Det finns vissa händelser som återkommer i mina fantasier och dagdrömmerier. En av dessa är att jag är verksam vid Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet – på 1970-talet. Händelsen började ta form inom mig i slutet av 1990-talet, då jag var doktorand i sociologi vid Lunds universitet. Jag skrev om George Herbert Meads tankefigurer och sökte med lykta och ljus efter allt som tidigare skrivits om honom och hans idéer om intelligens (mind), själv (self) och samhälle (society). Jag hittade bland annat forskningsrapporten – En fenomenologisk läsning av George H. Mead: Eller varför verkligheten är verklig och inte ett skådespel – från Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet, skriven av Sten Andersson (1972). Texten är fortfarande bland det bästa och mest intressanta jag läst om Mead. Snabbt insåg jag att Johan Asplund, vars böcker jag läst med stor behållning, också arbetade där och då. De spår Anderssons och Asplunds tänkande har satt i mitt medvetande, för att inte tala om de intryck de gjort på mig när jag mött dem ansikte-mot-ansikte, går att likna vid en socialpsykologisk karneval. Jag kunde inte vara mer belåten och tillfredsän så. Om det inte vore för det faktum att det på 1970-talet fanns ännu fler sociologer med socialpsykologiskt intresse vid Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet: Lars- Erik Berg, Anders Boglind, Tom Leissner, Per Månson och Holger Värnlund. Tillsammans författade de Medvetandets sociologi: En introduktion till symbolisk interaktionism (1975). Boken har utan tvekan haft en avgörande betydelse för svenska sociologistuderande – för att den ger en god introduktion till den symboliska interaktionismen. I synnerhet är det ett av Bergs bidrag – ”Medvetandets uppkomst: En tolkning av G H Meads socialpsykologi” – som har bitit sig fast i det kollektiva sociologiska medvetandet (Berg, 1975).
Nära till hands ligger naturligtvis antagandet om att jag skriver utifrån något så föga kollektivt som mig själv.1 För visst är det så att jag har ägnat åratal
åt att försöka förstå mig på intelligens och själv som sociala processer? Absolut! Det är precis så det förhåller sig. Ändå tänker jag inte alls på mig själv i detta sammanhang. Jag tänker helt bestämt på ett flertal andra. Bland dessa finner vi Mikael Carleheden som inte bara är sociolog, utan också min make sedan femton år. För honom var läsningen av det ovan nämnda kapitlet på en grundkurs i sociologi vid Sociologiska institutionen, Lunds universitet, avgörande. Texten väckte hans vilja till sociologi, till att utforska det ömsesidiga beroendet mellan individ och samhälle. Det gav honom också insikt om att det mest intima – den egna känslan och uppfattning om en själv – är social. Med tanke på detta är det inte märkligt att han behöll Medvetandets sociologi: En introduktion till symbolisk interaktionism. Boken har överlevt gallringar av alla slag och lyser med sitt brandgula omslag upp vårt bibliotek. Som en tjuv om natten har jag tillåtit mig att bläddra i den varsamt kvarvarande och i vårt hem ständigt närvarande boken – Carlehedens nyckel till sociologins avförtrollande värld.
Framför samtliga kapitel i bokens innehållsförteckning står ett litet kryss. Framför kapitel tre, i vilket Berg behandlar medvetandets uppkomst, står det två kryss. Jag vet inte med säkerhet vad det står för. Jag har inte frågat om det. Man kan i och för sig anta att det betyder extra viktigt, läst två gånger eller något liknande. Det är också i detta kapitel jag finner flest understrykningar. Det förekommer överhuvudtaget ingen annanstans i boken, med undantag av några få i det inledande kapitlet. Understrukna flera gånger, med pennor som avyttrar olika färg, finner vi följande meningar:
Grundtesen är att medvetandet inte kan ses som en egenskap som är färdig och inbyggd i den mänskliga rasen som biologisk art. Den är istället ett resultat av att individen interagerar med andra individer. Organismens födelse är biologisk, men människans födelse är social (Berg, 1975, s. 44)
1 Om man gör en distinktion mellan självet och samhället eller individen och
kollektivet i en text om symbolisk interaktionism måste man vidta försiktighets- åtgärder. Kärnan inom den symboliska interaktionismen utgörs nämligen av en teori om självet som en social process som med nödvändighet inkluderar både individ och kollektiv. Jag återkommer till detta senare i texten.
Denna grundtes har gjort fler än Carleheden till sociolog. Berg har på ett beundransvärt sätt sysselsatt sig med den till och från under hela sin akademiska karriär. Han är evigt ung i förhållande till den gäckande gåta som medvetandes sociala uppkomst är och förmodligen alltid kommer att vara. Respekt och erkännande ska han ha för det. Framförallt med tanke på tiden vi lever i – en tid där nya fynd inom neuropsykologin inte sällan misstolkas som bevis för riktigheten i medvetandefilosofin och kulten av det manliga geniet. Med det senare menar jag idén om att vi sitter inne med hela härligheten inneslutna i oss själva. Att den mänskliga rikedomen i form av det manliga geniet är något som endast uppstår och går att komma i kontakt med i ensamhet. Inget kan vara mer fel.
