Etisk utveckling och ansvar för den andre

Huruvida lärarstudenterna uttrycker en påbörjad yrkesetisk medvetenhet, eller om de i själva verket kanske är kränkande och diskriminerande i sina utsagor, är en central och kritisk utgångspunkt i studiens analys och tolkningsarbete. Filosofen Levinas ansvarsetik (1988) menar jag kan utmana informanternas utsagor i materialet genom det tydliga etiska kravet mot den andre. Här finns en tydlig koppling till lärarens yrkesetiska princip att inte diskriminera en elev på grund av förmåga eller prestation. Levinas (1988) existentiella och etiska begrepp som den

andre är enligt min mening en utgångspunkt som kan svara upp mot

problematiken i studien. Ansvar för den andre är en intersubjektiv och asymmetrisk relation, vilket svarar upp mot likavärdesprincipen. Denna ansats kan synliggöra hur tillmötesgående informanterna är i sina utsagor mot den andre genom att svara och ta ansvar för eleven, vilket är en förutsättning för en etisk relation. Carlsson (2006) belyser i sin studie att lärarsamtal utifrån en kommunikativ diskurs huvudsakligen vilar på intersubjektiva utgångspunkter genom att människors lika värde, ömsesidighet och relationernas betydelse intar en central plats i de förståelseinriktade samtalen.

Det centrala i den här undersökningen är därmed att försöka visa hur lärarstudenterna efter utbildningsinsatsen ser på problematiken att-vara-för-andra. Uttrycker de till exempel i sina utsagor ett tillmötesgående av den andre eller har de utvecklat en ökad frustration gällande yrkesutövandet som mer visar på en etisk relation att-vara-för-sig-sjäv, vilket leder till att den andres annanhet undertrycks.

Monsen (1990) har skrivit fram tre begrepp gällande människans etiska utveckling. Detta kan också kopplas till utsagorna från lärarstudenterna i materialet gällande värden och förhållningssätt att möta barns och ungdomars olikheter i en pedagogisk verksamhet. Det är de tre begreppsdimensionerna person, individ och massmänniska som enligt författaren kan existera samtidigt i en och samma människa eftersom de är beroende av situation och val. Personens form är dialogen som utgår från en äkta gemenskap och verklig intersubjektivitet, vilket betyder att personen är i stånd att handla utifrån överordnade värden. Individens form däremot är monologen som liknas vid ett självdyrkande och egoistiskt förhållningssätt. Massmänniskans form, avslutningsvis, är konversationen som uttrycker en ansvarslös självgodhet, vilket visar på

en avsaknad av överordnade värden. En liknande princip har även Bakhtin (1981) när han definierar kommunikativa relationer. Han skiljer mellan en monologisk och dialogisk diskurs och menar att den senare har en högre etisk kvalitet. Teorin om transformativt lärande som Mezirow (1996) har utvecklat kan också lämpa sig som analysverktyg. Teorin kan genom sina begrepp kan visa eventuella perspektivförändringar gällande specialpedagogikens meningserbjudande hos lärarstudenterna. De teoretiska begreppen habits of mind och point of view ger enligt min mening gett en möjlighet att kunna visa på nyanser från ett mer avancerat meningsbärande perspektiv till ett mer ytligt åsiktstyckande perspektiv. Wilhemson (2005) menar att teorin om transformativt lärande fokuserar på förändringsinriktade och emancipatoriska processer i högre utbildningskontexter. Ett liknande forskningsintresse har även den här studien eftersom den vill försöka synliggöra hur och i vilken grad lärarstudenterna i sina självreflektioner utmanar sina tidigare föreställningar gällande förståelse, kunnande och vilja att möta barn och ungdomars olikheter i det kommande yrkesutövandet.

En annan intressant aspekt är att söka efter indirekta och direkta utsagor som kan visa på hur informanterna problematiserar kring förmågan att nå alla elever i undervisningen. Den problematiken tar Persson (2001) upp. Han menar att det inom en skola inte alltid är den officiella policyn som råder utan det kan vara andra värden som är mer eller mindre fördolda för utomstående. Lärarstudenternas värdemediering i utsagorna kring värden och förhållningssätt, med koppling till specialpedagogisk kompetens i den här studien, söker också genom sitt dissensusperspektiv efter liknande motsägelser. Jag menar att detta kan kopplas till empowermentorienterat och paternalistiskt förhållningssätt.

Starrin (2007) ger exempel på hur den paternalistiska modellen har en språklig kod som i hög grad är befriad från känsla. Modellen har ett

separerande språk som är predikande, hotande, dömande, snokande,

föreläsande, stämplande samt skuld- och skambeläggande. Den empowermentorienterande modellen har ett sammanbindande språk som kännetecknas av uppmuntrande, berömmande, uppmärksammande, medkänsla, stödjande, bekräftande, aktivt lyssnande och öppna frågor. Croona (2003) betonar att ett kommunikativt lärande i en utbildningspraktik utmanar studenterna till nya insikter och möjligheter till överskridande och förändring. Ett mer etnocentriskt lärande kan däremot skapa ointresse för att ta andras perspektiv, vilket medierar värden som distans och segregation. En professionsutbildning kan alltså enligt forskaren mediera olika värden. Det betyder att undersökningen i den här studien har en koppling till normkritiska och erkännandefilosofiska spörsmål, eftersom rättviseaspekter inom ett utbildningssystem är demokrativärden som alltid ska beaktas. Lundquist (1998) betonar att demokrativärden är något som den offentliga ämbetsmannen ständigt måste beakta i sin tjänsteutövning. Ur en etisk synvinkel innebär det ett individuellt och personligt ansvar för val av handlingar. Utifrån detta personansvarighetsperspektiv är det intressant att studera hur lärarstudenterna hanterar balansen mellan demokrativärden och ekonomivärden inför det kommande

läraruppdraget. Det är två värden som alltid finns med i all offentlig verksamhet. Det första värdet fokuserar kring frågor gällande rättsäkerhet och etik och det andra kring effektivitet och produktivitet. En kritisk punkt gällande balansen mellan dessa värden menar forskaren är att mer subtila överträdelser med koppling till demokrativärden ökar om ämbetsmannen låter sig styras av sina fördomar och begränsande perspektiv.