4 Språkanvändning vid domstolar och myndigheter
4.4 Särskilt om äldreomsorg, hälsovård och sjukvård
Min bedömning: Äldreomsorg och sjukvård är områden där möj
ligheter till kontakt på minoritetsspråk är särskilt angelägna. I detta sammanhang finns skäl att prioritera dessa områden framför annan kommunal service.
Mitt förslag: I socialtjänstlagen och i hälso- och sjukvårdslagen ska införas regler som betonar kommunernas skyldighet att rekrytera vårdpersonal med kunskap i minoritetsspråken.
Som nyss antytts lär det ha särskild betydelse för den enskilde att minoritetsspråket kan användas vid äldreomsorg och sjuk
vård. Det kan visserligen sägas att utvecklingen på senare tid gått mot en viss privatisering av serviceverksamheten; en regel om språkanvändning hos myndigheter skulle exempelvis inte omfat
ta privat vård eller omsorg. Men det finns ändå skäl att särskilt
uppmärksamma möjligheten att utvidga rätten att använda mino
ritetsspråk just vid denna typ av offentlig verksamhet.
Vad angår äldreomsorgen, kan som förut framhållit humanitä
ra hänsyn tala för att ge i varje fall äldre personer möjlighet att tala sitt eget språk i sådana sammanhang. Relativt många finsk
och samisktalande i Sverige är redan i behov av sådan service.
Redan gällande regler i socialtjänstlagen (2001:453) kan åberopas till stöd för att kommunerna beaktar detta vid organisationen av äldreomsorgen. Enligt 5 kap. 4 § ska sålunda socialnämnden ver
ka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självstän
digt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra, och här spelar utan tvivel språk
förhållandena en väsentlig roll. Vidare kan framhållas artikel 13.2 i minoritetsspråkskonventionen, där parterna förbinder sig att tillse att i social omsorg vid institutioner såsom sjukhus, pensio
närshem och vårdhem möjlighet erbjuds att på deras eget språk ta emot och behandla vårdbehövande personer som använder ett minoritetsspråk. Stadgandet har visserligen inte ratificerats av Sverige, men det har åberopats i motiven till nuvarande regel i ämnet.31 Utredningen har i 2006 års betänkande ansett att möj
ligheterna bör övervägas att erbjuda sådan vård på samiska, fins
ka och meänkieli, och konstitutionsutskottet har betonat bety
delsen av detta sedan 2006 års betänkande avgetts.32 Direktiven till den nya utredningen innebär också att det ska undersökas om något alternativt system kan ge enskilda förutsättningar att få äldreomsorg helt eller delvis på minoritetsspråket.
Som nyss påpekats avser språklagarnas nuvarande regler om sådan omsorgsverksamhet inte att föreskriva någon absolut plikt att erbjuda service på minoritetsspråket ens inom förvaltnings
områdena. Reglerna innebär enligt sin lydelse inte några garantier för att de vårdbehövandes kontaktbehov tillgodoses; det sägs ju bara att ”hela eller delar” av service och omvårdnad ska skötas av personal som behärskar minoritetsspråket. Å andra sidan får den nämnda regeln i socialtjänstlagen anses föreskriva långtgående
31 Se prop.1998/99:143 s. 54 ff.
32 Se 2005/06:KU19 s. 66 f. Jfr även prop. 2005/06:115 s. 88 f.
skyldigheter att ta hänsyn till kontaktbehovet. Enligt en rapport från Socialstyrelsen av år 2001 (Äldreomsorg för finsktalande i Sverige) fungerar visserligen vården tämligen väl från denna syn
punkt i åtskilliga kommuner; det finns goda möjligheter att till
godose de äldres behov utan nämnvärda merkostnader genom att rationellt utnyttja finsktalande personer inom vårdorganisatio
nen. Man får dock räkna med att problemen kan öka på sikt: den personal som behärskar finska pensioneras undan för undan, och i den mån en yngre generation vill ägna sig åt vårdyrket är det ovisst om den samtidigt har behövliga kunskaper i finska. I alla händelser finns det anledning att ytterligare inskärpa kommu
nernas åligganden när det gäller rekryteringen av språkkunnig vårdpersonal.
