Tre elever, Kani, Manuel och Zarah, som har gått på IVIK och nyligen börjat gymnasieskolan har intervjuats för uppsatsens undersökning. Alla tre elever är idag strax under eller över 20 års ålder och alla har olika ursprung. Två av eleverna kommer från Afrika och den tredje från Sydamerika. Elevernas namn är modifierade i anonymitetssyfte.
Första intrycket av Sverige
Kani, Zarah och Manuel delar till stor del sitt första intryck av Sverige, trots att de kommer från helt skilda bakgrunder. Kanis första intryck av Sverige var att det var riktigt kallt.
[…] jag kom Maj. Då jag kom så var det, det var lite snö kvar, och för mamma hade berättat att det är snö här och, då tyckte jag, ja, men jag vill se det. Och när jag kom, då fanns det bara snö, alltså ute, då var det inte så mycket det var lite. Och så sa hon, det här är bara lite, det som är kvar, alltså på vintern, du kommer se sen när det kommer bli riktigt vinter, då blir det riktigt kallt. Och jag tyckte bara, äh, hon säger bara så, och så, blev det sen december. Och det var hemsk sen, jag tyckte det var jättekallt, jag är van vid solen.
Kani kände ingen i Sverige bortsett från sin mamma till en början och beskriver, bortsett från köldchocken, den första tiden som både ensam och jobbig. De första åren umgicks han bara med folk i skolan, han träffade nästan aldrig vänner på fritiden. Han upplevde att kylan och klimatet var begränsande och gjorde det svårare att umgås med folk. Han var van från sitt hemland att alltid ha möjligheten att vara utomhus och kunna hitta på saker med vänner.
Zarah delar Kanis uppfattning om Sverige till en början, där även hon utrycker att hon reagerade på kylan och att människor var mer osociala än vad hon var van vid.
Eeh, det var väldigt kallt här i Sverige. Men landet är fint och så, landet är jättefint och folk och så är jättetrevliga och, fast dom var osociala (skratt) Ehh, jag gillade landet när jag kom till Sverige. Jag har inte sett nåt problem här i Sverige.
Även Manuel tyckte likt de andra att landet var kallt och människorna inte lika sociala som han var van vid.
Jag var jättedeprimerad, asså, solen, jag saknade solen, och asså, människorna är jätte, asså öppna där, (syftar på sitt hemland) och pratar mycket. Jag längtade efter mitt hemland.
I alla tre berättelser kan man se att de två faktorer som ungdomarna reagerade starkast på i sitt första möte med Sverige var kylan, samt att människorna kändes mer tillbakadragna än vad de var vana vid i sitt hemland.
Framförallt Kani, men även Manuel uttrycker att det kändes ensamt och väldigt jobbigt att vara i Sverige den första tiden, detta på grund av att de inte kände någon annan än sin förälder.
Det Kani och Manuel uttrycker kan kopplas till att människans förhållningssätt mot omvärlden och mot sig själv är social, vilket kan förtydligas med att: utan socialt umgänge finns ingen människa. Här blir även språket en nyckelfaktor eftersom vägen till mänsklig interaktion är genom den språkliga förmågan. Även socialiteten sägs vara grunden för människan, samt att den enskilda människan inte är fri på så sätt att världen saknar en mening utan andras medverkan.49
Att Manuel säger att han kände sig deprimerad till en början och det Kani berättar om att han verkligen led av ensamheten, beror förmodligen till största del på att de saknade människor att umgås med i sin omgivning. Detta visar hur otroligt viktigt umgänget är för människan och inte minst hur begränsade det är att sakna ett språk, då detta försvårar förmågan till umgänge avsevärt. Här framhålls det faktum att samtalet är det som ger människor möjligheten att mötas, oavsett olikheter. Det är alltså inte olikheter i grunden som gör det svårt för människan att mötas och umgås, utan framförallt språkliga brister.50
Sedan finns det även kulturella faktorer som påverkar umgänget människor emellan som Lennartson exempelvis tar upp, där människors sätt att förhålla sig till varandra, att skapa samhörighet och upprätta gränser kan variera beroende på den kultur de vuxit upp med. Kulturen blir då bland annat de vanor och värderingar och det vardagliga görande man själv tar förgivet och inte lägger märke till, förens någon bryter mot
