att barnen lär de nya barnen det mesta. De vuxna lär de nya barnen ”om inte barnen vill lära dom det”. Sammantaget kan sägas att barnen upplever sig ha ett stort ansvar för att de nya barnen får veta vilka regler som gäller på avdelningen, både vad

gäller de synliga reglerna men också de mer osynliga normerna som råder. Barnens relationer med de andra barnen är oerhört viktiga. Det beskriver också Erik när han berättar vad som fick honom sluta vara orolig när han var ny på avdelning 2:

”alltså för att jag fick kompisar och de lekte ofta med mig och jag lekte ofta med dem och de frågade ofta om jag ville vara med”.

5.2.2.3 Pedagogers ansvar för yttre struktur och organisation

När det gäller vilket ansvar de vuxna har så framgår inte vad två av barnen anser. Men utifrån övriga fyra barns berättande kan övergripande sägas att barnen tycker att pedagogerna ansvarar för helheten, strukturen och organisationen för att nya barn ska integreras. De vuxna ska skapa möjligheter för de nya barnen att trivas och känna sig trygga. För det behövs vissa regler och gränser kring det sociala samspelet som de vuxna ska upprätthålla ”då kan fröken fråga om den andra får vara med men då kanske den säger nej men då går den till en annan kompis som säger ja”. Barnen vill också att de vuxna ska vara snälla, det tolkas som att de menar att de vuxna ska lyssna på dem så att de får vara med och bestämma om saker som är betydelsefulla för dem. Arja uttrycker att de vuxna har en mer sekundär roll än barnen under incorporationsfasen. Hon menar att det viktigaste som de nya lär sig lär de sig av de andra barnen och inte av de vuxna. Lotta är det barn som pratar mest om vad pedagogerna har till uppgift att göra under integreringen. Hon berättar att de ska göra det inbjudande och roligt för de nya barnen och om något barn är ledset så ska de vuxna trösta ”vill du hålla min hand? Samma sak liksom”.

5.2.2.4 Gemensamt ansvar att inkludera

Flera av barnen beskriver att ett inkluderande och integrerande förhållningssätt är viktigt för dem, både från pedagogernas sida och de mottagande barnens sida. Detta syns t.ex. på att de vill att pedagogerna ska hjälpa de nya barnen att få samma färdigheter som de själva har så att de nya barnen ska känna sig som en i gruppen d.v.s. integrerade. Det syns också i Lottas uppfattning att det är viktigt att hålla på traditionen där det finns ett inbyggt inkluderande samspel. Barnen presenteras för varandra, man äter frukt tillsammans och sedan leker barnen ihop ”det är liksom vår tradition” säger Lotta och uttrycker att det är bra med en struktur för att lära känna varandra. Barnen i mottagargruppens omsorg om de nya barnens välmående framgår generellt sätt av materialet. Barnen berättar att de blir glada när någon ny kommer, de ser den nya som en ny kompis och de upplever att deras ansvar är att ta väl hand om nykomlingen. Det kan tolkas som att precis som Ackesjö (2014; 2015) beskriver att barn som tillträder i en ny grupp behöver en kompetens att läsa av gruppen och den nya kontexten så behöver gruppen kompetens att läsa av den nya individen för att kunna stötta och positivt förstärka hens integrering och upplevelse av inkludering.

Inget av barnen tar upp att de relationer och positioner som de har med de andra barnen i den befintliga gruppen påverkas av att nya barn tillkommer, varken negativt eller positivt. Det som kan tolkas mellan raderna är att om ett barn ska hjälpa ett nytt barn in i gruppen exempelvis genom att de två leker tillsammans så måste barnet från den befintliga gruppen lämna de kamrater som hen brukar leka med för att istället leka med det nya barnet. Det skulle kunna upplevas som något negativt. Dock har inget av studiens barn uttryckt något sådant utan är snarare positiva till att någon ny ska komma. Det är som Ture uttrycker det en möjlighet att få fler vänner ”man... ska leka med en så man kan bli bästa kompisar”.

