Vid flera vetenskapliga sammankomster med anknytning till Östeuropa har jag fått uppleva storpolitiska händelser. Första gången skedde detta vid en exkurs-ion våren 1968 från Lund till Tjeckoslovakien under docent Sven B. Eks led-ning. Första anhalten var järnvägsstationen i Östberlin där vi resedeltagare med förskräckelse fick se alla kulsprutebeväpnade soldater inne på och runt järnvägsstationen. Tågresan fortsatte sedan till de tjeckoslovakiska städerna Prag, Brno och Bratislava. Där mötte vi en oerhörd glädje bland befolkningen under den så kallade Dubcekvåren 1968 som innebar en klar liberalisering och utökad frihet för medborgarna. Människorna kunde för första gången på ett par årtionden tala fritt ute på restauranger. Jag har sällan mött en sådan glädje när de samtalade med oss om den nya politiska situationen. I Bratislava mötte vi etnologen Ján Podolák som var entusiastisk över forskningsfriheten som hade inletts. Vid ett museibesök på en mindre ort Vajnori i östra Slovakien fick vi i gästboken se att den som hade skrivit sitt namn senast var den sovjetiske utrikesministern Andrej Gromyko. När Sven B. Ek skulle skriva sitt namn sade museipersonalen att han var välkommen tillbaka men ”Gromyko vill vi inte ha tillbaka”. Efter de positiva upplevelserna under vår resa var det desto mer tra-giskt när jag på radion en tidig augustimorgon 1968 fick höra om den ryska inmarschen i Tjeckoslovakien. Landet fick leva ytterligare tjugo år med förtryck innan friheten återkom 1989 genom kommunismens fall.
Fig. 63. En exkursion från Lund besöker Slovakien vid pingsten 1968. Författaren med kostym och portfölj i handen. Foto Inger Lövkrona.
Vid mitten av 1970-talet började jag intressera mig för tyskspråkig etno-logi. Det startade genom att etnologer från universiteten i Kiel och Münster kom på besök till Lund där jag var docent. Jag blev inbjuden att presentera min forskning i både Kiel och Münster. När den välkände etnologen professor Wolfgang Brückner i Würzburg fick höra om detta blev jag inbjuden att komma även dit och föreläsa. Jag fick bo hemma hos hans familj. Detta var första gången som jag kom i närmare kontakt med en katolsk familj och lärde mig uppskatta dess religiösa engagemang. Jag fick åka runt tillsammans med familjen och besöka flera vallfartsorter som Brückner skrivit vetenskapliga undersökningar om. I ett brev hem till mamma Birgit den 18 juni 1977 skrev jag:
Jag har nu varit 5 dagar i Tyskland och hållit föreläsningar i Kiel, Münster och Würzburg. Jag bor nu hos professor Brückner i Würzburg och vi gjorde några besök på flera orter med medeltida minnesmärken.
Till Kiel kom jag 1977 och fick samma år vara ciceron i Bohuslän för en stu-dentexkursion från Münster under ledning av den internationellt kände etno-logen professor Günter Wiegelmann.
Fig. 65. Möte med professor Wolfgang Brückner i Würzburg med familj 1977. Foto Anders Gustavsson.
Fig. 66. Exkursion till Västtyskland med forskarseminariet i Lund 1978. Nils-Arvid Bringéus i mitten. Etnologen Utz Jeggle berättar om byn Kiebingen i södra Tyskland som han skrivit en ingående lokalundersökning om och som jag recenserade i tidskrif-ten Rig 1980. Margareta Tellenbach, till höger, började efter denna resa redigera de internationella årsböckerna Ethnologia Scandinavica och Arv. NordicYearbook of folklore. Foto Anders Gustavsson.
År 1978 ledde jag en exkursion för det etnologiska forskarseminariet i Lund till Västtyskland. Vi besökte universiteten i Münster, Würzburg, Tübingen och Marburg. Då fick jag träna upp mitt tyska uttal i praktiken. På initiativ av pro-fessor Hermann Bausinger i Tübingen blev jag, efter att ha sänt in mina etnolo-giska skrifter, invald i Deutsche Gesellschaft für Volkskunde, DGV, en samman-slutning för alla tyska etnologiinstitutioner där Bausinger då var ordförande.
Detta var en stor hedersutmärkelse för mig.