49 Månson 1998, s. 166-167.
50 Månson 1998, s. 166-167.
dessa och bestrider reglerna. Det är först då dessa uppföranderegler blir tydliga.51
Exempelvis reagerar alla tre ungdomar på att svenskar upplevs vara mindre sociala än människor i sina hemland, men en svensk skulle förmodligen se det ur motsatt perspektiv om denne åkte utomlands – alltså att människor utomlands är mer sociala än det man är van vid i Sverige. Är man född och uppvuxen i ett land lär man detta lands kultur på ett invant och omedvetet sätt, medan en främling måste lära sig dessa regler i efterhand.52 Man utgår således alltid från det man är van vid och definierar vad som är normalt för en själv utifrån sin egen erfarenhet, och därmed blir normalitetsbegreppet otroligt relativt.
Det är också intressant att Zarah inte upplevde den ensamhet som Manuel och Kani beskriver i alls samma utsträckning, vilket hon själv förklarar med att hon hade flera familjemedlemmar här redan till en början, bland annat kusiner som hon kunde umgås med. Detta förstärker teorin om att människor saknar mening i sitt liv utan andras medverkan och att den mänskliga interaktionen är grundgörande för vårt välbefinnande.
Klimatet, språket och humorn
Nästa område som berördes i intervjuerna var synen på det svenska samhället och svenskar. Alla tre ungdomar beskriver att de upplevde att det var svårt att skapa kontakt med nya människor, samt att klimatet bidrog till att man inte kunde vistas utomhus och umgås i lika stor utsträckning som eleverna var vana vid från sitt hemland.
Kani: Jag tyckte bara att det var jättetråkigt. Jag hitta ingenting att göra nästan (skratt). Det var det som var så tråkigt och sen, jag, senare, då jag börja gymnasiet, eller, ja, jag börja IVIK. Då började jag träffa folk och snacka med dem. Och då var jag lite ute kanske. Men annars så var jag alltid hemma. . Och så tänkte ja, men nej, det här är ett hemskt land, det finns ingenting å göra (skratt). […] Jag menar man måste hitta på nåt att göra här i Sverige, nåt aktivitet som man kan göra, annars blir det jättetråkigt.
På frågan om hur han upplevde svenskar och Sverige till en början svarar Kani att han var väldigt rädd för att prata fel och bli utskrattad.
Jag var rädd, för att säga nånting, för jag tyckte att om jag hade sagt nåt fel, då skulle dom liksom skratta eller nånting. Och, och tillslut börjar man
51 Lennartsson 2007, s. 17–19.
52 Lennartsson 2007, s. 17–19.
umgås bara med, eh, vad heter det, folk som kommer in i Sverige, alltså invandrare, då umgås man bara med dem. Och jag kan säga till dig, jag har, jag känner bara svenskar i min klass. Och kanske i nån annan klass.
Men, jag umgås aldrig med dem. Asså vi, jag kanske, jag kanske har deras telefonnummer och sånt, fast vi umgås aldrig, vi säger bara hej till varandra, och så är det slut, hur mår du och sånt.
Rädslan att bli utskrattad bidrog för Kanis del att han undvek att umgås med svenskar och hellre sökte sig till elever som var i liknande sits som han själv. Men bristen på svenska vänner berodde inte enbart på det bristande språkliga självförtroendet. Kani uttrycker att han upplever svenska elever som kyliga, och framförallt svåra att skämta med - något som Kani tycker är väldigt viktigt i en vänskapsrelation.
