Ett ”färgblint” bemötande

Dominelli (1997:37) talar i sin bok om det anti-rasistiska sociala arbetet som en strategi för att undvika negativ särbehandling och rasism av svarta generellt samt hur denna uttrycks i England i synnerhet. Dominelli menar att det ”färgblinda” bemötandet av sina klienter som socialarbetare ofta har, det vill säga att bortse från vilken betydelse en klients etnicitet kan ha för klienten själv och behandla alla lika, är ett sätt att utöva rasism. Tanken om ett ”färgblint” bemötande kommer ifrån principen att alla människor ska bli behandlade och bemötas på samma sätt vilket anses säkerställa ett jämlikt bemötande. Dominelli citerar två

socialarbetares syn på hur de ser på sina klienter i mötet:

”Race is unimportant. Knowing them as people is.

I treat black people and white people the same. We are all members of the human race. There are no differences between people for me.” (Dominelli, 1997:37)

Dominelli menar att ett sådant här tankesätt blir rasistiskt i den meningen att man som socialarbetare inte tar hänsyn till skillnaderna i förutsättningar i vardagen som olika grupper i samhället faktiskt har. Då Dominelli lägger fokus på

relationen mellan svarta och vita i England som vi redan nämnt, menar hon att en vit socialarbetares ”färgblinda” bemötande inte tar hänsyn till den svarta klientens verklighet och förutsättningar i samhället. Man tar inte hänsyn till svarta klienters kulturella traditioner, socioekonomiska situation, familjetraditioner och kanske framförallt den dagliga rasism som de möter (Dominelli, 1997:38).

De vita socialarbetarnas ”färgblinda” bemötande av svarta klienter skulle vi här kunna likna vid vad Green (1999) säger angående vad professionalism är där han menar att socialarbetare måste se förbi klientens kultur och därigenom fokusera på vari klientens egentliga problematik ligger enligt denne. Ett ”färgblint” bemötande skulle därmed kunna likställas med ett bemötande där man som socialarbetare ser

förbi klientens kultur. Dock blir det problematiska i detta tankesätt, som

Dominelli (1997) poängterar att ett sådant tankesätt inte tar hänsyn till i detta fall den svarta klientens verkliga förutsättningar i samhället och därmed i slutändan blir ett rasistiskt bemötande.

Green (1999) poängterar även med sitt begrepp ”cultural awareness” att samtidigt som en socialarbetare bör se förbi klientens kultur även vikten av att faktiskt ta hänsyn till och vara medveten om betydelsen av klientens kultur. Dock finns en markant skillnad , anser vi, på vilket sätt Dominelli och Green lägger fram sina budskap. Greens strategi anser vi kan uppfattas mer som att en medvetenhet om kulturs betydelse i mötet i slutändan ska möjliggöra ett bortseende från klientens kultur. Medan vi anser att Dominelli lägger all vikt på att socialarbetaren alltid måste beakta vad klientens kultur och etnicitet har för betydelse för denne. Framförallt får socialarbetaren inte bortse från den strukturella rasism som svarta alltid riskerar att utsättas för och därför bör en socialarbetare aldrig se förbi en klients kultur.

7.5.2 Etnicitet kontra kultur

I Kamalis diskussion kopplas etnicitet samman med invandrarna och deras kultur på ett liknande sätt som Dominelli (1997) då hon talar om etnicitet främst lägger vikt vid ”the black community”. Dock vill vi poängtera att det ej är Kamali själv som kopplar kultur till etnicitet, utan han belyser endast hur begreppet

”kulturkompetens” har kommit att aktualiseras och uppfattas inom socialtjänsten. Med avseende på detta uttrycker Kamali (2002) följande:

”Med utgångspunkt i antagandet att invandrarna kommer från ”andra kulturer” och därför är kulturbärande varelser, har man försökt att engagera andra ”personer med rötter i andra kulturer” i det sociala arbetet för att förbättra resultatet av socialt arbete med invandrargrupperna” (Kamali, 2002:16).

