Det har inom litteraturvetenskapen funnits skäl till att utveckla visuella representationer för ljud för att underlätta uppläsningen av skriven text.
Uppläsningsmomentet är en vital del bland annat inom lyrik, teater och religiösa sammankomster, varför vi valt att ta upp exempel från dessa områden.
6.3.1 Metrik
Inom litteraturanalys studeras bland annat verslära, eller metrik. Meter, eller versmått, har stora likheter med musikens takt, och en vers kan inom
litteraturvetenskapen också kallas för just takt. Versmåttet består av versfötter vilka beroende på versmått läses med olika rytm. Rytmen skapas i skillnaden mellan betonade och obetonade stavelser. För att åskådliggöra den metriska strukturen vid skriftlig analys finns det ett begränsat system av grafiska tecken som visar vilka stavelser som är betonade och vilka som är obetonade (Bergsten och Ellerström 2004: 179). Flera system finns tillgängliga, men Bergsten och Ellerström (Ibid.) argumenterar för detta då det passar för både klassisk, grekisk-romersk samt svensk metrik. De förklarar systemet på följande vis: “Betonad (lång) stavelse ska här
markeras med ett streck med accenttecken ovanför: , och obetonad (kort) stavelse med en halvbåge: . Med detta noteringssystem skrivs en jamb
och en anapest ” (Bergsten och Ellerström, 2004: 179). En paus inne i en taktrad, en cesur, markeras med två lodräta streck; || (Ibid.).
Diktens takt förtydligas med ett lodrätt streck mellan versfötterna; | (Bergsten och Ellerström, 2004: 180). Ellerström (1999: 42) skriver i Lyrikanalys – en introduktion: “För att markera gränserna mellan de minsta rytmiska enheterna, versfötterna, sätter man precis som i musiknotation in en form av taktstreck”, något som också gör det lättare att räkna versfötterna, vilket är givande för att räkna ut vilket versmått det gäller.
6.3.2 Manus
Ännu en tryckt källa där det är viktigt att uttrycka ljudmässiga kvaliteter är manuskriptet. van Leeuwen (1999: 39) tar upp Hitchcocks North by Northwest (I sista minuten, 1959) där man i manus har använt ett system med snedstreck och fet samt kursiv text. Snedstrecken blir taktstreck som delar in replikerna i sektioner med två eller tre stavelser, där de tvåstaviga styckena tidsmässigt blir lika långa som de trestaviga genom att de trestaviga uttalas snabbare.
Thornhill: But/ where will I/ find you/ - Eve: I’ve/ got to/ pick up my/ bags now// (Exempel från van Leeuwen 1999: 39)
Pulsen, eller takten, förstärks genom fet och kursiv sättning av utvalda ord. Det är pulsen som bär nyckelinformationen – “and that includes the silent pulses: the duration of the wait [...] can carry a lot of information”, skriver van Leeuwen (1999: 41). van Leeuwen (Ibid.) påpekar även att en puls i en replik ofta är starkare än de andra, och tar upp ett exempel från Howard Hawks The Big Sleep (Den stora sömnen, 1947) på hur detta kan gestaltas i text:
Carmen: [You’re/ not very/ TALL//] [ARE you//] Marlowe: [Yeah/ WELL I er//] [I/ TRY to / be//]
Carmen: [Not/ BAD looking//] [though you/ probably/ KNOW it//] (Exempel från van Leeuwen 1999: 41)
Denna huvudpuls kommunicerar meddelandets kulmination och är i ett manus mycket viktig att understryka.
6.3.3 Ekfonetisk notation
I religiösa sammanhang har högläsningen av heliga texter ofta varit central, varför speciella notationssystem utvecklats för sådana texter – så kallad ekfonetisk notation (från grekiskans ekphonésis: uttal, att läsa högt) (Velimirovi! 1995: 144). De
ekfonetiska symbolerna fungerar som stöd för minnet och underlättar på så sätt en korrekt uppläsning av bland annat epistlarna och evangeliet.
Den tidigaste systematiserade ekfonetiska notationen brukar tillskrivas den grekiske litteraturkritikern och grammatikern Aristophanes från Bysans (257-180 f.Kr) (Hambrœus 1970: 55). Detta system kan vara givande att ta upp då det legat till
grund för andra ekfonetiska notationssystem och också har tydliga paralleller med tidigare nämnda neumer.
Systemet är uppbyggt kring fyra huvudkategorier under vilka tecknen är inordnade (Ibid.):
Toner (tonoi)
´ Akut accent. Ger samma betoning som i bestämd form av and; ánden. Gör att stavelsernas tonhöjd stiger.
` Grav accent. Ger samma betoning som i bestämd form av ande: ànden. Ger en fallande kvalitet till ordet.
ˆ Cirkumflex. Kombination av akut och grav accent, vilket ger ett uttal som först stiger och sedan faller.
Tidsvärden (chronoi)
— Lång stavelse
Kort stavelse Andningar (phneumata)
‘ Hård utandning. Ger ett H-ljud eller i vissa fall ett sche-ljud före vokal.
