Gult, rött eller grönt kort?

1

Examensarbete

15 högskolepoäng, grundnivå

Gult, rött eller grönt kort?

Fair play, fotboll, rugby och strukturfunktionalism

Yellow, red or green card?

Fair play, football, rugby and structural functionalism

Anton Wirén

Idrottsvetenskapligt program 180 hp

Sport Management Handledare: Ange handledare

2018-05-29

Examinator: Tomas Peterson Handledare: Kutte Jönsson Fakulteten för lärande och samhälle

3

Abstract

This is a comparative study of the ideal of fair play in football and rugby. The purpose of this study is to understand and explain how fair play changes and develops in different sports with a comparison between football and rugby. Fair play is about the formal and informal rules, and about behaving in a positive manner, not only to avoid negative behaviour. Fair play is said to be fundamental in sports but the number of athletes that break this ideal suggests that it’s not. Structural functionalism is about social control, the football referee can for example control the players by showing them yellow or red (or green) cards. Fair play is an ideal of the 19th century, a British ideal, an ideal of the upper-class, an ideal of masculinity, and a Christian ideal. My conclusion is that there is a need for a more problematised approach to fair play.

5

Sammanfattning

Fair play är något som ligger i idrottens natur. Så hävdar i alla fall idrottsetablissemanget. Idrottsutövarna tycks däremot inte vara av samma åsikt vilket leder till upprepade brott mot fair play-idealet. Syftet med studien är att förstå och förklara hur fair play förändras och utvecklas i olika sporter utifrån en jämförelse mellan fotboll och rugby. Just dessa två sporter är intressanta att jämföra kopplat till fair play då de har samma ursprung men vitt skilda fair play-ideal. Det blir därför intressant att undersöka på vilka sätt fair play-idealet skiljer sig mellan de två sporterna och hur idealet har förändrats i de två sporterna sedan de uppkom på 1800-talet (i modern form), men även fair play-idealets allmänna roll inom idrotten. Detta är en komparativ studie där jag jämför fair play-idealen inom fotbollen och rugbyn. Metoden jag har använt är dokumentanalys.

Fair play handlar både om de formella (nedskrivna) och informella (ej nedskrivna) reglerna, och den gemensamma tolkningen av dessa kallas för ethos (of the game). Fair play handlar också om att uppträda på ett positivt sätt, inte bara undvika ett negativt beteende. Reglerna kan brytas antingen medvetet, det vi kallar för fusk, eller omedvetet. En orsak till fusk är en vilja att vinna till varje pris. Strukturfunktionalism handlar om social kontroll, en fotbollsdomare kan exempelvis kontrollera spelarna och deras beteende genom att dela ut gula och röda (eller gröna) kort. Fair play-idealet går att problematisera som ett 1800-talsideal, som ett brittisk ideal, som ett överklassideal, som ett maskulinitetsideal, och som ett kristet ideal. Min slutsats är att det behövs ett mer kritiskt och problematiserande förhållningssätt till fair play-idealet.

7

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 9 2. Syfte ... 11 2.1 Frågeställning ... 11 3. Tidigare forskning ... 12 3.1 Sporternas uppkomst ... 12 3.2 Sporternas spridning ... 13 3.3 Sporternas professionalisering ... 15 4. Metod ... 17 4.1 Urval ... 17 4.2 Insamling ... 17 4.3 Källkritisk diskussion ... 18 4.4 Bearbetning ... 19 4.5 Etisk diskussion ... 21 5. Teori ... 23 5.1 Fair play ... 23 5.1.1 Regelverk ... 24

5.1.2 Olika synsätt på fair play ... 25

5.1.3 Brott mot fair play ... 27

5.2 Strukturfunktionalism... 29

6. Empiri ... 31

6.1 Formella regler ... 31

6.1.1 Regelverk om fair play ... 33

6.1.2 Gula, röda och gröna kort ... 35

6.2 Ethos ... 36

8

7. Diskussion ... 42

7.1 Fair play som 1800-talsideal ... 42

7.2 Fair play som brittiskt ideal ... 42

7.3 Fair play som överklassideal ... 44

7.4 Fair play som maskulinitetsideal ... 45

7.5 Fair play som kristet ideal ... 45

7.6 Fair play som strukturfunktionalistiskt begrepp ... 46

7.7 Slutsats ... 47

9

1. Inledning

Idrott är en uråldrig företeelse som har funnits i flera tusen år (Lindroth, 2011). Det finns tidiga exempel på idrotter som brottning, löpning, boxning och hästkapplöpning. Dessutom var antikens olympiska spel förebild för de moderna olympiska spelen som idag är ett av världens största evenemang. Med tanke på idrottens närvaro genom historien är det kanske inte så konstigt att idrotten har en framträdande roll i samhället. Ett bevis på denna framträdande roll är att 2005 utnämndes till ”det internationella året för idrott och fysisk utbildning” av FN. Generalsekreterare Kofi Annan sa då att ”Sport is a universal language that can bring people together, no matter what their origin, background, religious beliefs or economic status” (Förenta Nationerna [FN], 2005).

Idrott används ofta som en slags universallösning på olika samhällsproblem. FN (2005) skriver exempelvis att idrott har möjligheten att förbättra människors liv och främja fred. FN visar även hur idrotten kan bidra till de 17 globala mål som syftar till att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter i världen, lösa klimatkrisen och främja fred och rättvisa (United Nations Office on Sport for Development and Peace [UNOSDP], u.å.). Även Europeiska Kommissionen (2007) pratar om idrotten som redskap för att främja fred och förståelse mellan nationer och kulturer samt skapa bättre folkhälsa. Man nämner också om ”idrottens särart” med regler som skiljer idrotten från övriga samhället. Här berörs också de viktiga värden idrotten förmedlar, som laganda, solidaritet, tolerans och fair play.

Riksidrottsförbundet (citerad i Jönsson, 2008) har skrivit att en ”känsla för ärlighet och rent spel ligger i idrottens natur” (s. 34). Fair play är alltså något naturligt, något självklart. Därför kan det tyckas vara något märkligt att man 2013 lade ned sitt fair play-pris för att spara pengar och för att man hade haft svårt att få in nomineringar (Riksidrottsförbundet [RF], 2013). Men man kan också diskutera om ett sådant pris verkligen behövs om fair play är en självklarhet. Man kan för det första fundera på om RF:s bild av fair play överensstämmer med verkligheten, och för det andra, om fair play nu utgör en så central del av idrotten, varför bryter idrottare så ofta dessa värderingar?

Begreppet fair play dyker ofta upp i dokument från förbund och myndigheter som en central del av idrotten. Däremot är det sällan definierat vad det faktiskt innebär, det ses kanske som något självklart som inte behöver definieras. Men är fair play bara ett ideal från en svunnen tid eller finns det i verkligheten? Och varför ser det inte likadant ut inom alla sporter? Det är dessa frågor som är denna studies hjärta. Kopplat till fair play

10

finns även ämnen som dopning, matchfixning och fusk som rör teknologi (utrustning) eller ekonomi. I min studie kommer jag dock försöka avgränsa mig till det som sker direkt i tävling. Jag kommer också i stor utsträckning använda mig av det engelska begreppet fair play då jag tycker det är mer omfattande än svenskans ärligt eller rent spel. Dessutom är fair play ett vanligt förekommande begrepp även i Sverige.

Varför är då just fotbollen och rugbyn intressant att undersöka kopplat till fair play? Som jag kommer visa i studien så har sporterna samma ursprung, de var från början samma sport, men har vitt skilda fair play-ideal. Här är då också bäst att nämna att det finns två varianter av rugby, rugby union och rugby league. Rugby union är den största varianten internationellt sett av de två och det är också den som jag kommer fokusera på i studien. Av praktiska skäl kommer jag dock använda mig av mig av begreppet rugby, och endast precisera vilken variant av rugbyn jag syftar på om det finns behov av detta. Ytterligare bevis för att skillnaden mellan fotbollen och rugbyn är intressant att undersöka är det gamla brittiska ordspråket ”Football is a gentleman’s game played by hooligans, and rugby is a hooligan’s game played by gentlemen.” Varför är det så?