År 1979 deltog jag för första gången i en tysk etnologkongress. Då fick jag tillfälle att träffa forskare från alla de elva västtyska universitetsinstitutioner där etnologiämnet var företrätt. Östtyska etnologer fick inte utresetillstånd för att delta i en vetenskaplig kongress i Västtyskland. Temat för kongressen i Kiel var ”Heimat und Identität”. Att begreppet ”Heimat” (hembygd) var starkt politiskt laddat i Tyskland blev jag snart medveten om. Det som hade med nazismen att göra ville man helst inte diskutera i den etnologiska for-skarvärlden. Det var bättre att förtiga det. Hermann Bausinger pläderade emellertid för att nazisterna inte för all framtid skulle få lägga beslag på be-greppet ”Heimat” som han ville fylla med en ny och positiv innebörd (Heimat 1980).
Jag märkte också vilka motsättningar även på det personliga planet som det fanns mellan olika skolbildningar och institutioner i Västtyskland. Fors-kare från Würzburg och Tübingen med helt olika forskningssyn och även olika politisk inriktning satte sig t. ex. inte i samma kupé eller talade med varandra under en båtexkursion på havsbukten utanför Kiel. Eftersom jag sedan året innan kände forskarna både från Würzburg och Tübingen hade jag möjlighet att röra mig emellan kupéerna och samtala med båda grupperna.
Det var nog första gången jag märkte att det kunde förekomma så starka mot-sättningar inom den akademiska världen. Vid denna kongress bildades även en internationell arbetsgrupp med inriktning på arbetarkulturforskning i Europa under ledning av Martin Scharfe från Tübingen. Jag fick uppdraget att skriva en översikt över svensk etnologisk forskning om arbetarmiljöer och den publicerades 1979 i den ledande tyska etnologitidskriften Zeitschrift für Volkskunde.
De tyska kontakterna ledde också till att jag fick ett uppdrag att för en tysk forskningspublik skriva en översikt över forskningstrender inom nordisk etnologi och folkloristik på 1970-talet (Gustavsson 1981b). Under detta arbete fann jag det relevant att indela etnologin i två huvudkategorier, dels forskare som utgår från process- eller diakrona perspektiv och dels de som inriktar sig på samtids- eller synkrona perspektiv. Min uppfattning är att det går att för-ena båda dessa perspektiv i samma undersökning men det har under lång tid inte varit så vanligt. Min forskningsöversikt blev publicerad i den ledande europeiska tidskriften Ethnologia Europaea där Günter Wiegelmann var hu-vudredaktör.
Jag blev samtidigt sporrad att också för en nordisk publik skriva om forskningstendenser inom västtysk etnologi under 1970-talet (Gustavsson 1980a). Det kändes angeläget att ge ut en introduktion i tysk etnologi för
nor-diska studenter på svenska eftersom kunskapen att läsa tyska texter hade av-tagit markant under 1970-talet bland den studerande ungdomen. Det behöv-des enligt min mening också en motvikt till den allt starkare orienteringen vid den tiden inom svensk etnologi åt antropologiskt håll med tonvikt på anglo-saxisk litteratur. I Tyskland fanns mer kvar av den historiska etnologin.
Efterhand kom ett önskemål om att studenter och yngre forskare inte bara skulle få läsa om tyska etnologer utan också ges möjlighet att ta del av arbeten som de skrivit och som blivit översatta till svenska. Då beslöt jag mig för att utarbeta en kommenterad antologi som utkom 1985. Den bestod av uppsatser författade av framträdande tyska etnologer som företrädde olika skolbild-ningar (Kulturmöten 1985). Ett par bidrag togs med från Östtyskland. År 1984 hade jag nämligen blivit inbjuden av professor Hermann Strobach i Östberlin, som jag mötte första gången vid ett besök i Bergen 1982, till en östtysk kon-gress. Den anordnades i Schwerin av den tvärvetenskapliga och tvärnation-ella arbetsgemenskapen Kolloquium Balticum Ethnographicum. Den ville sam-manföra forskare från olika länder som undersökte kultur och kulturkontak-ter kring Öskulturkontak-tersjöns kuskulturkontak-ter. Därmed påminde den om det västnordiska Katte-gatt-Skagerackprojektet under 1980-talet (se därom ovan). Några västtyska forskare fick dock inte inresetillstånd till Östtyskland medan det gick lättare för oss som kom från Norden att få det. På motsvarande sätt fick inte östtyska forskare utresetillstånd till den västtyska etnologkongressen som ägde rum i Västberlin 1983. Däremot fick vi nordbor, men inte västtyskar, göra en endags exkursion med museibesök i Östberlin. Det som slog mig med