En konstteoretisk bakgrund

Detta område är mycket stort men i det följande ämnar vi ge en grundläggande bakgrund för att det fortsatta i uppsatsen skall kunna förstås. Det första som kan konstateras är att det inom konstteorin finns en grundläggande dualism att konfrontera. Det rör sig om de två ytterligheterna essentialism och institutionell teori. Låt oss börja med…

3.2.1.1 Essentialism

”…konstens egen existens, alltså att konst är ett slags automatiskt och i grunden omedvetet beteende. Det är alltså essentialism. Icke-essentialism är att inte tro på något konstens externa och spontana vara – att det inte finns någon gemensam egenskap för alla konstverk.”

(Vilks 1995, s. 20) Konsten skulle därmed ha ett slags inneboende värde, ett värde givet att det är konst och att konst är någonting verkligt, något grundläggande, något i sig själv varande, något med essens. Det till skillnad från att konsten ges eller tillskrivs ett värde eller att den har ett värde i sitt uttryck, i den upplevelse den ger upphov till hos betraktaren, men inte i sig själv. Med en alltmer mångfacetterad flora av uttryck som går under beteckningen konst blir den gemensamma egenskap som konst förutsätts inneha i essentialismen till synes omöjlig att beskriva eller ens finna. Otaliga försök att definiera konst har dock gjorts och görs fortfarande men hur fångar man ett begrepp vars hela syfte, i

synnerhet på dagens konstscen, till synes syftar till att medvetet gäcka de definitioner som finns.

3.2.1.2 Institutionell teori

”Den institutionella teorin är ett svar på konstens utveckling till domäner som definitivt överskrider de sköna konsternas kategorier. När konsten bestod av målningar, skulpturer o dyl, fanns det en viss ordning bland artefakterna. Med Duchamp och idékonsten gick den klassificeringen förlorad.”

(Vilks 1995, s.25) ”På vilket sätt förstördes konsten av Duchamp? Konsthistoriker och konstteoretiker hade med en gedigen möda lyckats hålla ståndpunkten att konstens essens handlade om det visuellt estetiska. Duchamps readymades var svåra att förvandla till estetiska objekt (det saknas inte försök i den vägen) eftersom de så tydligt var anti-konst. Om de accepterades som konstverk, betydde detta att hela det grundläggande tänkandet kring konst inte längre ägde giltighet.”

(Vilks 1995, s. 63)

Institutionell teori, vilken är tämligen sentida, är alltså ett svar just på det faktum att konsten alltmer gäckar och försöker gäcka givna definitioner av vad den egentligen är. Institutionell teori menar att konst inte är något i sig, inte har ett värde i sig utan att den tillskrivs epitetet konst, att den tillskrivs ett värde. I allmänhet sker detta av ”konstvärlden”2 _{vilket förvisso ger teorin och} argumenten för den en ofrånkomlig cirkularitet. Konstvärlden definierar ju därmed i princip sig själv. Dessutom definieras aldrig riktigt fenomenet konstvärlden och slutligen så är det en sak att något kan anses vara konst och en helt annan vad som är eller kan anses vara god konst. Det kan också skifta över tiden som i exempelvis Duchamps fall. Enligt Vilks (1995) måste denne

idag ses som en större och viktigare konstnär än Picasso medan den allmänna meningen inom konstvärlden, bara för sådär ett halvsekel sedan, var en annan.

För att förstå problematiken som moderna konstuttryck ställer essentialismen inför, och som därmed givit institutionell teori sin utbredning, kommer vi nedan att kort förklara vad som är det unika med Marcel Duchamp.

3.2.1.3 Marcel Duchamp

Förståelse för vad denne monumentala 1900-tals konstnär åstadkom underlättar sannolikt förståelsen för denna uppsats. Duchamp har varit viktig i många sammanhang inom konsten men även för Ivar Björkman (1999) och hans begrepp ”aura” som vi senare skall återvända till.