11

2. Syfte

Syftet med studien är att förstå och förklara hur fair play förändras och utvecklas i olika sporter utifrån en jämförelse mellan fotboll och rugby.

2.1 Frågeställning

Vilken betydelse har fair play-idealet inom idrotten?

Hur har fair play-idealet förändrats och utvecklats inom fotboll och rugby? Hur skiljer sig fair play-idealet mellan fotboll och rugby?

12

3. Tidigare forskning

I denna del kommer jag presentera fotbollens och rugbyns historiska bakgrund med avstamp i de två sporternas uppkomst, eller kanske rättare sagt kodifiering, på 1800-talets brittiska public schools där även fair play-idealet kom att födas. Vidare kommer jag ta upp hur fotbollen och rugbyn spred sig geografiskt och klassmässigt och vad detta gav för konsekvenser. Själva fair play-idealet kommer däremot behandlas i senare kapitel.

3.1 Sporternas uppkomst

Varifrån fotbollen ursprungligen kommer är oklart, men det finns många exempel på olika fotbollsliknande spel (det vill säga spel som gick ut på att sparka på en boll) i en mängd olika kulturer. Den moderna fotbollen och rugbyn tycks i alla fall härstamma ur den brittiska folkfotbollen på medeltiden som ofta spelades mellan två byar och gick ut på att föra en boll till en viss plats som fungerade som motståndarnas mål. Detta var ett mycket våldsamt och mer eller mindre regellöst spel. Först på 1800-talet skulle regelverk uppkomma (Andersson, 2014; Wilson, 2008).

På 1800-talets brittiska public schools sågs idrott som ett medel att foga pojkarna utifrån tanken om ”kristen maskulinitet” eller ”muskelkristna”. Det brittiska imperiet ansågs vara på nedgång, liksom moralen i detsamma (Wilson, 2008). På skolorna fanns en anarkistisk och pennalistisk aura och för att disciplinera och kontrollera eleverna användes idrotten som en viktig del av elevernas karaktärsfostran, lagidrotten skulle skapa ”moralisk kunskap” (Engstrand, 2003) och göra eleverna till män (Andersson, 2014). Man gjorde om de gamla folksporterna, som fotboll, till rationaliserade gentlemannasporter med kodifierade regler för att skapa kristna gentlemän (Coakley & Pike, 2014). Lagidrotten skulle leda till en kombination av fysisk förmåga och hög moral. Karaktär och moral var det som gällde, lagidrotten skulle utveckla egenskaper som ledarförmåga, samarbetsförmåga, laganda, viljestyrka och mod (Lindroth, 2011). Från public schools skulle även tre för idrotten betydande ideal växa fram, de om gentlemannaanda, amatörism och fair play (Andersson, 2014).

Fotbollens popularitet växte på skolorna under den första halvan av 1800-talet, men spelet skiljde sig åt mellan de olika skolorna. Man hade nämligen inget gemensamt regelverk, utan skolorna skapade sina egna regelverk utifrån sina förutsättningar. Detta

13

innebar att man på skolor med stora, leriga planer kunde spela likt den gamla folkfotbollen där spelarna kunde slänga sig i högar efter bollen utan att skada sig, medan man på andra skolor hade blivit skadad av sådant förfarande och i stället fick utveckla ett spel där man dribblade bollen med fötterna (Markovits, 1989; Wilson, 2008). På vissa skolor, exempelvis Rugby, var det tillåtet att springa med bollen i händerna. På Rugby-skolan upprättades 1845 de första nedskrivna reglerna någonsin för en lagidrott (Dahlén, 2004). Oavsett regler så var inte passningsspel något viktigt, allra helst skulle man rusa rakt fram med bollen utan att tänka, något som länge skulle spegla den engelska fotbollen (Wilson, 2008).

1863 bildades det brittiska fotbollsförbundet (the Football Association, FA) med uppdraget att skapa ett universellt regelverk. Man kom att förbjuda spelet med händerna för att gynna dribblingsspelet och det var inte heller tillåtet att sparka sina motståndare på smalbenen längre. Det sistnämnda kritiserades för att man ansåg att sporten då skulle förlora sin manlighet och tuffhet, om det bara handlade om skicklighet skulle ju vilken utlänning som helst (till och med fransmännen!) kunna besegra britterna sades det (Wilson, 2008, s. 12). Detta skulle i slutändan leda till att två olika sporter uppstod även om det länge fanns stora likheter mellan spelen. I början fanns det i fotbollen exempelvis ingen målvakt och man fick inte passa bollen framåt (likt rugbyn än idag). 1871, tolv år efter fotbollen, kom rugbyn att bilda sitt eget förbund, Rugby Union (Markovits, 1989).

3.2 Sporternas spridning

I takt med att populariteten ökade spreds sporten från skolorna ut över England och resten av Storbritannien och vidare över världen. Britterna tog med sig sina sporter dit man reste, både inom och utanför sitt imperium. Man kan exempelvis förenklat säga att britterna utnyttjade sydamerikanernas naturresurser men i gengäld gav dem fotbollen (Wilson, 2008). I många länder världen över skulle fotbollen bli nationalsport och på 1910-talet hade fotbollen etablerat sig som en global sport, men intressant nog skulle den ändå föra en marginaliserad tillvaro i många av länderna i det brittiska imperiet. I många av dessa länder skulle i stället cricketen bli nationalsport, även om rugbyn också skulle bli stor i länder som Nya Zeeland, Sydafrika och Australien, gamla brittiska kolonier som dominerades av vita invandrare (Armstrong & Giulianotti, 1999; Markovits, 1989).

14

I början spelades fotbollen världen över mest av britterna själva, eller den vita eliten i de olika länderna. Det var också dessa som styrde fotbollen (Armstrong & Giulianotti, 1999). Färgade personer kunde exempelvis vara förbjudna att tillhöra vissa klubbar och i Brasilien fanns till och med en regel som innebar att om en färgad spelare orsakade en frispark mot en vit spelare så fick motståndaren förutom frispark även rätt att ge den färgade spelaren en örfil (Ekelund, 2014). Så småningom skulle lokalbefolkningen i länderna ”ta över” fotbollen från britterna och skapa sina egna spelstilar. I vissa länder blev detta ett sätt att visa upp sin självständighet från sina gamla kolonisatörer (Armstrong & Giulianotti, 1999). Britterna såg detta som priset de fick betala för att ha lärt ut sitt spel så bra, även om de fortfarande ansåg att medfödda brittiska karaktäristika skulle besegra tekniskt överlägsna men mentalt sköra motståndare (Russel, 1999).

Det finns otaliga böcker om hur fotbollen kan förklara omvärlden och även om det ibland kan skapa en falsk bild så är fotbollen ett sätt att skapa stark identitet (Alabarces, 1999). I anglofila områden som Skandinavien kopierade man den engelska spelstilen medan man i områden som Sydamerika och Centraleuropa, där britterna inte var lika populära, motsatte sig den (Wilson, 2008). I Sydamerika har man ofta sett ogillande på det engelska sättet att spela på som inte anses lämna något utrymme för kreativitet. Medan spelarna i England drillades av tränare i skolmiljön så växte den argentinska spelarens kreativitet fram i den spontana gatufotbollen (Archetti, 1999). Här hade man aldrig haft idealet om muskelkristna och skicklighet prioriterades därför före kraft och disciplin (Wilson, 2008). Och i Brasilien ogillade man den europeiska resultatfotbollen och tog på sig uppgiften att sprida sin spelstil, ”o jogo bonito” eller ”futebol-arte” över världen (Ekelund, 2014).

En av anledningarna till fotbollens popularitet är att den mer eller mindre kan spelas av vem som helst, var som helst så länge man har en boll eller motsvarande. För den svarta befolkningen i Sydafrika blev fotbollen också ett sätt att visa upp sina individuella färdigheter och fotbollen blev mer och mer en ”svart” sport. Eftersom det vita styret snarare stödde rugbyn (som hade varit den dominerande sporten bland den vita befolkningen sedan början av 1900-talet) och cricketen sågs inte svartas framgång i fotboll som ett hot mot de vitas kultur och intressen, och fotbollen kunde fortsätta vara den svarta befolkningens sport, precis som rugbyn och cricketen var den vita befolkningens sporter (Nauright, 1999).