Enligt Giddens (2003:559) kan kultur definieras som de beteendemönster, normer, värderingar, värden och materiella resurser som karakteriserar en viss grupp av människor. Denna definition säger ju egentligen ingenting om att kultur är något som måste vara bundet till etnicitet. En viss grupp av människor kan ju

exempelvis i denna definition vara vilken grupp som helst som säger sig utöva en viss kultur, exempelvis individer som ser sig själva som punkare och delar normer, värderingar och beteendemönster specifika för den grupp som just kallar sig punkare. Dock framgår det tydligt i Kamalis (2002) studie att socialtjänsten endast ser kultur som något bundet till etnicitet. Antagandet att invandrare är kulturbärande varelser pekar på att invandrare just med avseende på att de är invandrare bär på en viss kultur. Detta resonemang medför att otroligt många människor med säkert lika många olika kulturer ofrivilligt placeras i samma grupp, nämligen gruppen som kallas ”invandrare”. Det medför även att de svenska klienterna som ju faktiskt är kulturbärare i samma utsträckning som gruppen ”invandrare” på något sätt tas ifrån sin kultur i bemärkelsen av att deras kultur inte är något som uppmärksammas.

Utgångspunkten i antagandet att invandrare kommer från ”andra kulturer” och därför är kulturbärande varelser visar på ett kulturessentialistiskt synsätt som sammankopplar kultur med ett viss specifik essens och en egen särart (Kamali, 2002:20-21). Att för att öka ”kulturkompetensen” engagera ”personer med rötter i andra kulturer” spinner vidare på det kulturessentialistiska tankesättet där

”personer med rötter i andra kulturer” i detta sammanhang anses besitta essensen av den kultur som tillskrivs gruppen ”invandrare”.

7.5.3 Synen på varandra i mötet

I boken ”Socialt arbete och invandrare” skriver Soydan (1984) att det varken för svenskar eller invandrare finns någon inneboende och automatisk beredskap för att betrakta varandra och varandras kulturer utan att ha förutfattade meningar. Han menar att det är vanligt att människor i mötet med varandra har en benägenhet att värdera sin egen kultur och sina egna värderingar högre än den andres för att därigenom rättfärdiga sitt eget sätt att tänka och handla. Detta menar Soydan leder till en idealisering av den egna kulturen samt en distansering till andras (Soydan, 1984:16).

Här pekar Soydan (1984) på att både socialarbetaren och klienten ofrånkomligen har förutfattade meningar om varandra och varandras kultur redan innan mötet. Dessutom spelar dessa förutfattade meningar in på hur de kommer att betrakta varandra i själva mötet. Här menar Soydan (1984) att människor dessutom har en benägenhet att betrakta sin egen kultur som överlägsen den andres. Vi tolkar Soydans (1984) beskrivning av hur människor ser på varandras kultur i mötet som att etnocentrism är något som existerar i ett sådant möte. Kärnan i det

etnocentriska synsättet är inte endast att jämföra sin egen kultur med andras utan att man i denna jämförelse även lägger en värdering där den egna kulturen värderas högst vilket ofrånkomligen leder till ett separerande mellan kulturerna byggs upp och vidmakthålls (Giddens, 2003:40).

Etnocentrism är något som oftast ses som ett uttryck för majoritetskulturens maktposition med dess benägenhet att värdera majoritetskulturen överlägsen minoritetskulturen (Ringqvist, 2002:46). Men om vi endast ser till mötet mellan två individer med olika kulturell bakgrund så behöver etnocentrism inte vara ett uttryck för majoritetskulturens maktposition utan endast vara det faktum att människor i en sådan situation värderar sin kultur högre än den andres, lite som en försvarsmekanism. Det vill säga i ett möte mellan en socialarbetare och en

invandrarklient så värderar troligen de båda sin egen kultur högre än den andres. Detta är något vi anser vara värt att poängtera då strategier för att uppnå

”kulturkompetens”, som vi nämnt i tidigare avsnitt i denna resultat och analysdel, oftast handlar om att socialarbetaren bör ha en insikt och förståelse för klientens kultur och sträva efter objektivitet i bemötandet, medan klientens syn på

socialarbetarens kultur sällan berörs i samma diskussion. Om vi går tillbaka till vad Soydan (1984) menar så belyser han faktiskt det faktum att det råder

förutfattade meningar från båda håll i mötet, det vill säga, både från socialarbetare gentemot klient och vice versa.

