Fördjupad miljöriskbedömning5
EKOTOXIKOLOGISKA EFFEKTER
Ekotoxikologiska effekter kan bedömas genom att:
jämföra uppmätta halter och doser med ekotoxikologiska refe-
rensvärden
utföra biologiska undersökningar
utföra ekotoxikologiska tester på det förorenade mediet.
För de vanligaste föroreningarna finns nationella eller internationella ekotoxikologiska referensvärden. För mindre vanliga föroreningar kan man behöva söka information från databaser eller vetenskaplig litteratur.
Miljöeffekter i recipienter kan vara påvisbara, men är ofta svåra att direkt koppla till det förorenade området eller de aktuella föroreningarna. Flera källor kan orsaka samma föroreningar i en recipient. Organismer påverkas av många faktorer i miljön som födotillgång och rovdjurstryck, övergödning, syrebrist, försurning, temperatur, salthalt med mera. Dessa faktorer kan samverka, vilket kan göra det svårt att skilja effekter av föroreningar från effekter av andra faktorer (se avsnitt 5.7).
Användning av ekotoxikologiska tester och biologiska undersökning- ar i miljöriskbedömningar ger en möjlighet att bedöma biotillgänglighet, platsspecifika effekter och upptäcka förändringar i miljökvalitet som inte upptäcks med kemiska analyser. Detta kan till exempel vara okända föroreningar eller toxiska omvandlingsprodukter som bildas från kända föroreningar. Tester och undersökningar ger en nulägesbild. Det kan vara svårt att prognostisera effekterna av olika åtgärder eller framtida effekter eftersom spridningsförhållanden eller biotillgänglighet kan förändras. Det medför att resultaten bör tolkas med försiktighet. Gör därför en samlad analys med tonvikt på de lägre halterna för effekt som undersök- ningar och tester ger och utnyttja resultat från undersökningar av flera länkar i orsakskedjan för att öka säkerheten i miljöriskbedömningen.
EKOTOXIKOLOGISKA REFERENSväRDEN
Ett av de vanligaste tillvägagångssätten för att bedöma vid vilken expo- nering det föreligger en risk för negativa miljöeffekter inom ett förorenat område, är att jämföra med litteraturdata avseende ekotoxikologiska effekter. Exempel på referensvärden är:
NOEC (no observed effect concentration), effektkoncentration där
ingen effekt observerats
LOEC (lowest observed effect concentration), lägsta observerade
effektkoncentrationen
EC50, koncentration då 50 procent av de testade organismerna
uppvisar en respons
LC50, koncentration då 50 procent av de testade organismerna dör.
föRDjUpAD RiSKbEDömNiNg 83
Underlaget för att bedöma effekter i vattenmiljö är mer omfattande än för markmiljö. Vid framtagande av underlagsdata avseende skydd av vatten- och landmiljö till Naturvårdsverkets generella riktvärden för förorenad mark har bland annat underlag från kanadensiska och hol- ländska myndigheter använts (Naturvårdsverket 2009b).
Flera metoder finns för att ta fram ekotoxikologiska riktvärden. De ekotoxikologiska tester som ligger till grund för toxicitetsbedömningarna delas vanligen in i akuta och kroniska tester. I akuta tester exponeras testorganismen under en relativt kort del av sin livstid (mindre än tio procent) och allvarliga effekter studeras (till exempel död). I kroniska tester exponeras testorganismen under större delen av eller hela livs- cykeln (från ägg till ägg), alternativt under känsliga delar av livscykeln (tidiga utvecklingsstadier såsom ägg och larver). Effekter på till exempel reproduktion eller tillväxt studeras.