Med kreativa hänvisningar till framförallt Mead har Berg visat att inte bara självmedvetenheten, utan all mening som vi skänker omvärlden, endast existerar mot bakgrund av våra mellanmänskliga relationer. Allt vore alltså meningslöst om det inte vore för de människor vi lever och verkar tillsammans med. Berg skriver följande om detta märkliga och mäktiga fenomen:
Betydelsen hos olika objekt ligger inte i själva objekten, och inte heller i den individ som varseblir och hanterar objekten, utan den uppstår genom attitydtagande. Betydelsen hör alltså hemma inom den sociala interaktionens fält. Vissa särskiljbara fenomen i den sociala processen ger upphov till betydelse hos objekten. Dessa fenomen utgörs (förutom av objektet självt) av stimulus från en individ, respons från en annan och slutligen även från den individ som avgett stimulus (Berg, 1975, s. 48f.).
Inom den symboliska interaktionismen brukar man tala om att mening uppstår i ett triadiskt förhållande mellan handlingens begynnande fas (stimuli), den andres svar eller respons på gesterna i begynnelsefasen, och en avslutande fas som inbegriper det egna svaret eller responsen. Detta innebär att det krävs minst två personer för att ett objekt ska fyllas med mening – för medvetenhet om allt från ordens till den egna personens betydelse. Vi kan alltså lika lite förstå innebörden av ordet ljus eller kärlek som att besvara frågorna om vem vi är eller vill vara, utan våra relationer till andra personer. Vi konfronteras med en social process där någon annan träder in i den egna handlingen och ger samma svar eller respons på
handlingen som man själv. Inom den symboliska interaktionismen kallas detta för social handling (Berg, 1975).
Med hjälp av Adam Smith, Charles Horton Cooley och George Herbert Mead, vilka samtliga har haft betydelse för uppkomsten och utvecklingen av det fält som Herbert Blumer 1937 kom att benämna symbolisk interaktionism, vill jag i denna text ge några exempel på den sociala handlingens betydelse för mening och medvetenhet, eller mer specifikt självkänsla och självmedvetenhet. Jag har, precis som Berg, gett mig på denna uppgift flera gånger förut (E. Engdahl, 2004, 2009). För er som är väl insatta blir det till viss del repetition. Behovet av kärlek och av att förstå och göra sig förstådd diskuteras. Jag kommer till och med att tala om detta behov som ett begär. Begreppen behov och begär sammanblandas för att vagt peka på att det är svårt att med säkerhet fastställa när fenomen som kärlek och förståelse – självkänsla och självmedvetenhet – är det ena eller det andra. Naturligtvis kommer både kroppens och språkets centrala betydelse för dessa fenomen att beröras. Vad som är nytt i greppet jag tar om frågan är att jag istället för att, som tidigare, tala om vår tids eskalerande och föränderliga individualism, i all hast berör kulten av det manliga geniet som ensamt och starkt. Jag tar då utgångspunkt i det som från ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv blir problematiskt med Rene Descartes bevingade ord Cogito ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till). Det är något som blir för ensamt i Descartes första svar på frågan om vad vi med säkerhet kan fastställa som sant. En(ade) kan vi bara vara tillsammans, så vitt jag, i enlighet med den symboliska interaktionismen, kan se. Att vara en (sig själv) betyder också att vara samma (som andra). Att vi är ensamma ska därför inte förväxlas med att vara ensam. Endast ett liv i gemenskap med andra kan överskrida ensamheten och dess fördärv – ett tillstånd i vilket man inte kan bli älskad och inte kan bli förstådd. Således är ensamheten något vi lever eller åtminstone bör leva i skuggan av. Jag ska inte fördjupa detta resonemang. Jag har behandlat denna aspekt av ensamhet mer utförligt förut (E. Engdahl, 2009), men här får den en annan tvist. Vad jag finner mest spännande i föreliggande text är att jag avslutningsvis knyter an den sociala frågan till forskningsresultat inom den biologiska psykologin, närmare bestämt neuropsykologin. Berg och jag har talat en del om att utifrån ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv skriva något tillsammans på temat. Vi delar nämligen uppfattningen om att Mead inte bara förutspådde många av de ”nya” neuropsykologiska fynden, utan att dessa
fynd också stärker hans tankerfigur om mening och medvetenhet som sociala processer. Vi delar dessutom övertygelsen om att den sociala handlingens avgörande betydelse för självkänsla och självmedvetenhet omöjliggör idéer som den om (det manliga) geniet som ensamt och starkt. Slutligen känner vi båda en viss förhoppning om att samhällsvetenskaperna genom detta slags kunskap kan minska gapet mellan humaniora och naturvetenskap, vilket idag ter sig nästintill avgrundsdjupt. Istället för att skriva något tillsammans på temat, tar jag tillfället i akt att i denna bok skriva en text åt Berg som pekar ut och initialt tar itu med uppgiften.
Låt mig börja med att säga några ord om betydelsen av sakraliseringen av individen som skett i det moderna samhället och som ibland leder oss på villovägar – till att tro på ensamheten som ett välsignat tillstånd.