Min bedömning: Statsbidrag till stöd för minoritetsspråkets an
vändning bör utanför förvaltningsområdena utgå efter behovspröv
ning. Också inom förvaltningsområdena kan lämpligen ske en viss prövning av behovet. Tillsynen bör beträffande finska och meänkieli utövas av länsstyrelsen i varje län och i fråga om samiska av Same
tinget. Behövs en central myndighet som svarar för lagstiftningens genomförande synes den planerade ombudsmannamyndigheten vara lämplig.
Mitt förslag: I enlighet med det sagda ska ändrade bestämmelser om statsbidrag införas i förordningen (2000:86) och nya regler om tillsyn tas in i lagen om minoritetsspråk.
Förordningen (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stöd
ja användningen av finska, samiska och meänkieli innebär att bidrag utgår till vissa angivna kommuner på grundval av en upp
skattning av antalet invånare som talar samiska respektive finska och meänkieli; hänsyn ska också tas till kommunens särskilda behov av stödjande åtgärder. I fråga om landstinget i Norrbot
tens län är behovet av åtgärder helt avgörande (se 2 och 3 §§).
Beslut om bidrag fattas av länsstyrelsen i Norrbottens län. 44 Följer man promemorieförslaget är det svårt att behålla detta system, i vart fall utanför nuvarande förvaltningsområden; bidra
gen kan inte gärna utgå till vissa på förhand angivna kommuner.
Det har också invänts att bidragen inte bör bestämmas på detta
44 Se närmare om bidragssystemets nuvarande tillämpning SOU 2005:40 s.85 ff.
schablonmässiga sätt utan hänsyn till vad kommunerna i realite
ten gör för att genomföra minoritetspolitiken.45 Enligt uppgift används visserligen bidragen åtminstone idag på det sätt som avses, men onekligen får man en bättre kontroll över använd
ningen genom en viss prövning av vad stödet går till. Också detta talar för en annan ordning än den nuvarande.
Enligt promemorians förslag får det i stället ankomma på var
je kommun utanför förvaltningsområdena som avser att vidta stödjande åtgärder att komma in med uppgifter om beräknat antal kommuninvånare som talar minoritetsspråket i fråga, vilka åtgärder som närmast avses och en preliminär uppskattning av kostnaderna. Eftersom dessa påverkas av de möjligheter som finns att tillgodose lagens krav med aktuell personalstyrka, bör kommunen också ange hur kunnigheten i minoritetsspråket för närvarande är inom personalen. På detta vis får man en viss kon
troll över att pengarna kommer till lämplig användning. Denna ordning blir mera komplicerad än den nuvarande, men detta framstår som en nödvändig följd av att man delvis överger sy
stemet med förvaltningsområden. Motsvarande bör gälla i fråga om åtgärder vidtagna av landsting utanför Norrbottens län.
Med hänsyn till vikten av att bidragen används effektivt bör en viss liknande prövning införas också när det gäller kommuner inom förvaltningsområdena och Norrbottens läns landsting.
Visserligen bör man liksom nu utgå från antalet invånare som talar minoritetsspråket, men i ansökan om statsbidrag bör anges de åtgärder som avses och en preliminär uppskattning av kostna
derna. Redan nu anges i förordningen att man ska ta hänsyn till varje kommuns särskilda behov av att vidta åtgärder för att stöd
ja användningen av minoritetsspråk, och i förordningens be
stämmelse bör markeras att denna prövning bör få större bety
delse i fortsättningen.
Beslut om statsbidrag bör såsom föreslagits i 2006 års betän
kande fattas av Sametinget rörande samiska frågor och i övrigt av den länsstyrelse som fungerar som tillsynsmyndighet.
45 Se SOU 2005:40 s. 99.
Vad angår frågan om tillsyn över språklagens efterlevnad, fö
reslogs i betänkandena att länsstyrelsen i Stockholms län ska bli ansvarig myndighet, utom när det gällde samiska, där uppgifter
na skulle ankomma på Sametinget. Om lagstiftningen i stället väsentligen skulle bygga på en individuell anknytning, är dock denna lösning inte lika närliggande; rätten att tala minoritets
språk utvidgas då till alla delar av landet. Räcker det med en enda tillsynsmyndighet, är det visserligen svårt att finna någon lämpli
gare instans,46 men ett bättre alternativ synes vara att låta länssty
relsen i varje län ha ansvar för behandlingen av finskan och me
änkieli inom länet. Enligt det nya utredningsförslaget kommer det ju att krävas en granskning och prövning hur varje kommun eller landsting hanterar språkfrågan i olika sammanhang, och detta borde vara lättare för den regionala myndigheten med dess särskilda kännedom om förhållandena inom länet. Eftersom till
synen över förskoleverksamhet, skolundervisning och äldreom
sorg vilar på andra myndigheter lär inte uppgiften bli alltför be
tungande för de länsstyrelser där språkfrågan uppkommer; vad som krävs torde framför allt vara viss utbildning i minoritetsfrå
gor. Av sådana skäl föreslås här att den omedelbara tillsynen ska utövas av länsstyrelsen i det län där kommunen eller landstinget är beläget.
Eventuellt kan det dessutom – såsom rekommenderats av Eu
roparådets ministerkommitté – finnas behov av en central natio
nell myndighet, som skulle bära det högsta ansvaret för genom
förande av konventionerna. I så fall ligger det nära till hands att lägga denna uppgift på den nya ombudsmannamyndighet som enligt förslag av Diskrimineringskommittén ska bli inrättad och i så fall kommer att överta bl.a. Diskrimineringsombudsmannens verksamhet.47 Fast förslaget inte tar sikte på frågor rörande mi
noritetsspråk, skulle det stämma väl med verksamhetens allmän
na inriktning om myndigheten fick också uppgifter av detta slag.
Även i detta fall lär det dock finnas behov av regional tillsyn från länsstyrelsernas sida. Även om den centrala myndigheten skulle
46 Jfr SOU 2005:40 s.179 ff.
47 Se SOU 2006:22, där inrättande av den nya myndigheten behandlas i del 2 avsnitt 13.4
13.6.
fatta beslut om statsbidrag, synes det lämpligt att behovspröv
ningen sker av länsstyrelsen i länet.
Diskrimineringskommitténs förslag har nyligen resulterat i en proposition (prop. 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskrimi
nering). I promemorian lämnas inga förslag till lagreglering rörande någon central myndighet som skulle ansvara för lagstift
ningens genomförande. Om omorganisationen genomförs är det enkelt att göra ett tillägg om den nya myndighetens uppgift i språkfrågan i promemorians förslag till lag om nationella minori
teter och minoritetsspråk. – Inte heller föreslås några regler om hur fördelningen av bidragsmedel ska ske mellan länsstyrelserna i olika län; den frågan får man ta ställning till i samband med inrät
tandet av den centrala myndigheten.