Som vi sett har våra olika valda undersökningsområden haft vitt skilda estetiska yttringar – allt från Lumisonics direkta uttryck till notationssystemets invecklade språk. Vi vill här titta närmare på vilka paralleller som kan dras mellan våra undersökta ljudrepresentationers utseenden.
7.1.1 Tecken och variationer
Ett flertal system utgår från symboliska grundtecken såsom punkter eller streck. Detta ser vi bland annat inom all neumatisk notation och i dagens rådande notation (där nothuvudena kan ses som utvecklingar på punkten, och både paustecknen, notraden och notskaften har sitt ursprung i strecket). Liksom den semiotiske forskaren Danesi (2004: 76) exemplifierar med sina tre linjer som medelst olika placering tillsammans kan forma en triangel, ett H eller ett picknickbord, kan
människan kommunicera effektivt med väldigt små medel. Punktneumerna, för att ta ett exempel, består i stort sett enbart av punkter men har genom dessas placering i förhållande till varandra ett brett spektra av utläsbara betydelser. Ett system kräver följaktligen inte stor visuell komplexitet, det vill säga många invecklade tecken, för att täcka åtskilliga ljudmässiga kvaliteter.
Danesi (Ibid.) påpekar också att andra element är vitala för att vi ska kunna skapa oss en föreställning om ett tecken eller en företeelse. Dessa inbegriper valör, färg och textur. Våra grundtecken ges sålunda olika betydelser beroende på dessa faktorer. Tunna streck bildar notsystemet och breda linjer målar paustecken. I spektrogrammet är streckens upplevda valörskillnad central; tätare svängningar medför högre svärta vilket indikerar en högre intensitet i ljudet, medan tunnare svärta syftar på tystare läten.
Färg har en överraskande liten representation i vårt insamlade material. Paola
Faoros system är det enda där vi funnit en systematisk färganvändning för olika områden. Färger har här använts för att särskilja olika stämmor från varandra och därigenom gjort hennes system mer åskådligt. Färgerna kan, medelst sin transparens och bruket av överlappning, blandas för att gestalta hur olika stämmor
sammanstrålar eller överlappar.
Inom den bysantiska neumatiska musiknotationen fann vi att neumerna tidvis skrevs i rött mot en svart text. Att låta de olika teckensystemen figurera i olika färger kan underlätta avläsningen, då man snabbt kan se en distinktion mellan de båda systemen och sammanblandning inte blir ett problem.
Inom dagens rådande musiknotering finns en begränsad färganvändning i bruket av fyllda och ofyllda noter. En ofylld not med samma form som en fylld hålls ut dubbelt så länge som den fyllda. Detta durationsförhållande utläser vi enbart genom dess färg.
Danesi (Ibid.) beskriver hur visual signifiers, det vill i detta fall säga de former och tecken som tillsammans bygger upp de olika ljudvisualiseringarna, kan stimulera även andra sinnen än synen. Det exempel som nämns i semiotikkapitlet, där en sicksacklinje kan tyckas representera en taktil känsla, kan också överföras på syn-/ljudmässiga relationer. Ett vanligt förekommande exempel är i detta fall det
uttalade ordet takete och dess korrelation med en hård och kantig form, samt ordet maluma som skulle gestalta en mjuk och rund form. I vår empiriska undersökning kan vi i de diastematiska notsystemen, där tonhöjd representeras med notens placering på sidan, se likheter med denna synestetiska företeelse. En “hög” ton respektive en “låg” ton är endast beskrivningar av ljudet, inte några faktiska prov på ljudets kvalitet. En “hög” ton kallas hög för att vi socialt kommit överens om att det förhåller sig så. I tolkning av tonhöjd drar vi sålunda paralleller mellan ljud (tonens läte) och visuellt uttryck (notens placering), liksom i exemplet med takete/maluma. Accentneumerna (de bysantiska och tibetanska inkluderade) har försökt
visualisera ljud genom att på detta vis skapa synestetiska paralleller mellan sinnena. Ett vibrato, snabba växlingar i tonhöjd, representeras av ett vågigt streck, en
uppåtgående tonföljd symboliseras av en akut accent och en nedåtgående av en grav dito. Vi kan genom en omedveten sammankoppling mellan våra olika sinnen sålunda snabbt uttyda betydelsen av dessa tecken.