15

3.3 Sporternas professionalisering

När fotbollen spreds från de ofta exklusiva skolorna under andra halvan av 1800-talet blev den snabbt populär hos arbetarklassens män och pojkar. Denna klassbreddning skulle vara en viktig faktor i fotbollens världserövring. En viktig anledning till fotbollens popularitet hos arbetarklassen var den förkortade arbetstiden som infördes vilket gjorde att man blev ledig halva lördagen. Söndagen var fortfarande vikt för kyrkan och den till hälften lediga lördagen oroade överklassen. Man oroade sig nämligen över att arbetarklassen skulle organisera sig och revoltera mot fabriksägarna. Överklassen uppmuntrade därför fotbollens spridning som en form av social kontroll av arbetarklassen (Andersson, 2014; Coakley & Pike, 2014).

FA styrdes av gentlemännen (den utbildade eliten i överklassen), proffsklubbarna ägdes av entreprenörer och affärsmän, medan spelarna och åskådarna tillhörde arbetarklassen (Backman, 2012). Fotbollsföreningar bildades bland annat ur gamla gentlemannaföreningar (främst cricketklubbar), kyrkor, arbetsplatser och pubar (Andersson, 2014). FA-cupens, världens äldsta fotbollstävling, första decennium efter grundandet 1871 dominerades av gentlemannaklubbarna. Men dessa föreningars dribblingsspel och tanke om att strategi inte rår på elva par pigga ben passerades snart av proffsklubbarna från norra England (Wilson, 2008). Detta sågs inte med blida ögon från FA som försökte stoppa proffsklubbarna, men när proffsklubbarna hotade med att skapa ett eget förbund tvingades man ge upp sina amatöristiska ideal. 1885 legaliserades professionalismen och tre år senare grundades the Football League (Andersson, 2014).

I rugbyn var det annorlunda. De första rugbyklubbarna uppstod i medelklassen och även när sportens popularitet ökade på 1870-talet bestod en majoritet av spelarna och åskådarna av medelklassen, till skillnad från fotbollen där de alltså tillhörde arbetarklassen. Men i norra England skulle rugbyn senare bli populär hos arbetarklassen och när klubbarna där blev professionaliserade valde rugbyförbundet att helt förbjuda professionalismen. En utdragen konflikt som främst handlade om huruvida spelarna skulle ersättas för förlorad arbetsinkomst ledde till att de nordengelska klubbarna 1895 bröt sig loss och startade ett eget rugbyförbund för den variant av rugbyn som idag heter rugby league (rugby union som man bröt sig loss från är dock den största varianten idag). Denna konflikt ska inte ses som geografisk mellan södra och norra England, utan som en klasskonflikt mellan rugby unions medelklass (och överklass) med dess amatörideal och rugby leagues arbetarklass (Dahlén, 2004).

16

Idealismen inom idrotten tappade betydelse när idrotten började ses som underhållning (Norberg, 2009) men även om fotbollen hade legaliserat professionalismen, visserligen med vissa begränsningar som maximilöner (Andersson, 2014), så var amatöridealet fortfarande starkt. Vissa idrottsföreningar lade ner sina fotbollslag när professionalismen infördes (Leite Lopes, 1999). Inför VM 1958 var debatten om de svenska utlandsproffsen het, man tvivlade på om dessa, som ju spelade för pengar, verkligen skulle göra sitt bästa i landslaget (Norlin, 2008). Det engelska fotbollslandslaget bestod även efter professionalismens införande mestadels av amatörer trots att de var sämre spelare än proffsen, och när proffsen väl släpptes in fick endast amatörer vara lagkapten (Andersson, 2014). Inom rugby union fick endast amatörspelare spela för det engelska landslaget och den som någon gång spelade rugby league blev för alltid portad från rugby union. 1995, exakt 100 år efter att rugby league brutit sig loss, slopade även rugby union amatörreglerna (Dahlén, 2004).

17

4. Metod

I detta kapitel kommer jag diskutera, motivera och redogöra för studiens metodologiska process kring urval, insamling, bearbetning och analys, för att ge studien ökad transparens (Bryman, 2011). Även en källkritisk och en etisk diskussion kommer föras.

4.1 Urval

I min studie är jag intresserad av hur olika idrotter kan utveckla olika ideal och värderingar kring fair play. Eftersom detta är ett examensarbete som omfattar 15 högskolepoäng väljer jag att avgränsa mig till att jämföra två idrotter, fotboll och rugby. I en tidig fas av processen fanns en idé att jämföra fler idrotter men jag valde alltså att avgränsa mig till två idrotter för att göra studien genomförbar (Berg & Latin, 2008). Sporterna jag ville studera från början var olika lagsporter med någon form av närkontakt mellan deltagarna, exempelvis fotboll, rugby, handboll, basket, ishockey, bandy och innebandy för att sporterna skulle ha viss likhet med varandra.

Att jag valde just fotboll och rugby när jag avgränsade studien till två idrotter beror på dessa idrotters nära historiska koppling till varandra med liknande ursprung. I en tidigare studie jämförde jag fair play inom fotboll och ultimate frisbee. Där skulle man kunna säga att idrotternas olika ursprung och storlek kan vara en förklaring till att dess ideal kring fair play skiljer sig. Fotboll och rugby har alltså liknande ursprung och är stora sporter internationellt, även om rugbyn i Sverige inte är så stor. Min tanke är därmed att utifrån två liknande idrotter kunna göra generella slutsatser om hur fair play ser ut inom olika idrotter.

4.2 Insamling

Jag gör en komparativ studie när jag jämför fair play inom fotboll och rugby. Alan Bryman (2011) skriver att man kan få en bättre förståelse av en viss social företeelse om man jämför företeelsen utifrån två eller fler skilda situationer. Jag försöker alltså genom att jämföra fair play inom fotboll och rugby få en förståelse för varför fair play kan se olika ut i olika idrotter. Min studie är också en multipel fallstudie eller flerfallsstudie, det vill säga fair play inom fotboll är ett fall och fair play inom rugby ett. Bryman menar att de resultat som är likadana för de olika fallen är lika relevanta för studien som

18

de resultat som skiljer sig mellan fallen. Ett problem med flerfallsstudier kan vara att man fokuserar för mycket på att jämföra de olika fallen med ett uttalat fokus i stället för att ta sig an det hela med ett öppet angreppssätt.

Den insamlingsmetod jag har funnit vara mest lämplig för min studie är litteraturstudie eller dokumentanalys. Detta innebär att jag genomför en systematisk, metodisk och kritisk granskning av litteratur utifrån mitt vetenskapliga syfte (Håman, Prell & Lindgren, 2015). Det är enligt Håman, Prell och Lindgren viktigt att jag utifrån mitt syfte bestämmer sökord för att hitta relevant litteratur. Jag kommer använda mig av kvalitativ innehållsanalys vilket enligt Bryman (2011) är det vanligaste tillvägagångssättet vid kvalitativ analys av dokument. Detta betyder att jag kommer söka efter bakomliggande teman i det material jag analyserar. Vad som är viktigt för innehållsanalysen beror enligt Bryman på studiens utgångspunkter i form av frågeställningar och problemformuleringar.

Från början var min tanke att komplettera litteraturstudien med att intervjua de svenska förbunden inom fotboll och rugby. Risken hade dock funnits att de hade svarat hur de vill att fair play ska se ut inom deras sport snarare än hur det faktiskt ser ut, hur de internationella förbunden vill att fair play ska se ut syns i de formella regelverken vilka jag dessutom kommer analysera i min empiriska del. Det hade också funnits en risk att de hade svarat det som de tror att jag vill att de ska svara. Ett annat problem hade varit att intervjuerna hade behandlat ämnet ur en svensk kontext och inte ur en internationell kontext som min litteraturstudie kommer vara. I Sverige är det som jag nämnde tidigare en skillnad i storlek mellan fotboll och rugby vilket gör att jämförelsen mellan just dessa två idrotter ur en svensk kontext inte längre blir lika självklar.

