Varför var det viktigt att samla in folkminnen? Folkminnenas försvinnande, eller kanske bättre beskriven som folkminnenas upplösning, var en av de främsta orsakerna till att folkminnesforskningen behövdes nu och att den var en brådskande aktivitet. Frågeställningarna som kommer att besvaras i detta kapitel är Vilket ärende hade
folkminnesforskarna? och Vilka hotbilder och visioner presenteras? Delvis kommer också
frågeställningen Hur skrivs förhållandet mellan då-, nu- och framtid fram? att göra sig gällande. De tre teman som kommer att behandlas i detta kapitel är återkommande mönster som svarar på mina frågor.
Det första temat behandlar en återkommande hotbild gentemot folkminnen vilken har kunnat identifieras som tre rörlighetskategorier. Det andra temat behandlar en parallell föreställning om att nu- och dåtid existerade samtidigt. Det tredje temat behandlar varför det var viktigt att samla in folkminnen, utöver att bevaras av brådskande skäl alltså att de ansågs försvinna.
Hotet från civilisationen
Året är 1920 och folkminnesforskare David Arill skriver bekymrat i sin handbok Riktlinjer
för folkminnesinsamlingen:
Den nya tiden tränger fram överallt. Liksom sägnens jättar flyktade uppåt bergen, när de hörde kyrkklockans toner, så flyr den gamla tiden mot ödemarken vid ljudet av lokomotivets ångvissla. De gamlas sagor, sägner, visor, trosföreställningar och seder kan inte leva i de moderna samhällenas stenkolsrök – de söker sig allt längre bort, men det nya följer dem i spåren, och snart har de inte längre någon fristad. Då dör den tusenåriga allmogekulturen. 91
Den nya tiden – bland vilkas synonymer vi finner civilisationen, högkulturen och den moderna kulturen – är det ultimata hotet mot folkminnenas fortlevnad, som vi får förstå citatet. 92 Konkreta förslag på vad den nya tiden innebär är olika symboler för industrialisering och modernitet vilket vi bland annat kan uttolka från Arills beskrivning av ”de moderna samhällenas stenkolsrök” ovan. 93
Det är frekvent förekommande att folkminnesforskarna hänger upp civilisationens olika kännetecken på vissa specifika ”modernitetens” attribut. Loket, järnvägen och ångvisslan är
91 Arill, Riktlinjer för folkminnesinsamlingen, s. 8.
92 LV: VMA 5513: “Om våra folkminnen och deras insamling” Föredragsmanuskript av Johan Kalén (1925), s. 17–18; Åke Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för
uppteckningsarbetet, s. 24–25; Gravlund, ”Hembygdskultur. (Översättning från »Dansk Bygd»)”, s. 2.
inte bara ett sätt för Arill att bildligt beskriva en händelse eller måla upp en känsla. Idéhistorikern Anders Ekström menar att ”[s]om en metafor för mellanfolkligt utbyte och samarbete var järnvägen på samma sätt en refräng i tidens retoriska arsenal” och han fortsätter med att förklara att ”[s]jälva rörligheten identifierades med en fruktbärande civilisation.” 94 När Arill beskriver ”moderna samhällen” utifrån dessa specifika exempel, och när han dessutom tillägger hur folkminnena blir jagade bort från sina hemvister, visar han därför också på den kanske viktigaste karaktäristika som folkminnesforskarna tillskriver civilisationen i deras arbete och i deras publikationer – nämligen, rörlighet.
Rörligheten hos civilisationen är det grundläggande attribut som återkommer gång på gång som orsak till folkminnenas försvinnande. Slutsatsen blir att där civilisationen breder ut sig, där kan inte folkminnen överleva. Detta illustrerar den jakt mellan civilisation och folkminnen, som folkminnesforskarna förde fram, där folkminnena ligger i underläge och tvingas fly samtidigt som civilisationen jagar efter med sina tillskrivna attribut. 95 När civilisationen till slut hinner ikapp folkminnena – för det är oundvikligen så att civilisationen kommer att hinna ikapp – kommer folkminnena att försvinna.