Alltså jag vet inte, jag var alltid rädd å säga hej och sånt och sen, jag tycket att de är så, asså. Okej alla är liksom människor och sånt, man får välja själv hur man ska vara, men jag tyckte bara att de var lite olika från, asså hur jag vill att de ska va, om jag får säga så. Jag går alltid ut efter personlighet, men, jag tyckte bara att de, de var inte så bra på att skämta heller (skratt). Det var liksom, varför ska jag vara, umgås med den här personen? Det går ju liksom inte. […] jag tror, det, det blir krock för att, asså jag har aldrig tänkt på kulturen och sånt, men jag tyckte bara att dom, dom var liksom inte öppna, och som jag, och så var det liksom, dom var kalla mot en. Och då gick det inte att man blev kompis med dom.
Svårigheten att inte kunna skämta med svenskar och inte dela samma humor var någonting Kani återkom till vid ett flertal tillfällen och den främsta anledningen till att han upplevde det vara svårt att skaffa svenska vänner. Han upplever att de svenska eleverna inte förstod hans humor och han förstod inte heller deras.
Pedagogen Pirjo Lahdenperä menar att språket är något som förvärvas genom interaktionen med omgivningen och spelar en avgörande roll i socialiseringsprocessen och människans utveckling av sociokulturell identitet. Människan förvärvar lingvistisk och kulturell kunskap genom den dagliga kommunikationen med andra medlemmar av deras sociala grupp. I denna process används språket som en länk som knyter samman individens handlande med den kulturella kontexten. Den språkliga inlärningen är också av stor vikt för individens integration med det nya samhället. Genom att lära sig tala ett språk assimileras även en bestämd kultur, individen utvecklar sig själv och integreras samtidigt med de som talar samma språk. Att lära sig ett språk innebär även att man lär sig de lingvistiska strukturer och regler som är inneboende i språket. Detta innebär även att man lär sig använda språket i lämpliga situationer
genom att tolka innebörden av de sociala interaktionerna i en bestämd kontext.53
Lahdenperä menar alltså att språket inte enbart består av lingvistiska stukturer utan att det även finns inneboende regler för hur man använder ett språk. Detta innebär även att man lär sig använda språket i lämpliga situationer genom att tolka innebörden av de sociala interaktionerna i en bestämd kontext. Denna kunskap förvärvas genom daglig kommunikationen med andra medlemmar av en social grupp och detta spelar stor roll i den socialiseringsprocess man går igenom som ny i ett land samt i utvecklingen av en sociokulturell identitet. Därmed blir den språkliga inlärningen också av stor vikt för individens integration med det nya samhället.54
Att kunna skämta på ett språk innebär därmed att man dels har en god språklig förmåga, men även att man har förvärvat en del av den kulturbundna humorn.55 Detta är, som Lahdenperä uttrycker, ingenting man kan läsa sig till, utan någonting man förvärvar genom att kontinuerligt vistas med människor inom den utpekade målgruppen. Och att Kani upplever svårigheter med just skämtandet med etniska svenskar, kan till stor del ha att göra med det faktum att han knappt umgås med några bortsätt från ytliga hälsningsfraser i korridorer. Detta bidrar med stor sannolikhet till en ond cirkel, eftersom Kani upplever att det är olustigt att umgås med etniska svenskar just på grund att han knappt har gjort det och därmed inte förvärvat de kulturella koder som finns dolda i interaktionen.
Asså jag vet inte, dom gör skämt som, liksom jag kan inte förstå vad dom skämtar om. Och så frågar dom saker som, jag kan liksom inte svara. Jag vet inte hur man svarar, liksom. Om jag frågar dig är du terrorist, du vet inte liksom vad du ska svara, och även om du svarar nej så. Ja det är inte mycket, ja det gör inte mycket, så dom hade alltid såna menings, meningslösa frågor och skämt.
