Ursprung och utveckling

Inom judendomen använder man sig än idag av ett tusen år gammalt system vid recitationen av heliga skrifter. Tecknen som används placeras utefter fastställda regler i en bestämd ordningsföljd och dess utformning tros härstamma från

handrörelserna som tidigare användes vid ledning av högläsningen, likt hur dagens musikdirigenter leder sin orkester. En parallell kan här dras till vad Ramachandran och Hubbard (2003: 58) skriver angående hur människor har inbyggda

klassificeringar för att associera vissa ljud med specifika visuella former. Extra tänkvärt blir det när man berör deras resonemang kring hur detta kan ha varit ursprunget till våra förfäders utvecklande av den gemensamma vokabulären. Deras begrepp synkinesia, vilket innebär vår tendens att spegla handrörelser med munnen, framkallar ett fascinerande samband mellan det historiska utvecklandet av

judendomens recitationstecken och modern synestesiforskning, samt erbjuder belägg för deras resonemang.

Intressant att ta upp är också det socialsemiotiska begreppet provenance, eller ursprung. Genom att förstå ett teckens ursprung förstår man också bättre dess

innebörd. Detta blir fallet för nämnda judiska ekfonetiska notation. Det judiska systemet är svårbegripligt när man inte vet att deras ursprung ligger i dirigentens handrörelse. När man ser detta samband kan tecknen te sig rimligare och således bli enklare att förstå.

Vidare kan man resonera kring huruvida tecknen och handrörelserna står i relation med vad Gazzaniga (1998: 6) och Smith et al. (2005: 56) skriver om rörande det perceptuella faktum att mycket talar för att den mänskliga hjärnan evolutionärt konstruerades för att processera bilder med hög hastighet och även reagera på dem oerhört snabbt, medan den inte utvecklades till att processera skrivna symboler i samma utsträckning. För hjärnan är konceptet att läsa och tolka symboler

(bokstäver) ett relativt nytt fenomen enligt Gazzaniga (1998: 6). Man kan här åter dra paralleller till Ramachandran och Hubbard (2003: 59) som redogör för hur hjärnans känsloområden som bearbetar visuella former, exempelvis en symbol, kan aktivera specifika delar i hjärnans front där talförmågan sitter, för att spontant och omedelbart reagera på symbolen genom att framkalla speglande munrörelser. Man kan diskutera ifall detta på något vis skulle kunna väga upp för vår, i förhållande till bildavläsningen, bristfälliga förmåga att kvickt processera symboler. Är det kanske till och med så att vi just nu är inne i en fas där vi i en evolutionär process tar de första stegen mot att reagera på symboler lika omedelbart som bilder?

8 Slutsats

Det finns en aspekt som man framförallt måste ha i åtanke innan man utvecklar ett visuellt system för att uttrycka en texts auditiva kvaliteter – nämligen att ljud och bild existerar i två olika dimensioner. Ljud måste upplevas genom tid medan bild existerar i rummet. Ljud har inte heller någon naturlig visuell motsvarighet och ett nytt system kan därför omöjligt vara en direkt ikonisk avbildning av ljud. Vad som måste göras är därför en visuell tolkning.

Man måste också ta hänsyn till mängden information som kommuniceras. För att underlätta avläsningen av ett system får denna inte vara för stor.

Tecknets visuella beskaffenhet och dess betydelse kan betecknas som signifier samt signified. En signifier kan som vi sett ha olika signifieds – ett tecken många personliga tolkningar – men en signified kan samtidigt beskrivas medelst olika signifiers. Det finns sålunda en mängd sätt att visuellt beskriva en viss auditiv företeelse.

Som påvisat kan dagens befintliga system för ljudvisualisering hjälpa oss i utvecklandet av ett nytt system genom att erbjuda en mängd olika insikter. En av dessa är att ett system inte kräver en stor visuell komplexitet för att täcka åtskilliga ljudmässiga kvaliteter. Det behövs sålunda inte ett stort antal tecken för att

kommunicera effektivt. Vad som krävs är snarare en välfungerande kod för att samordna och systematisera inbegripna tecknen. Som vi sett kan ett helt system byggas genom att endast använda sig av punkter och ändå fungera mycket väl i praktiken. Genom att förändra en specifik form med hjälp av aspekter såsom valör, färg och textur kan denna form ges fler betydelser. Ett system kan på detta sätt breddas utan att fler tecken fordras.

Ytterligare en insikt är att ett otydbart tecken kan ges mening utifrån det

sammanhang det figurerar i. Att sätta in ett tecken i en kontext kan ge det ytterligare betydelser och genom att kombinera olika tecken och låta dem avläsas i förhållande till varandra kan man skapa ett samband mellan dem. Flera enskilda tecken kan således tillsammans generera ett indexerande system utifrån deras inbördes relationer till varandra – ett tecken kan enligt denna struktur avläsas enbart utifrån förhållandet till andra tecknen i samma system, exempelvis ”högre volym än föregående.” Diastematiska system fungerar på detta sätt. Indexerande system, såsom det diastematiska, ger en tydlig logisk grund då betraktaren själv kan dra slutsatser av de inbördes relationerna mellan tecknen.

Tar man ett tecken ur ett system och isolerar det förskjuts ofta dess betydelse från indexerande till symbolisk och den ensamma symbolen tappar i kommunikativt värde då den under dessa förhållanden istället för slutledningsförmåga kräver inlärd kunskap för att förstås. Således lämpar sig indexerande system som redskap för ett nytt system.

