Jag och Lars-Erik hade i arbetet med projektet olika teoretiska utgångs- punkter. Vid denna tid hade jag läst in mig på en del feministisk litteratur, poststrukturalism och maskulinitetsforskning. Jag hade också varit i Storbritannien och där skrivit en bok om och träffat Anthony Giddens. Lars- Erik hade sin fasta teoretiska bas i framför allt Mead, men även i en lite
bredare interaktionistisk teoribildning. Vi hade förstås också flera gemen- samma referenspunkter i till exempel Johan Asplund och Chicagoskolan. De eventuella gnissel som våra olikheter kunde ha lett till orsakade inget större problem. Tvärtom hade vi livliga diskussioner om teorier, begrepp och om Mead förstås. När jag idag öppnar och bläddrar i vår bok slås jag av hur mångfacetterad och rik den är på teoretiska resonemang. Olika teorier och begrepp möts, stöts mot varandra och tar sig sedan lite olika ringlande vägar genom bokens sidor. Men det som slår mig allra tydligast och som kanske också är vårt huvudresultat, är att texten till stor del handlar om det emotionella arbete dessa män utför. Att göra faderskap, speciellt som deltidspappa, handlar om att möta, hantera och övervinna ett antal socioemotionella utmaningar. Det handlar till exempel om att ständigt separera från sina barn, att hämta och lämna och att göra detta till sin regelbundna rutin, utan att hamna i en depression. I boken utvecklar vi tankar om hur detta emotionella arbete faktiskt leder till en process som i sin tur påverkar männens sociala konstruktion av sin maskulinitet i riktning mot en mer jämställd position. Männen tvingas, för att behålla kontakten med sina barn, att göra upp med sin stolthet och manliga tvångströja, att lära sig att befinna sig i en ständig dialog med människor och i ett kommunikativt socialt rum.
Den mer ”grundade teori” vi utvecklar i boken är ett resultat av de många timmar som vi färdades i Lars-Eriks bil. Vi ventilerade där en rad tankar. De handlade dels om den ofta väldigt negativa bild som vid denna tid fortfarande fanns av hur skilsmässor påverkar barn och föräldrar. Dels handlade de förstås om hur bilden av tivolipappan hängde tungt över skilda fäder. Tivolipappan handlar om hur pappan när han väl får tillfälle att spendera tid med sina barn på alla sätt försöker visa att han är en bra far och hur detta går överstyr och landar i ett riktigt spektakel; pappan som försöker köpa barnets kärlek. Våra diskussioner handlade väl också om vår egen smärta, kamp och självbild. Vi var båda skilda och hade därför upplevt mycket av det som våra informanter berättade om. I efterhand ser jag tydligt hur våra egna erfarenheter, upplevelser och problem integrerades i och blev till en väldigt central del av forskningsprocessen. Visst kan egna erfarenheter ibland störa och kanske till och med skapa felkällor och skevhet i forskningen. Men för vår del övervägde förtjänsterna av att dela erfarenheter med våra informanter. Den parallella forskningsprocessen som dels bestod i våra intervjuer och möten med en rad män, och dels i våra
diskussioner i bilen om faderskap och om våra egna erfarenheter, smälte samman till den produkt som nu finns i bokform.
Vi pratade en del om hur viktig vi ansåg att boken var. Den här gruppen, av frånskilda fäder, som är väldigt stor, hörs nästan aldrig i debatten och syns inte i offentligheten. Visst blev vi lite besvikna när det sedan visade sig att intresset för vår studie var ganska ljummet. Boken sålde inte i några större utgåvor. Inte blev det många föreläsningar heller. När jag nu tittar i boken ser jag att den är ganska snårig, komplex och teoretisk. Den är inte direkt skriven för en bred publik. De fina iakttagelserna som inte minst Lars-Erik gjorde i sina kapitel om barnens röster, är fortfarande värda att läsa och studera. Men boken förgrenar sig på ganska oväntade sätt, texten slingrar sig fram mellan högt och lågt och stundtals kan det nog vara svårt att följa med i tankegångarna.
Flyktlinjer
Vi gjorde de flesta intervjuerna tillsammans. Även om detta förstås var enormt tidskrävande var det också mycket värdefullt. Vi kompletterade varandra väl. Dessutom fick vi tid att prata igenom alla intryck. På så sätt kunde vi inleda våra analyser på resande fot. Intervjuandet, analyserandet och skrivandet sattes i rörelse och boken växte successivt fram. Det är sällan man har tid att arbeta på detta sätt. När jag bläddrar och läser avsnitt i vår bok så pass många år senare, inser jag som jag tidigare påpekat hur tät och komplex den är. Framför allt är den rik på berättelser. Jag märker också att de citat Lars-Erik valt ut är mycket längre än mina citat. Han lyckas komma väldigt nära rösterna, berättelserna och papporna.
