förändringsprocess. I bästa fall sker det på varje skola en utveckling mot det som är vårt samhälles värdegrund. Skolan är en förberedelse inför det vuxenliv som väntar varje individ när de går ut denna. Som lärare måste man vara beredd på att omvärdera det som för tio år
sedan var det allra senaste inom pedagogisk forskning. Som vi nämnde under rubriken Varför
arbetar man med… berättar specialläraren på Småslättskolan att responsen från lärarna var negativ till en början när de fick reda på att de skulle börja arbeta med ”Livsviktigt”. Enligt henne dras det ofta igång nya saker som lärarna ska göra. När lärarna fick reda på att de var ålagda att arbeta med metoden ändrades tongångarna.
/…/”Så kändes det bättre och man vill ju veta att det är någon slags substans i det hela och att det kommer att fortgå, att det inte bara är ett hugskott som liksom…har man varit med om många gånger förr, va och man vill ju liksom inte hoppa på alla såna här tåg som kommer förbi”/…/ (Lisbeth)
Läraren Berit säger att hon egentligen inte tycker om att man ålägger lärarna saker men att det kan vara bra för att skapa en kontinuitet från förskola till högstadiet.
”Fördelen med detta, kan jag väl då tycka, är att alla barn ska få samma sak. Och får man det då från förskoleklass upp till årskurs nio så tror jag man kan …man kan nog knyta dom här empatiska vinklingarna i hjärna och hjärta så att man faktiskt kan tänka mer på andra människor”. (Berit)
Enligt Berit så verkar eleverna tycka om lektionerna och det är det som är det viktigaste för henne. Hon menar att det är då som det ”händer någonting” med eleverna. De elever vi har pratat med på Småslättskolan har delade meningar om vad de tycker om SET- lektionerna. En pojke tycker att de är både roliga och tråkiga. På frågan vad som är bra med lektionerna svarar han:
”– Att man lär sig mycket. (Joakim)
– Man lär sig mycket. Vad då till exempel? (Intervjuare) – Att inte bryta ut…mummel…
– Att inte bryta ut? – Mummel, mummel… – Vad sa du?
– Att inte bryta ut i nåt utbrott! – Kan man lära sig det? – Mmm, men det är rätt svårt.”
En annan elev tycker att lektionerna i SET är bra och att han blir hjälpt av de diskussioner de har om olika situationer. Han säger att alla situationer kanske inte har hänt honom än men om de händer kanske han är lite förberedd. Sara säger att det som är bra med SET är:
”Att man lär sig …ehm…så när man kommer ut, typ i såna situationer som man gör det. Då kan man ju tänka efter…vad vi har pratat om”.
Stämningen i klassen i Småslätt är bra tycker barnen vi intervjuar, vilket även svaren i vår pilotstudie pekar på. De flesta trivs i sin klass och pojkar och flickor leker för det mesta tillsammans på rasterna. En av pojkarna sade att det hade blivit lite tystare i klassen sedan de började med SET – lektionerna, medan en av flickorna tyckte att ljudnivån var så hög ibland att hon fick huvudvärk.
