De fyra forskningsetiska principerna har beaktats genom hela arbetet med
magisteruppsatsen för att skydda deltagarna från eventuella obehag som deltagandet skulle kunna medföra. Denna studie behandlar ett ämne som kan upplevas vara av känslig art då tvångsåtgärder som exempelvis fastspänning eller tvångsinjektioner under kritiska
situationer kan uppkomma i diskussionen. Inför intervjuerna beaktade författarna det faktum att deltagarna kunde känna sig utsatta. Författarna var därför noga med att
avidentifiera deltagarna genom hela arbetsprocessen. I resultatet har det även tagits hänsyn till att citat inte ska kunna härledas till enskilda deltagare. Författarna kan inte garantera att någon deltagare inte berättar för andra om vilka som deltog i fokusgruppsintervjuerna samt vad som kommit upp i reflektion. Däremot har fattarna både muntligt och skriftligt försökt försäkra sig om och påtalat att deltagarna inte för information vidare eller prata om andra som deltog i samma intervju som dem själva. Citat har i de fall det behövts neutraliserat
genom att exempelvis avdelningsnamn har plockats bort. Detta bedömde författarna var möjligt att göra utan att innehållet i citatet förvanskades.
Nyttan med studien bedömdes vara att den kan belysa och stärka sjuksköterskans roll och kompetens att ansvara för och utföra omvårdnadsåtgärder i samband med tvångsåtgärder. Tidigare forskning påvisar att tvångsåtgärder är ett moment som är kränkande för patienten. Även betydelsen av fungerande omvårdnadsåtgärder lyfts fram. Därför anser författarna att det finns en nytta med att utföra studien för att eftersöka hur omvårdnadsåtgärder ser ut i tvångssituationer. På så vis kan vårdvetenskapens betydelse för en god omvårdnad påvisas, och patienters lidande i samband med tvångsåtgärder reduceras.
Risken med studien är att det inte framkommer några specifika omvårdnadsåtgärder som kan hjälpa sjuksköterskan i yrkesutövningen. Vidare finns risk för att sjuksköterskorna känner sig manade att delta i studien på grund av grupptryck eller påtryckning från författarna samt sin chef. För att minska risken för påtryckningar från enhetscheferna
vidarebefordrade enhetscheferna det mail som författarna skrivit till sjuksköterskorna endast vid ett tillfälle. Författarna hade en plan om att vid lågt intresse lägga ut lappar på samtliga avdelningar för att påminna om önskan om deltagare till studien. Detta behövdes dock inte göras då författarna fick in tillräckligt med svar inom utsatt tid. Författarna säkerställde att deltagarna anmält sig frivillig genom att muntligt fråga detta innan intervjun. Det förelåg trots det risk för att enhetscheferna kunde utövat påtryckningar. Men detta var inget som framkom och inte heller något som märktes under intervjutillfällena. För att ytterligare säkerställa att deltagandet var frivilligt så hade författarna kunnat maila ut till samtliga sjuksköterskor själv. Detta ansågs dock vara för tidskrävande då författarna inte hade mailadresser till samtliga sjuksköterskor på berörda avdelningar.
Författarna har inte kunnat identifiera att studien i dagsläget har gett någon av deltagarna några negativa konsekvenser. Deltagarna själva påtalade dock under och efter
fokusgruppsintervjuerna att de tyckte att intervjun varit givande och gett dem möjlighet att diskutera och reflektera över sin roll samt de etiska dilemma som arbetet medförde. Detta var något som de till viss del saknade i sitt arbete. Därmed drog författarna slutsatsen att
fördelarna med fokusgruppsintervjuer samt studiens syfte övervägde eventuella nackdelar i denna magisteruppsats. Författarna upplevde att man lyfte fram vikten av
omvårdnadsåtgärderna i samband med tvångsåtgärder på ett sådant sett att det gick att se den problematik som fanns kring och med detta arbete. Genom att belysa det fanns en möjlighet att förstärka sjuksköterskans kompetens som kunde gagna patienten och den personcentrerade omvårdnaden som idag ska vara i fokus i omvårdnadsarbetet.
Författarna har beaktat det faktum att deltagarna i studien kan ha känt sig manade att delta och eventuellt skulle kunna ha gett svar som ansågs vara ”riktiga” och som författarna förväntades vilja höra. Detta var dock inget som gick att se i fokusgruppsintervjuerna. Sjuksköterskorna ansågs belysa både positiva och negativa aspekt i sina diskussioner. Det upplevdes inte heller att någon sjuksköterska försökte ställa sig i bättre dager än någon annan. Författarna upplevde att deltagarna var bekväma i situationen, litade på varandra och hittade stöd i sina påstående samtidigt som eventuella motsättningar kunde lyftas utifrån det
faktum att man arbetade med patienterna i olika skede av vårdförloppet och därmed även mötte olika former av problem.
Genom hela analysprocessen har författarna beaktat samtliga deltagares erfarenheter som varit relevanta för studiens syfte och vävt in detta i resultatet. Detta har skett med en strävan att vara sanningsenliga, och samtidigt använda ett neutralt och icke-kränkande språk. Författarna har sett en etisk utmaning i analysen med att förhålla sig helt neutrala till data på grund av sin för förståelse. Detta på grund utav att båda författarna har flera års erfarenhet av att arbeta inom den vuxenpsykiatriska vården. Därmed har författarna själva varit i kontakt med tvångsåtgärder samt de etiska dilemman som förekommer. I arbetet med resultatanalysen har författarna därför ta kontinuerliga pauser och diskuterat med varandra huruvida deras egen förförståelse lyser igenom eller om det faktisk är det som blivit sagt i fokusgrupperna som lyfts fram.