5.2.2.6 Sammanfattning

Barnen positionerar sig att ha vissa bestämda områden att ansvara för under incorporationsfasen medan pedagogerna positioneras att ha sina ansvarsområde. Inom dessa positioner så uttrycker barnen att de tar olika roller med en intention att påverka upplevelsen av inträdet till gruppen för det nya barnet. De tar rollen av att inkludera den nya så att den inte ska känna sig ensam och utanför och de tar rollen att vara lärare så att den nya ska kunna anpassa sig till de regler och normer som finns. Skånfors (2013) beskriver barns positionering som intentionell och under ständig förhandling gentemot övriga barn i en barngrupp. I tolkningen av denna studies resultat så uppfattas det inte finnas speciellt mycket utrymme för förhandling för barnen. Detta gäller förhandling gentemot pedagogerna för det är så den grundläggande positioneringen till stor del uppfattas. Det är pedagoger som en grupp och barn som en grupp i kontexten. Det finns en gräns mellan barn och vuxnas ansvar och det uppfattas som ett väl inarbetat arbetssätt som är en norm. De vuxna har arbetat ut regler och gränser för hur samvaron ska ske och sedan uppfattar sig barnen att ha en stor uppgift i att introducera de nya i dessa regler. Detta är den övergripande normen i kontexten.

Det blir då tydligt att den makt som pedagogerna besitter har tolkningsföreträde, d.v.s. pedagogernas perspektiv har företräde framför barnens perspektiv. På så sätt framträder det relationella perspektivet i hur positioneringen upprätthålls precis som Harré och Langenhoven (1999) beskriver att för att den ena parten ska ha mer makt så får den andra parten mindre. Vilket innebär att pedagogerna har mer makt och barnen mindre makt. Harré och Langenhoven (1999) menar att hur man agerar i en kontext är baserat på erfarenheter av mellanmänskliga relationer men också på att människan agerar inom normen för vad som är korrekt. Barnen i studien gav endast väldigt subtilt uttryck för något som kan tolkas som motstånd kring den makt som pedagogerna upplevdes ha. Det kan tolkas som att antingen är de nöjda med situationen för att de helt enkelt inte kan tänka sig en annan värld då denna värld är allt de har erfarenhet av eller så så kan det handla om att de inte vågar gå emot normen.

Barnen ger uttryck för att de är väl medvetna om pedagogernas formella roll att leda verksamheten, skapa trygghet och sätta gränser medan de uppfattas ge uttryck för mer ambivalens kring sina egna roller. Barnens roll kan uppfattas vara formell när det gäller att vara de som leker. Att leka tillhör barndomen och alla barnen ger uttryck för att det är deras viktigaste roll när det kommer någon ny, ”leka med den nya”, och kan därför beskrivas vara av mer formell karaktär. Men barnens andra roller under en integrering kan ses vara mer informella och vara roller som barnen själv med mindre påtryckningar från de vuxna tar på sig. En tolkning är att dessa roller tar barnen på sig utifrån sina egna erfarenheter. Detta kan ha att göra med de många känslor som barnen ger uttryck finns när ett nytt barn integreras. D.v.s. att om barnet upplevt sig vara ensamt när det själv kom ny så kanske barnet är mer benäget att ta hand om den nya så den ska slippa känna sig ensam.

Samma sak kan tänkas gälla de regler som barnen beskriver att de lär ut. Att känna till de regler som finns inom normen gör att man bättre passar in och barnen visar tydligt att vissa regler är viktigare än andra för den nya att känna till. Återigen beskriver barnen att de lär ut hur ”det ska vara” så det nya barnet kan anpassa sig in i gruppen. Det är samma agerande som Lunneblad (2013) beskriver hos förskollärare som tar emot nyanlända. De som kommer nya sätts i positionen av att behöva anpassa sig för att passa in. Detta synsätt framträder betydligt mer intensivt i föreliggande studie än nyfikenheten på den som kommer ny och vad den kan tillföra till gruppen. På så sätt kan också ett förhållande som

präglas av makt mellan den som kommer ny och de som redan finns i kontexten identifieras. Ett sätt för barnen i kontexten på en avdelning att positionera sig till mer makt än de har gentemot pedagogerna, är att visa att de står över de nykommande i makthierkin. Därför kan det tänkas vara extra viktigt för barnen att lära ut hur man gör på just deras avdelning. Då positionerar de sig som de som kan och vet.