Här beskriver Kani en jobbig situation som har uppstått, där han inte förstår om det som sägs är ett skämt och om så är fallet upplever han det inte alls som roligt. Om det är ironi, eller enbart av ren elakhet personen i fråga fäller en kommentar om huruvida Kani är terrorist eller inte, det
53 Lahdenperä 2007, s. 33–40.
54 Lahdenperä 2007, s. 33–40.
55 Lahdenperä 2007, s. 41.
kan inte vi veta, men ironi och sarkasm är också exempel på hur olika kulturer har olika spelregler. Och för att kunna tolka koder från andra kulturer måste man känna till dessa spelregler. Dessa kan vara explicita, som exempelvis hur man inom en viss kultur hälsar på varandra, men även implicita och därmed mer osynliga och svåra att uppfatta. Att lära sig en kulturs regler och koder tar lång tid och det räcker alltså inte enbart med att förstå innebörden av orden i ett språk.56
I och med att Zarah har familj här som tidigare nämnt, kan detta ha bidragit till att det varit enklare för henne än för många andra nyanlända ungdomar att skapa en förankring och trygghet i Sverige, eftersom hon redan har en social umgängeskrets i och med sin farbrors familj. Hon berättar även själv att hennes tillvaro i det stora hela var och är rätt bekymmerslös och att hon har haft det lätt att vänja sig vid det svenska samhället. Däremot säger hon att hon emellanåt upplever att folk tittar konstigt på henne, men att hon ser det som ett undantagsbeteende för svenskar och inte som något som präglar befolkningen generellt sett.
Zarah uttrycker även att man som muslimsk kvinna som bär sjal, vilket Zarah själv gör, kan stöta på fördomar, även om det inte sker ofta. Hon berättar att hon ibland upplever att folk till och med kan vara rädda för henne utan anledning.
Asså det finns vissa som inte tycker att det här är bara tyg. Det här är inget bomb eller nåt sånt. Och jag är en människa som dig. Men asså man träffar sällan sån där grejer. (syftar på fördomar) Men här i Sverige man pratar inte framför dig. Man har allting inuti, man säger ingenting.
Zarah utrycker i citatet att hon sällan upplever att folk är raka och öppna då det gäller åsikter och tankar här i Sverige olikt hennes hemland, utan att man snarare får en olustig känsla som säger att en människa tänker något om en, eller kanske en blick. Här kan man se en tydlig normskillnad mellan den svenska kulturen och Zarahs hemlands kultur, för vad som är okej att säga högt och inte.
Det som också är intressant ur socialisationssynpunkt är hur Zarah beskriver den attityd hon kan möta i samhället gällande det faktum att hon bär sjal. Zarah menar att det enbart är ett tygstycke och hennes eget val att bära det, och att hon knappast ser ner på andra människor som inte bär sjal. Här blir det tydligt att det snarare är samhället som vill att Zarah inte ska sticka ut bland mängden än hon själv. Liliequist definierar socialisationsbegreppet med att tonvikten ligger på samhällets
56 Lahdenperä 2007, s. 41.
förväntningar och krav på individen, snarare än individens egna behov att efterlikna andra individer i det kulturella sammanhang denne befinner sig i, vilket blir tydligt i detta fall. Zarah ses därmed i vissas ögon som avvikande och får negativa konsekvenser i form av exempelvis blickar, för att hon inte anses vara tillräckligt integrerad. Hur integrerad man anses vara ligger alltså först och främst i den betraktande majoritetens ögon, vilka är de som sätter normen för vad som anses vara avvikande.57
Manuel uttrycker att han kände en rädsla för att komma till ett främmande land, med ett nytt språk, ny kultur och där han inte kände någon. Han hade förmodligen byggt upp en bild om hur hans nya liv skulle se ut och mötte till en början en stor besvikelse då han insåg att svenskarna skiljde sig till stor del från människorna i hans hemland. Han berättar att det var svårt att skapa kontakt med svenskar, och att han bara träffade andra invandrare inom skolan till en början eftersom han gick på IVIK.