4.3 Källkritisk diskussion

Referenserna jag har använt mig av i denna studie har hämtats in på några olika sätt. Ungefär hälften (runt 30) av dem har jag tidigare använt som kurslitteratur under mina tre år på det idrottsvetenskapliga programmet på Malmö Universitet, dessa har använts i samtliga delar av denna studie. I övrigt har ett tiotal böcker lånats på olika bibliotek då jag har sökt efter litteratur om fotboll, rugby och fair play. Resterande har antingen sökts fram via databasen SPORTDiscus på Malmö Universitets hemsida (med sökord som football, rugby och fair play) eller googlats fram om jag har sökt efter något specifikt (exempelvis fotbollens och rugbyns regelverk).

19

Merparten av böckerna jag har använt är skrivna av erkända forskare inom sitt område oavsett om det har handlat om fair play, historia, metod eller annat. Dessa källor får därmed betraktas som säkra. Även forskningsartiklarna jag har använt (främst om fair play) är skrivna av erkända forskare inom sitt område och får därför också betraktas som säkra. Många av mina källor (främst om fair play) har några år på nacken, men det är dessvärre ett relativt outforskat ämne om man jämför med andra saker inom idrotten, dessutom är många av de mest kända verken om fair play (som jag använder i studien) skrivna för en del år sedan men ändå relevanta att använda än idag.

4.4 Bearbetning

Min studie är kvalitativ då jag är intresserad av att förklara, beskriva och tolka. Karin Widerberg (2002, s. 15) skriver att ”Kvalitet handlar om karaktären eller egenskaperna hos någonting…. Kvalitativ forskning syftar alltså till att klargöra ett fenomens karaktär eller egenskaper…. Den kvalitativa forskningen söker alltså primärt efter fenomenets innebörd eller mening…” och detta stämmer väl överens med vad jag ämnar undersöka. Bryman (2011) menar att den kvalitativa forskningsprocessen följer ordningen generella frågeställningar (forskningsfrågor), val av relevanta platser och undersökningspersoner, insamling av relevanta data, tolkning av data, begreppsligt och teoretiskt arbete (och eventuellt specificering av frågeställningarna respektive insamling av ytterligare data), och formulering av forskningsrapporten (rapport om resultat och slutsatser).

I bearbetningen av min insamlade data kommer jag att använda mig av en av de vanligaste kvalitativa analysstrategierna, grounded theory (Bryman, 2011). Grounded theory är iterativ vilket enligt Bryman innebär att man växlar mellan insamling och analys av data. Det kan förklaras med att man börjar analysera när man har samlat in en del data. Denna analys påverkar sedan hur man fortsätter samla in data. I innehållsanalysen kommer jag ta fram teman i materialet. Denna kodning är en central process i grounded theory och påbörjas samtidigt som datainsamlingen. I min kodning kommer jag använda mig av både ett empirinära och ett teorinära förhållningssätt. I det empirinära förhållningssättet hämtar man teman ur det empiriska materialet och i det teorinära formar man teman utifrån teorier och begrepp (Widerberg, 2002). Widerberg menar att det är vanligt att man gör lite av varje och att detta är positivt.

I min studie försöker jag främst ha ett induktivt angreppssätt där jag utgår från min insamlade data för att kunna dra generella slutsatser. Enligt Bryman (2011) är induktiv

20

metod vanligt i samband med kvalitativ forskning. Det passar också bra ihop med grounded theory som jag kommer använda som analysstrategi eftersom jag inte utgår från en bestämd teori från början. Men jag kommer också använda ett visst mått av deduktivt angreppssätt då jag kopplar teorin om strukturfunktionalism till fair play. Bryman menar att en induktiv process ofta innehåller inslag av deduktion och vice versa.

Jag kommer använda mig av en narrativ litteraturgenomgång, vilket enligt Bryman (2011) passar bäst för kvalitativ forskning. Narrativ litteraturgenomgång passar också bra till induktivt angreppssätt, vilket jag använder i min studie, eftersom den är mer flexibel än den systematiska litteraturgenomgången. Den narrativa litteraturgenomgången passar också interpretativa forskare som till skillnad från deduktiva forskare oftare ändrar sin tolkning av teorin eller litteraturen utifrån analysen av insamlingen av data. Detta ligger också mycket nära grounded theory som jag kommer använda. Bryman menar att i en narrativ litteraturgenomgång kan forskaren upptäcka nya viktiga teman och därmed få en ny förståelse av området. Eftersom denna metod passar de övriga metoder jag kommer använda i studien har jag valt att använda mig av den.

I min studie kommer jag främst använda två teoretiska begrepp, fair play och strukturfunktionalism. Dessa ska jag sedan försöka koppla till varandra och försöka förklara fair plays historiska utveckling utifrån teorin om strukturfunktionalism. Jag är intresserad av att undersöka fair plays allmänna roll inom idrotten, och inte bara dess roll inom fotboll och rugby. Däremot använder jag likheter och skillnader i fair play inom fotbollen och rugbyn för att kunna dra generella slutsatser om varför fair play ser olika ut inom olika idrotter. Och för att kunna göra det behöver jag ta reda på hur fair play ser ut idag och hur det har utvecklats genom historien.

Begrepp som reliabilitet och validitet är egentligen mest förknippade med kvantitativ forskning men går även att applicera på kvalitativ forskning (Bryman, 2011). Extern reliabilitet innebär att undersökningen kan upprepas. Eftersom jag gör en litteraturstudie bör studien vara enkel att upprepa. Jag måste dock vara noga med att min studie är transparent, det vill säga att jag noga redovisar och motiverar arbetsprocessen och tillvägagångssättet jag använde för att komma fram till mitt resultat. Intern reliabilitet kommer jag inte behandla då det är mer applicerbart om man ingår i ett forskarlag vilket jag inte gör. Extern validitet handlar om hur resultatet i undersökningen kan överföras till andra sammanhang, i mitt fall skulle detta kanske kunna handla om man hade kunnat

21

dra samma slutsatser om man hade undersökt två andra idrotter. Intern validitet betyder att det ska finnas en hög överensstämmelse mellan mina teoretiska idéer och det material jag bearbetar.

Det finns även ett alternativt begrepp man enligt Bryman (2011) kan använda i kvalitativ forskning, tillförlitlighet, som består av trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och konfirmering. Trovärdighet motsvarar intern validitet och innebär att jag gör ett rätt urval av dokument, samlar in data på rätt sätt och så vidare för att styrka resultatet och analysen. Överförbarhet är detsamma som extern validitet. Pålitlighet motsvarar reliabilitet och kan också sägas vara nära kopplat till transparens. Konfirmering innebär att forskaren inte låter sina egna föreställningar påverka undersökningens slutsatser. Bryman menar att fullständig objektivitet är omöjlig men att forskaren ska säkerställa att man har agerat i god tro. I min studie försöker jag att vara objektiv genom att inte låta mina egna föreställningar påverka slutsatsen och genom att inte lägga någon värdering i begreppet fair play och hur det används. Äkthet är också viktigt, att man ger en rättvis bild.

4.5 Etisk diskussion

Helsingforsdeklarationen tar upp etiska principer för medicinsk forskning som omfattar människor och uppfattas allmänt som bindande. Där tas bland annat upp att all forskning måste vara förenlig med allmänt accepterade vetenskapliga principer, att forskningens nytta måste överväga riskerna för deltagarna, att deltagarnas hälsa kommer i första hand, att deltagande är frivilligt och att det finns krav på anonymitet, information och samtycke (Milton, 2002; Vetenskapsrådet, 2011). Min studie innebär inga risker men däremot kommer jag försöka följa allmänt vetenskapliga principer som de olika metoderna jag har presenterat i detta kapitel. Vetenskapsrådet (2002) skriver om de fyra huvudkraven vid humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, vilka är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Dessa krav är mycket viktiga när forskningen omfattar människor, exempelvis vid intervju vilket jag tänkte använda mig av från början. Detta är alltså inte aktuellt för min undersökning eftersom jag gör en dokumentanalys.