förvåning vid denna kongress, med temat storstadsforskning, var den nära kopplingen mel-lan etnologisk forskning och politik som jag inte hade mött i Norden. De väst-tyska etnologerna debatterade livligt hur man skulle sända protester till USA och/eller Sovjet för att förhindra utplacering av militära missiler på båda si-dor om den tyska järnridån. Vänsterorienterade forskare från Tübingen ar-gumenterade för protester enbart till USA och president Ronald Reagan. Mer högerorienterade forskare från Würzburg ville sända protester både till Sovjet och USA. En livlig inomvetenskaplig debatt med politiska övertoner utbröt också när Wolfgang Brückner från Würzburg presenterade sin nyutkomna bok om etnologin i Tyskland under nazitiden. Detta var ett mycket känsligt ämne för den tyska etnologpubliken. Brückner kritiserades högljutt från den marxist-iske etnologen Utz Jeggle i Tübingen för att försöka rentvå etnologerna som var verksamma under nazitiden. När Brückner lämnade föreläsningssalen buade en stor grupp yngre forskare från Tübingen. Jag fann det befriande att vi inom nordisk etnologi inte drar in politik i våra ämnesdiskussioner. Det som
ten. Jag fick höra att östtyska forskare i inledningen av sina vetenskapliga ar-beten måste citera Marx och Engels och därefter kunde de gå över till den ve-tenskapliga argumenteringen. Mina föreläsningar både i Schwerin och Stralsund blev utan någon politisk korrigering publicerade i den östtyska et-nologiårsboken Jahrbuch für Volkskunde und Kulturgeschichte. Jag medverkade faktiskt i den sista årgången 1989 innan denna årsbok efter Östtysklands fall blev nedlagd.
Vid kongressbesöken i Östtyskland 1984 och 1987 fanns det möjligheter att resa runt i landet. Nils-Arvid Bringéus och jag åkte bil tillsammans 1984.
Efter kongressen ville vi uppleva 35-årsfirandet av den östtyska statens till-komst, som i förväg framställdes i media som en stor händelse med statsbe-sök från hela Östeuropa. När jag frågade en av de östtyska kollegorna svarade han att vi, dvs Bringéus och jag, nog kommer att bli de enda som är ute på gatorna den dagen. Detta blev också fallet. Nästan inga människor syntes ute utan de höll sig undan som en tyst protest mot det politiska systemet. När Bringéus och jag skulle lämna Östtyskland blev vi överraskade över hur ofantligt noggrann kontroll som förekom vid gränsstationen. Vi hade fått ett litet arvode för våra föreläsningar. Pengarna fick dock inte föras ut ur landet.
Problemet var att det inte fanns något av värde att köpa i butikerna där hyl-lorna i stor utsträckning var tomma. Till slut köpte jag en fet och äcklig rökt korv och en liten fotogenlampa att ta med hem till Sverige. På grund av varu-bristen var det omöjligt att göra slut på vårt arvode. Vakterna vid tullen bad oss att tömma våra plånböcker på bordet och de sökte med speglar under bi-len för att försäkra sig om att vi inte försökte smuggla ut något olagligt. Vi blev betydligt mer vänligt mottagna bland forskarkollegor än vid den oper-sonliga och stränga behandlingen vid gränsstationen.
Vid kongressen 1987 minns jag särskilt ett besök på museet i Stralsund.
Vi blev väl mottagna där i egenskap av svenskar. Detta nordtyska område hade under långa tider tillhört Sverige vilket man var klart medveten om där.
Vi fick höra om att tidigare hade Olof Palme varit på ett statsbesök i Östtysk-land och just varit i Stralsund. Personalen på museet sade till oss att förra gången var Olof Palme här från Sverige och nu är det ni. Vi är så glada att ni är här. Ni har något som vi inte har. Jag frågade då: Vad är det? Svaret blev omgående: Frihet.
Vid kongressen i Stralsund planerades nästa kongress inom Kolloquium Balticum Ethnographicum att äga rum i Riga i Lettland som då tillhörde Sov-jetunionen. Osäkerheten var dock stor hos forskare i Riga om nordiska fors-kare skulle få inresetillstånd med tanke på den starka upprustningen och ut-placeringen av missiler som då förekom i Baltikum. Tack vare den politiska liberaliseringen under Mikhail Gorbatsjovs ledning som skedde efter 1987 kunde denna kongress komma till stånd i april 1990 med flera nordiska delta-gare och till och med en från Västtyskland. Den politiska oron var dock påtag-lig några dagar innan valet skulle äga rum till ett lettiskt parlament. Det fanns sovjetiska inrikestrupper närvarande på gatorna och ingen visste riktigt vad som skulle komma att hända. Det fanns en påtaglig oro bland befolkningen.
