Endast två händer

Tiden visar sig vara svår att få till enligt samtliga mammor i intervjuerna. I likhet med vad Alsarve, Lundqvist och Roman (2017 s. 44) talar om upplever mammorna i min studie att känslor av stress skapas på grund av att det är svårt att hinna och orka med alla vardagsbestyr. Cissi berättar om ett scenario som hon är oroad över:

Nu när fotbollssäsongen börjar så kommer det bli jättesvårt. Förut har han tränat på fotbollsplanen som är här, vilket gör att de har kunnat cykla båda två. I år har de bestämt sig för att dom ska träna på en annan plan som jag känner att jag inte kan låta dem cykla till för den ligger jättelångt åt andra hållet. Och då känner jag att redan nu har jag en, även fast träningen inte har börjat så känner jag klumpen i magen att: ”men shit, hur ska jag lösa det här?”. Då kommer ju inte träningen igång för jag inte hinner köra dem.

I likhet med Cissi upplever även Eva en ökad oro inför kommande förändringar i vardagen. Hon berättar att dottern som går i friidrott framöver ska byta grupp och då inkluderas en extra dags träning på en vardag. Eva vet inte hur denna förändring ska få utrymme i en redan kompakt vardag vilket resulterar i ökad stress.

Det Cissi och Eva berättar om här ovan speglar den konflikt Alsarve, Lundqvist och Roman (2017 s. 38) talar om. De menar att det uppstår vissa dilemman när personer har begränsat med tid att portionera ut på de olika aktiviteterna och en typ av konflikt kan vara då yrkesliv och fritid kolliderar. Ett exempel ur mitt resultat är den mamma som inte hann skjutsa sitt barn till

26

en aktivitet då det var på hennes arbetstid. Jag anser att det Cissi berättar tydligt visar på hur fundamental tvåsamheten är i hela vårt samhälle och hur grundläggande den modellen är. I Cissis fall är det uppenbarligen ingen som tar hänsyn till henne som heltidsarbetande ensamstående mamma. Det förutsätts bara att det finns två vuxna individer i varje hushåll som kan lösa den logistiken, något som även påtalas av Alsarve, Lundqvist och Roman (2017 s. 49 f). De menar att samhället utgår från existensen av en kärnfamiljsnorm för att kunna koordinera en vardag. Hur Algarve, Lundqvist och Roman (2017 s. 157 f) redogör om det goda moderskapet är också en intressant och relevant dimension. Författarna menar att ensamstående mödrar ofta påminns genom olika situationer om att de är just ensamstående vilket skapar känslor som avvikare. Det är viktigt för mödrarna att ge barnen en sådan trygg och bra uppväxt som möjligt, vilket i och för sig inte är unikt för ensamstående mödrar, däremot skiljer sig sammanhangen åt från sammanboende mödrar. Det finns ett glapp mellan uppfattningen om det goda moderskapet och möjligheterna att utföra det. Jag anser att mammornas valmöjligheter och rätt till frihet är begränsad på grund av att de inte lever i en tvåsamhet. Jag anser det vara rimligt att dra sådana paralleller då gifta mödrar i större utsträckning än ensamstående arbetar deltid (Hobson & Takahashi, 1996 s. 189) samt att flera av informanterna tydligt uttrycker en önskan om att få en reducerad arbetstid.

Samtliga mammor anser det vara en stor utmaning att få ihop alla vardagsbestyr. Bea förklarar:

Det är stressigt, jo det är det ju. Ibland sitter man där helt sönderstressad på kvällen, men jag har försökt att lägga upp det bra. Hon rider ju två gånger i veckan. Ja, det är ju bara så, man får skynda sig. Det blir en del stress då. Sen när vi har varit på ridningen, ja då måste jag ju laga mat, för den är ju ingen som gjort mat åt oss. Sen så har jag läxor med henne och sen så är det dusch. Man är lite trött på kvällarna ibland.

Cissi redogör på ett liknande sätt:

Det är ju nästan det jobbigaste, att man inte räcker till och sen man då, som jag känna ibland när jag tar med andras barn också som bor i närheten. Då blir det så här när man kommer hem och släpper av dem att: ”nu finns åtminstone någon hemma hos dem som har maten klar”, när jag kommer hem då måste jag ju ställa mig och laga mat.

27

Jag tänker: ”tänk om du kunde åkt och handlat åt mig nu så kunde jag få gjort detta hemma”. För här ska man ju vara både mamma och pappa. Man ska se till att bilen fungerar och den ska bytas däck på, alla sådana grejer. Det ska vara ordning och städat här, maten ska lagas plus att barnen ska köras på aktiviteter och hjälpa dem med läxor.

Även Diana talar i linje med de andra mammorna:

Så måste man ju räcka till. Och man måste ju, jag arbetar heltid och det har jag alltid gjort, men, det finns ju ingen som tar en disk eller handling eller så, utan det fortsätter ju bara. Så det gäller ju att hushålla och planera sin ork, tänker jag.