Det finns också tester som är mitt emellan akuta och kroniska, så kal- lade subkroniska tester. Exponeringstiden i sådana tester är ofta kort och de effekter som studeras är vanligen beteendeförändringar, fysiologiska, bio- kemiska (till exempel enzymaktiviteter) eller organförändringar. Tester som har utförts under en längre tid är att föredra då exponeringen inom eller i anslutning till ett förorenat område i de flesta fall sker under en längre tid. Utifrån resultatet av laboratorietester identifieras tröskelvärden som ska skydda de flesta arter i ekosystemet mot effekter av föroreningar vid långvarig exponering. Då det sällan finns uppgifter om föroreningars effekter på hela ekosystem och underlaget ofta utgörs av resultat från standardiserade toxicitetstester (utförda i laboratorium på en art) används olika typer av säkerhetsfaktorer för att kompensera för brister i data- underlaget. En metod är att dela det lägsta effektvärdet (till exempel NOEC, LOEC, EC50 eller LC50) från ett antal toxicitetstester med en faktor (till exempel 10, 100 eller 1000) utifrån behovet av kompen- sation. Datakrav för val av säkerhetsfaktorer redovisas bland annat i Naturvårdsverket 2008a. Det är vanligt att använda en säkerhetsfaktor på tio för osäkerheter vid extrapolering från till exempel akuta till kro- niska effekter, från laboratoriedata till effekter i fält och från inom- till mellanartsvariationer. Säkerhetsfaktorer är inte vetenskapligt baserade utan är godtyckligt valda.
Om dataunderlaget är mer omfattande kan man ta fram ett tröskel- värde utifrån den statistiska fördelningen av resultat från flera tester på flera arter (artkänslighetsfördelningar eller ”Species Sensitivity distribu- tion”, SSD). Från fördelningen kan ett tröskelvärde bestämmas, vanli- gen en nivå som motsvarar 95:e percentilen. Tröskelvärdet är tänkt att skydda mot effekter på samhällsnivå. Metoden utnyttjas bland annat i framtagande av miljökvalitetsnormer, som anger en nivå då inga allvar- liga störningar förväntas på cirka 95 procent av organismerna.
Då svenskt underlag saknas kan exempelvis generella urvalskriterier användas för att bedöma och göra ett urval av data (se ruta nedan). Väg- ledning för att ta fram ekotoxikologiska referensvärden finns bland annat i ECB 2003.
Enligt Suter (1996) har de flesta ekotoxikologiska referensvärdena både för- och nackdelar och inga referensvärden är genomgående för känsliga eller för okänsliga. För att inte underskatta risken rekom- menderas om möjligt att flera olika typer av referensvärden används
i effektanalysen. För riskbedömning av förorenad mark har följande prioriteringsordning av vilka referensvärden som är mest lämpade för en riskbedömning angivits (RIVM 2001a, b, ECB 2003, Jones m.fl 2006): referensvärden baserade på artkänslighetsfördelningar (SSD)
1.
referensvärden baserade på ekotoxicitetstester kombinerade med
2.
säkerhetsfaktorer
referensvärden baserade på jämviktsberäkningar.
3.
I det sistnämnda fallet kan ett referensvärde för mark beräknas utifrån ett referensvärde för vatten, motsvarande till exempel beräkningen av ett riktvärde för mark för skydd av ytvatten i Naturvårdsverkets riktvärdes- modell. Beräkningen förutsätter bland annat jämvikt mellan markpar- tikeln och vatten och att marklevande organismer är lika känsliga som vattenlevande. Vissa riktvärden tar hänsyn till upptag via föda. Särskilt för fettlösliga föreningar kan det vara en betydande exponeringsväg.
Att tänka på vid framtagande av ekotoxikologiska referensvärden
Standardiserade tester väljs före icke-standardiserade tester.
Långtidsexponering väljs före akuttoxicitet.
Effektparametrar på högre organisationsnivåer (mortalitet, reproduktion,
tillväxt) väljs före lägre organisationsnivåer (biokemiska indikatorer, celler, fysiologiska parametrar).
Testmedium med egenskaper som överensstämmer med exponeringsmediet på
platsen väljs i första hand.
Arter och livsstadier där effekter förväntas enligt problembeskrivningen väljs i
första hand.
Tester gjorda på flera koncentrationer av exponeringsmediet väljs i första hand.
Uppmätta exponeringskoncentrationer väljs före nominella (beräknade/teoretiska).
Redovisade former av det testade ämnet väljs i första hand.
Statistiskt framtagna effektkoncentrationer väljs i första hand.
Genomflödestester väljs före statiska tester (gäller vid akvatiska tester).