’ Mjuk utandning. Vokal uttalas utan föregående H-ljud. Deklamationstecken (pathae)
’ Apostrof Hyfen
I judendomen använder man sig än idag av ett system som utvecklades under 1000-talet (Engberg 1995: 100). Benämningen för den rituella recitationen i den judiska traditionen är kantillation, där de heliga skrifterna framförs på ett mässande vis och utförs oftast av en professionell läsare kallad ba’al geriah eller en halvprofessionell; ba’al gore (Shelemay: www.oxfordmusiconline.com). Tecknen placeras antingen ovan eller under textraden och har en strikt ordningsföljd. Deras utformning tros stamma från handrörelserna som tidigare användes för att likt en dirigent leda högläsningen (Ibid.). Idag kan vissa tecken betyda olika saker beroende på vilken del av Bibeln som läses eller beroende på vid vilket tillfälle de läses (Ibid.). Väsentligt för den ekfonetiska notationen är bland annat att markera tystnader i texten med olika sorts paustecken. I den judiska notationen (se bilaga 7) finns tretton olika sorters paustecken eller symboler för uppdelning av texten. Förutom det urval som nämns i tabellen kan också nämnas paseq (“avbrott”), en lägre vertikal linje efter ett ord som indikerar en retorisk paus precis efter ordet.
I Romarriket utformades ett punktuationssystem (se bilaga 7) där olika punkter syftade på olika långa pauser vid uppläsning. En punkt längs den tänkta linjen på vilken bokstäverna vilar, det vill säga den sortens punkt vi idag använder, betydde under romartiden en halvlång paus (media distinctio), liknande dagens
kommatecken. Sattes punken ovanför den tänkta linjen åsyftades en lägre paus (plena distinctio), liknande det avbrott vid idag gör vid punkt. En punkt nedanför linjen var en svag paus (subdistinctio) (Engberg 1995: 102). En svävande punkt och en apostophus vilket tillsammans bildar vad vi idag kallar ett semikolon
symboliserar en slutfallskadens, det vill säga den långa och mättade tystnaden som avslutar ett längre stycke, exempelvis ett tal. Tillsammans med en quilisma blir den svävande punkten ett frågetecken (Ibid.). Den halvlånga pausen liggande på linjen
kombinerad med flexa, en “hake”, skapar en halvkadens (en paus när spänningen är som högst), medan den svaga pausen tillsammans med symbolerna flexa, pes (en punkt) eller podatus (ett kort streck) bildar olika sorters kortare pauser (Ibid.). Dessa punktsymboler kunde ofta i det latinska språkbruket helt eller delvis kombineras med neumer (Ibid.).
Också för läsning av Koranen, en recitation som karaktäriseras av bland annat ett långsamt tempo och många uthållna vokaler, finns utförliga regler för paushållning och recitationsmetoder (Touma 2003: 155). “En koran i fullständig utformning skall innehålla ej enbart texten och dess direkta inre prosodi, utan även tecken som föreskriver eller rekommenderar pausering; det finns särskilda tecken för påbjuden paus, önskvärd paus, medgiven paus och icke önskvärd paus samt förbud mot paus”, skriver Sällström (1991: 56). Han uppmärksammar att pauseringen, men inte
melodin, finns noterad. Han skriver: “Inslagen av tystnad och den rytm de skapar är av överordnad betydelse. Fel i pausering är allvarligare än fel i melodi” (Sällström 1991: 57). Touma (2003: 155) påpekar också att det inte finns några symboler för melodi, men att det trots det existerar ungefär 26 symboler, delvis i färg, som används över, under eller bredvid individuella bokstäver. Dessa inbegriper små cirklar, rektanglar, horisontella streck och alfabetiska bokstäver som indikerar uttal och pauser. Pauserna kan vara upp till tio sekunder långa och kan, enligt Touma, vara så laddade att de påkallar spontana applåder från åhörarna (Ibid.).
Nedan beskrivs några av de paustecken som bestämmer hur Koranen ska läsas.
! Meem, påbjuden paus: här stannar man upp efter att ett ord eller en
mening ger fullständig insikt. Pausen kallas för fullständig då yttrandet är komplett och separerat från vad som kommer att följa i nästa mening (http://quran.al-islam.com). På en muslimsk sida hittar man följande förklaring på tecknet: “if a stop is not made here an outragerous distorition in the meaning of the verse is possible” (www. as-sidq.org). Det beskrivs i vissa sammanhang som en obligatorisk paus, men på as-sidq.org är man noggrann med att påpeka att den inte är obligatorisk i den mening att det är straffbar synd att hoppa över pausen.
Tillåten paus: det finns tre sorters tillåtna pauser. Vid dessa tecken kan man som uppläsare välja att stanna upp eller fortsätta.
"#$ Quili, den tillräckliga pausen: uppläsaren väljer själv om denne vill pausa i texten eller inte, men en paus är att föredra. Den kallas tillräcklig då den kan stå för sig själv, oberoende av vad som följer.
% Geem, den likställda pausen: här är det precis lika relevant att ta paus som att inte göra det. Uppläsaren väljer själv.
&#' Sili, den goda pausen: läsaren väljer själv, men att inte ta paus är att föredra.
Ma, försiktighetspausen (också kallad “pausernas sammanstrålande”): indikerar två situationer i texten där pauser är möjliga, men där paus endast görs på ett av dessa ställen då de ligger så pass nära varandra.
(# Laam-alif, den förbjudna pausen: är yttrandet inte fullständigt förbjuds paus då det ger fel effekt att stanna upp innan en konklusion i texten är nådd.
) Seen, måttlig paus: att tystna utan att andas under “två räkningar”,
vilket motsvarar ungefär två sekunder.
Touma skriver i The Music of the Arabs (2003: 154) att högläsningens musikaliska struktur främst definieras utifrån läsarens talang och uttrycksfullheten i dennes röst. Samma sura (kapitel i Koranen) kan te sig på olika vis musikaliskt beroende på vem som läser upp den. En högläsare som lägger stor vikt vid uttal och pauser kan framföra en sura i endast en, två eller tre toner, men den kan av en annan läsare få en mer komplex sångliknande form. Likväl, skriver Touma (Ibid.), är den viktigaste regeln att uttala orden tydligt och att partitionera versen på så sätt att den blir logisk och överensstämmer med reglerna.