Anledningen till att rörligheten förknippas med folkminnenas försvinnande handlar alltså om att folkminnena inte kan överleva den ”nya tiden” som ”tränger fram överallt”. Värt att notera är att det alltså inte är tiden i sig som ”tränger fram överallt” utan att det som åsyftas snarare är den nya tidens olika signalement, såsom lokomotivet. 96
I detta finns det tre identifierbara rörlighetskategorier som kategoriserar allt vad rörligheten i civilisationens utbredning inbegriper: förflyttning (människor, i det här fallet ungdomen, flyttar bort från landsbygden), förbättringar av trafikkommunikationer (för de människor som bor kvar på landsbygden vilket innebär en upplösning av landsbygdens isolering) samt informationstillgänglighet och utbildning (genom olika medier och upplysningsverksamheter).
Förflyttning, detta med förutsättningen att människor flyttade ifrån landsbygden, är den första rörlighetskategorin. Att människor skulle ha flyttat till landsbygden nämns aldrig ens som en möjlighet. För denna uppsats syften kommer detta heller inte vidare att utredas. Följande citat, även detta från Arill, exemplifierar den negativa klang som människors val att flytta bort från landsbygd och traditioner hade för folkminnesforskarna. Märk väl att det inte är själva förflyttningen från landsbygd till stad i egenrätt som de vänder sig mot. Problemet
94 Anders Ekström, Den utställda världen: Stockholmsutställningen 1897 och 1800-talets världsutställningar (Stockholm, 1994), s. 79.
95 Exempelvis: Arill, Riktlinjer för folkminnesinsamlingen, s. 8.
ligger istället i att människor väljer att flytta bort från landsbygden och samtidigt också lämna alla kunskaper om folkminnen bakom sig, att de inte tar med sig minnena till den nya platsen.
Folk flyttar ock från plats till plats utan att ta med sin bygds traditioner. Det finns numera inte många, som tror på jättar och troll, tomtar och älvor; det finns kanske inte en enda klok gubbe eller gumma, som söker bota en sjuk genom mätning eller genom att stöpa bly över honom; det finns inte många, som efter far eller mor kan berätta de trolska sagorna om pojken, som vann den undersköna prinsessan, när alla andra misslyckades, eller om Snövits underbara äventyr – nej, allt sådant är i det närmaste bortblåst.97
Hotbilden är alltså höljd i förflutenhetens dunkel, det vill säga att folkminnen skulle försvinna från folkets kollektiva minne. Här kan en förflutenhetsdiskurs synliggöras i och med tillbakablickandet mot en tid när folk fortfarande skulle ha trott på folkminnen. Anledningen till att vi förstår att de tidigare ansågs tro på det är att det beskrivs enligt principen att det ”numera” inte finns någon som tror på dem – med andra ord måste de någon gång ha gjort det. När de gamla dör och ungdomen flyttar ifrån landsbygden finns snart ingenting kvar av folkminnena.98 Landsbygden liksom urholkas och det blir ett tomt svenskt folk utan en äkta och gemensam kultur.
I den andra rörlighetskategorin, förbättringar av trafikkommunikationer, är det upplösningen av landsbygdens isolering som står i fokus. 99 Själva isoleringen av landsbygden var en förutsättning för att folkminnena skulle kunna överleva. Folkminnesforskare Åke Campbell trycker exempelvis på hur rörligheten mellan stad och landsbygd hade ökat och att detta i sin tur innebar att folkminnen inte längre kunde leva kvar eftersom att det bröt upp landsbygdens isolering.100 År 1921 beskriver Campbell hur det i bygder där dessa kommunikationer var goda hade också upplösningsprocessen av gårdens isolering – och således också folkminnena – börjat tidigt. 101
97 Arill, Riktlinjer för folkminnesinsamlingen, s. 3–4.
98 Se exempelvis Arill: ”Den gamla generationen tar med sig största delen av hittills kvarlevande folktro, folksed och folkdiktning, och intet nytt i traditionsväg växer fram i stället.”, David Arill, Våra gamla (Göteborg, 1923), s. 3.