Man var rädd för de sovjetiska inrikestrupperna som gick under namnet
”svarta baskrarna”. Med viss lättnad kunde vi nordiska deltagare lämna Riga någon dag innan valet skulle ske. Vid denna kongress presenterade jag min undersökning om finnskogprojektet gällande finnättlingarna i Norge och Sve-rige.
Fig. 68. Konferens med Kolloquium Balticum Ethnographicum i Riga, Lettland 1990.
Mannen med mörk rock och keps i mitten är Kai Detlev Sievers från Kiel i Västtysk-land och till höger om honom i ljus rock Hermann Strobach från Östberlin. Foto An-ders Gustavsson.
Den sista västtyska kongressen innan den östtyska murens fall 1989 och Tysklands enande 1990, ägde rum i Göttingen nära den östtyska gränsen hös-ten 1989. Temat var ”Erinnern und vergessen” (Komma ihåg och glömma). Då började etnologerna diskutera nazisttiden som hade förtigits ända sedan andra världskriget. Det jag särskilt minns är en exkursionsutflykt till så kallade ut-siktstorn utmed gränsen. Kongressdeltagarna fick klättra upp i dessa höga torn och blicka över muren in i Östtyskland. En östtysk professor från Leipzig som hade fått utresetillstånd gick naturligtvis inte upp i tornet som de flesta andra kongressdeltagare gjorde. Han sade till mig som inte heller gick upp i tornet: ”Det är ingenting att titta på därinne och den muren blir vi aldrig av med”. Detta var bara fem veckor innan muren föll i november 1989.
Som ledare för det etnologiska forskarseminariet i Uppsala anordnade jag
ningarna kunde ges ut i en antologi 1992 i skriftserien Etnolore vid etnologiska institutionen i Uppsala.
Även efter 1980-talet har jag deltagit i flera tyska etnologkongresser som äger rum vartannat år. Det är ett bra sätt att hålla sig à jour med och delta i den aktuella vetenskapliga debatten. Efter flera av dessa kongresser har jag presenterat huvuddragen på engelska bl. a. i NIF Newsletter (se ovan) och års-boken Ethnologia Scandinavica. Vid en kongress i Karlsruhe 1995 med temat symboler framlade jag preliminära resultat från det norsk-svenska projektet
“Gränsens kulturmöten” och fick värdefulla kommentarer om motsvarande nationella gränsstudier i mellersta Europa. Vid en konferens 1997 i den fransk-tyska gränsstaden Saarbrücken med temat kultur i anslutning till nat-ionsgränser fick jag tillfälle att vidareutveckla mina tankar och projekterfa-renheter.
Fig. 69. En paus vid konferensen om europeiska gränskulturer i Saarbrücken 1997. I mitten av bilden konferensledaren Heinz Schilling från Frankfurt am Main.
Något som märks på senare år är emellertid att färre forskare från icke-tysktalande länder kommer till dessa kongresser. Mötesplatserna för europe-iska etnologer har i stället alltmer blivit SIEF: s kongresser och de kommiss-ioner som är verksamma inom SIEF. Tyskan som vetenskapligt språk har därmed trängts tillbaka. När kongresserna i SIEF: s regi har blivit europeiska har det blivit naturligt att gå över till engelska som i stort sett enda språk. Det har inte så stor betydelse för oss nordbor men det kan vara värre för tyskar och fransmän. År 2001 skulle jag publicera en uppsats om nordiska forskar-kontakter med kontinenten i Kieler Blätter zur Volkskunde, den etnologiska facktidskriften i Kiel. Efter noggrant övervägande gick redaktionen med på att jag fick skriva min uppsats på engelska och inte på tyska som alltid före-kommit där tidigare. Min uppsats kom att bli ett trendbrott i denna tidskrift.
Jag har noterat att den tyskfödda etnologen Petra Garberding i sin äm-neshistoriska undersökning gällande kontakterna mellan tysk och svensk et-nologi skriver att jag varit “den av de svenska etnologerna som varit mest engagerad i att förmedla kunskap om både östtysk och västtysk etnologi till svenska kollegor och studenter” (Garberding 2013).