Något vi diskuterar ingående i boken är de mönster och strukturer som männen fastnar i och som ofta på avgörande sätt bestämmer hur deras vardagsliv och kontakt med barnen utformas över tid. Ett vanligt umgängesmönster är att pappan träffar sitt/sina barn varannan helg, någon vecka under jullovet och några veckor på sommaren. Flera av de fäder vi intervjuade hade också utformat sin vardag och sitt umgänge på detta sätt. Föreställningen om att detta är ett vanligt, bra eller hyfsat sätt att arrangera relationen mellan fäder och barn var vid denna tid djupt rotad i det svenska samhället och kulturen. Vi var själva delvis offer för detta. Men samtidigt var vi båda kritiska till denna form av genusmönster och stereotypa sätt att se på fader- och moderskap. 1990-talet är också litet av en brytpunkt för många av de frågor, teorier och synsätt vi tangerar och berör i vår text och
vårt arbete. Under denna tid påverkas samhällsvetenskapen starkt av poststrukturalistiska tänkare, som strävar efter att bryta upp dualistiska föreställningar om till exempel kön, och som ”läser om” och öppnar för nya sätt att se på identitet, vardag och existens. Men det är också en brytpunkt i själva vardagslivet och i fäders sätt att förhålla sig till centrala frågor om föräldraskap.
När jag nu läser boken ser jag hur vi skriver in oss själva som forskare, människor och fäder, utan att alltid vara helt medvetna om det. Jag kan läsa in våra egna brytpunkter, drömmar, förhoppningar och problem med att upprätta ett fungerande faderskap. En del eller rättare sagt ett centralt spår i boken handlar om frågan och förhoppningen om förekomsten av lyckliga skilsmässor. Mot bilden av den olyckliga och såriga skilsmässan ville vi ställa upp en annan och kanske lite mer positiv bild av uppbrott. Vi läser således in hopp, rörelser och möjligheter i fädernas och barnens svar. Möjligtvis undviker vi ibland att se problemen, men vid denna tid var det politiskt och mänskligt viktigt att försöka urskilja och beskriva de rörelser som strävade framåt. Framför allt fann vi det viktigt att synliggöra dessa fäders vilja att konstruera och upprätta ett fungerande föräldraskap. Vi kunde se hur de skapade olika typer av flyktlinjer ur de trånga västar som kulturen och tidsandan tillhandahöll. Spelet mellan aktör och struktur, eller hur man vill uttrycka detta teoretiskt, visade både på svårigheterna att undfly genuskodningar och på subjektets förmåga att spräcka strukturer, glida undan tvånget och blicken, hitta möjligheter till nya identiteter och på så sätt långsamt flytta fram positionerna.
Idag kan vi se hur det har skett en kulturell förskjutning i hur föräldrar arrangerar sina relationer och möten efter en skilsmässa. Visserligen dröjer de mönster vi studerade på 1990-talet kvar, men rörelserna mot andra sätt att tänka och göra familj på är tydliga. Hela den diskussion om maskulinitet och faderskap som följde på 2000-talet har också satt sina spår. Jag säger inte att vi har genomgått en revolution på familjeområdet, men att det finns en rad tecken på förändring.
Vår studie om deltidspappor handlar om vardagslivet på 1990-talet. Via vår kombination av metoder och en design med sikte på tid och rum i rörelse, fick vi fram ett material som speglar de otaliga utmaningar pappor möter i sina försök att få vardagen att fungera och att skapa bärande och goda relationer med sina barn. Studien visar att föräldraskap ofta är komplicerat och att det bygger på en förmåga att hantera komplexitet och att
klara av att arbeta med alla de detaljer, processer och ting som sammantaget utgör grunden för ett fungerande och ontologiskt tryggt vardagsliv.
Rhizom
De franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari använder sig av Rhizom som tankefigur och metafor för att närma sig livet och människans sökande efter kunskap (Deleuze & Guattari, 1987). Begreppet används för att beskriva hur det uppstår oändliga rörelser och kopplingar mellan olika punkter. Centralt är att kunskap och tänkande får förgrena sig i icke hierarkiska och icke linjära kedjor. Rhizomen har ingen början och inget slut, den liknar på inget sätt ett träd med rötter och förgreningar, utan har en helt annan form och dynamik. Vad som beskrivs är också ett pragmatiskt sätt att förhålla sig till lärande och kunskapsbildning. Den Andre föräldern, kan faktiskt läsas på detta sätt, som ett pragmatiskt och samtidigt begreppsinriktat försök att närma sig ett antal fäders sociala och kulturella vardagsliv, att komma nära en social verklighet och att förhoppningsvis också kunna bidra till att utveckla nya sätt att hantera dessa former av familjerelationer, både socialt och mänskligt.
Detta forskningsprojekt innebar inte enbart en resa i privatliv eller i föräldraskap, utan också en resa i teorier och i den sociologiska fantasin. Lars-Erik hade sin Mead och samspelet mellan I-Me, och jag hade vid denna tid Giddens i bagaget, men även en ingående läsning av bland andra Michel Foucault. Pappornas och vår egen kamp för att göra föräldraskap och maskulinitet handlade i grunden om just dessa teoretiska och mänskliga frågor, om relationen mellan diskursiva och icke-diskursiva formationer, och om hur subjektet förtvivlat försöker skapa sitt liv och sin existens i relation till denna komplexa väv av materiella, sociala, kulturella och subjektiva krafter. Under denna period av mitt liv, på resande fot i en gammal bil i det urbana närområdet, lärde jag mig mycket om mig själv och om livet. Våra diskussioner och möten utgjorde en värdefull social- psykologisk läroprocess för mig. Tack Lars-Erik!
Referenser
Berg, Lars-Erik, & Johansson, Thomas. (1998). Den andre föräldern: Om deltidspappor och deras barn. Stockholm: Carlsons förlag.
Deleuze, Gilles, & Guattari, Felix. (1987). A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis: University of Minnesota Press.