De system vi tittat på har belyst skilda aspekter av ljud och kommunicerat dessa på mycket olika vis. Då systemen är sprungna ur vitt skilda discipliner har de behövt anpassa sig efter olika användningsområden och syften. För att åskådliggöra

exempelvis musik blir aspekter såsom tonhöjd och takt centrala medan visualisering för döva kräver fokus på andra avseenden av ljud. Således är det av största vikt att se över vilka aspekter som är relevanta vid utformandet av ett nytt system.

Som nämnt kan vi inte simultant ta till oss hur mycket information som helst. Vi behöver alltså vid utveckling av ett nytt system, förutom att definiera vilka aspekter som är betydelsefulla, också sålla ut så att endast de oumbärliga är kvar i det färdiga systemet. Självfallet är detta en balansgång – system som täcker en för liten mängd information blir som vi sett också föga givande.

9 Diskussion

Något som slagit oss i arbetet med denna uppsats är att alla system, komplexa liksom enkla, har haft någon insikt att bidra med. Genom dessa insikter har vi kommit fram till att ett passande system för ändamålet vore att kombinera ett system som innehar en tydligt sammanbindande kod med många välutvecklade tecken. Om dessa tecken skulle gå att kombinera så att de i förhållande till varandra vore indexerande så skulle systemet troligtvis vara enklare att logiskt förstå och tillägna sig.

I sammanhanget anser vi det intressant att fundera kring det överraskande faktum att inte mer färg har används i ljudvisualiseringarna. Man skulle kunna ge ett och samma tecken olika betydelser bara genom att ändra dess färg och således kunna uttrycka fler aspekter genom samma visuella form, samt alltså hålla de visuella formerna till ett minimum. Detta skulle kunna innebära att systemet som helhet blev enklare att ta till sig och följaktligen enklare att lära sig ur perceptionssynpunkt. Värt att belysa är samtidigt att just perceptionen, som är formad av bland annat vår kulturella bakgrund, samtidigt skulle kunna förvillas av färgade tecken, eftersom olika färger kan ha olika kulturellt inneboende egenskaper. Vi anser dock att detta faktum inte ska överdimensioneras och anser att man genom en kreativ och genomtänkt färganvändning skulle kunna uttrycka mer genom färre medel. Ett färgoberoende system är således inte det mest ultimata, enligt oss.

Dessa funderingar för oss in på ytterligare en insikt vi förvärvat under arbetets gång, vilket är att man vägleds, men kan också luras, av den visuella perceptionen. Och om man vägleds eller luras är vid första mötet med ett visuellt intryck oerhört svårt att veta, vilket medför att utvecklandet av ett nytt visuellt system bör ske parallellt med fortlöpande tester där man undersöker olika visuella lösningar på testgrupper, för att se hur dessa reagerar. Detta för att minimera risken för att utveckla ett teoretiskt sätt fläckfritt system, som inte fungerar lika bra i praktiken. Att undersöka fler förhållanden i likhet med fallet taketa/maluma för att försöka finna en direkt eller given koppling mellan ljud och tecken, anser vi hade varit mycket givande. Man skulle genom resultatet av en sådan forskning kunna arbeta fram nästintill definitiva former för godtyckliga ljud och genom vidareutvecklandet av dessa finna användningsområden inom systemet.

Vidare noterar vi att det kan vara av fördel att hålla en övergripande diastematisk åskådning under utvecklandet av systemet. Detta på grund av att vi naturligt, genom synestesin, visat oss skapa paralleller mellan olika sinnen.

Ur inlärnings- och perceptionssynpunkt kan det vidare vara gynnsamt med ett system som bara kräver den basala nivån ur Croces kunskapsmodell. Liksom i fallet med Lumisonic skulle ett sådant system kommunicera mer direkt än ett mer

avancerat system. Detta eftersom ett basalt system, i princip, inte kräver några som helst förkunskaper. Man kan dock samtidigt ifrågasätta detta med motiveringen att ett sådant system eventuellt skulle hämma betydelserna som vill kommuniceras. När läsning och tolkning av visuella tecken och symboler i sig är en så pass avancerad process kan ett för enkelt system bli kommunikativt bristfälligt.

Paola Faoro visade ett system uppbyggt kring transparens men var trots det inte utformat för att ligga bakom texten. Här menar vi att man skulle kunna utnyttja detta

faktum och eventuellt använda en liknande lösning bakom, eller för den delen framför, texten i ett tilltänkt system. Parallellt med detta skulle man som i andra visualiseringar vi undersökt kunna placera tecken ovanför, under eller i nivå med texten. Man skulle vidare kunna använda sig av lösningar som vi inte undersökt närmare i denna uppsats, däribland papperets textur och egenskaper och eventuellt in- och utbuktade tecken som förändrar papprets själva fysiska vara, liksom

brailleskrift. En kombination av alla dessa dimensioner medför en oerhört vidsträckt bas för skapandet av olika betydelser och öppnar möjligheten för att i detalj

visualisera det avsedda ljudet. Dock återkommer vi således till vår perceptions tillkortakommanden och vi vill samtidigt betona komplexitetsaspekten, genom att återigen hävda att ett system inte får vara för avancerat i hänsyn till vad det vill kommunicera – varför vi återigen vill understryka att systemet bör utvecklas parallellt med fortlöpande tester.

Avslutningsvis vill vi framhålla insikten som Kress och van Leeuwen (2006: 19) erbjuder, samt kanske framförallt poängtera vikten av att genomgående ha detta i åtanke vid utvecklandet av systemet: ”each medium has its own possibilities and limitations of meaning.”