Däremot kommer jag följa välvillighetsprincipen. Jag kommer inte förvanska mina källor, utan referera dem på ett korrekt och rättvist sätt. Jag kommer presentera olika verkliga exempel på fair play, meningen är inte att peka ut vissa personer som fuskare,

22

utan att förklara vad som hände och diskutera varför på ett objektivt sätt. Även till begreppet fair play kommer jag förhålla mig objektiv. Mitt mål är att förklara på vilka sätt fair play-begreppet skiljer sig inom fotbollen och rugbyn och varför, inte att hävda att den ena sporten har ett ”bättre” ideal än det andra.

23

5. Teori

I denna del kommer fair play-idealet diskuteras. Jag kommer diskutera formella och informella regler, samt tolkningen av dessa (ethos). Jag kommer presentera olika synsätt på fair play. Jag kommer också presentera hur idrottsutövarna bryter mot fair play-idealet och av vilka anledningar. Diskussionen kommer behandla fair play-play-idealets generella ställning inom idrotten, och inte kopplat till just fotboll och rugby. Jag kommer avsluta kapitlet med en presentation av strukturfunktionalism.

5.1 Fair play

På public schools i Storbritannien växte under 1800-talet idealen om gentlemannaanda, amatörism och fair play fram. Dessa tre begrepp är nära kopplade till varandra och har haft stor inverkan på idrotten. På skolorna skulle idrotten skapa kristna gentlemän. Att vara en gentlemannaamatör var en hederstitel av sportslig karaktär men markerade även en exklusiv social status. Han hade internaliserat rätt attityd genom att inte ta idrotten för seriöst, inte träna för mycket (eller alls) och inte vilja vinna till varje pris. Han förväntades besitta en fair play-anda, det var bättre att förlora med fair play än att vinna utan. Det räckte inte med att strikt följa regelboken utan man skulle även följa de informella men strikta etikettreglerna. Det var viktigt att han hade ett stilfullt uppträdande, självbehärskning och absolut ärlighet. Fair play-andan styrde gentlemannen på och utanför planen och höjde denne över mängden (Andersson, 2014; Lindroth, 2011).

Precis som andra ideal inom sporten (till exempel amatöridealet) har fair play-idealet förändrats genom historien. Men dess status som moraliskt ideal har däremot inte förändrats, åtminstone inte från officiellt håll. Möjligtvis kan det diskuteras om idrottsetablissemanget verkligen har ändrat sin syn fair play trots att idrottsutövarna onekligen har förändrat sin syn på det. Och oavsett hur många gånger fair play-normen bryts så tycks inte etablissemanget frångå sin ställning i frågan. Inte heller idrottens status verkar hotas av dessa brott. Att utövarna så ofta bryter mot fair play-normen kan innebära att den inte är så stark och förankrad som etablissemanget menar eller i alla fall önskar (Jönsson, 2008).

24

5.1.1 Regelverk

Sporter är regeldrivna, det är reglerna som definierar och avgränsar sporten. Det finns två typer av regler, konstitutiva och regulativa, men det finns inte alltid någon klar skillnad mellan de två. De konstitutiva reglerna beskriver syftet inom idrotten och hur man når detta syfte, exempelvis att syftet i fotboll är att göra fler mål än motståndarna utan att använda händerna. De regulativa reglerna påverkar inte syftet med idrotten, exempelvis hur man ska interagera socialt, regler om tröjreklam eller målens storlek (Loland, 2002; Loland, 2005; Stride, Patterson & Thomas, 2010). Regulativa regler innefattar också ofta någon form av bestraffning, om man exempelvis bryter mot rugbyns konstitutiva regel om att inte passa bollen framåt så finns det regulativa regler för bestraffning om man gör detta (McFee, 2004). McFee menar dock att man snarare kan använda reglerna på ett konstitutivt eller regulativt sätt än att reglerna i sig är konstitutiva eller regulativa.

Sigmund Loland (2002) menar att idrott kan förstås utifrån den sociala och kulturella kontext den befinner sig i. Det som är acceptabelt inom en idrott kanske inte är acceptabelt inom en annan. Detta kan ses i idrottens formella och informella regelverk. För en utomstående kan det vara svårt att förstå dessa regler, i synnerhet de informella. Varför ses exempelvis en låsning i handboll, vilket ju egentligen är ett regelbrott, som en bra försvarsteknik? Loland skriver att de informella reglerna förklarar varför vi kan acceptera att en handbollsmatch har gått till på ett rättvist sätt även om det har inträffat regelbrott, så länge dessa inte har varit direkt avgörande för matchens utgång.

De formella reglerna är de som är nedskrivna i regelboken, exempelvis att en utespelare i fotboll inte får ta bollen med händerna. När man pratar om de informella reglerna pratar man om idrottens ethos (Loland, 2002). Ethos handlar om en gemensam tolkning av reglerna hos utövarna, exempelvis att man i fotboll ger tillbaka bollen till motståndarna om de har sparkat ut bollen på grund av att en spelare har skadats. Problemet med de informella reglerna är att de inte är nedskrivna och att utövarna därför kan tolka dem olika. Varje regel innehåller ett mått av tolkning, det är svårt att följa varje regel till punkt och pricka. Därför krävs det gemensamma normer kring regeltolkning, alltså ethos (Loland, 2005).

Fair play omfattar både de formella och informella reglerna (Loland & McNamee, 2000). Dessa är naturligtvis inte statiska utan under ständig förändring. Kutte Jönsson (2008) menar att förändrad attityd till de informella reglerna kan ändra det formella

25

regelverket. Man skulle också kunna tänka sig det motsatta, att förändringar i det formella regelverket ändrar attityden till de informella reglerna. Deltagarna anpassar sig efter reglerna och reglerna anpassas efter deltagarna skulle man kunna säga. I många sporter har man också regler för brott mot fair play, ”osportsligt uppträdande”. Problemet med dessa är enligt Jönsson att de ofta är odefinierade och därför kan straffa tävlande felaktigt.

En viktig princip inom idrotten är rättvisa. En tävling som upplevs som orättvis, till exempel om deltagarna i en kulstötningstävling skulle få stöta med kulor som vägde olika mycket, hade nog många tyckt var ointressant (samtidigt som man kan nämna att man i vissa sammanhang accepterar exempelvis ekonomiska eller materiella ojämlikheter). Fair play kan ses som ett sätt att upprätthålla rättvisan inom idrotten, när man bryter mot de skrivna eller oskrivna reglerna rubbar man även rättvisan i tävlingen (Jönsson, 2008). En rättvis tävling kan kännetecknas av ”the sweet tension of uncertainty of outcome”, att tävlingens utgång är oviss. En tävling går ut på att ranka de tävlande utifrån idrottslig förmåga och för att skapa denna ovisshet kring tävlingens utgång så måste deltagarna göra sitt bästa och tävla med ärlighet och uppriktighet (Loland & McNamee, 2000).

5.1.2 Olika synsätt på fair play

Som tidigare visat är fair play både klassmärkt och könsmärkt, begreppet föddes för överklasspojkarna på public schools (Jönsson, 2008). Men fair play är från början även ett kristet, pojkarna skulle göras till kristna gentlemän eller muskelkristna, och brittiskt begrepp, det handlade om brittiska ideal. Pierre de Coubertin ska ha varit övertygad om att dessa ideal borde ha överförts till den franska överklassen (Giulianotti, 2005). Därför är det kanske inte heller så konstigt att dessa också har präglat de olympiska spelen, exempelvis i fråga om amatörism och att mottot om att det viktigaste är att delta, inte att vinna.

Robert Butcher och Angela Schneider (1998) presenterar flera olika synsätt på fair play där ett vanligt förekommande är att se fair play som respekt för reglerna. Det innebär att du är osportslig om du bryter mot reglerna. Detta kan man säga är ett formalistiskt synsätt på fair play (McFee, 2004). Mot detta synsätt skulle man kunna ställa frågor som ifall alla regelbrott är lika allvarliga, huruvida man har brutit mot reglerna eller inte om domaren till exempel missar en filmning, eller om man

26

fortfarande är sportslig om man följer de formella reglerna men bryter mot de informella. Man kan också se fair play som rättvist tävlande. Denna syn innebär att man inte kan vinna om man inte tävlar rättvist, man är alltså ingen riktig vinnare om man har fuskat sig till segern (Butcher & Schneider, 1998).