99 Med folkminnesforskaren Åke Campbells egna ord: ”Härmed har den process börjat, som till slut resulterar i att gårdens isolering spränges och självhushållet upplöses.”, Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den
svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för uppteckningsarbetet, s. 48.
100 Rörligheten i sig beskrivs bland annat genom mer trafikerade handelsvägar mellan landsbygd och stad: “Vandrande yrkesmän och vandrande köpmän ha allt oftare kommit till gården, och bondens egna färder till köpstad och marknad ha blivit allt tätare.”, Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska
allmogeetnografien samt riktlinjer för uppteckningsarbetet, s. 48; Se också: ”Järnvägar och det ökade
tidningsläsandet förde människorna närmare varandra.”, Martin Stolare, Kultur & natur: Moderniseringskritiska
rörelser i Sverige 1900–1920 (Göteborg, 2003), s. 305.
101 Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för
Folkminnesforskare Thorkild Gravlund menar på samma sätt att: ”Den instängda bygden sluter sig i en rik sammansättning av tider och människor.” 102 Isoleringens uppbrytning, eller där ”gårdens isolering spränges” som Campbell väljer att beskriva det, är alltså katalysatorn för folkminnenas försvinnande. 103
Förutsättningen för denna uppbrytning av landsbygdens isolering går igen i de modernitets- och industrialiseringssymboler som David Arill tidigare fått exemplifiera med. Körvägar, järnvägar och andra förbättringar av trafikkommunikationen är orsaken till att rörligheten mellan stad och landsbygd har ökat – och därmed också orsaken till folkminnenas upplösning. Den tidigare balansen har rubbats, menar bland annat Åke Campbell, och han beskriver det på följande vis:
Många gårdar och även byar och socknar ha saknat körvägar. De ha länge förblivit självhushåll. Men till slut förbindas de dock genom ett allt rikare vägnät med främmande orter, och förbättrade kommunikationsmedel förkorta avstånden. De platser till vilka man kan resa bort och hem på en dag göra sig nu gällande med sina produkter och institutioner, ungefär som om de låge innanför den egna ägogränsen. Härmed störes den jämna kretsgången mellan egen produktion och egen konsumtion.104
Det är i negativa ordalag som möjligheten till, inte bara rörelse utan också snabb sådan, mellan långa avstånd beskrivs. Värdeord som att den jämna kretsgången ”störes” vittnar därom. Tidigare, menar Campbell, fanns det ett stort avstånd mellan landsbygd och andra platser och då var också folkminnen och folkliv säkrade från en yttre påverkan eftersom de låg inom ett slags skyddat område. 105 Isoleringen var ju det som, enligt folkminnesforskare som Campbell, till stor del var orsaken till att folkminnen hölls vid liv – åtminstone i potentiella sagesmäns minnen. När folkminnena liksom tvingades snudda vid, för att låna Arills ord, ”den nya tiden” förstördes de oundvikligen, raserades, upplöstes och försvann. 106
Den tredje, och sista, rörlighetskategorin gäller informationstillgänglighet och utbildning. Det är tydligt, menar folkminnesforskare Carl Wilhelm von Sydow, att ”allmogen måste vara helt främmande för både vetenskapens forskningsresultat och för den högre
102 Se också: ”Tidens ström rinner långsammare i det äkta folklivet och ger här rikare avlagringar, än där det jagas efter räntabla framsteg.”, vilket alltså innebär att det endast är på landsbygden som det är möjligt för det ”äkta folklivet” att existera – i staden, civilisationen, söker människan endast efter framsteg. Gravlund, ”Hembygdskultur. (Översättning från »Dansk Bygd»)”, s. 16.
