Det är i människoblivandets tidiga stadier – det vill säga barndomen – som vi i samspel med andra utvecklar en medvetenhet om oss själva: ”Att medvetandet kan riktas mot individen själv och resultera i en jagbild är det samma som att människan som subjekt kan ha sig själv som sitt objekt” (Berg, 1992, s. 36). George Herbert Mead har beskrivit självmedvetenhet som individens förmåga att kunna föregripa sina egna responser (Mead, 1934/1976). Annorlunda uttryckt handlar det om att barnet inser att det agerar i världen och samtidigt föreställer sig olika (därmed inte sagt de mest adekvata eller alla möjliga) handlingsalternativ. För det successiva tillägnandet av en självmedvetenhet är lek och spel av avgörande betydelse. Mead skriver:
Barn samlas för att ”leka indianer”. Detta betyder att barnet har en bestämd uppsättning stimuli som framkallar hos barnet själv de responser som de skulle framkalla hos andra, och som svarar mot en indian. I lekperioden utnyttjar barnet sina egna responser på dessa stimuli och använder dem i uppbyggandet av ett jag (Mead, 1934/1976, s. 118).
Erik Homburger Erikson närmar sig frågan utifrån en annan ontologisk och teoretisk förståelsehorisont, men framhåller även han lekens och spelets betydelse för människoblivandet; leken och spelet blir kungsvägar till den inre upplevelsen av autonomi, integritet och av identitet (Erikson, 1950, 1995). Här kan inte identiteten reduceras till summan av tidigare upplevelser och identifikationer; den är något mer, en inre upplevelse av att vara en unik individ och samtidigt en integrerad del av ett socialt sammanhang (Stier, 2003). Identiteten sammanfogar och balanserar yttre och inre krafter, eller annorlunda uttryckt, ”en harmoni mellan jagets förmåga att kunna tillfredsställa inre drifter och en upplevelse av ett socialt jag, att vara en medlem i samfundet.” (Stier, 2011).
Erikson (1950, 1995) menar att det är via leken som barnet lär känna sin kropp, lär sig förstå orsakssamband, utveckla en tidsuppfattning, bemästra olika slags kriser – och anpassa sig till det sociala livet. Via leken tillägnar
sig barnet ett kulturinnehåll och mallar för hur det bör handla och är därför grundläggande för barnets identifikationer med omgivningen. Emellertid är leken inte bara fråga om en träning för och anpassning till det sociala livet; Mead menar att det är i leken och spelet som internaliseringen av samhället äger rum, i all dess komplexitet, maktfullkomlighet och oundviklighet (Mead, 1934/1976). Av detta följer att leken och spelet är ovillkorliga processer i formandet av det mänskliga psyket. Lars-Erik Berg skriver:
Men viktigare är kanske att leken inte är utbytbar. I motsats till många andra byggstenar för det mänskliga psyket kan man inte använda något surrogat för leken. Den är oersättlig. Utan lek, ingen identitet. Detta hänger samman med lekens bekräftande karaktär. Människan bygger upp en psykisk ryggrad genom att tidigt i livet i lekens form åter uppleva viktiga händelser (Berg, 1992, s. 11).
Det är med dessa insikter som man ibland talar om vår art som homo ludens – den lekande människan. Leken är en väg till psykisk och social utveckling och den lekande människan agerar tillsammans med andra människor i ett socialt drama eller spel – ett ludicrum.1
För barn innebär detta ludicrum eller sociala drama ett samspel med andra barn och i synnerhet med vuxna. Samtidigt skiljer sig barnens livsvärld och ludicrum i mångt och mycket från de vuxnas. Barn är friare från måsten och har ännu inte tillägnat sig alla de mellanmänskliga strategier som kännetecknar ”vuxen” interaktion. De lever i nuet, säger vad de känner och tänker – hypotetiska resonemang är lika spännande som när pappa ser på text-teve. Gregory Bateson (1955) ser leken som en inställning och som en tolkning av den verklighet som omger barnet. Leken skall därför inte tolkas bokstavligt, utan barnen förmedlar med hjälp av ”leksignaler” (exempelvis mimik och tonläge) att en situation inte är ”på riktigt”, utan just lek (Askland & Sataøen, 2003, s. 121ff.). Inne på samma linje är den
1
Orden ”ludens”, ”ludicrum” och ”ludibrium” som diskuteras i denna text kan etymologiskt härledas till latinets ”ludo”, som är ordet för lek och spel. Orden ”lek” och ”leka” springer båda ur ett gemensamt germanskt verb med betydelsen att ”springa” eller ”hoppa”. Denna form har endast bevarats i de nordiska språken. I det tyska språket har det ersatts av ”spielen” och i det engelska språket av ”play” ”Ludens” betyder lekande, ”ludibrium” ett spe, hån eller den som är föremål för ett spe/hån, alltså en ond eller elak lekfullhet, medan ”ludicrum” betyder lek eller leksak, samt skådespel (Heikel, 1935).
