En utvärdering av svenska och nordiska språk

Det finns betydligt mindre litteratur om högskolornas och universitetens svenskämnen än om svenskämnena i grund- och gymnasieskolan, i synnerhet didaktisk litteratur, och det är svårt att finna bilder av under-visningen generellt motsvarande dem av gymnasieskolan. Här nöjer vi oss med att återge några för syftet relevanta iakttagelser från den ut-värdering av utbildningar i svenska och nordiska språk1 som Högskole-verket genomförde i början av 2000-talet (HögskoleHögskole-verket 2002) (fort-sättningsvis kallas ämnet ”svenska”).

I en beskrivning av ämnets utveckling under de senaste femtio åren konstaterar den bedömargrupp som gjort utvärderingen att en förskjut-ning tycks ha skett i ämnet i allmänhet sedan 1960-talet mot svenskan på bekostnad av övriga nordiska språk. Man nämner ett flertal områden

1 Svenska/nordiska språk och litteraturvetenskap är separata ämnen på högskolan, och utvärderingen gäller bara det förstnämnda.

som ämnet vidgats till – fonologi och strukturalism, datalingvistik, generativ grammatik, sociolingvistik, språkutveckling, psykolingvistik, stilistik, textlingvistik, retorik, neurolingvistik och semiotik – men me-nar ändå att ämnet har möjlighet att vidgas ytterligare. I sin sammanfatt-ning konstaterar bedömargruppen att svenska således är ett innehållsligt brett ämne som innefattar en mängd inriktningar och perspektiv: ”från studiet av fornisländska till studiet av språket på webbsidor, från dia-lektstudium till studium av skriftlig språkfärdighet i skolan, från runo-logi till studier av svenska som andraspråk”. Institutionerna hanterar denna bredd på olika sätt men riskerar i de fall man vill göra den rättvisa i forskning och utbildning att bli ”traditionsbevarande”, enligt bedömar-gruppen. Gruppen pekar på vikten av att uppmärksamma också sådana områden som blivit aktuella på senare tid, t.ex. det eventuella hotet mot svenskan inom vissa samhällssektorer och bruket av svenska inom nya områden som teknik och populärvetenskap. Gruppen önskar också se att svenskinstitutionerna i högre grad än idag bidrar till att ”sätta svenska språket ’på agendan’”, mot bakgrund av sådana frågor som svenskans ställning inom olika samhällssfärer och inom EU och Sveriges språkliga mångfald.

Svenska som andraspråk tycks enligt bedömargruppen ha integrerats vid institutionerna. Den teoretiska förankringen är stark, och bedömar-gruppen tror att forskningen om svenskan generellt kommer att berikas av de perspektiv som finns inom svenska som andraspråk. I vissa fall kommer ämnet dock ”något i skymundan” bakom de äldre inrikt-ningarna. Vidare beskriver man vissa skillnader mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk. Inom svenska tycks institutionerna ganska isolerade från varandra ”både nationellt och internationellt”. Bedömar-gruppen rekommenderar därför att det bildas nationella nätverk för att diskutera ämnet, bl.a. vad det ”innefattar, vad det bör innefatta och vad som de facto för närvarande inte utförs men som bör utföras”. Intressant ur ÖGUS’ perspektiv är också att kontakterna med gymnasieskolan en-ligt bedömargruppen ofta är svaga och att institutionerna överlag ofta vet ganska lite om ungdomsskolan. Inom svenska som andraspråk finns däremot ett nationellt nätverk och ofta också kontakter både med insti-tutioner i andra länder och samhället i övrigt, i synnerhet skolan.

Vid jämförelse med gymnasieskolan är det också intressant med pedagogiska iakttagelser, eftersom här finns uppenbara skillnader mellan utbildningsnivåerna. Gymnasielärare har genomgått en särskild utbildning för att bli lärare, vilken ofta kan förena också lärare i olika ämnen. Någon motsvarande utbildning för att bli lärare vid universitet och högskolor finns inte, även om man ofta läser högskolepedagogik,

och lärare inom högskolan förenas kanske ofta av ämnestillhörighet. Högskoleutbildningars forskningsanknytning är viktig, och även om man också tar hänsyn till pedagogiska meriter i bedömningen av en lärares behörighet, väger hans/hennes akademiska och vetenskapliga prestationer tungt. Högskoleverkets bedömargrupp konstaterar att det pedagogiska utvecklingsarbetet ser olika ut och får olika stort utrymme vid institutionerna och rekommenderar högskolorna generellt att utar-beta ”pedagogiska riktlinjer”. Flera former för pedagogiskt utvecklings-arbete nämns, t.ex. pedagogiska seminarier, men man konstaterar också att tid och resurser ibland inte räcker till för att sådant arbete ska bli långsiktigt.

I ÖGUS’ empiriska del ingår en undersökning av kursplanerna för A- och B-kurserna i svenska vid sex lärosäten, både universitet och hög-skolor. I Högskoleverkets utvärdering sammanfattas innehållet i samma kurser år 2001 vid samtliga de lärosäten som utvärderingen gällde (2003:65). Även om vissa högskolor och universitet lägger större tyngd vid vissa moment än andra, drar bedömargruppen av sin sammanställ-ning slutsatsen att det finns en ”core curriculum” i ämnet. De delkurser som ges vid nästan alla lärosäten är struktur, text/stil, språkhistoria, muntlig och skriftlig framställning, danska och norska samt socio-lingvistik. En uppsatskurs ingår också hos alla. Någon motsvarande sammanställning finns inte för svenska som andraspråk.

Om grundutbildningen i svenska konstateras också att den i allmänhet har en ”traditionell ämnesstruktur” (2003:68) och vanligen kan läsas på två sätt, som en del av lärarutbildningen eller som fristående kurser. Nackdelen med denna struktur är enligt bedömargruppen att utbild-ningen lätt konserveras i en hävdvunnen form och att nya alternativ är ovanliga; som undantag nämns språkkonsultprogrammet i Stockholm samt översättarutbildningar. Bedömargruppen identifierar dock flera områden, ofta kring ny teknik, där kunskaper i och om svenska borde ha en plats, t.ex. dataspelssektorn. Om grundutbildningarna sägs också att det varierar i vilken mån de har vetenskaplig grund och anknytning till forskning. Ofta tycks det vara tunnsått med vetenskaplig litteratur på A- och B-nivån, medan den vetenskapliga anknytningen tenderar att bli starkare på högre nivåer.

Högskoleverket konstaterar alltså att svenska är ett stort ämne som omfattar många delar. Detta avspeglas i de högskolekursplaner som kommer att analyseras längre fram. Av utvärderingen framkommer mindre om frågor kring exempelvis syfte, vilket vi återkommer till längre fram i analysen av högskolans kursplaner, för jämförelse med gymnasieskolan. Också i gymnasieskolans svenskämne finns stor

varia-tion, som Thavenius konstaterar i det citat som inledde kapitlet. Den variationen är dock av ett någorlunda annorlunda slag och gäller, som framgått ovan, inte bara som på högskolan det språkvetenskapliga inne-hållet.