Genom kulturmötesundersökningarna i olika kustmiljöer kom jag att kon-fronteras med frågan om hur etnologisk forskning kan komma till använd-ning i samhällsdebatt och inom samhällsplanering. Ett stort samhällsproblem i västsvenska kustbygder under 1970- och 1980-talen var att sommargäster i en tilltagande omfattning hade köpt upp mycket av den äldre bebyggelsen i kusttätorter och betalt höga priser. De yngre inom lokalbefolkningen som ville bo kvar kunde inte konkurrera med sådana priser. Detta resulterade i uppkomsten av en proteströrelse i slutet av 1970-talet bland den bofasta be-folkningen med namnet Bohusläns skärgårdsråd som jag har studerat.
Fig. 85. Styrelsen för Bohusläns skärgårdsråd 1979 vid en uppvaktning hos lands-hövdingen i Göteborgs och Bohuslän. Foto Bohusläningens arkiv, Uddevalla.
Ett tvärvetenskapligt samarbete etablerades vid den tiden mellan etnolo-ger och arkitektursektionen vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg som arbetade med projektet Kustsamhällen i väst. Där planerade man för att kustor-terna i framtiden skulle kunna fungera som samhällen med bofast befolkning året runt. Chalmersforskarna tog ställning för den lokala befolkningen i den konfliktsituation som förekom. Jag har däremot avstått från att som etnolog ta
fältarbetssituationer inte upplevs som ett hot av den ena eller båda parterna.
Från både lokalbefolkning och sommargäster har jag fått flera uppgifter om att min bok Sommargäster och bofasta, 1981, som ger en historisk bakgrund till motsättningarna i senare tid, har kommit till konkret användning vid debatter om planering inför framtiden.
Samtidigt kan forskaren självfallet inte vara totalt neutral vid studier av kulturmöten och konflikter. Även forskaren är en människa med subjektiva upplevelser och värderingar som inte utan vidare kan utplånas. Det finns per-soner som har läst min sommargästbok och funnit att jag sympatiserar med de bofasta. Detta beror säkert på att dessa har varit den utsatta parten som höll på att bli utträngd från sin egen miljö. Det kan sägas vara utmärkande i en del av min forskning att jag intresserat mig för att belysa de undanskuffa-des situation, att se samhället underifrån socialt sett. Det var detta som jag en gång fick lära mig av Sven B. Ek och senare även av tyska etnologer. Samti-digt är det viktigt att etnologer strävar efter att nå alla informanters upplevel-ser på så lika villkor som möjligt.
Det är vidare viktigt att respektera de människor och den kultur som stu-deras. Detta gäller inte minst vid studier av folkliga föreställningar och folklig religion. Kulturforskaren kan inte uttala sig om sanningshalten i trosföreställ-ningar som har med det övernaturliga att göra. Det gäller att lyssna på och analysera berättelserna om föreställningarna och vad de har betytt för infor-manterna. Man får inte inta en nedlåtande, avvisande eller raljerande hållning mot de människor, grupper eller föreställningar som man studerar. Ett sådant beteende, som ibland kunde förekomma inom tidigare folkloristik, skadar på sikt forskarens anseende och fortsatta arbetsmöjligheter. Forskning bygger på förtroende hos de människor som man samarbetar med i fält.
Genom att publicera undersökningar som presenterar de motsatta grup-pernas ståndpunkter kan det bli lättare för båda parteratt finna en väg framåt.
På Åstol, med fiske som central näring, blev pingströrelsen en dominerande lokal kultur vid mitten av 1900-talet. Efter publiceringen av min bok Pingströ-relsen på Åstol, 1984, uppgav pingstvänner för mig att denna studie redovisade många synpunkter hos den övriga lokalbefolkningen som de inte tidigare var klara över. Det gällde i första hand de utomståendes inställningar och dolda kritik mot pingstvännernas majoritetssituation. Boken medverkade till självrannsakan bland pingstvännerna i stället för irritation som jag kunde ha tänkt mig. Vid förnyade fältarbeten på Åstol 2011 och 2012 har sommargäster, som köpt hus på senare år, berättat vad min bok har betytt för deras förståelse av kulturen på ön. Detta har underlättat deras integrering vid mötet med lo-kalbefolkningen.
Jag menar att etnologer primärt skall sträva efter att samla in material som ger de bästa förutsättningarna för att analysera kulturella och historiska pro-cesser. Etnologer kan ge viktiga beslutsunderlag åt politiker genom att i sina undersökningar presentera synsätt, livsformer, kulturarv och kulturell inpräg-ling hos människor som berörs av politiska beslut. Ett historiskt perspektiv som presenteras av etnologer kan ge politiker och beslutsfattare inblickar i hur nu-tida problem och motsättningar har växt fram genom processer som sträckt sig
över flera årtionden. En sådan historisk kunskap bör i sin tur kunna användas för att ge anvisningar om vilka beslut som lämpligen kan fattas och hur mot-sättningar skall kunna dämpas. När politiker och samhällsplanerare vill riva bebyggelsen på en ort för att anlägga en industri eller bygga ett kraftverk, vil-ket jag mött i Norge, raserar de samtidigt gamla livsformer. Det kan etnologer visa på och förklara. Om vi använder historien för att förstå hur ideologier uppstår och vidmakthålls, då kan vi bidra med väsentlig kunskap till vår tids samhällsplanerare. Även i tvärvetenskapliga undersökningar av modernt sam-hällsliv kommer etnologers historiska kompetens och erfarenhet väl till pass.
Jag har märkt att just på grund av den historiska kunskapen har jag som etno-log blivit efterfrågad av socioetno-loger och arkitekter. Detta gäller även mitt samar-bete med medicinska forskare och naturvetare inom Strömstad akademi (se därom ovan).
Det är inspirerande om min forskning kan användas ute i samhället och inte bara stanna inom universitetsvärlden. När min doktorsavhandling om kyrktagningsseden i Sverige publicerades 1972, var det inte så många som köpte och läste den även om den var omtalad i media. Efter några år ökade emellertid efterfrågan påtagligt, vilket får ses i sammanhang med det tillta-gande intresset för kvinnohistoria. Boken om sommargäster och bofasta 1981 nämns fortfarande vid tidningsreportage på sommaren om kustturismen. En liknande uppmärksamhet över en längre tid har jag också fått i fråga om böckerna om sentida symboler på gravstenar i Norge och Sverige 2003 och om äldre gravminnen som kulturarv 2014. Norska och svenska media har gjort upprepade reportage där jag har blivit tillfrågad som expert.
På 2010-talet har jag varit anlitad som rådgivare och kontaktperson både för nykterhetsrörelsen IOGT-NTO i västra Sverige och Tjörns kommun. De har tillsammans drivit ett projekt rörande bekämpningen av det ökade bruket av alkohol och droger med tonvikt på dagens unga. Bakgrunden för att jag blivit engagerad har varit min undersökning om alkoholens och nykterhetens historia på Tjörn under 1900-talet och den har publicerats i boken Nykterhets-rörelsens människor i Valla, 1992. I denna bok har jag just tagit upp bekämp-ningen av alkohol både inom nykterhetsrörelsen och kommunens nykterhets-nämnd.