Skånfors (2013) menar att barn villkorar varandra i leken och att denna maktutövning kan ge en osäkerhet hos barnet kring hens sociala status. Kanske är det därför som barnen ibland upplevs osäkra kring de olika informella roller som finns i kontexten. D.v.s. att med en tydlig styrning från pedagogernas sida föds en osäkerhet kring om barnet vågar visa motstånd och på något sätt påverka de sociala positioneringarna. På inget vis är dessa tolkningar att barnen medvetet utövar makt över de nya barnen. Det är snarare så, utifrån positioneringsteorin, att det inom varje kontext finns ett relationellt samspel där en grupps normer och regler, ofta omedvetet, påverkar hur gruppen och dess individer agerar och vilka roller de tar eller får. I detta fallet har pedagogerna mer makt och barnen mindre, både formellt och informellt.

Forskning visar att övergången från förskola till skola kan vara en utmanande kulturkrock (Ackesjö, 2014; 2015; Broström, 2007). I föreliggande studie beskriver barnen att de nykommande måste introduceras i den nya kontextens regler och normer, vilket visar på deras erfarenhet och förståelse av hur det kan upplevas som en krock att komma från en kontext till en annan och hur viktigt det är att bli mottagen och hjälpt in i den nya kontexten. De beskriver en relationell och kollektiv process där aktörerna har olika roller och att det finns ett verktyg som både pedagoger och barn ser gynna relationsskapandet och det är leken.

Broström (2007) menar att leken kan ses som ett övergångsverktyg och att organisationen för aktiviteter i övergångarna främjar integrationen. Det stämmer väl med vad barnen i studien uttrycker. Ur barnens perspektiv så finns det olika anledningar till varför de ska leka med det nya barnen. Barnen ger sig själv roller kopplade till mottagandet av den som kommer ny: att vara den som bryter ensamheten för den nya, vara en potentiell ny bästa vän eller vara den som introducerar den nya i alla de synliga och osynliga regler och normer som råder på en avdelning. Det innebär att de vuxna positionerar barnen till att vara de som ansvarar för att skapa en relation med det nya barnet medan barnen själv tar på sig olika roller inom ramarna för en kamratrelation. Barnen blir lekkamrater men också lärare till det nya barnet. De beskriver att pedagogerna ska organisera för tid att leka och sedan är det barnens främsta uppgift är att leka med de nya för att de nya ska känna sig välkomna och trygga och på så sätt bli introducerade i den sociala kontexten. Dock menar Broström (2007) att inte vilken lek som helst gynnar integrationen utan det är den lek som utmanar barnets kognitiva funktioner och där lärandet tas till en ny dimension med hjälp av en kompetent person. Han menar också att för att denna utveckling ska komma till stånd så är det centralt att det sker meta-kognitiva reflektioner för att underlätta integrationsprocessen. Utifrån studien så är det oklart hur mycket av detta som sker på dessa avdelningar. Det kan dock antas, utifrån uttrycken av osäkerhet kring det nya som tolkas finnas hos barnen generellt och att några barn upplevdes ha lättare för att reflektera och uttrycka sina tankar än andra, att barnen har olika erfarenheter av meta-kognitiva reflektioner som synliggör deras upplevelser, tankar och förmågor för dem själva.

6 Diskussion

Resultatet baseras på intervjuer med sju barn som har olika erfarenheter av övergång och integrering. Det är barnets yttranden vid just intervjutillfället som används som underlg