Ethos

Som jag tidigare har nämnt kräver förståelse för en idrotts ethos att man är välinsatt i den sporten och dess kultur. Hur ska man annars veta att det är osportsligt och straffbart att avsiktligt spela ut bollen medvetet i rugby (World Rugby, 2018, s. 51) men att det är sportsligt att göra detsamma i fotboll om en spelare ligger skadad? Det är dessutom kutym att det andra laget ger tillbaka bollen till det laget som sköt ut bollen, till publikens automatiska applåder. Men eftersom detta är en informell regel så kan det hända att någon inte känner till den och därför bryter mot den, eller bryter mot den medvetet eftersom man inte kan bli straffad för det (frånsett moraliskt).

Det finns ett par exempel på lag som oavsiktligt har gjort mål när de skulle spela tillbaka bollen och sedan låtit motståndarna göra ett mål för att vara sportsliga. Ett känt exempel är från FA-cupen 1999 där Arsenal gjorde mål på Sheffield United i stället för att spela tillbaka bollen till motståndarna. Arsenal hade inte brutit mot några formella regler så målet godkändes och tog dem vidare i cupen. Efter matchen erbjöd dock Arsenal-tränaren Arsène Wenger att matchen skulle spelas om. Engelska domarkåren ansåg inte att matchen borde spelas om eftersom inget formellt regelbrott hade begåtts men Fifa ansåg att det var korrekt att spela om matchen, men att det samtidigt inte fick bli prejudicerande (Jönsson, 2010). Det kan visserligen vara rättvist att spela om matchen men hur gör man om någon fuskar till sig en seger genom att bryta mot de formella reglerna? Beslutet öppnar för en sådan diskussion.

2006 valde David Beckham att ta ett medvetet gult kort i en landskamp så att han skulle bli avstängd i den kommande matchen som han ändå skulle missa. Efter matchen erkände han att det var medvetet. Detta möttes av skarp kritik från Fifa eftersom det

37

ansågs vara osportsligt och inte rimma med fair play. Samtidigt fick han stöd från andra fotbollsspelare som menade att detta var ett vanligt och allmänt accepterat förfarande bland spelarna (Jönsson, 2008). Här ställs frågan om vad Beckham egentligen har brutit mot. Bröt han mot de formella reglerna? Ja, på det sättet att han gjorde ett taktiskt regelbrott och straffades med ett gult kort i enlighet med regelverket. Nej, på det sättet att det inte finns några ytterligare straff för taktiska regelbrott. Bröt han mot de informella reglerna? Ja, skulle Fifa hävda. Nej, skulle spelarna hävda.

Här ser vi svårigheterna med ethos, det finns sällan ett generellt ethos som gäller för samtliga. Ofta finns det kanske motsatta ethos bland idrottsetablissemanget och utövarna? Beckhams fall visar kanske att etablissemanget accepterar brott mot fair play men att det inte är okej att öppet stå för det (som Beckham gjorde)? Men ethos och tolkning av fair play kan också skilja mellan nationer eller kulturer (Stride, Patterson & Thomas, 2010). Det kan skilja mellan olika idrottsliga nivåer (Jönsson, 2008), exempelvis att de flesta som spelar en VM-final troligtvis spelar den för att vinna möjligtvis till varje pris medan kompisar i en spontanmatch troligtvis spelar för att ha roligt. På samma idrottsliga nivå kan ethos skilja mellan olika lag (Nilsson, 1993). Intressant nog tycks även ethos kunna skilja mellan olika positioner i samma lag (Stride, Patterson & Thomas, 2010, s. 22).

En fotbollsklubb som har bestämt sig för att motverka fusk är Östers IF. Man skriver i sin uppförandekod att fuska, exempelvis genom filmningar eller förstärkningar och uppmanar också sina spelare till att erkänna om de har fuskat (Östers IF, u.å.). Det sistnämnda kallar man för lex Klose efter Miroslav Klose som erkände för domaren att han hade tagit bollen med handen vilket gjorde att domaren dömde bort målet. Alla i föreningen var däremot inte helt nöjda över beslutet. A-lagstränaren Thomas Askebrand såg exempelvis idrottsliga och ekonomiska ideal som konkurrerade med fair play- idealet (Niva, 2017, 15 mars), ska man erkänna en filmning om man har fått straffspark i slutskedet av en match som gäller uppflyttning med allt vad en sådan hade inneburit idrottsligt och ekonomiskt?

Man kan undra vad reaktionerna hade blivit om en rugbyklubb hade gått ut med att man ska främja fair play. Hade folk kanske skrattat över att det är så självklart? Inom fotbollen kan det nog ändå vara en klok idé att arbeta med fair play i sin värdegrund (om man anser att fair play är viktigt det vill säga). Gunter A Pilz (1995) visar nämligen i en studie med unga fotbollsspelare att spelare som har spelat längre är mer benägna att

38

acceptera regelbrott eller medvetet bryta mot reglerna. Har dessa spelare fostrats i en slags anti-kultur till fair play?

Ethos förändras också över tid. Från början spelade gentlemännen fotboll utan domare, i linje med självstyrelsetraditionen från public schools-idrotten. Lagkaptenerna var de moraliskt högst stående och om det fanns meningsskiljaktigheter skulle de lösa dessa. Denna anda var långtifrån något som efterlevdes i praktiken och det dröjde inte länge innan man hade infört domare. Proffsfotbollen gjorde det nästan acceptabelt att ruffa, så länge laget gagnades av det. Detta ledde till att man införde straffsparken 1891. Detta möttes av protester eftersom man inte kunde tänka sig att en gentleman skulle ruffa någon medvetet, och då skulle inte straffsparken behövas (Andersson, 2014). Man kan alltså anta att arbetarklassens intåg i fotbollen förändrade de informella reglerna vilket ledde till att det formella regelverket var tvunget att ändras. Gentlemannaidealet fortsatte ändå vara starkt, fram till 1930-talet innebar exempelvis en utvisning att man automatiskt stängdes av från att delta i det engelska landslaget (Russel, 1999).

Viljan att vinna var alltså ofta starkare än fair play-idealet hos fotbollsspelarna eftersom det nästan blev acceptabelt att ruffa för att gagna laget. Samma sak gick att se hos rugbyspelarna. Även gentlemännen satte en oerhörd prestige i att vinna och försökte därför göra detta till varje pris (Dahlén, 2004). Det är rimligt att tänka att prestigen i att vinna idrottstävlingar ändå är mycket större idag. En lyckad tävling (i rätt tävling, som OS i många sporter) kan på ett ögonblick göra segraren till evig nationalhjälte. Det sägs att allting har sitt pris, kanske även ens moraliska ideal?

Men kan det även finnas parametrar utanför de idrottsliga? Diego Maradona är en av tidernas mest mytomspunne fotbollsspelare. I VM-kvartsfinalen mot England 1986 gjorde han två av fotbollshistoriens mest kända mål. Det ena, en dribblingsräd från egen planhalva, är känt som tidernas snyggaste mål. Det andra, där Maradona boxar in bollen med handen, är kanske tidernas mest kända fusk. Maradona menade att ”Guds hand” hade hjälpt honom. Detta inträffade några år efter Falklandskriget och kanske kan man se detta fusk som en politisk upprättelse för argentinarna gentemot engelsmännen (Jönsson, 2010)? Rent idrottsligt var det fel att fuska som Maradona gjorde men utifrån en utilitaristisk syn på fair play kanske han gjorde det som resulterade i den största lyckan, åtminstone för det argentinska folket.

39