7.1.2 Komposition och layout
Våra undersökta system har visat många exempel på kombinationer av text och symboler för ljud. Neumerna har i de flesta fall placerats ovanför texten, antingen på en inbillad horisontell linje eller i en diastematisk, ljudskildrande, placering. De tibetanska neumena visar ett unikt tillvägagångssätt genom sina långa obrutna linjer som visar den melodiska rörelsen ovanför texten. Dagens notsystem har plats för sångtext mellan notraderna. Både den judiska och den muslimska ekfoniska
notationen visar exempel på notation både ovanför, under och bredvid textraden. Det latinska punktsystemet som användes vid högläsning placerades efter eller mitt i meningar såsom våra skiljetecken idag. På Hawks och Hitchcocks manus har ljudrepresenterande aspekter applicerats direkt på bokstäverna, genom fet och kursiv sättning. Också Paola Faoro uppvisade ett system där typografin själv fick gestalta ljudet som skulle framföras, fast genom placering på sidan och storlek på
bokstäverna. Vi tog också upp två exempel som inte var avsedda att presenteras tillsammans med text, nämligen spektrogrammet och Lumisonic.
På vissa ställen har vi funnit att symbolerna kombinerats med förklaringar i text för att klargöra avseenden som inte kunnat gestaltas av ljudvisualiseringarna själva. Dagens notsystem har bland annat sina italienska förklaringar på hur stycket ska framföras (mjukt, starkt, hamrande osv.), liksom de tibetanska neumerna kombinerar sina långa linjer med kommentarer gällande på vilket sätt sången ska framföras.
7.1.3 Mängd och typ av information
Något vi funnit en stor variation mellan i våra olika undersökningsområden är den mängd information de åskådliggör. Ett system blir ofta enklare att förstå när det omfattar mindre information. Detta gäller bland annat Paola Faoros olika system som är lättfattliga men också mycket begränsade i sin framställning – ett av systemen visualiserar endast tonhöjd och relativ längd för de olika stämmorna, medan ett annat enbart gestaltar de olika stämmornas melodiska rörelse.
Låt oss för en parallell till detta återigen titta på Danesis (2004: 71) semtiotiska resonemang om färger. Inom olika kulturer finns olika uppdelning av färgkategorier och trots att det mänskliga ögat kan uppfatta miljontals nyanser finns det sällan uppdelningar på fler än tio färgkategorier. För att göra färgerna överblickbara har
man varit tvungen att fokusera på de stora skillnaderna – som skillnaden mellan rött och lila till exempel. Mellan dessa färger har man ansett att det varit nödgat med en distinktion. Likadant är det med ljud. För att kunna tala om ljud måste man definiera aspekter att fokusera på. Dagens rådande notsystem fokuserar exempelvis på några få avseenden kring ljud, avseenden som blir viktiga att kunna uttrycka när man ska tolka musik – bland annat melodi, flerstämmighet och takt. Däremot kommunicerar inte notsystemet vilken volym som avses på ett optimalt sätt och det kan inte heller uttrycka vilken sorts karaktär ljudet har; samma noter kan sjungas eller spelas med gitarr eller piano och man vet inte utifrån själva noterna vilket instrument som spelas. För skaparna av Lumisonic var det tvärtom viktigast att kunna uttrycka ljudets karaktär och dess volym. De ekfonetiska notationerna och lyrikens sätt att illustrera versmått krävde främst ett system för betoning och pausering.
