Enligt den kommunala finansieringsprincip som sedan länge tillämpats ska kommuner och landsting inte åläggas nya uppgif
ter om de inte samtidigt får möjlighet att finansiera detta på an
nat sätt än genom nya skatter – i allmänhet genom att statsbidrag höjs. Detta blir aktuellt om man på sätt som föreslagits inför nya obligatoriska uppgifter för dem eller i vart fall markant höjer ambitionsnivåerna för deras nuvarande verksamhet.49
Utredningen om finska och sydsamiska språken har framhål
lit att introduktionen av den nya minoritetspolitiken är en re
forminsats vars finansieringsbehov inte borde ställas mot andra angelägna samhällsbehov; merkostnaderna som föranleddes av förslagen borde täckas genom riktade statliga bidrag till kommu
ner och landsting. Detsamma skulle gälla rätten till förskoleverk
samhet, äldreomsorg och en förbättrad undervisning på minori
tetsspråket. I betänkandena betonades att minoritetspolitiken var en tvärpolitisk ambition, varför det var naturligt att satsning
ar på de nationella minoriteterna fördelade sig på en rad olika utgiftsområden.
Promemorian bygger på samma synsätt. När det gäller ge
nomförandet av en konvention om mänskliga rättigheter bör man ta ett generellt grepp om finansieringsfrågan. Någon annan finansieringsmodell kan inte anses motiverad.
49 Se bl.a. 2005/06:FiU 1y.
Kostnadsökningar i anledning av ett reformförslag som det aktuella är ytterligt svåra att uppskatta, något som framgår också av de beräkningar som gjorts i betänkandena. De väsentliga skill
naderna mellan promemorieförslaget och det system som före
slagits av den tidigare utredningen är att promemorian utgår från en rätt att använda minoritetsspråk vid myndigheter utanför de nuvarande förvaltningsområdena (med en mindre utvidgning av det samiska området) oavsett om det gäller myndighetsutövning, men å andra sidan låter rätten betingas av att det finns språkkun
nig personal; myndigheterna skulle verka för att det finns till
gång till sådan personal eller, såvitt gäller äldreomsorgen, sörja för detta. I den mån man inte ger den enskilde en ovillkorlig rätt att använda sitt språk skulle kostnaden för ökade språkkunska
per endast öka successivt, närmast som ett led i den ordinära nyrekryteringen av personal. Vid vissa statliga myndigheter skul
le dock gälla en absolut rätt att använda minoritetsspråket. – Det är svårt att förutse i vilken takt en rekrytering av språkkunnig personal kan ske; det beror på förhållanden inom de olika myn
digheterna och kommunerna som kan variera i hög grad och naturligtvis inte kunnat kartläggas inom ramen för detta upp
drag.
Vid bedömningen av kostnaderna bör vidare observeras att redan gällande rättsregler innebär att staten respektive kommu
nerna är skyldiga att tillgodose minoritetens intressen på olika sätt. Som nämnt förekommer idag bestämmelser om äldreom
sorg, förskola och modersmålsundervisning som ålägger kom
munen särskilda förpliktelser när det gäller dem som använder minoritetsspråken. Kostnader för att fullgöra dessa skyldigheter bör självfallet inte räknas som merkostnader enligt det alternativ som föreslås här. Skyldigheterna är desamma vare sig det alterna
tiva förslaget genomförs eller ej.
Enligt de förut redovisade beräkningarna i betänkandena (se 2.5 ovan) uppskattades det årliga finansieringsbehovet för det utvidgade finska förvaltningsområdet till 74 mnkr under fyra år (vari ingick ca 4,5 mnkr som bidrag till vissa landsting, anslag till vissa länsstyrelser och till domstolsväsendet samt till minoritets
organisationer). För det utvidgade samiska förvaltningsområdet
beräknades finansieringsbehovet till 22,55 mnkr per år, inbegri
pet ca 2,5 mnkr som kostnader till landsting, länsstyrelser utan nationellt ansvar och domstolar. – Det är delvis oklart i vad mån dessa kostnader inbegriper de nyss berörda förpliktelser beträf
fande minoritetsspråken som åligger kommuner redan enligt gällande rätt. Sammanlagda kostnaden för reformerna beträffan
de finska och samiska uppskattades i varje fall till 96,55 mnkr.
Det är dessa beräknade kostnader som ska jämföras med al
ternativets förslag. Man bör alltså i detta sammanhang bortse från dels kostnader för nuvarande förvaltningsområden i Norr
bottens län (till den del inte reglerna föreslås bli ändrade), dels utgifter för sådana reformer som inte berörs av promemorieförs
laget – kostnader för ökade möjligheter till modersmålsunder
visning, andra utbildningskostnader, kostnader för inrättande av samiska språkcentra, insatser för samiska elever, stimulansbidrag till kommuner samt insatser för barn och ungdomar. (Jfr härom nedan.)