Något som skiljer arbetet åt med de olika metoderna på skolorna Småslätt och Brovik är att eleverna på Brovik kan relatera till arbetet i termer av före och efter. Eleverna på Småslätt har börjat arbeta med läromedlet ”Livsviktigt” den här terminen och kan därför inte svara på frågan om metoden har förbättrat situationen i klassen. Det kan däremot eleverna i Brovik eftersom metoden kopplades in när det var stökigt i klassen. På frågan om de tycker att klassrumsklimatet blev bättre efter arbetet med ”Det är ditt val” har samtliga elever vi intervjuat svarat att det blev bättre i klassen. Av vår pilotstudie framgår att en majoritet i klassen tycker att arbetet med metoden var bra eller jättebra. På frågan om det hade varit någon skillnad i klassen om man inte arbetat med ”Det är ditt val” svarar de flesta i vår pilotstudie ja. Helena tror att det hade varit mycket värre i klassen nu och Mats och Mark tror att det hade varit betydligt stökigare i klassen idag. På frågan om han tänker på att göra bra val idag svarar Mats:
”Jag tänker inte på det, men det blir bra val”. (Mats)
Eleven Annika berättar något som varken övriga elever eller lärare tar upp när vi frågar dem om arbetet med ”Det är ditt val”. När de började arbetet med Nick och de satt i ring blossade ett gammalt gräl upp igen mellan två av flickorna i klassen. Det började med att en av flickorna i klassen vägrade ta en annan flicka i handen. Enligt Annika gjorde det att
situationen i tjejgruppen blev sämre än den varit tidigare och de har fortfarande inte lyckats lösa problemen helt. Dessutom menar en flicka även att stämningen är lite spänd i nuläget:
”För att, jag vet inte riktigt, men det känns bara liksom spänt, som om nån håller på att få ett utbrott och alla bara väntar på att det ska ske”. (Helena)
Att ge komplimanger till varandra upplevdes som komplicerat av de flickor vi intervjuat. På frågan hur det gick att ge varandra komplimanger fortsätter Helena såhär:
” – I början så var det där väldigt tyst och så började nån och då så gick det lite snabbare fast i början så var alla tysta. (Helena)
– Var det ingen som pratade, Nick pratade han?(Intervjuare)
– Mm, så sa han att då säger jag att du ska börja, så skulle man bara säga en komplimang till vem som helst, bara så när nån hade pratat klart och så var det inte så många som ville liksom efter, så man liksom tänkte till och så när man skulle säga så när det redan hade börjat för det var så väldigt tyst, tyckte man, emellan alla”.
Vi frågade även de två pojkarna som föregående läsår gick i den klass där man arbetade med ”Det är ditt val” men som inför detta läsår fått byta klass. Båda sa att det var mycket stökigt innan och att det blev lugnare efteråt men att de trivs bättre i den nya klassen mycket beroende på att fler barn har samma intressen som de.
Lärarna Susanne och Anette tycker båda att metoden var jättebra och att den hjälpte dem att reda ut situationen i klassen. De tycker även att metoden har skiljt sig från sådant de arbetat med tidigare. Susanne ger ett exempel där man säger till eleven att – Det är inte dig jag är arg på utan det du gör! Drummond och Edin förespråkar tvärtemot att man ska säga till eleven att ”Jag är arg på dig för det du gör!” De menar att vuxna vet mer än barn och därför skiljer de sig från barn.
”När den vuxne ser att barnet gör något orätt måste hon gripa in och inte sällan döma. Det är brottslingen som hamnar i fängelse inte brottet. Därför är det fel att säga, särskilt till barn, att vi inte är arga på dem utan att vi är arga på det de har gjort. Ändå fortsätter vi att säga sådant. Vi gör det för att vi inte vill döma men kanske djupare för att vi själva inte vill bli dömda. Faktiskt berövar vi härmed barnen den radikala frihet som ligger i insikten att de är det de gör och att de därför väljer att bli dem de blir. Vi berövar dem mening och insikt, särskilt insikten att de har mycket att lära sig om livet”.36
Susanne menar att detta sätt att tänka har fått henne att reflektera över att hon kanske måste vara lite rakare i kontakten med eleverna och inte så mesig. Samtidigt påpekar Anette att det är vikigt att eleven känner att man tycker om henne/honom.
36
Drummond, Nick & Mats Edin, s. 26. Ordning och reda i skolan – ett steg mot dynamik och harmoni i
5 Analys
Nedan följer vår analys av resultaten. I slutet av analysdelen har vi valt att gå igenom vad skollagen och läroplanen säger i förhållande till de tankar som finns i metoderna. Vi har gjort det för att vi anser att det är en grundläggande förutsättning att metoderna följer dessa för att man ska kunna arbeta med dem överhuvudtaget.