Manuskriptens typografiska representation av ljud har en liknande målsättning; betonade ord och stavelser samt takt är centrala i de system vi tittat på. Ur denna aspekt kan vi också notera spektrogrammets svaghet som
avläsningsbart system. Spektrogrammet kan ytterst exakt registrera ljuds volym, tonhöjd och karaktär, men det tillhandahåller för mycket information för att vara möjligt att läsa av utan specialutbildning. Systemet har inget egentligt fokus på vad det vill kommunicera, utan registrerar vilka ljud som helst. Låter man
spektrogrammet återge en symfoni kommer sålunda violinen vara lika mycket värd i upptagningen som en hostning från dirigenten eller flöjtistens oavsiktliga skrap med foten mot golvet. Spektrogrammet visualiserar ljud i allmänhet – utan preferenser. Som vi ser har olika vetenskaper krävt olika sätt att visuellt representera ljud utifrån sina specifika behov. Genom att betrakta resultaten kan vi alltså se vad som varit viktigt vid utarbetande av systemen. Tonerna själva eller relationerna mellan dem, texturen på ljudet eller melodin, rytm eller volym, exakthet eller lättfattlighet. Dessa frågor har bearbetats olika för varje system.
7.1.4 Antal och typ av tecken
Ett system som återkommande visat sig haft paralleller med våra övriga
undersökningsområden är spektrogrammet – i synnerhet med musiknotationen som övergripande jämförelsemotpol. Dagens rådande musiknotation är som nämnt diastematisk, vilket innebär att den på papperet visuellt försöker gestalta tonernas höjningar och sänkningar genom sin vertikala position. På liknande vis redovisar spektrogrammet trycksvängningarna i luften, alltså tonernas höjningar och sänkningar, med sina vertikala linjer. Intressant att påpeka är att det diastematiska notsystemet är en estetisk tolkning av ljudet i form av ett ideogram, medan
spektrogrammet kan hävdas vara en matematiskt korrekt, tolkningsfri, skildring. Vi finner alltså att samma metod – den diastematiska –har använts som utgångspunkt inom både ideografiskt och matematiskt utformade system.
Sällström (1991: 46) reflekterar över nackdelarna kring om man skulle redogöra för noternas faktiska tidsvärde genom en horisontell utsträckning och konstaterar att ett sådant system skulle vara tidsavbildande, utrymmeskrävande samt svårtavläst; tre nackdelar som stämmer överens med spektrogrammets egenskaper. Nu återger ju som vi sett inte notsystemets horisontella utsträckning tidslinjen kronologiskt, utan utifrån noternas durationskod (fjärdedelsnoter, halvnoter och dylikt), vilket generellt sett förenklar avläsningen då det gör notsystemet mer översiktligt. I vissa fall kan
dock detta system även försvåra avläsningen av noterna. Ska en takt inrymma många noter med kort duration kräver dessa av naturliga orsaker större plats än färre noter med lång duration – varför den fysiska/visuella längden måste förhålla sig olika från takt till takt just för att takterna ska representera exakt samma ljudmässiga längd. En takt som tar upp stort utrymme på notbladet kan dock förleda läsaren att tro att takten också är ljudmässigt längre, det vill säga ska spelas långsammare (eller vice versa – att en visuellt kort takt ska ta kort tid och därför spelas snabbt)
(Sällström 1991: 53-54). Den tidshärmande aspekten av notsystemet, alltså den horisontella utbredningen som läses vänster till höger, skulle alltså kunna gynnas av en visuellt mer tydlig karaktär, exempelvis en standardiserad (visuell) taktlängd. Paola Faoros system med breda linjer som figurerar i lika långa takter är ett reellt förslag på Sällströms (1991: 46) exempel på hur noternas form/färg skulle kunna ersättas med ett en gemensam form där endast längden förändras. Nackdelarna med detta har redan diskuterats. Faoro uppvisar också system där tonhöjden får
representeras av cirklar, med viss likhet i dagens noter. Dock brister Faoros symboler här i att inte kunna visa tonens duration, vilket i många fall kan vara centralt.
En annan ansats istället för att minska antalet former i ett system är att öka antalet. Bland både accentneumer och ekfonetisk notation (inklusive hebreisk och muslimsk) har man utvecklat tecknens distinkta former istället för att fokusera på systemet som håller dem samman. Då det inte finns ett simpelt sätt att dechiffrera den övergripande strukturen bakom tecknen får de en symbolisk innebörd snarare än en indexerande. Att visualiseringen av ljud litar mer till sina teckens betydelser än det övergripande kodsystemet som håller dem samman behöver dock inte vara en nackdel. Vad som försvåras är dock inlärningsmomentet; det blir lättare att lära sig ett system än en mängd orelaterade tecken.