Man kan också se fair play som ett kontrakt eller en överenskommelse. Detta innebär att man som idrottare har ingått en tyst överenskommelse om att följa spelets regler och normer (Butcher & Schneider, 1998). En invändning till detta synsätt är att om fair play är kontraktsstyrt antyder det att fair play endast följs om det finns hot om bestraffning, fair play-begreppet får en negativ innebörd (Jönsson, 2008). Ett problem med kontraktsteorin är att de informella reglerna inte är definierade och deltagarna därmed kan tävla utifrån olika ethos (Butcher & Schneider, 1998).

Att deltagarna skulle tävla utifrån olika ethos skulle däremot inte vara problematiskt utifrån ett pragmatiskt synsätt, som innebär att man inte kan värdera olika gruppers ethos olika eller säga att ett ethos är felaktigt. Regelbrott är endast omoraliska om gruppens ethos säger så och om man inom en kultur accepterar regelbrott som en del av spelet kan man därför inte säga att det är omoraliskt om de skulle bryta mot reglerna (Loland, 2005). En annan teori är den utilitaristiska teorin som menar att gör den handling som ger de bästa konsekvenserna, det som resulterar i den största nyttan eller lyckan. Denna teori kritiseras ofta för att inte ta hänsyn till att människor är moraliska agenter eller att det finns skillnad mellan människor (Jönsson, 2008; Loland, 2002).

Butcher och Schneider (1998) kommer fram till ett synsätt på fair play som respekt för spelet. Detta synsätt omfattar både det formella och informella regelverket. På en institutionell nivå skapar man ett regelverk som låter deltagarna följa spelets idé (och stoppar aktioner som förhindrar deltagarna att följa spelets idé) och på en personlig nivå skapas riktlinjer för vad en deltagare får och inte får göra. En deltagare som inte respekterar sin motståndare, domare eller någon annan respekterar inte heller spelet och dess idé eller sig själv som idrottare (Feezell, 2004). En deltagare med respekt för spelet värderar alla involverade aktörers betydelse för spelet lika högt.

Fair play-idealet är främst stark hos dem som har en stark kärlek och respekt för idrotten (Jönsson, 2008). För den externt motiverade idrottaren är det viktiga inte att spela spelet (som det är för den internt motiverade idrottaren), utan att komma högst upp på rankingen. Och medan den internt motiverade idrottaren spelar för att vinna så är den externt motiverade idrottarens norm att vinna till varje pris. En rimlig tolkning av fair play måste därför vara kopplad till ethos hos den internt motiverade idrottaren, ”If

27

voluntarily engaged in sporting games, keep the ethos of the game if the ethos is just and if it includes a proper appreciation of the internal goods and the attitude of playing to win!” (Loland & McNamee, 2000, s. 75) Man ska slutligen också vara medveten om att fair play inte bara handlar om att undvika osportsligt beteende, utan även om att uppträda sportsligt.

It is important for individuals involved in all aspects of youth sport to realize that being a good sport involves more than simply not being a bad sport. In other words, if youth sport administrators hope to use their programs to produce good sports, then they need to realize that this means they should try to promote positive sportsmanship along with discouraging negative behaviors.

(Arthur-Banning, Wells, Baker & Hegreness, 2009, s. 14)

5.1.3 Brott mot fair play

För att bygga vidare på den tidigare diskussionen om regelverk så gör de flesta sporterna skillnad på avsiktliga och oavsiktliga regelbrott (Loland, 2005). Ett avsiktligt regelbrott är när man hade kunnat göra annorlunda men väljer att bryta mot reglerna. Ett oavsiktligt regelbrott kan rubba rättvisan i tävlingen men innebär inga moraliska dilemman. I en sport som schack, där varje tillåtet drag är tydligt definierat i regelverket, är det lätt att upptäcka regelbrott samt återuppta spelet från situationen innan regelbrottet skedde. Men i sporter som exempelvis fotboll och rugby som innehåller kroppskontakt och lite mer diffusa regelverk kan det vara svårt att undvika regelbrott eftersom ett sådant kan bero på sämre färdigheter eller otur. I dessa sporter kan inte situationen återskapas utan regelbrottet utan man tilldöms i stället en frispark eller liknande (här kan dock nämnas en sport som ultimate frisbee där man återskapar situationen som hade varit utan regelbrottet).

Den vanligaste typen av regelbrott är de oavsiktliga och utgör alltså inget hot mot idrottens anda (Jönsson, 2008). Den vanligaste typen av avsiktliga regelbrott är fusk (Loland, 2005), ibland definierat som klassiskt fusk (Stride, Patterson och Thomas, 2010). Fusk innehåller någon form av bedrägeri då man försöker bryta mot reglerna utan att avslöjas och därmed få en fördel. Ellis Cashmore (citerad i Loland, 2005) definierar fusk som ”to act fraudulently, to deceive, swindle or flout rules designed to maintain conditions of fairness” (s. 14). Fusk är enligt Jönsson (2008) en social konstruktion, och kan därmed omdefinieras. Alltså kan det finnas olika uppfattningar om vad som är och inte är fusk. En variant av fusk är filmningen, en form av simulering eller skådespeleri (Loland, 2005). Detta är dubbelt bedrägeri då man både försöker

28

fuska sig till en fördel (till exempel en straffspark) och få motståndaren felaktigt bestraffad (till exempel bli utvisad).

En annan typ av avsiktligt regelbrott är taktiskt eller professionellt fusk. Dessa innehåller inte någon form av bedrägeri utan man accepterar öppet eventuellt straff för sitt agerande (exempelvis en fotbollsspelare som ”tar ett gult kort” genom att medvetet och uppenbart stoppa en kontring för motståndarna, men även en ishockeyspelare som medvetet tacklar motståndarnas stjärna för att få denne skadad). Den som gör ett taktiskt regelbrott anser alltså att straffet man får för regelbrottet (i fotbollsspelarens fall ett gult kort) är fördelaktigt jämfört med situationen som annars skulle uppstå (en möjlig målchans). Vissa ser taktiska regelbrott som en del av spelet, andra inte (Loland, 2005). Strider taktiska regelbrott mot idén om god tävlan? Eller kan taktiska regelbrott rentav ses som en del av spelets logik och tyda på god spelintelligens? Jönsson (2008) menar att tävlingens mål styr acceptansen för taktiska regelbrott, den är högre i en VM-final jämfört med en spontanmatch.

Men vad är det som driver utövare till att bryta mot fair play? Enligt Mary Sara Wells, Gary D. Ellis, Karen P. Paisley och Skye G. Arthur-Banning (2005) handlar det ofta om en vilja att vinna till varje pris. Åsa Sandell (2016) skriver om en studie som visade att många idrottsutövare hellre skulle fuska än att förlora en viktig match. Sandell menar att det är en paradox att man anser att fusk är föraktligt samtidigt som man applåderar inställningen att vinna till varje pris. Hon menar också att man ofta rättfärdigar fusk med argument som ”domaren dömer” och ” alla filmar ju”.

Vad är egentligen syftet med idrotten? Fram till 1960-talet var det att främja hälsa och fair play, kropp och moral. Men den ökade kommersialiseringen och prestigen ledde till attityden att ”winning is not the most important thing – it is the only thing” (Coakley & Pike, 2014, s. 79-80). Men skulle fusk också kunna ses som en del av idrottens logik (Jönsson, 2008)? Om syftet är att vinna till varje pris så skulle man kunna säga att den som fuskar bäst också förtjänar att vinna. Hos elitidrottare kan prispengar men även uppmärksamheten som följer leda till att man sätter viljan att vinna framför etiska värderingar. Inom elitidrotten menar Torbjörn Tännsjö (2000) att dyrkan av vinnarna antar nästan fascistoida mått. B. K. Prasad (2012) menar att dyrkan av vinnarna kan leda utövare till oetiskt beteende.