Det vi har kommit fram till i vår undersökning angående arbetsro är att de flesta elever och lärare vill att det ska vara tyst när de arbetar i skolan. Det behöver inte vara knäpptyst utan det får gärna vara lite småprat under lektionerna. När arbetsro råder är det lättare för eleverna att ta till sig kunskap och hinna med de arbetsuppgifter de ska utföra under skoltid. Detta svar hade vi antagligen fått på vilken arbetsplats som helst. Det är ganska självklart att man vill att det ska vara lugnt omkring en när man ska tänka. Ett sätt att skapa arbetsro kan vara genom att utforma den fysiska miljön efter eleverna. Lars H Gustafsson, barnläkare, menar att barn och ungdomar ofta inte passar in i de miljöer där vi vuxna placerar dem. Dessa barn får inte sällan en diagnos och placeras i liten grupp. Istället för att diagnostisera barnet skulle man kunna diagnostisera miljön. En sådan diagnos skulle kunna vara Dysfunktionell Lärande Miljö (DLM).37 På Broviksskolan finns det få möjligheter att anpassa den fysiska miljön efter dem som arbetar där. De har inte stolar och bord anpassade efter eleverna och de kan heller inte sära på eleverna eftersom de sitter vid bänkar två och två. De har även dåligt med
utrymme om de vill dela upp klassen. På Småslättskolan har eleverna ergonomiska stolar och bänkar men även här saknas ett grupprum. Vi tycker att det borde finnas ett tillhörande grupprum till varje klassrum som läraren alltid ska ha tillgång till. Då finns möjligheten att när som helst göra förändringar i gruppen om pedagogen anser att det behövs. När barnen går i de lägre åldrarna är det vanligt att läraren inrättar en läshörna och kanske använder en speciell sagostol när hon/han läser högt för barnen. Ofta försvinner sådant i takt med stigande åldrar, för att vara fullständigt utplånat när eleverna har nått gymnasiet. Vi tycker precis som eleven Helena att det gärna får vara ”lite mysigare” i skolan. Detta är något lärare och elever kan göra tillsammans och fortsätta med även när barnen blir lite äldre. I de klassrum vi har varit i har lärare och elever försökt göra miljön stimulerande och trivsam att vara i. Problemet är inte sällan själva skolbyggnaden som kanske byggdes för länge sedan, och idag inte
stämmer överens med elevers och lärares behov.
Mycket i skolans värld handlar idag om pengar. Skolledarna har fullt upp med att få budgeten att gå ihop. De blir tvungna att spara där de egentligen borde slösa. För det finns
inte något viktigare än våra barn, de är ju framtiden! I valtider hör man ofta politiker rabbla mantrat ”vård, skola, omsorg, vård, skola, omsorg”. För att sedan kräva ännu större
nedskärningar. I Värdegrundsboken kan man läsa att kommuner i Sverige inte tar ansvar för värdegrundsfrågorna som de ska. De fokuserar på att eleverna ska uppnå godkända betyg i de tre behörighetsgivande ämnena till gymnasieskolan. Kommunerna delegerar ofta ansvaret till skolledarna, men avsätter inte de resurser som behövs.38 I Småslätt blev alla skolor i
kommunen ålagda att arbeta med ”Livsviktigt”. Här har man valt att satsa på denna metod och det sponsras av Folkhälsoinstitutet. Det kostar en hel del att köpa in material och handledning men kommunen verkar tänka långsiktigt. Om metoden kan verka drogförebyggande finns miljontals kronor att spara. Det är ju smart tänkt, det långsiktiga ”tänket”. Det borde vara en självklarhet på alla skolor. På Brovikskolan tog man kontakt med konsulten från ”Det är ditt val” för att det behövdes en förändring i en fjärdeklass. Det fanns lite pengar kvar att spendera och man valde att satsa på metoden. Ska arbetet med metoder som dessa verkligen vara en ekonomisk fråga? Det är väl självklart att man ska få tillgång till material, metoder och hjälp om man behöver!