Att omedelbart föreskriva en rätt för äldre personer att bemö
tas på sitt minoritetsspråk inom hela landet skulle vålla stora problem särskilt i kommuner med samisk minoritet. Även i detta fall bör därför rätten förutsätta att det finns personal som be
härskar minoritetsspråket. Samtidigt gör sociala och humanitära skäl det angeläget att språklagens regel med denna innebörd kompletteras med en bestämmelse i socialtjänstlagen som in
skärper den särskilda vikten av att språkkunnig personal rekryte
ras. Om det kan antas att äldre människor har behov av att an
vända finska, samiska eller meänkieli i samband med omvårdnad inom kommunen ska denna sörja för att det finns tillgång till personal med kunskaper i språket. Kommunen åläggs alltså inte bara att ”verka” för en sådan rekrytering (jfr avsnitt 4.2 och 4.3 ovan om en liknande bestämmelse rörande annan myndighets
verksamhet) utan också att se till att den snarast genomförs.
Meningen är att den ska prioriteras i förhållande till andra kost
nadskrävande serviceåtgärder. Bestämmelsen får betydelse även när kommunen upphandlar äldreomsorg; den ska då ställa krav på att det finns vårdpersonal med behövliga kunskaper i minori
tetsspråket. Också denna lagregel, som lämpligen kan tas in som ett tredje stycke i 5 kap. 6 § socialtjänstlagen, bör bli tillämplig i kommuner där en inte obetydlig del av invånarna har något dessa språk som huvudspråk. Även om bestämmelsen får effekt först på någon sikt, bör den tillgodose de önskemål som framförts
från olika håll om denna fråga. Den kan ses som en viss kompen
sation för minoriteterna om inte förvaltningsområdena utvidgas på sätt som föreslås i betänkandena (jfr 6 nedan).
Som framgår avser bestämmelsen själva omvårdnaden, inte åt
gärder i samband med äldreomsorgens organisation, upplysning
ar om verksamheten och liknande; här föreligger ingen större skillnad mot annan serviceverksamhet.
Enligt vad som framhållits i betänkandena,33 finns det starka önskemål bland samer och sverigefinnar att bli bemötta på det egna språket inom hälso- och sjukvården. Det gäller naturligtvis inte bara inom förvaltningsområdena; var som helst i landet kan det uppkomma behov av akutvård då det är angeläget för den enskilde att bli förstådd, om också frågan är mest praktisk i om
råden med en finsk eller samisk minoritet av någon betydelse.
Förslaget i betänkandena innebär i denna del bara att regeringen ska överväga en skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård på samiska, finska och meänkieli inom förvaltningsområdena enligt artikel 13.2c minoritetsspråkskonventionen. Det finns anledning att understryka det angelägna i en sådan reform, vilken naturligt
vis förutsätter att landsting och kommuner rekryterar språkkun
nig personal också inom denna vårdverksamhet. Särskilt har framhållits betydelsen av detta i fråga om psykiatrisk vård och vård av äldre funktionshindrade personer.
Ett led i denna reform kunde vara att i hälso- och sjukvårdsla
gen (1982:763) införa en liknande bestämmelse som föreslagits för äldrevårdens del i socialtjänstlagen: om det kan antas att pati
enter har behov av att använda finska, samiska eller meänkieli i samband med hälso- och sjukvård skulle landstinget (eller vid kommunal vård kommunen) sörja för att det fanns tillgång till personal med kunskaper i språket. Med tanke på vårdorganisa
tionens omfattning och de varierande vårdformerna skulle detta dock innebära en alltför långtgående skärpning av landstingens och kommunernas skyldigheter. Utanför förvaltningsområdena kan det också vara svårt att överblicka vilket behov som kan uppkomma att använda minoritetsspråken vid vården. Från
33 Se bl.a. SOU 2006:19 s. 396 ff.
språkbevarande synpunkt framstår det knappast som särskilt angeläget att satsa just på sjukvården i detta sammanhang; som nämnt synes det viktigare att särskilt inrikta sig på språkanvänd
ning av barn och ungdom, om sådana aspekter ska anläggas. Tills vidare föreslås inte någon regel som tvingar till personalrekryte
ring av detta slag. Däremot bör också i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivas en allmän skyldighet för kommuner och landsting att verka för att det finns behövlig tillgång till personal som talar minoritetsspråk.
Rörande hälso- och sjukvård utanför förvaltningsområdena bör alltså liksom vid annan service rätten att bli bemött på det egna språket förutsätta språkkunskaper hos personalen; kravet att den ska vara behörig lär sakna betydelse på detta område. På många håll lär det redan finnas sådana kunskaper, såvitt angår det finska språket. Det gäller att utnyttja dessa resurser på lämpligt sätt och, där de inte räcker till, rekrytera ny språkkunnig perso
nal där det behövs.