Erfarenheter och tankar om studie och yrkesvägledning

Samtliga intervjupersoner eftersöker en pragmatisk vägledningsstil där elevens oro inför hur predikoarbetet ska kunna kombineras med en anställning tas på allvar. Vägledaren måste förstå att den här personen lever sitt liv till stora delar i en annan kultur, med andra värderingar och informanterna vill se en vägledning där vägledaren bortser ifrån det kontroversiella innehållet i ett ungt, starkt övertygat Jehovas vittnes vägval och

avdramatiserar de känsliga frågorna kring livsstilen. Det viktigaste enligt informanterna tycks vara att vägledaren visar intresse och ställer frågor på ett sätt som inte skapar mer distans och misstro mellan elev och vägledare.

Att som vägledare försöka skapa sig en bild av vad eleven känner till och förstår om samhällets institutioner, vad det gäller utbildningsväsendet och arbetslivet, är också viktigt enligt samtliga informanter. Erik berättar att han saknade viktig information om hur det fungerar i arbetslivet eftersom han spenderat huvuddelen av sin tid i församlingsmiljön. Med hjälp av öppna frågor och visat intresse kan vägledaren åskådliggöra sådana blinda fläckar i den vägledningssökandes kunskap om samhället (Järvå, s.98, 2009). Även om eleven vet att

42

en utbildning finns kanske eleven inte upplever att det är en väg som är framkomlig eller ens tänkbar, menar Erik. Ett ungt Jehovas vittne har kanske aldrig uppmanats till kritiskt tänkande utan har troligen istället växt upp i en miljö där passiv inlärning premierats. Det förväntas inte heller av den sociala omgivningen att han/hon ska prestera bra annat än i prediko- och

församlingsarbetet, vilket för ett rättroget Jehovas vittne kommer i första hand (Holden, 2002, s.31).

Magnus tror att kvalificerade yrkesutbildningar är något som skulle kunna locka elever uppväxta i Jehovas vittnen, eftersom en yrkesutbildning kan leda till ett välbetalt arbete som går att kombinera med ett predikantliv. Han tror också att vägledarens ordval när han/hon pratar om olika utbildningsalternativ är viktigt för att skapa ett förtroendefullt bemötande. Järvå (2009) bekräftar Magnus tankegång och menar att kunskap om vad som är positivt laddat språkbruk för ett Jehovas vittne kan hjälpa samtalsledaren.

Som tidigare nämnts kan en sträng religiös miljö skapa avgränsningar i individens förståelsehorisont. Ett empatiskt bemötande blir endast möjligt om eleven kan ana att

vägledaren förstår och har insikt i problematiken runt att vara annorlunda och komma från en avvikande miljö. Det är viktigt att ta elevens sida och arbeta med personen (Järvå, s.98, 2009). Att inte gå i konfrontation angående läran är därför det första och kanske viktigaste steget mot ett gott bemötande i detta avseende, menar samtliga informanter. Detta betyder inte att man måste ignorera ämnet, bara att vägledaren bör ha en öppen och frågande attityd om

religionstillhörigheten kommer på tal. Språkbruket blir här av stor vikt, som framgår av Kegans syn på retoriska färdigheter i detta avseende (Paul, 2006, s.27).

Kegan menar också att vägledaren med rätt slags frågor kan avgöra på vilken mognadsnivå den vägledningssökande ligger och om han/hon har kommit vidare från the interpersonal balance stage, mot ett mer självständigt tänkande. Detta kan hjälpa vägledaren till insikt om vilken förståelsehorisont och möjlighet till self authorship den vägledningssökande har (Paul, 2006, s.25). Daniel tror att ett ungt Jehovas vittne med stor sannolikhet har liten, eller en väldigt vag bild av, vad högre utbildning är och vad de skulle vara bra för med tanke på den livsstil som förespråkas inom rörelsen. Erik är inne på en liknande tankegång och tror att en del som växt upp i Jehovas vittnen kan behöva mycket hjälp med detta.

43

Eftersom personlig utveckling och nyfikenhet på samhället inte uppmuntras inom Jehovas vittnen, kan en del elever som växt upp hela sina liv i rörelsen behöva hjälp med att förstå hur arbetsmarknaden och arbetslivet fungerar både praktiskt och socialt (Järvå, 2009, s.90).

Paul (2006) och Savickas (Patton McMahon, 2006) påminner oss om att vägledare måste vara uppmärksamma på de specifika livsteman som motiverar just den person man har framför sig. Materiell vinning kanske inte är det som främst attraherar ungdomar med bakgrund i Jehovas vittnen i deras yrkesval. Jakt efter pengar och status känns kanske avlägset, eller rentutav ideologiskt förkastligt. Påståendet tycks rimma med Dennis tankar om god vägledning där han framhåller vikten av att förstå människor som har andra drivkrafter och värderingar än vad som är vanligast förekommande i samhället, ” Pengar och sådan ytlig status hade jag lärt mig att förakta. Det var ju dessa saker som förstörde världen, roten till all ondska liksom.”

7.5 Sammanfattning

Informanterna berättar om kränkningar och mobbing under skoltiden fram till högstadiet, men de beskriver också en känsla av att känna sig utvald. Litteratur på området målar upp samma bild av hur utanförskap i skolan stärker unga Jehovas vittnen i deras tro. Studie- och

yrkesvägledningen på högstadiet gjorde inget positivt intryck på någon av informanterna och samma sak gäller vägledningen på gymnasiet. Endast en informant beskriver vägledningen som i någon mån positiv.

Samtliga informanter tror att studie- och yrkesvägledning kan vara ett bra sätt att nå elever uppväxta inom Jehovas vittnen, men de tror att vägledaren behöver ha en del förförståelse om rörelsen och om vad som motiverar personer men en stark trosövertygelse. Att kunna frigöra tid till att predika läran och kombinera det med ett arbete blir i detta avseende viktigt. Status och materiellt välstånd är kanske inte lika viktigt som att utbildningen, eller arbetet, ger möjlighet till att hjälpa människor och att det stämmer överens med den troendes värderingar. Ett fokus på vad som är möjligt i utbildningsväg, utifrån den kontext eleven befinner sig i, kan vara en framkomlig väg i vägledningssamtalet.

45