En annan aspekt av arbetet med metoderna som är viktig att fundera över är varför man väljer att arbeta med dessa. Enligt Modigh och Zackari kan ”en metod eller modell endast fungera som ett stöd i det pedagogiska arbetet med värdegrund och kränkningar”. De menar att det ofta saknas övergripande strategier från skolledningen, vilket leder till att skolor ofta arbetar med färdiga metoder och modeller i enskilda frågor. Det skolor ofta behöver är en strategi som utgår från en problemanalys, baserad på barnets behov och läroplanerna. Vi anser precis som Modigh och Zackari att en metod eller modell enbart kan komplettera det arbete vi utför i skolan i frågor som rör värdegrunden. Hela verksamheten måste dock genomsyras av dessa tankar för att arbetet ska bli meningsfullt.
Det vi har kommit fram till angående hur man arbetar med metoderna är att elever och lärare är övervägande positiva. För de elever som arbetar med ”Livsviktigt” är den här typen av övningar inte någon nyhet eftersom de arbetat på liknande sätt tidigare. Även eleverna på Brovikskolan har använt ”Livsviktigt” och andra liknande material innan. Något vi tycker är bra med ”Det är ditt val” är att metoden inte är statisk. Den förändras efter varje klass och dess behov. Utgångspunkten är densamma, nämligen trappan och de bra valen. Det man väljer att arbeta med och fokusera på, skiftar från klass till klass. Tankar i metoden påminner om Reggio Emilia pedagogiken där man plockar upp barnets intresse och utgår från det istället för
38
Modigh, Fredrik & Zackari, Gunilla, s. 83. Värdegrundsboken – om samtal för demokrati i skolan. Regeringskansliet, Utbildningsdepartementet, Stockholm: 2000
att ha färdigt material som lärs ut till barnen.39 När vi har pratat med människor om ”Det är ditt val” är det vissa som är skeptiska mot metoden eftersom den verkar ”för enkel”. Att förklara för eleverna att de har ett val, dåligt eller bra, är för lätt. Det krävs mer arbete, det ska tränas in menar man. Under intervjun med Nick Drummond menar han tvärtom att det är just så enkelt. När man har pratat med barnen om ”Det är ditt val” har man redan förankrat något hos dem som de sedan bär med sig. Något har slagit rot som sedan måste få växa vidare. Har vi människor ingen fri vilja ”finns det inget hopp” enligt Nick.
Arbetet med ”Livsviktigt” innebär att man följer en färdig mall. Det är bl.a. det som är poängen med metoden, att alla elever får kunskap om samma saker under lång tid. Vi ser att det helt klart kan finnas fördelar med detta sätt att arbeta, men vi tror även att det är viktigt att man som lärare anpassar material/metod efter eleverna. Att kombinera de två metoderna kan därför vara ett sätt att arbeta.
Vi har i vår undersökning kommit fram till att föräldrarnas betydelse är stor för hur det fungerar för deras barn i skolan. Först när föräldrarna kopplades in på Brovikskolan skedde en verklig förändring i klassen. Vi tror att föräldrar skulle kunna ta en mer aktiv roll när det gäller arbetet med värdegrunden. Som vi såg i resultatdelen är det en del föräldrar som
använder sig av metoderna och påminner sina barn om dessa även på hemmaplan. Samarbetet mellan hem och skola tror vi dock skulle kunna utvecklas ännu mer. Om vi vill att våra barn ska lära känna oss och sig själva, måste vi umgås och göra saker tillsammans. Bent Hougaard, psykolog och föredragshållare, menar att föräldrar idag spenderar för lite tid med sina barn.40 Enligt Lars H Gustafsson har föräldrar däremot aldrig varit så engagerade i sina barn som föräldrar är idag. De tar ut föräldraledighet och går på föräldrautbildningar, de läser böcker om barn och de skjutsar sina barn på olika aktiviteter.41 Hur går det ihop? Kan båda ha rätt? Vi tror att Hougaard menar att man inte bara ska spendera tid tillsammans med sina barn i bilen på väg till den ena aktiviteten efter den andra, utan i stället umgås på riktigt. Samtidigt har industrin kring och intresset för barn växt sig oerhört stort. Det har blivit ”inne” att vara förälder och tidningar som Mama och TV - program som Babyboom gör succé i massmedia. Det viktiga i sammanhanget anser vi är de handlingar man som förälder utför och inte de tankar man har om hur man bör göra som kanske aldrig blir av.
