En nyliberal planeringsdiskurs

Som synes utifrån den diskussion som förts i såväl detta kapitel som i kapitel 6, skulle begreppet nyliberal planering potentiellt kunna definieras på olika sätt. En undersökning som syftar till att undersöka nyliberaliseringen av den svenska planeringen måste göra en avgränsad definition och omsätta denna i en operationalisering av begreppet. Operationaliseringen måste på ett förtjänstfullt sätt utgöra en slags indikator eller

104

indikatorer, vilka kan utgöra en tolkningsram för analysen av data. Det handlar om att skapa ett verktyg för att fånga en förment trend av nyliberalisering såsom en sådan kan tänkas se ut i en svensk planeringskontext. Diskursen om marknadsstyrd markanvändning har konstruerats medvetet utifrån den bakgrund av nyliberalisering, som gjorts utifrån olika perspektiv ovan och är grundad på omfattande tidigare forskning. I detta arbete struktureras denna diskurs såsom ett analytiskt redskap för att öka förståelsen för utvecklingen inom planeringen. Om det förekommer spår i översiktsplanerna av det tänkande som skisserats ovan och om dessa spår tilltar, pekar indikatorerna på om och hur planeringen har påverkats av en nyliberal diskurs. Skarpare än så är det svårt att göra operationaliseringen, dels eftersom diskursen om marknadsstyrd markanvändning är komplex, men också eftersom översiktsplanerna är komplexa. De rör sig inte med samma nomenklatur, de tar inte upp samma teman och de härstammar från olika politiska och institutionella kontexter. En fullständig korrespondens mellan den marknadsstyrda markanvändningsdiskursen och innehållet i översiktsplanerna är inte att vänta. Det analytiska verktyget skall kunna ge svar på frågan om utvecklingen inom den svenska planeringsdiskursen blir mer och mer lik den nyliberala diskurs som konstruerats i detta och det föregående kapitlet. Det ska också kunna ge svar på frågan om på vilka premisser planeringsinnehållet blir det mer likt den nyliberala diskursen. Vidare måste verktyget också kunna användas för att undersöka om det finns någon aspekt där utvecklingen går i en annan riktning.

Ur ett metateoretiskt perspektiv är det intressant att diskutera hur begreppen planering och nyliberalism kan förhålla sig till varandra. Som redan nämnts kan dessa två begrepp uppfattas som varandras motsatser. Lika gärna kan man se det sammansatta begreppet nyliberal planering som en reträtt av den offentliga planeringen från andra mål än att styra utvecklingen strikt efter marknadens principer (Baeten 2012b:206). Detta kan sägas utgöra essensen i en nyliberal planeringsdiskurs om marknadsstyrd markanvändning: en annan prioriteringsordning, där insatser prioriteras efter hur väl de understödjer marknaden. I förlängningen skulle detta innebära att planeringen måste överge det som utgjort dess kärna, det vill säga förbättringar av det gemensamma rummet genom offentliga institutioner, oftast grundat på kollektiva beslut (Baeten 2012b:206f). Mäntysalo et al (2014) instämmer i att en nyliberal värdegrund i stora drag har en annan legitimitetssyn på planeringen än den planering som är lagstadgad. En översiktlig sammanfattning av nyliberal retorik rörande planering är att planering utgör ett nödvändigt ont, som ska minimeras i möjligaste mån. I det fall planering överhuvudtaget skall idkas, skall detta vara för att understödja marknaden (Allmendinger 2009, Harvey 2007). David Harvey menar att nyliberalism främst kan beskrivas som en samhällsteori där individens frihet och fria handlande är överordnat. - Ett system av stark äganderätt, fri företagsamhet och marknadsekonomi och där statens