Ja men asså när jag kom hit, jag var jättedeprimerad och när jag var på IVIK, för jag skulle prata med svenskar, inte med invandrare, asså jag trivs bra med invandrare, men jag skulle prata med svenskar. Men nu jag har många kompisar, jag trivs jättebra här.
Manuel ville gärna bli en del utav den svenska gemenskapen och få svenska vänner, men det var svårt för honom att bli insläppt bland svenska ungdomar. Han upplevde att han hela tiden vistades med andra invandrare och att detta inte var hans intention då han kom till Sverige.
Manuel upplevde att han sågs som en i mängden av alla invandrare på IVIK av andra svenska elever, och att detta gjorde honom frustrerad.
Goffman beskriver att det inte är vår karaktär, eller andra inre personliga egenskaper som bestämmer hur vi kommer att uppleva oss själva, utan att det är våra handlingar och Den Andres reaktioner på dessa handlingar som bestämmer detta.58 De svenska elevernas bemötande stämde förmodligen inte överens med Manuels självbild, och han upplevde därmed en stor frustration. För det är mot en etablerad kultur som individer eller subgrupper framstår som avvikare. Enligt stämplingsteorin ses dock avvikelsen som en process, snarare än något statiskt. Man är således inte en avvikare, man blir en. Avvikaren sägs enligt Becker gå igenom en karriär som slutar i en uppfattning om permanent avvikelse, som omfattas av både den egna personen och de
57 Liliequist 1994, s. 13; Månson 1998.
58 Månson 1998, s. 170-174.
som omger denne.59 Hade Manuel inte kämpat för att bli insläppt i gemenskapen hade han kanske börjat se sig själv så som andra till en börjat upplevde honom – som en avvikare.
Skolan och vänner
Introduktionsskolan är för de flesta nyanlända ungdomar den första skolinstans de kommer i kontakt med i Sverige. Det är ofta genom skolan ungdomarna skapar nya vänskapsrelationer och för Kanis del var det i och med IVIK han började umgås med folk på fritiden. Han beskriver att det var på IVIK han för första gången kände samhörighet med sina klasskamrater i Sverige och tror att det kan ha berott på att många var i en liknande sits och kom från främmande kulturer.
Det kanske hade det där med att man, olika kulturer och så där, och då träffas man på ett ställe. Och IVIK var liksom bästa stället, vad heter det, klassen, eller vad man nu ska säga. Alltså vi var jättemånga, och jag menar okej ibland är det bråk, ibland är det så, fast i vår klass var det alltid, det var så alltid att nån gjorde nåt skämt och så skratta vi. Om det inte var jag så var det nån annan och så vidare och så vidare.
På IVIK beskriver Kani att han inte kände sig annorlunda som han lätt kunde göra i etniska svenskars sällskap. Stämplingsteorin menar att man gradvis tar till sig omgivningens syn på en själv och därmed lär sig att även uppfatta sig själv som en avvikande person. Men här är det även värt att uppmärksamma det faktum att avvikaren ofta har en positiv syn på sin avvikelse och inte nödvändigtvis negativ som man lätt kan tro.
Denna kan nämligen skapa en god identitet i den grupp där avvikelsen inte har en negativ klang, vilket kan bidra till att samhörigheten kan kännas starkare och därmed skapa en stark gemenskap. 60 Detta kan förklara varför personer som en gång klassat sig självs som avvikare inte har ett så stort behov av att söka sig in i majoritetens gemenskap, utan gärna håller sig till andra i liknande sits, och trivs bra med den
Denna kan nämligen skapa en god identitet i den grupp där avvikelsen inte har en negativ klang, vilket kan bidra till att samhörigheten kan kännas starkare och därmed skapa en stark gemenskap. 60 Detta kan förklara varför personer som en gång klassat sig självs som avvikare inte har ett så stort behov av att söka sig in i majoritetens gemenskap, utan gärna håller sig till andra i liknande sits, och trivs bra med den