39 Barsotti, Anna. D – som Robin Hoods pilbåge. Ett kommunikationsprojekt i Reggio Emilia. HLS Förlag.
Stockholm: 1997.
40
Hougaard, Bent, Curling-foræl dre og service-børn. Debat om vort nye børnesyn. Hougaards Forlag, Vejle: 2000.
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”.42
I en klass är det lätt att som lärare främst uppmärksamma de elever som är stökiga, bråkiga eller rentav odrägliga. Bengt Grandelius, leg. psykolog och föreläsare, menar att vi måste anstränga oss för att försöka förstå vad det är de vill ha sagt. Anledningen till att de beter sig som de gör, kan vara att den uppmärksamhet de är vana att få, har de fått om de uppfört sig illa på något sätt.43 En metod som förespråkas i ”Det är ditt val”, är att negligera dåligt beteende. Det man istället ska göra är att ge eleven positiv uppmärksamhet när hon/han gör någonting bra. På så vis kan man försöka vända trenden så att eleven inte söker kontakt till vad pris som helst. När vi har vikarierat har vi försökt att praktisera detta. Det vi upptäckte var att det är väldigt svårt att inte uppmärksamma dem som stör. Därför tror vi att det är en klar fördel om det i den pedagogiska verksamheten finns en relation mellan lärare och elev. Vi måste som pedagoger ta reda på om beteendet beror på något som händer eller har hänt när eleven inte befinner sig i klassrummet. Det är även viktigt att granska det egna arbetet och det förhållningssätt man har till eleverna. Det kan vara svårt att själv se vad det är som inte fungerar i kontakten med dem. Därför att det viktigt att våga be om hjälp. Ett sätt kan vara att låta en lärarkollega observera en lektion för att på så vis få syn på sådant man kan behöva ändra hos sig själv. Det är även något som Kajsa Wahlström, pedagogisk konsult,
rekommenderar. I boken Flickor, pojkar och pedagoger beskriver hon hur förskolelärare och lärare blev förskräckta när de såg sig själva på film och hur de behandlade barnen. En kvinna, som trodde att hon agerade jämställt i klassrummet kunde inte förstå hur hon kunde agera som hon gjorde när hon visste att hon blev filmad.44
”Att vidga könsrollerna är en pedagogisk uppgift som både män och kvinnor kan klara utmärkt i sin yrkesroll. Men inte i sin egenskap av män eller kvinnor – utan genom att vara medvetna om sina förväntningar, sitt förhållningssätt och hur det påverkar barnen”. 45
Precis som Wahlström anser vi också att det är viktigt att vi är medvetna om våra
förväntningar på eleverna. Det kan vara svårt att inse att vårt förhållningssätt gentemot barnen inte är så jämställt som vi tror. Det är något man som pedagog ständigt måste jobba med. En
42
Söderberg, Hjalmar, s. 80. Doktor Glas. Albert Bonniers Förlag, Stockholm: 2002.
43
Grandelius, Bengt, s. 170. Att sätta gränser – ett villkor för växande. Natur & Kultur. Falun: 1997.