105 roll är att garantera sådana omständigheter som möjliggör för individen att vara just ekonomiskt fri, i termer av ägande, företagsamhet och transaktioner (Harvey 2007:2). Taşan-Kok understryker, i samstämmighet med den internationella debatten, att nyliberalismen som idé inte har ett hegemoniskt inflytande på planeringen (Taşan-Kok 2012:7). Föregående doktriner och ideologier inom planeringen har lämnat spår som gör att utvecklingen är påverkad av denna historik i någon mån. Detta historiska diskursiva lager är just det som inom diskursteorin benämns som diskursivt fält. Därmed uppstår hybrida former av planering. Det är viktigt att komma ihåg att nyliberalisering inte är en allsmäktig kraft som styr genom en osynlig hand, utan ett ideologiskt idékomplex som samexisterar med andra samtida strömningar och förhållningssätt till stadsutveckling och planering (Baeten 2012a:26). Detta kan sägas gälla än mer i det sammanhang som denna text utgör, där diskursen konstrueras utifrån föreställningen att det kan ge en större förståelse för en specifik trend, i en specifik kontext. Snarare än att utgöra en enhetlig och dominerande kraft, är det så att planeringen på lokal nivå tvingas in i att agera i enlighet med en nyliberal marknadslogik, till följd av såväl politiska som medborgerliga påtryckningar och propåer från det lokala näringslivet. Genom krav på investeringar i byggprojekt, ökade markvärden, högre invånarantal och högre inkomstnivåer sätts en agenda där alternativa diskurser åsidosätts (Baeten 2012b:209). Så skapas en ny utgångspunkt för planeringen; att se till att underlätta för tillväxt. Det som konstituerar god planering i detta sammanhang är det som skapar högsta möjliga ekonomiska tillväxt. Andra mål faller utanför ramen av vad planering är. Detta är en planering som i huvudsak inte ser till de sociala konsekvenserna av samhällsutvecklingen. Istället premieras de ekonomiska aspekterna av mark- och vattenanvändningen i denna typ av planering. En uppdelning mellan de sociala och ekonomiska aspekterna av planeringen, såsom nomos och thesis, bortser från det faktum att dessa är oskiljaktiga ur ett planeringsperspektiv (Baeten 2012b:209f). Baeten menar att:

”…it belongs to the raison-d’être of planning to be integrative in order to come to ‘good’ land use decisions.”

(Baeten 2012b:210)

Men hur kommer allt detta då fram i planeringsdokument och i lagstiftning? Utifrån det diskursteoretiska perspektivet blir svaret: Genom att en nyliberal diskurs kring planeringen artikuleras, där nya värden lyfts fram och där gamla begrepp fylls med ny mening. Detta innebär att man måste se till den enskilda kontexten och hur värdena konstrueras i varje given användning av dem. Det är inte så enkelt som att en planering som syftar till att öka tillväxten enkelt kan beskrivas som nyliberal planering. Snarare är det så att hur begreppen tillväxt och planering fylls med mening och hur de kopplas till

106

andra begrepp, såsom marknad, välfärd, allmänintresse, frihet och konkurrens, samt hur detta står i kontrast till tidigare planering, avgör huruvida det går att förstå som en process av nyliberalisering eller inte. Konkret för detta arbete är det en fråga om hur rationaliseringskedjor, styrningstekniker och sanningsregimer skapas i planerna. Ytterligare ett sätt att betrakta den mer tillväxtgenererande planeringen är att, som David Harvey (1989), betrakta den som om planeringen gått från att vara problemlösande till att åstadkomma en lockande identifikation för potentiella investerare och inflyttare (jmf Loit 2014:87). Utifrån detta perspektiv handlar dagens planering mer om imageskapande än hanterandet av värden på vilka en politisk linje i utvecklingen kan byggas långsiktigt (Harvey 1989:3f). Det ligger en motsättning i det imageskapande som tillväxtdiskursen då framgångsrika recept kopieras av andra och den stad eller kommun som besatt en unicitet som en gång lockade blir efter en tid bara en i mängden av tillgängliga alternativ (Harvey 2006:95f; jmf. Zukin 2010:232).

Av kritikerna beskrivs nyliberalismen ibland som en omnipotent förstörande kraft, behäftad med alla negativa effekter hos kapitalismen men med få, om ens några, positiva aspekter (se exempelvis Bourdieu & Wacquant 2001). En sådan begreppsdefinition är högst olämpligt att använda i en vetenskaplig kontext. Utifrån den diskurs som här beskrivits har jag försökt att lyfta fram att det snarare är fråga om en skillnad i rationalitet än om en skillnad i slutmål. Nyliberalismen vilar på en helt annan värdegrund än vad planeringen gör. Det som här formulerats utgör snarare ett perspektiv från vilket planeringen kan betraktas än ett argument för eller mot nyliberalismen. Vad som däremot står klart är att en nyliberalisering av planeringen skulle förändra såväl praktik, process som värdemål för planeringen. Huruvida detta är en pågående utveckling som kan ses i översiktsplanernas texter och hur detta i så fall ser ut, är vad nästa kapitel handlar om.

Del IV – Diskursanalys av