29

5.2 Strukturfunktionalism

Strukturfunktionalism är en samhällsteori som grundas i tanken att social ordning upprätthålls med gemensamma normer och värderingar som är grunden till människors beteende (Coakley & Pike, 2014). Den franske sociologen Émile Durkheim (1858-1917) som är en av de mest kända funktionalisterna levde under en föränderlig och stormig period i Frankrike med industrialisering, urbanisering, sekularisering och krig. Funktionalismen är en konservativ teori med fokus på social ordning och social konsensus, men har sedan slutet av 1960-talet tappat inflytande (Giulianotti, 2005). Alla delar av samhället, som skola, utbildning, politik, idrott och så vidare, måste grundas i vissa gemensamma normer och värderingar för att samhället ska fungera effektivt. Alla delar måste också samarbeta (Coakley & Pike, 2014).

För att ett samhällssystem ska fungera måste det socialisera människor så att de lär sig vilka normer och värderingar som gäller samt accepterar dessa. Systemet måste främja social kontakt mellan människorna så att de kan samarbeta. Systemet måste motivera människorna att nå socialt accepterade mål på socialt accepterade sätt. Det måste också skydda mot hot utifrån (i form av andra värderingar). Om dessa fyra punkter följs så kommer social ordning upprätthållas vilket gagnar alla människor i systemet (Coakley & Pike, 2014). Man kan också använda AGIL-modellen med de fyra punkterna anpassning (Adaption), måluppnåelse (Goal attainment), socialisering (Integration) och upprätthållande av mönster (Latency eller Pattern Maintenance). Ett idrottsförbund måste exempelvis anpassa sig efter sina ekonomiska förutsättningar vid budgetering och planering, rådfråga sina medlemmar för att klargöra mål, främja sammanhållning genom att straffa de som bryter reglerna, samt bevara viktiga värderingar som fair play (Giulianotti, 2005).

En funktionalist är intresserad av att veta hur varje del av samhället bidrar till hela samhällets välfungerande. Hur bidrar idrotten till samhällets välfungerande? Idrotten, i synnerhet ungdomsidrotten, förväntas än idag ha en fostrande roll. Den ska fostra idrottsutövarna i de normer och värderingar som anses vara viktiga i samhället. Då skapas goda samhällsmedborgare vilket gynnar både den enskilda individen och samhället i stort. Anledningen till att idrott är så populärt skulle då kunna vara att den upprätthåller de värderingar som bevarar den sociala ordningen. Detta gör i sin tur den funktionalistiska teorin populär hos personer med makt inom idrotten eftersom den betonar de positiva aspekterna av idrotten och att den baseras på antagandet att systemet

30

är till för allas lika nytta och därför inte borde ändras alltför dramatiskt. Därför är den funktionalistiska teorin också populär hos dem som vill bevara status quo inom samhället och idrotten (Coakley & Pike, 2014).

Social ordning upprätthålls alltså genom gemensamma värderingar och mål. Brott mot dessa sker när någon inte följer dessa ideal, till exempel genom att sträva efter andra mål eller nå målet på ett sätt som inte är accepterat. Brott anses bero på bristfällig socialisering (den som begick brottet har inte lärt sig och internaliserat rätt värderingar och normer) eller brister i systemet. Därför tror många att för att motverka dessa brott så behövs åtgärder för att öka konformiteten hos individerna. Dessa åtgärder består ofta av fler regler, striktare regler, mer omfattande sätt att upptäcka och straffa dem som inte följer reglerna, och uppmärksamma reglerna och vad som händer med dem som inte följer dessa. Tanken är att man genom hårda straff gör sig av med de ruttna äpplena. Om man däremot följer idealen upprätthålls den sociala ordningen. Detta är grunden för etik och moral inom funktionalismen (Coakley & Pike, 2014).

Det finns flera svagheter med den funktionalistiska teorin. Den erkänner till exempel inte idrott som en social konstruktion som skapas och definieras av människor som interagerar med varandra. Den funktionalistiska teorin ser idrott som ett stabilt system med särskilda och oföränderliga funktioner i samhället, vilket inte uppmärksammar att idrotten i vissa hänseenden faktiskt kan störa samhällets välfungerande eller att idrotten är föränderlig. Den tenderar att övervärdera idrottens positiva sidor och undervärdera de negativa. Den grundas också i antagandet att alla människor har samma behov och mål, och uppmärksammar alltså inte att det kan finnas intressekonflikter (Coakley & Pike, 2014).

31

6. Empiri

I denna del kommer jag diskutera hur fair play-idealet ser ut inom fotbollen och rugbyn. Hur använder sig exempelvis idrottsetablissemanget i de två sporterna av formella regler för att främja fair play-idealet och hur förhåller sig utövarna till de formella och informella reglerna, samt domaren?

6.1 Formella regler

Jag har tidigare skrivit att sporter är regeldrivna och definieras av sina regler. Jag har även redovisat för hur fotbollen och rugbyn uppkom och kodifierades. Idag fattas beslut om spelreglerna i rugby union av världsorganisationen World Rugby. I fotboll fattas beslut om spelreglerna av IFAB (International Football Association Board) som består av en representant från vart och ett av de fyra brittiska fotbollsförbunden samt fyra representanter från världsorganisationen Fifa. Intressant nog har alltså Fifa endast hälften av makten när det gäller beslutsfattandet om fotbollens spelregler, Storbritannien och dess fyra nationella fotbollsförbund har alltså lika stor makt som resten av världen.

Både fotbollen och rugbyn är uppbyggda av konstitutiva och regulativa regler. Kopplat till fair play är det framför allt regler om osportsligt uppträdande som är de mest intressanta att undersöka (men man kan även kolla vilka aktioner som är otillåtna samt bestraffningsregler för att finna vad förbunden anser är viktigt kring fair play). Problemet med regler om osportsligt uppträdande är att de ofta är odefinierade (Jönsson, 2008), men båda sporterna har exempel på sådana vilka jag presenterar här nedan, de två första utdragen kommer från rugbyns regelverk och de två sista är hämtade ur fotbollens.

UNFAIR PLAY 7. A player must not:

a. Intentionally infringe any law of the game.

b. Intentionally knock, place, push or throw the ball with arm or hand from the playing area.

c. Do anything that may lead the match officials to consider that an opponent has committed an infringement.

Sanction: Penalty.

d. Waste time. Sanction: Free-kick. (World Rugby, 2018, s. 51)

MISCONDUCT

32

27. Players must respect the authority of the referee. They must not dispute the referee’s decisions. They must stop playing immediately when the referee blows the whistle to stop play.

Sanction: Penalty.

(World Rugby, 2018, s. 54) Cautions for unsporting behaviour

There are different circumstances when a player must be cautioned for unsporting behaviour including if a player:

• attempts to deceive the referee e.g. by feigning injury or pretending to have been fouled (simulation)

• changes places with the goalkeeper during play or without the referee’s permission

• commits in a reckless manner a direct free kick offence • handles the ball to interfere with or stop a promising attack

• commits a foul which interferes with or stops a promising attack except where the referee awards a penalty kick for an offence which was an attempt to play the ball

• denies an opponent an obvious goal-scoring opportunity by an offence which was an attempt to play the ball and the referee awards a penalty kick

• handles the ball in an attempt to score a goal (whether or not the attempt is successful) or in an unsuccessful attempt to prevent a goal

• makes unauthorised marks on the field of play

• plays the ball when leaving the field of play after being given permission to leave

• shows a lack of respect for the game

• uses a deliberate trick to pass the ball (including from a free kick) to the goalkeeper with the head, chest, knee etc. to circumvent the Law, whether or not the goalkeeper touches the ball with the hands

• verbally distracts an opponent during play or at a restart

(International Football Association Board [IFAB], 2017, s. 101-102) 57 Offensive behaviour and fair play

Anyone who insults someone in any way, especially by using offensive gestures or language, or who violates the principles of fair play or whose behaviour is unsporting in any other way may be subject to sanctions in accordance with art. 10 ff.

(Fédération Internationale de Football Association [Fifa], 2017, s. 31)

Här kan man se vad som räknas som osportsligt i de båda sporterna (det kan dock finnas fler regler kopplade till detta men som står i andra kapitel, här har jag valt att fokusera på de rubriker som kan kopplas direkt till osportsligt uppträdande). Det första man kan notera i rugbyns regelverk är att det alltså räknas som unfair att avsiktligt bryta mot en regel. Detta får anses vara en formalistisk syn på fair play. Det kan samtidigt vara svårt för domaren att bedöma om ett regelbrott är avsiktligt eller inte, ett regelbrott kan ju bero på sämre färdigheter eller bara ren otur (Loland, 2005). Fotbollens regelverk fokuserar mer på situationen, att det är osportsligt att på ett regelvidrigt sätt förhindra en målchans för motståndarna. Detta är antagligen ett sätt att stoppa taktiska regelbrott,

33

men samtidigt så kan en spelare som oavsiktligt förhindrar en målchans bli straffad för osportsligt uppträdande.

