4. Konklusion
4.1 Engagerade idrottsintressenter och hårt ideellt arbetande föreningsmänniskor
människor
Föreliggande rapport är ett resultat av den motion som Smålands idrottsförbund ställde till Riksidrottsmötet 2005. I motionen fanns ett underliggande antagande om att förändrade ägar- och/eller driftsförhållanden av idrottsan- läggningar skulle kunna påverka tillgänglighe- ten till dessa negativt. Enskilt föreningsägande misstänktes förfördela andra föreningar och ett privat ägande riskerade att förfördela såväl föreningslivet som allmänheten, menade man. Med denna oro som utgångspunkt var det lätt att förvänta sig misstro hos de aktörer som intervjuats och allmänt pessimistiska ton- gångar i datamaterialet. Denna farhåga har delvis kommit på skam. Visserligen finns det uttryck för att de olika parterna känner sig för- bisedda och förfördelade i anläggningshänse- ende, där skulden ofta skjuts mot någon annan. Men det finns också återkommande uttryck för ett utbrett samförstånd kring svårigheterna med ett varierat anläggningsutbud som ska tilltala alla.
Inga av de tillfrågade är oense angående den ”idrott åt alla”, som staten satt upp som mål- sättning för sitt stöd till idrotten och RF som mål för sin verksamhet. Det är snarare slående hur stark viljan att bibehålla eller rent av utöka ett stort och rättvist idrottsstöd är, vilket vi såg uttryck för redan i forskningsgenomgången där såväl RF som Kommunförbundet föresprå- kade en mer rättvis fördelning. Många goda idéer har också framkommit om hur nya grup- per ska stimuleras till idrottande och hur de
grupper som inte längre tilltalas av organise- rad föreningsidrott ska lockas tillbaka. Kanske börjar Engströms forskningsresultat från 1989 få genomslag. Här framträder näridrottsplat- ser, motionsprojekt, hälsoprojekt etcetera som just det nytänkande forskningen är överens om behövs för att få mer varaktiga förändringar till stånd.
Vi kan också se en klart ökad medvetenhet i de styrdokument som studerats. I jämförelse med äldre dokumentation är det slående hur åtminstone retoriken under 2000-talet svängt mot betydligt mer folkhälsobetonade ton- gångar, och till viss del även mot en ökad beto- ning av svaga gruppers särskilda behov. I viss mån visar man även prov på en medvetenhet om skillnaderna mellan föreningslivets och allmänhetens behov. Men fortfarande nämns den så kallade föreningslösa allmänheten i sista hand, om den nämns överhuvudtaget. I båda de studerade kommunerna beläggs dess- utom icke-organiserade privatpersoner med den högsta taxan för hyra av anläggningar. Den ökade medvetenheten syns även i ambi- tionerna att öka kunskapsackumuleringen. Föreliggande rapport är ett exempel på detta. Kommunerna har också själva uppmärksammat bristen på djupare och mer stringenta besluts- underlag och aviserat ett flertal så kallade bru- karundersökningar för att öka kunskapen om behov, önskemål, nyttjandegrad, utformning och placering med mera. Det återstår att se om dessa ambitioner realiseras framöver.
Såväl skriftlig dokumentation som våra inter- vjuutsagor vittnar om hur kreativiteten flödar bland intressenterna. Viljan att få till ytor och anläggningar för fritid och idrottsutövande aktiverar en närmast häpnadsväckande upp- finningsrikedom hos engagerade kommun- företrädare, initiativrika företagare och hårt arbetande eldsjälar i föreningslivet. Helt klart är att faciliteter för fritid och idrottsutövande värderas högt av alla inblandade, låt vara med skiftande bevekelsegrunder, och att den oro som Moen såg ta fart under koncentrations- perioden 1975-1990 består. Ängslan över att inte få tillgång till användbara ytor och tider
tvingar mer eller mindre fram idéer om alter- nativa lösningar.
Många av idéerna har också realiserats. Umeå med flera kommuners ”låt alla blommor blomma-princip” kan antas utgöra en viktig förutsättning för detta. I det sammanhanget blir SkyCom Arena ett exempel på hur närings- livets intresse, som är dokumenterat utbrett i vår forskningsgenomgång, medverkat till att få alternativa lösningar till stånd. I SkyCom- exemplet var det dessutom en lösning som medverkade till att frigöra kommunala resur- ser som kunde användas till andra idrottsan- läggningar, låt vara att våra resultat visar att kausaliteten i just det fallet inte var riktigt så enkel som de iblandade själva hävdade.
SkyCom Arena framträder även som en kon- kretisering av de tre, av Sjöblom identifierade, politiska strategier som karaktäriserat den svenska anläggningsutbyggnaden under efter- krigstiden: Breddningsstrategin, såtillvida att kommunen sålde av anläggningen för att få fler anläggningar till stånd; prestigestrategin, såtillvida att kommunen genom affären kunde ge flaggskeppet bättre förutsättningar för fortsatt verksamhet; rationaliseringsstrategin, såtillvida att kommunen trodde att totalkost- naden för anläggningen skulle minska genom försäljningen. (Våra slutsatser om de reella effekterna av försäljningen återkommer vi till i nästa avsnitt).