Med promemorieförslagets system skulle de särskilda kostna
derna för utvidgningen av det finska förvaltningsområdet helt falla bort och de särskilda kostnaderna för utvidgningen av det samiska området i varje fall reduceras kraftigt, uppskattningsvis till 3 mnkr per år för de ytterligare två kommuner som skulle ingå i förvaltningsområdet. I stället skulle uppkomma ökade kostnader avseende det alternativ som utredningen nu lägger fram. Kostnaden för rekrytering av personal med kunskaper i minoritetsspråk i en rad kommuner och landsting tillkommer alltså; årskostnaden för en språkkunnig handläggare kan upp
skattas till 300 000 kr eller något därutöver. Detta innebär dock väsentligen en successiv utveckling som inte på samma sätt krä
ver omedelbara bidrag. Språkkunnig personal lär vidare på många håll kunna anskaffas som ett led i ordinär nyrekrytering eller genom en rationell organisation av verksamheten, och dessutom medför det ändrade bidragssystemet en skärpt kontroll över att medlen används på effektivt sätt. Visserligen drabbas en del kommuner genast av vissa ökade kostnader för förskoleverk
samhet där sådan verksamhet behövs på minoritetsspråken; men som nyss framhållits skulle dock en väsentlig del av dessa utgif
ter uppkomma redan om kommunerna följer bestämmelser i nuvarande läroplan (se 5.1 ovan). Vidare kan man förutse vissa ökade kostnader för omedelbar rekrytering av språkkunnig per
sonal inom äldreomsorgen, något som dock påkallas redan av nuvarande bestämmelser och dessutom bara behöver bli nödvän
digt i ett begränsat antal kommuner. Också här är det framför allt fråga om att tillgängliga resurser disponeras på lämpligt vis.
Särskilt i områden med sverigefinsk minoritet lär problemen utan större svårigheter kunna lösas på annat sätt än genom nyan
ställning.
Att döma av en uppgift i SOU 2006:1950 skulle posterna för
skola och äldreomsorg motsvara ungefär 70 procent av fördelade kommunbidrag inom nuvarande förvaltningsområden. Som framgått kan man med den alternativa lösningen inte räkna med tillnärmelsevis samma utgifter för dessa poster, såvitt gäller de utvidgade rättigheterna. Å andra sidan innebär förslaget en viss successiv förstärkning av den språkkunniga personalen också inom sjukvården.
Den kostnadsökning som utredningsförslaget skulle medföra, utöver vad som påkallas av gällande regler, kan uppskattas till högst 35 mnkr årligen under de närmaste fem åren (vartill kom
mer den nämnda ökningen om 3 mnkr för de två kommuner som skulle införlivas med det samiska förvaltningsområdet) Till detta kan komma en viss sannolikt obetydlig kostnadsökning genom att kommunerna och landstingen inom förvaltningsområdena ska verka för ökade språkkunskaper också i annan serviceverk
samhet – inte bara vid myndighetsutövning. Sammanlagt skulle alltså alternativet i denna del medföra en årlig kostnad med högst 40 mnkr. Denna kostnad får uppdelas mellan å ena sidan statsbi
dragen för förvaltningsområdena, å andra sidan de statsbidrag som skulle utgå som stöd för minoritetsspråken i övriga delar av landet.
Vidare tillkommer kostnaderna för ny språkkunnig personal som kan bistå domstolar och vissa statliga myndigheter med
50 Se s.414 f; siffran bygger på de uppgifter kommunerna i Norrbottens län lämnat om fördelningen av kommunbidrag för merkostnader i de nordliga förvaltningsområdena.
översättning m.m., uppskattningsvis 6 mnkr om året, samt be
räknade kostnader för tillsyn av länsstyrelser och Sameting (in
klusive prövning av ansökningar om statsbidrag) och bidrag till minoritetsorganisationer, ca 8 mnkr under de första åren. Där
emot ingår inte de kostnader som eventuellt kan uppkomma om den nya ombudsmannamyndigheten får ett särskilt ansvar för lagstiftningens genomförande.
De årliga kostnaderna om promemorieförslaget skulle genomföras kan på detta vis beräknas till högst 55 mnkr, eller omkring 40 mnkr mindre än enligt motsvarande förslag enligt betänkandena (som utgår från kostnader under fyra år). Det är emellertid möjligt att förhöjda kostnader kommer att belasta statens budget under några år utöver vad här har angivits – för
stärkningen av kommunernas och landstingens personal ska ju ske successivt. Å andra sidan är det också tänkbart att en till
fredsställande rekrytering kan åstadkommas snabbare och billi
gare än här har antagits. I alla händelser är det mycket svårt att förutse de enskilda kommunernas inställning när det gäller be
hovet av nyrekrytering; årskostnaderna kan bli både större och mindre än det angivna. – Om man tar med utgifterna för att upp
fylla de förpliktelser kommunerna redan har enligt gällande rätt blir naturligtvis besparingen inte lika stor, men ett sådant beräk
ningssätt kan som sagt inte anses riktigt.
Vad angår utbildningskostnader, innebär promemorians ståndpunkt som nämnt att det finns starka skäl att ansluta sig till förslagen i betänkandena; här kan hänvisas till de beräkningar som den tidigare utredningen har redovisat. Med de besparingar som alternativet bör leda till bör möjligheten öka att snarast genomföra förslagen. – Man kan dock sätta i fråga om inte för
slagen åtminstone för finskans del kan förverkligas med begrän
sade kostnader, om redan verksamma finskspråkiga lärare utnytt
jas på ett rationellt sätt (jfr 5.2 ovan).
Beträffande kostnader för inrättande av samiska språkcentra, insatser för samiska elever, stimulansbidrag till kommuner samt insatser för barn och ungdomar kan också hänvisas till beräk
ningarna i betänkandena. (Se härom 2.5 ovan.). Promemorian
ansluter sig till de tidigare förslagen också i dessa frågor, vilka får anses ligga utanför det nya utredningsuppdraget.
Trots den osäkerhet som råder beträffande både årskostna
dernas storlek och den tid då de behöver utgå kan man konstate
ra att den alternativa ordning som nu föreslås innebär en bety
dande besparing i jämförelse med förslaget i betänkandena. An
ses kostnaderna ha väsentlig betydelse, är det som sagt ett skäl för att alternativet bör väljas.