För att mötet mellan en svensk socialarbetare och en invandrarklient skall

resultera i att minska förutfattade meningar om varandras kultur gäller det att båda har ett intresse att skaffa sig kunskaper om varandras kultur. Detta menar Soydan (1984:17) leder till en kulturell självinsikt vilket är en förutsättning för en

ömsesidig respekt i mötet. Om detta säger Soydan:

”Den socialarbetare som inte besitter kunskaper om klientens specifikt etniska bakgrund och som inte har kulturell självinsikt kan känna sig hotad både som människa och som socialarbetare. Klientens kultur och sätt att uppfatta

omgivningen, sätt att lösa problem, kan te sig främmande och hotfull” (Soydan,

1984:17).

Ett sätt att minska förutfattade meningar om varandras kultur är alltså enligt Soydan (1984) att båda har ett intresse att skaffa sig kunskap om varandras kultur. Soydan betonar vikten av kulturell självinsikt, således skulle man kunna uttrycka det så, anser vi, att ”kulturkompetens” inte endast handlar om kunskap och kompetens att bemöta klientens kultur. Det handlar även att ha kunskap om sin egen kultur. Ytterligare en sak som blir tydlig är att kultur får betydelse då en individs kultur i ett möte skiljer sig från den andres. Som Hylland Eriksen (1993) menar att kultur är något som får störst betydelse i mötet med en annan kultur då den i detta möte får en annan social betydelse än i möten inom den egna kulturen. 7.5.3.1 Vad är normalt?

Resonemanget kring hur människor ser på varandras kultur kan kopplas till att det i ett samhälle råder normer om vad som anses vara normalt samt i samband med detta vad eller vilka som anses avvika från dessa normer. Anders Östnäs (2007) beskriver normaliteten i ett samhälle som något som grundar sig på samhällets ”sociala värden” och de värderingar som råder i samhället. Med sociala värden menar Östnäs det som allmänt ses som värdefullt i ett samhälle. Dessa sociala värden är något som införlivas i människornas medvetande genom

socialisationsprocessen som kan ses som en slags inlärningsprocess. Den som inte anses uppfylla samhällets krav på normalitet och efterföljer de stadgade normerna stämplas som avvikare (Östnäs, 2007:66-67).

I boken ”Mångkulturalismens utmaningar” skriver Hans Ingvar Roth (2005) att Sverige är en av de traditionella nationalstater med relativt homogen

majoritetsbefolkning som genom invandringen fått en allt större mångfald. Han menar att Sverige är präglat av tämligen starka och underförstådda uppfattningar om vari den nationella identiteten ligger och därmed vilka normer som råder. Majoritetsbefolkningens språk och religion har historiskt sett varit medborgarnas primära kulturella referensram (Roth, 2005:23). Mångfalden i samhället bidrar till att majoritetssamhällets normer och värderingar utmanas och sätts i relation till andra kulturers normer och värderingar (Roth, 2005:30).

De icke-dominerande kulturernas normer och värderingar kan av

majoritetskulturen ses som avvikande. Dock kan avvikelserna variera i betydelse beroende på i vilken utsträckning de utmanar de rådande normerna. Vissa

avvikelser är av sådan karaktär att de av majoritetssamhället inte betraktas mer än som avvikande, medan andra avvikelser kan leda till normkonflikter. Ett exempel på varför en normkonflikt kan uppstå är då det råder en konflikt mellan

grundläggande mänskliga rättigheter och kulturella sedvänjor. Roth menar dock att normkonflikterna blir mer eller mindre allvarliga beroende på vilket värde principerna som diskuteras har (Roth, 2005:30-31).