amerikanska socialantropologen Helen Schwartzman (1978) som menar att leken erbjuder barnet möjligheter att pröva sin förmåga till kontroll, dominans, manipulation och samspel med andra. Barnens lek speglar vuxenlivet och de aspekter av detta som just handlar om kontroll, dominans, manipulation och samspel.
Med Erving Goffmans termer är barn emellertid inga cyniska rollspelare (Goffman, 1974).2 Det vill säga de skiljer inte mellan sin identitet och roll,
utan är den de spelar i varje givet ögonblick. Sällan blir detta så tydligt som när barn leker. Leker de hund och katt så är de en hund respektive katt just då. Eller som Lars-Erik Berg säger: ”Barnet är i leken, kan inte komma ur den utan att situationen bryter samman” (Berg, 1992, s. 17). Det är först med tiden (någonstans runt skolåldern) som barn både kan leka och tänka på vad de skall göra när de har lekt klart. Det är då barn går från den omedelbara leken till det distanserade spelet (Berg, 1992, s. 31). Eller för att utrycka detsamma på ännu ett sätt: det är först senare som barnen, så att säga, lär sig det mer subtila och, skulle man kunna säga, oärliga rollspelandet samt tillägnar sig vad Goffman kallar den ”rituella ordningens” spelregler (Goffman, 1970).3 Samtidigt leker barn för att de
tycker att leken är kul. Att leka är underhållande, givande och spännande. Leken är ett slags fantastiskt (i betydelsen där fantasin obegränsat tillåts flöda) frirum. Homburger Erikson betonar barnets inneboende proaktivitet, men även dess vanmakt i förhållande till vuxenomgivningen, och det är just i leken som barnet kan frigöra sig från vanmakten, vara den som tar initiativ eller ger utlopp för sin ångest (Erikson, 1950).
Det är här barnet med förtjusning, eller med Lars-Erik Bergs ord, med förtrollning kan hänge sig åt en höggradigt egocentrisk fantasivärld. Leken är i så motto både en arena för utvecklande experimentering och ett skydd mot en värld som är allt annat än lekfull. Samtidigt låter sig inte barn lika medgörligt underkasta sig rollernas föreskrifter som vi vuxna gör. De kan orädda och oförhappandes träda in i varandras roller (Berg, 1992, s. 39) för att korrigera varandras rollageranden (”så ska en polis inte göra, utan så
2 Lars-Erik Berg diskuterar det ärliga och cyniska rollspelandet i relation till
Goffman i Den lekande människan, s. 26f.
3 Den rituella ordningen kan sägas vara ett intrikat system av normer vilka är intimt
sammanflätade med (vid första anblicken) små och obetydliga ritualer i form av handlingar, vilka vi alla förväntas använda oss av och vilka respekteras i det vardagliga livet.
här”). En vuxen patient är nog mer än försiktig när det gäller att säga till en läkare att ”så här gör en riktig läkare” även om hon eller han verkligen är av denna åsikt.4 Många är de gånger man som vuxen förklarar att ”nu måste vi
göra ditten och datten och därför måste ni sluta leka”. Detta andra, det vuxna, blir därmed lekens raka motsats. Det andra är tvingande, tråkigt och icke-kreativt. De vuxnas ludicrum blir allt mindre lek och spel – och alltmer skådespel där aktörerna är självmedvetna, taktiska och bundna av sociala normer och ideal.