På vägen mellan ambition och utförande händer det emellertid något. Vi kan än så länge inte se att kommunerna i våra fallstudier svarat på frågan som Ulf Blomdahl och Stig Elofsson ställde när det gällde utformningen av anlägg- ningsbeståndet i Stockholm stad: När tänker kommunen lyssna på sina primära målgrup- per, barn och ungdomar? Inte heller har man hörsammat andra forskares efterlysningar av förändrade prioriteringar gällande kvinnors, pensionärers samt sämre bemedlade gruppers och icke-organiserade gruppers behov och önskemål i någon större utsträckning. Dessa slutsatser drar vi främst på grundval av att kommunerna i våra fallstudier inte samlat in den typen av information överhuvudtaget, vilket även lyfts fram i Fahléns och Books
fallstudier, men också genom granskningen av respektive kommuns anläggningsbestånd. Här kan vi däremot urskilja en viss skill- nad mellan de två studerade kommunerna, där Umeå kommun ligger lite i framkant när det gäller sina kvalitetsmätningar. Dessa är måhända en konsekvens av kommunens stor- stadsambitioner, men alldeles tydligt också ett uttryck för Sjöbloms revitaliseringsfas. Fortfarande hämtas dock ingen information in från de grupper som inte uppehåller sig i de undersökta anläggningarna. Detta är i ett kom- munalt perspektiv till viss del förståeligt med tanke på hur mycket enklare det måste vara att lyssna på och förhandla med den välorganise- rade idrottsrörelsen än att identifiera de behov och önskemål som den icke-organiserade all- mänheten har. Men inte desto mindre är det ett problem, menar vi, när den uttalade ambitio- nen hos kommunerna är att tillhandahålla lika möjligheter åt alla kommuninvånare.
För föreningslivet, å sin sida, sätter lockelsen i att äga och/eller förvalta sin egen anläggning käppar i hjulet för ”idrott åt alla-ambitionen”. För att säkra tillgängligheten till idrottsytor bör varje förening driva en anläggning, vilket ställer höga krav på såväl tillgång till arbets- kraft som på förmågan att agera arbetsgivare. Detta i sin tur kräver en stabil ekonomi, där bidrag av olika slag är betydelsefulla. För att få tillgång till bidragen krävs vidare en kvalitets- säkrad barn- och ungdomsverksamhet, men även andra så kallade kravmärkta tjänster. Dessutom behöver föreningen ett slagkraftigt representationslag, som kan attrahera sponso- rer, vilket i sin tur återigen ställer krav på en stabil ekonomi för att kunna attrahera ledare, spelare och talanger. Sist men inte minst för- väntas föreningen bedriva en väl fungerande verksamhet för sin förhoppningsvis breda men förmodligen krävande medlemsbas. Utan att ha tillgång till rikstäckande data bedömer vi det som en minst sagt svår ekvation för det absoluta flertalet av landets idrottsfören- ingar att lösa, vilket även poängteras av Hans Strandell och Ulf Backlund i deras inlaga om anläggningsråd.
Föreningsdriften är på snabb frammarsch i Sverige, och många, inklusive undertecknade, menar att detta är positivt. Men vi vill ändå resa ett varningens finger. För det första indi- kerar forskning att kommunernas kostnader vid föreningsdrift inte alls minskar i den utsträck- ning man hoppats på, då driftsbidragen fort- sätter att vara höga, samt att de driftsansvariga föreningarna inte alls får tillgång till fler och bättre tider, eftersom kommunen köper block- tider i anläggningen och fördelar dem på eget vis (vilket är helt nödvändigt i de allra flesta fall för att få anläggningen att gå runt). För det andra: Ideell föreningsdrift påstås kunna leda till lägre totalkostnader och större engage- mang, och till en person- och lokalkännedom som i sin tur kan underbygga demokratin och förbättra medborgarservicen. Samtidigt är forskarna överens med många föreningsledare om att det ideella engagemanget totalt sett minskar, att det blir allt svårare för förenings- livet att engagera ledare och medlemmar på ideell basis, och att kostnaderna för förening- arna dessutom hela tiden ökar och gör det svårt att hålla budgetarna i balans. Om inte kommu- nernas anläggningsstöd och/eller näringslivets sponsring ökar i samma takt så återstår bara att höja medlems- och/eller brukaravgifterna, om man ska orka driva personalintensiva och dyra anläggningar. Detta torde dock leda till sämre tillgänglighet för många potentiella idrottsutövare. Å andra sidan menar en del att det också kan finnas en poäng med att fören- ingsmedlemmar och andra brukare får betala allt högre avgifter för att konsumera idrott. Det skulle göra dem mer medvetna och mer benägna att följa upp och ställa krav på vilka verksamheter som verkligen bedrivs. Sedan kunde ju kommunerna istället subventionera sämre bemedlade grupper mer.
Vår samlade bedömning är att det inte råder något tvivel om idrottsintressenternas välvilja, men att det också finns strukturella förhållan- den som krånglar till det hela. För att underlätta vid föreningsdrift, där kommunen är inblan- dad som ansvarig på ett eller annat sätt, som huvudman, uppdragsgivare eller bidragsläm- nare, tycks det vidare vara av stor vikt att före-
trädare för samtliga intressen aktiveras på ett tidigt stadium i processen, och att kommunen tydligt tar på sig rollen som allmänhetens före- trädare. Här framträder landsbygdsinitiativen i Norrtälje som synnerligen lyckade, särskilt när det gäller att engagera allmänheten och det annars svårlockade näringslivet. Först här kan man tala om tillräckliga förutsättningar för att balansera ”den starkes rätt”, som Tangen pratar om, och i slutändan åstadkomma en idrott åt alla.