Exempel på hemvister för databaser med ekotoxikologiska referensvärden
Europeiska kemikaliebyrån (Ecb), databasen ESIS,
http://ecb.jrc.it/esis
USA:s nationella miljömyndighet (US EPA), databasen EcOTOx,
http://cfpub.epa.gov/ecotox
Kanadas nationella miljömyndighet (ccmE),
www.ccme.ca/publications
Holländska institutet för hälsa och miljö (RIVm),
www.rivm.nl/en/environmentandchemicals
USA:s nationella hälsoinstitut, US National Library of medicine,
Environmental health and toxicology, http://sis.nlm.nih.gov
USA:s nationella miljömyndighet (US EPA) i samarbete med ingenjörs-
trupperna (US Army), Environmental Residue-Effects database (EREd), http://el.erdc.usace.army.mil/ered
föRDjUpAD RiSKbEDömNiNg 85 BIOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR
Biologiska undersökningar utgår ofta från kriterier som har utvecklats och används i den nationella miljöövervakningen. Kriterierna kan vara i form av biologiska index, som har utvecklats för att bedöma graden av miljöstörning. Index kan beräknas från antalet arter som förekom- mer i miljön, individtäthet, biomassa per areaenhet eller artfördelning. Exempel på biologiska undersökningar som används i Sverige i akvatiska miljöer finns i Naturvårdsverket 1999e och i underlagsmaterial till refe- renser avseende vattenmiljöer som redovisas i tabell 4.1. Jämförelse mel- lan exempelvis art- och individrikedom, åldersfördelning, missbildnings- frekvens, parasitangrepp eller sjukdomar inom det förorenade området och likartade referensområden utan föroreningar kan ge indikationer på påverkansgraden. Även undersökningar i områden med olika förore- ningshalt, till exempel i en gradient från det förorenade området till opå- verkade områden, kan ge sådan information.
Biologiska undersökningar bör liksom ekotoxicitetstester inkludera flera nivåer i näringskedjan såsom nedbrytare (till exempel bakterier), primärproducenter (alger, högre växter), primärkonsumenter (växtätare) och sekundärkonsumenter (rovdjur). I rutan här intill finns exempel på vad man bör tänka på vid planering och utförande av biologiska under- sökningar i samband med fördjupade riskbedömningar.
Att tänka på vid planering av biologiska undersökningar
Samla in data som är kopplade till övergripande åtgärdsmål och problembe-
skrivning för det specifika området. Undersök relevanta arter, som till exempel djur på högre nivåer i näringskedjan om föroreningarna är biomagnifierande, eller filtrerande organismer om föroreningar i vatten huvudsakligen är partikel- bundna.
de undersökningstekniker/-metoder som väljs måste vara lämpade för de
organismer, den årstid och de habitat (livsmiljöer) som är relevanta för risk- bedömningen.
Undersökningen bör möjliggöra statistisk utvärdering. Vissa populationer av
organismer är mer variabla i tid och rum än andra. bottenfaunasamhällen är relativt sett mer stabila, än till exempel vissa fiskarter, vilket gör dem lämpliga att studera i fältundersökningar kopplade till enskilda förorenade objekt. Ett referensområde väljs och beskrivs på ett sådant sätt att det möjliggör
en jämförelse mellan det förorenade området och referensområdet, så att sambandet mellan exponering och effekt kan fastställas. det ska kunna gå att skilja på vad som är naturlig variation och effekter som orsakas av föro- reningen. Att studera effekter i föroreningsgradienter kan därför ofta vara ett lämpligt tillvägagångssätt.
Storleken på området inom vilket de studerade organismerna rör sig bör inte
vara mycket större än att det möjliggör att sambandet mellan exponering och effekt orsakad av det förorenade området kan fastställas. Organismer eller arter som inte är stationära är sällan att rekommendera för fältundersökningar. Kostnaden för att göra en viss undersökning måste kunna motiveras av sä-
kerheten i och användbarheten av de resultat som undersökningen ger för risk bedömningen. Undersökningen bör kunna ge ett svar på om det finns ett tydligt samband mellan föroreningsexponering och effekt.
bra underlagsinformation om organismernas förväntade respons på expone-
ring av de föroreningar som studeras underlättar tolkningen av resultaten från biologiska undersökningar.