Båda regelverken tar upp att det är osportsligt att simulera (filma) eller på annat sätt försöka lura domaren att motståndaren har begått ett regelbrott. Men räknas även förstärkning, till exempel en spelare som väljer att falla ”lätt” när han blir foulad av en motståndare, in här eller bör det bara ses som ett sätt att uppmärksamma domaren på att ett regelbrott har begåtts? I FC Barcelonas minnesvärda 6-1-seger mot Paris Saint-Germain 2017 blev ett av deras mål (på en straffspark) ifrågasatt då det såg ut som att Luis Suárez försökte filma till sig straffen. Reprisbilderna visade dock att en motståndare försökte hindra honom, kontakten var visserligen lätt men borde nog ändå ses som regelvidrig. Hade Suárez fått straff även om han inte hade trillat (eller slängt sig)? Kanske båda två borde straffas för osportsligt uppträdande? En spelare som inte slänger sig i det läget är sportslig men kanske även korkad?

Båda sporterna har regler kopplade till sportmannaanda eller sportens anda. Dessa är odefinierade, vad innebär det rent konkret att exempelvis göra något som är emot sportmannaandan eller att inte respektera spelet? Att veta vad som ingår i en viss sports sportmannaanda kräver att man är insatt i just den sporten och främst dess informella regelverk. Vad som innebär att respektera spelet kan man problematisera utifrån ovanstående exempel med Suárez. Om syftet med fotbollen är att spela fair, som det var förr (Coakley & Pike, 2014), så borde det vara respektlöst att slänga sig. Men om syftet är att vinna till varje pris, vilket det tycks vara för många i dagens idrott, så kanske det snarare borde ses som respektlöst att försöka stå upp och därmed minska chansen att få straff?

6.1.1 Regelverk om fair play

Ett sätt för idrottsförbunden att försöka befästa de ideal som anses vara viktiga är att prisa dem som upprätthåller dessa ideal. Fifa delar bland annat årligen ut ett fair play-pris som tilldelas allt från supportrar till nationella fotbollsförbund. Priset får snarare ses som ett pris för att belysa positiva sidor av fotbollen och inte endast fair play (trots namnet), få av priserna har delats ut för händelser direkt kopplade till fair play på plan. Ett undantag är dock Paolo Di Canio som tilldelades priset för att ha stoppat spelet genom att ta bollen med händerna i stället för att göra mål när motståndarmålvakten var skadad. En annan som fick priset är Gary Lineker för att inte ha fått ett enda gult eller

34

rött kort under sin karriär. Men för att anses vara fair räcker det inte att bara undvika osportsligt uppträdande (Arthur-Banning, Wells, Baker & Hegreness, 2009).

Fifa delar även ut ett fair play-pris vid varje VM. De deltagande nationerna rankas utifrån beteende på och utanför planen och vinnaren får 50 000 US-dollar att satsa på utveckling av ungdomsfotboll. Prissumman och prestigen är inte stor jämfört med om man skulle bli världsmästare och det är svårt att veta hur seriöst Fifa ser på detta pris. Exempelvis skriver de att VM 2002 präglades av spelarnas uppriktigt sportsliga beteende och genomfördes helt utan allvarliga incidenter kopplade till fair play (Fifa, 2002a, s. 104). Detta kan tyckas vara märkligt med tanke på de starka misstankarna mot domarinsatserna i värdlandet Sydkoreas matcher men även Rivaldos kända filmning där han (förvisso osportsligt) fick en boll sparkad på knät vid ett spelavbrott och tog sig för ansiktet i ett försök att lura domaren att han hade blivit träffad i ansiktet vilket ledde till att motståndaren fick ett rött kort.

Det finns även exempel på fotbollsligor där man använder sig av fair play-tabeller. I England bedöms lagen utifrån antalet gula och röda kort och utifrån graden av visad respekt för motståndare och domare. Även lagens supportrar förväntas följa fair play-idealet och tas därmed med i beräkningen (Jönsson, 2008). Det europeiska fotbollsförbundet Uefa hade också en fair play-ranking där lagen rankades utifrån gula och röda kort, respekt för motståndare och domare, samt ledare och supportrars beteende (Union of European Football Associations [Uefa], 2015), och som varje år gav tre klubbar en plats i Europa League (tio gånger till svenska lag, bland annat Gefle IF tre gånger). Man valde dock att ändra priset till pengar i stället för platser i Europa League, kanske gick sportsliga ideal före de moraliska? I Sverige valde man samtidigt att ranka enbart utifrån antalet gula och röda kort (Kardell, 2016, 25 februari).

Ett problem med fair play-tabeller är att de ofta vinns av lag som antingen är överlägsna eller underlägsna övriga lag (Pilz, 1995). Ett överlägset lag behöver exempelvis inte ta till oschyssta medel för att vinna och ett underlägset lag kanske inte tar till oschyssta medel för att de ändå inte har någon chans att vinna, man kan tänka sig att de flesta oschysstheter inträffar i jämna matcher. Man kan också diskutera om fair play-tabeller i en sport är ett tecken på att den sporten är fair eller om det är tvärtom. Det är svårare att hitta exempel på fair play-pris i rugbyn än i fotbollen (World Rugby delar förvisso ut ett årligt pris för ”karaktär”) men det kanske mest beror på att rugbyspelarna har internaliserat fair play-andan mer än fotbollsspelarna och att man därför inte har samma behov av visa upp dem som är mest fair?

35

6.1.2 Gula, röda och gröna kort

Fotbollsdomaren hade tidigare haft tillåtelse att utesluta eller visa ut en spelare men det var inte förrän till VM 1970 som gula och röda kort började användas. Uppfinnaren av systemet var domaren Ken Aston som åtta år tidigare hade dömt VM-matchen mellan Chile och Italien (”Slaget om Santiago” som bestod mer av slagsmål än av fotboll) och sägs ha fått idén när han passerade ett trafikljus (Fifa, 2002b). Gult är en varning som innebär att man måste ta det lugnt och rött innebär att man inte får fortsätta. Systemet spreds och anpassades till andra sporter, bland annat rugbyn där man blir temporärt utvisad i tio minuter om man får ett gult kort (ett system som också har diskuterats inom fotbollen men som mest används inom ungdomsfotbollen). Rugbyspelaren får gå och sätta sig på en oftast alldeles för liten plaststol, som om inte skammen över det gula kortet redan var nog.

Vän av ordning hävdar kanske att det saknas en färg från trafikljuset i kortsystemet. Tanken med det gröna kortet är att berömma en spelare för en sportslig gärning, till skillnad från det gula och det röda kortet som är till för att straffa en spelare för en osportslig gärning. Detta har använts inom bland annat svensk ungdomsfotboll och italienska Serie B där Cristian Galano blev den första att tilldelas ett grönt kort efter att ha erkänt till domaren att han inte skulle ha den hörna som domaren hade dömt (Baiamonte, 2016, 9 oktober). En motsvarande händelse inom rugbyn hände i en argentinsk match där lagkaptenen Ignacio Gareis övertalade domaren att döma bort det mål domaren felaktigt hade dömt för hans lag (International Fair Play Committee, u.å.). Men bör en spelare som erkänner sitt fusk, exempelvis som erkänner sin filmning, få ett grönt kort? Grönt kort kan beskrivas på nedanstående sätt.

KRITERIER FÖR GRÖNT KORT FÖR FAIR PLAY Hjälpa skadad med- eller motspelare

• Sparka ut boll om någon ligger skadad • Gå fram och kolla hur spelaren mår Alltid visa respekt för alla

• Be om ursäkt om man råkar sparka på någon • Hälsa innan match

• Tacka motspelare och domare efter match • Lyssna på sin tränare