4. Konklusion
4.2 Ekonomisering och kunskapsbrist – styrmekanismer och strukturella hinder
rella hinder
Det finns alltså gott om ambitioner och bra föredömen bland idrottens intressenter, såväl bland de som uppför anläggningar som bland dem som förvaltar och utnyttjar dem. Mottot om en idrott åt alla är deras vision, och med den vilja och de målsättningar de uttrycker borde det inte vara svårt att skapa ökad tillgång och tillgänglighet och att få ännu fler svenskar att lockas till idrottsutövande i olika former. Det skulle alla tjäna på. Men forskningen visar tyvärr något annat, att idrottsutövandet bland vissa samhällsgrupper alltjämt är lågt och att en del utnyttjar resurser i betydligt mindre utsträckning än andra. Varför har vi, trots alla goda intentioner och eldsjälar, inte nått längre avseende ett mer jämlikt resursutnyttjande gällande tillgång till idrottsanläggningar och tillgänglighet till attraktiva ytor och tider? Vi menar att det till stor del kan förklaras av det ekonomiska tänkande som numera genom- syrar idrotten på alla nivåer, och den kunskaps- brist som fortsätter att råda och hänvisa till, trots den växande forskningen på området, de centrala samverkansorgan som tillkommit för att samla information och förmedla den vidare, och de undersökningar som genomförts på kommunal nivå och som i det närmaste uppvi- sar konsensus i sina resultat. Enligt vårt sätt att tolka det kan ekonomiseringen och kunskaps- bristen, som i intervjumaterialet inte sällan gestaltar sig i en uttryckt ”maktlöshet”, bäst förstås och behandlas som mer eller mindre
dolda styrmekanismer och strukturella hinder (för uppnåendet av en idrott åt alla). Innan de kan åtgärdas måste de och deras effekter med- vetandegöras för alla inblandade.
Den samtida forskningen och våra egna fall- studier, i kombination med de erfarenheter som framkommer hos politiker, tjänstemän och för- bunds- och föreningsföreträdare i media, visar bland annat följande:
• Det framgår med önskvärd tydlighet att den kommunala realpolitiken är svårplanerad och ofta styrd av eko- nomiska realiteter. Som till exempel när det gäller snabba ekonomiska neddragningar, som oftare drabbar det oreglerade idrottsområdet än andra reglerade kommunala verk- samheter, eller, mer specifikt, när Holmens pappersbruk, som är idrot- tens största mecenat i Hallstavik, tvingas minska sitt samhällsstöd på grund av ekonomisk kräftgång och Norrtälje kommun måste ta över alla större idrottsanläggningar som inget annat företag eller föreningslivet vill ta över.
• Idrotten finns sällan med när kom- munledningarna diskuterar fram- tidsfrågor och planerar för framtida expansion och utbyggnad. Detta trots att de flesta tycks vara överens om dess viktiga bidrag till att forma attraktiva lokala miljöer, som skapar goda förutsättningar för inflyttning och, i förlängningen, ett utvecklat näringsliv. Idrotten genererar inte tillräckligt mycket direkta intäk- ter och uppfattas därmed inte som ”livsviktig”, lyder vår tolkning. Men när idrottsanläggningar inte planeras långsiktigt blir kortsiktiga lösningar och ogenomtänkta förslag ofta sty- rande.
• Det är tydligt att kommunerna bedri- ver en idrotts- och anläggningspoli- tik som är betydligt mer pragmatisk
än den på riksnivån, att även idrotts- utbudet i första hand bedöms och planeras efter ekonomiska mallar och med ekonomiska effektivitets- mått. Frapperande ofta säger till exempel idrottsansvariga att de ”vill få en hög utväxling på sina satsade resurser” (eller motsvarande), det vill säga att resurserna ska satsas på de anläggningar, ytor och föreningar som gynnar kommunen i marknads- föringshänseende, alternativt på de som kommer flest till godo. Men detta är ju inte detsamma som att sträva efter att alla ska få tillgång. • När anläggningsutbudet i och med
kommunernas marknadsanpass- ning har koncentrerats i rationalise- rings- och effektivitetshänseende, har reslängden för många potentiella idrottsutövare ökat och därmed också behovet av kommunikationer. Detta har framför allt missgyn- nat landsbygden. Det har också de konstaterade lägre anläggnings- investeringarna på landsbygden visavi tätorterna. I storstäderna har platsbristen bidragit till att anlägg- ningstätheten bland invånarna förblivit lägre än i övriga landet; man har byggt många anlägg- ningar men inte så många som man önskat. På landsbygden har istället anläggningsmångfalden och därmed idrottsutbudet blivit mindre. • De nya, stora anläggningar som
byggs i representationsidrotts-, publik-, PR- men även i breddidrotts- syfte har kostat kommunerna mycket pengar, vilka ofta har fått skaffas fram genom ökade kostnader för dem som velat använda kommunens anläggningar och/eller via omfördel- ningar och omprioriteringar i kultur- och fritidsbudgetarna. Dessutom finns ju alltid en alternativkostnad för allt det som inte blev genomfört men som kunde ha genomförts om
pengarna använts på annat sätt. Detta resoneras det sällan kring. • Vid utbyggnaden av nya, stora
anläggningar är uppfinningsrike- domen stor när det gäller att få ned totalkostnaden. Samtidigt är alla parter inriktade på att verkligen få arenan – den nya infrastruktursats- ningen – uppförd. Ofta har det visat sig att det senare engagemanget till slut tagit överhanden och lett till att slutkostnaderna för projektet som helhet blivit betydligt högre än man budgeterat för.