Marcel Duchamp började sin konstnärsbana som impressionist och kubist men övergav slutgiltigt dessa riktningar vid 25 års ålder. Därefter motsatte han sig estetiska kategoriuppdelningar och den fokusering kring yteffekter som enligt honom rådde vid seklets början. (Björkman 1999) Två av Duchamps mer kända verk, ”Flasktorkaren” och ”Fontän” (se figur 9 nedan) är tydliga uttryck för denna brytning. Duchamp tog helt sonika två färdigtillverkade föremål, ”readymades”, en flasktorkare och en urinoar i porslin, signerade dem och sökte ställa ut dem. Till en början visade detta sig vara mycket svårt. Verken har senare blivit mycket inflytelserika och den idékonst som Duchamp framförde har för alltid ställt konstbegreppet på ända, detta var höjden av betoning på upplevelsen hos betraktaren. Konstens yta var ointressant det var det bakomliggande uttrycket, idén som skulle lyftas fram. Den idé som Duchamp vill föra fram tycks för oss vara ett slags uttryck för metakonst, med sin konst kommenterade Duchamp konsten och konstbegreppet (Vilks 1995). En intressant frågeställning är om Duchamp

hade blivit lika inflytelserik om han inte redan varit en etablerad konstnär inom andra discipliner. Det är nu inte huvudpoängen här så låt oss lämna detta därhän.

Flasktorkaren, 1914

(källa:www.pangbom.com/hans/thisisart/duchamp) Fontän, 1917 _{(källa: www.online.adept.se)}

Figur 9: Två exempel på Marcel Duchamps ”readymades”.

Duchamp visar med sin konst att det är i tolkningen av verket det blir, eller inte blir, konst. Ett objekt, exempelvis en flasktorkare, är inte ett konstverk av sig självt men kan bli det om det finns en konstnär med en tanke, en kritiker som förstår denna tanke, något föremålet förhåller sig till (i det här fallet ytfixeringen inom konsten), en betraktare som förstår uttrycket och får en upplevelse av objektet samt det han vet om exempelvis den kritik det erhållit. Sedan rullar det på. Föremålet kanske visas på museum och konststatusen cementeras därmed ytterligare, auran expanderar. Konstnären själv är blott en kugge i ett större maskineri. Det var detta Duchamp insåg samtidigt som han hade något att säga om konsten som sådan. Hans konst poängterar också vikten av det medvetna valet. Varför valdes just dessa föremål? Det finns en intention som ger föremålen mening.

3.2.1.4 Konsten - en konstruktion

Hur ser då uppfattningen om konsten ut idag? Vilks (1995) menar att icke- essentialism idag dominerar i konstvärlden men att många är både det och en smula essentialister. ”Det är inte helt logiskt men jag förutsätter inte att världen är

ordnad på ett (till synes) logiskt sätt. … Motsägelser, inkonsistens och inkonsekvens är faktorer att beakta vid behandlingen av det hala ämnet Konsten.” (Vilks 1995, s.42) Vi

fördjupar inte diskussionen kring institutionell teori utifrån ett renodlat konstteoretiskt perspektiv då det inte är meningsfullt i förhållande till vårt syfte. Däremot återkommer vi till konstruktionsprocessen och begreppet konstvärlden mot slutet av detta kapitel om estetiskt värde. Vi kan också redan nu konstatera att i förhållande till vår vetenskapssyn och syn på verkligheten med den sociala konstruktionen som stark kraft ligger den institutionella teorin närmast till hands. Estetiskt värde torde vara en social konstruktion och inte en given egenskap i den likaledes givna konsten. Därmed inte sagt att estetiskt värde enbart tillskrivs ett objekt av konstvärlden, i synnerhet inte när det som i vårt fall inte handlar om renodlad konst eller konst överhuvudtaget. Vi skall därför även återkomma till hur ett flertal aktörer kan tänkas samverka för att skapa, tillskriva ett objekt, en artefakt, en företeelse, upplevelse eller dylikt estetiskt värde.

Nu tar vi resonemanget kring det estetiska värdet ytterligare ett steg genom att gå vidare med att behandla vad estetik egentligen är.