Anna talar även hon om att energin, då det kommer till läxläsningen i slutet av dagen, kan vara knapp. Hon upplever en avsaknad av en person till och menar att det skulle vara önskvärt att vara två som delar på det ansvaret. Vidare uttrycker Anna en frustration runt allt annat som också ska hinnas med i en vardag som ensam och där hon är tvungen att manövrera vardagen på egen hand:

Man jobbar och så ska man liksom fylla på kylen, så ska man ha tvättstugan på det, och så ska det vikas tvätt och hitta på den där jävla maträtten också.

Eva menar att hon kan sammanfatta sitt liv med ett ord: stress. Hon upplever en fysisk och psykisk stress och trötthet som hon har svårt att förhålla sig till och som hon många gånger upplever tar över i vardagen. Evas upplevelse går i linje med hur Alsarve, Lundqvist och Roman (2017 s. 45) talar om hur känslor av stress och otillräcklighet uppstår när de som ensamma ska samordna en vardag för dem själva och deras barn. Eva uttrycker en frustration runt hennes begränsade tid och att den inte räcker till i den mån hon skulle önska. Hon menar att stressen och tröttheten påverkar tiden med barnen, den tid hon skulle vilja kalla kvalitetstid utmynnar i stället i en situation där hon ska hinna så mycket som möjligt. Hennes upplevelse blir då att hon inte är närvarande för barnen på det vis som hon skulle önska. Detta är även något Alsarve, Lundqvist och Roman (2017 s. 52) påtalar där de menar att stressen och tidsbristen leder till dåligt samvete i förhållande till barnet. Min uppfattning är att vardagslivet förutsätter en tvåsamhet för att man ska kunna bemästra vardagens alla måsten. Strukturer som dessa försvårar betydligt för familjer med en förälder.

28

Några av mödrarna påpekar även svårigheter med att få tid till sig själv och sina egna intressen. Anna förklarar:

Jag är väldigt begränsad. Träning gör jag ju på luncher på vardagar så jag får till det. Jag hittar liksom andra vägar att få ut de där bitarna som jag tycker är viktiga. Men det där med att göra saker efter jobbet är ju en utmaning. Eller bara att anmäla sig på en kurs. Att man skulle vilja göra någonting är ju bara att glömma.

Bea menar också att det är svårt att finna tid till att exempelvis umgås med kollegor efter arbetstid, en aktivitet hon därför sällan deltar i. Även Eva känner sig begränsad i sitt sociala liv:

Jag har ju i princip ingen fritid. Jag jobbar, sedan åker jag hem till barnen och så ser veckorna ut. På helgerna när barnen är hemma hittar vi oftast på någonting tillsammans. Sedan är det ytterligare en vecka med jobb och så åker jag hem till barnen. Jag har ju fyra dagar kan man säga som jag är barnfri, men då är det så mycket som man ska hinna med helt plötsligt. Det är mycket som måste göras och så är man trött till på köpet. Det finns ju inte så mycket tid till det sociala. Det är ju om man har väninnor som har barn, då kanske man kan leka tillsammans på helgen.

Det avlönad arbetet i förhållande till det oavlönade arbetet i form av hushållssysslor skapar en längre arbetsvecka för en ensamstående mamma än för en mamma med en partner vilket i sin tur leder till mindre fritid och tid tillsammans med sina barn (Hobson & Takahashi, 1996 s. 190), något som blir påtagligt för mammorna i denna studie.

Barnens ålder spelar roll för mödrarnas olika förutsättningar. I intervjun med Anna berättar hon att det var svårare när barnen var mindre som då skulle skjutsas hit och dit. Nu berättar hon att de kan ta sig till sina aktiviteter på egen hand. Dock menar Anna att när barnen ska förflytta sig på egen hand krävs det mycket mer extra planering, därför är hon sparsam med dessa kort. Bea upplever också skillnad på när hennes dotter var mindre och nu när hon har blivit större:

När hon var mindre var det lite jobbigt. Nu är hon 11 år och klarar sig själv rätt mycket så nu har jag inte lika dåligt samvete över att jag jobbar heltid längre eftersom jag vet att hon klarar sig den stunden hemma då hon hittar på grejer eller är med kompisar. Men förut då när jag var vikarie då kunde jag få kvällstider och då hade man ju alltid dåligt samvete för att hon var på dagis.

Även om mammorna upplever en något större frihet då barnen inte är lika beroende av dem så behövde de ju fortfarande deras uppmärksamhet och omsorg. Diana menar att den tiden hon faktiskt spenderar med sina barn stämmer väl överens med det behov barnen har att umgås med

29

henne som mamma. Hon anser inte att det har minskat i takt med att de blivit större, utan enligt henne handlar det snarare om hur de spenderar tiden tillsamman och vad de gör som har förändrats. Hon hävdar att de behöver sin mamma lika mycket nu som då men på olika vis.