• Hårt ekonomiskt ansträngda kom- muner upplever stora ekonomiska fördelar och demokratiska förtjäns- ter med privat ägande och drift. Men när anläggningsutbudet i allt större utsträckning övertas av företag och föreningar och börjar drivas på kom- mersiell grund, ökar också brukar/ deltagaravgifterna. Det gör de även när kommunen minskar sitt totala anläggnings-/föreningsstöd (inklu- sive subventioner) och klubbarna själva måste bära en större del av kostnaderna.
• När anläggningschefer har i uppdrag att i första hand se till att ekonomin fungerar, kommer inte tillgänglig- hetsaspekterna högst på dagord- ningen. Då måste någon annan ta på sig att planera för och följa upp dessa, företrädelsevis kommunen. Såvida man inte delegerar arbetet till någon annan, men då måste denne andre kontrolleras för allmänhetens räkning.
• En omläggning av anläggnings- strukturen skulle medföra stora omställningskostnader, och efter- som det ändå inte är säkert att man kunnat svara upp mot den nya efter- frågan på anläggningar när anlägg- ningsbeståndet väl breddats, drar sig ofta kommunerna för att genomföra
det man utlovat. Istället fortsätter allt i gamla banor.
• Bara att underhålla det befintliga anläggningsutbudet kostar det offentliga stora summor. När detta utbud dessutom är åldrat och i stort behov av renovering ökar summorna och prioriteringar blir nödvändiga. I brist på samlad kunskap får upp- skattningar då utgöra beslutsunder- lag. Men när behov och efterfrågan uppskattas utan fungerande redskap, som kan fånga upp många intressen- ters röster, blir det ofta de med goda kontakter och de som skriker högst som får mest.
• Få kommuner har tagit fram detal- jerade idrottspolitiska handlings- program där det framgår vilka målsättningarna med idrotts- och anläggningspolitiken är, hur dessa ska uppnås och hur det ska kunna kontrolleras att de har uppnåtts. Då blir det svårt att veta vad som verk- ligen gäller, att korrigera eventuella felaktigheter och att ställa ansvariga till svars.
• Få uppföljningar kring den förda idrotts- och anläggningspolitiken har överhuvudtaget genomförts i de kommuner som djupstuderats. Ägande- och driftsformer, stödfor- mer, kontrakt, genomförda projekt etcetera blir sällan genomlysta och utvärderade. Det mesta tyder på att ”hjulet ständigt uppfinns på nytt” och att samma misstag görs gång på gång.
• Kommunerna i våra fallstudier har initierat och också genomfört en del fritidsvane- och/eller brukarunder- sökningar under 2000-talet. Men undersökningsmetoderna är klart bristfälliga, till exempel saknas kon- sekvensbeskrivningar, och frågorna är ofta irrelevanta ur ett tillgäng- lighetsperspektiv. Resultaten ligger
därtill sällan till grund för något för- ändringsarbete, trots att de föränd- ringar som ändå har genomförts med hänvisning till undersökningarna tycks ha lett till större jämlikhet. • Lokala makthavare menar att all-
mänhetens tillgänglighet är säkrad om man får stor tillgång till sim- hallar och motionsspår samt tider i övriga kommunala anläggningar ett par gånger i veckan. Men detta är återigen bara ett antagande. Vad man dock ganska säkert vet, eftersom det nu finns många undersökningar som indikerar detta, är att den icke-orga- niserade allmänheten efterfrågar fler spår, leder och näridrottsplatser. När dessa önskemål viktas mot den efter- frågan som oupphörligen upprepas från den starka idrottsrörelsen, som har fler kanaler för att föra fram sina budskap, faller de dock inte sällan till föga.
Sammantaget har ovanstående trender, pro- cesser och skeenden i större utsträckning och i negativ bemärkelse drabbat mindre idrotts- grenar och föreningar, framför allt om de inte varit starkt lokalt förankrade, och mindre bemedlade och mer tidspressade samhälls- grupper som barn och ungdomar, pensionärer, kvinnor, ensamstående med barn och arbets- lösa, samt den icke-organiserade allmänheten. Med andra ord just de grupper som statsmak- terna, kommunerna och Riksidrottsförbundet säger sig vilja prioritera med sitt idrottsstöd. Parallellt har vi hos övriga grupper fått en för- skjutning av idrottsintressena och ett ökat krav på ett efter behoven bättre anpassat anlägg- ningsutbud, vilket även detta har bidragit till att ett allt större glapp uppstått mellan vad som finns och byggs och vad som faktiskt efterfrå- gas och utlovas.
Istället för att skjuta skulden på ekonomin, som ju handlar om prioriteringar, och/eller på okunskap, som ju går att rätta till, eller för den delen på idrottsrörelsens autonomi och hot om att idealismen och verksamheterna kan gå
förlorade (man har faktiskt inget emot att bli kontrollerad), torde det nu vara ännu viktigare än någonsin tidigare för kommunen, som är en av få aktörer som har möjlighet att i någon större utsträckning påverka tröskelvärdena för idrottsutövning, att utveckla, implementera och ta ansvar för de breddnings- och mång- faldsstrategier som sjösätts men aldrig riktigt genomförs fullt ut. Det räcker inte med att bara föra besluten närmare medborgarna/före- ningslivet, att engagera dem, när dessa i sin tur är involverade i en hård kamp om allt mer knappa resurser och i första hand måste se om sina egna verksamheter och agera med med- lemmarnas önskemål för ögonen.