103 Bland annat skriver Campbell att den yttre påverkan från staden ”icke blott givit förändringen [på gården, landsbygden] en viss form utan även varit dess yttersta orsak.”, Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den
svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för uppteckningsarbetet, s. 48, 61.
104 Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för
uppteckningsarbetet, s. 48–49.
105 Campbell, Våra bondgårdar: En översikt av den svenska allmogeetnografien samt riktlinjer för
uppteckningsarbetet, s. 48–49.
106 För att återigen ta Arills exempel: ”Då dör den tusenåriga allmogekulturen.”, Arill, Riktlinjer för
litteraturen” vilket också innebar att det fanns möjlighet för dem att bli upplysta med konsekvensen att folkminnena då skulle upplösas. 107 Detta eftersom att vid upplysning måste själva minnets isolering, kunskapens isolering, sägas uppbrytas – och som tidigare framhållits: bryts isoleringen försvinner folkminnena.108
David Arill konstaterar år 1920 att: ”Folkskolorna ha fört ett framgångsrikt krig mot nedärvda folkliga föreställningar” och menar att detta är ännu en orsak till att folkminnen försvinner. 109 Det är kanske inte självklart att just utbildning räknas som en rörlighetskategori. Anledningen till att den ändå gör det är tudelad.
För det första förutsätter utbildning en form av kommunikation vilket absolut kan räknas som en form av rörelse – en slags inombords rörelse i sinnet. Ett ytterligare exempel på detta är från folkminnesforskare Johan Kaléns föredragsmanuskript, från år 1921, där han säger att: ”Men allt detta [folkminnena] sjunger nu på sista versen. Här är det särskilt den stigande upplösningen, som [är orsaken].” 110 Det är också på så vis en rörelse människor emellan där ett informationsutbyte rör sig mellan olika individer.
För det andra ligger en stor del av utbildningens rörlighet i själva utbildningsmedlen. Till exempel fortsätter Arill med att skriva år 1920 att ”tidningspressen har verkat i samma anda [som folkskolornas krigsföring], och billighetsböcker har i massor spritts även på landsbygden och i sin mån bidragit att utrota det gamla”. 111 Slutsatsen vi kan dra är att det är kommunikations- och utbildningsmedlen – och till viss del också underhållning – som ansågs utgöra rörelsen som bidrar till folkminnenas upplösning och försvinnande.112
Varför utbildningen och informationsflödet uttrycks vara ett problem för folkminnenas fortlevnad var att ”[v]år tids människor har en helt annan syn på företeelserna i världen, än de gamla hade”, menar Arill. Om då de nya föreställningarna skulle komma ut på landsbygden så innebar det att isoleringen skulle brytas upp. 113 Det vill säga, att folkminnenas fristad skulle demoleras.
107 von Sydow, Våra folkminnen: En populär framställning, s. 10.
108 Se exempelvis folkminnesforskare Thorkild Gravlund: “Nya tider randas. Med upplysningen luftas där ut alltmer av vad som i folkets liv är vetande och konst.”, Gravlund, ”Hembygdskultur. (Översättning från »Dansk Bygd»)”, s. 16.
109 Arill, Riktlinjer för folkminnesinsamlingen, s. 3.
110 Citatet är klippt precis efter ”som” men av vad vi får förstå av sammanhanget är det mest passande avslutade orden ”är orsaken” och det är också därför jag lagt till dem inom hakparentesen. LV: VMA 5511: ”Folkminnesinsamling” Föredragsmanuskript av Johan Kalén (1921), s. 2.
111 Arill, Riktlinjer för folkminnesinsamlingen, s. 3.
112 Johan Kalén listar bland annat följande år 1925 som främsta orsak: ”Sporten och idrotten, nöjeslivet, dansen och kortleken och kanske i första rummet läsningen. Billiga böcker och tidningar har i detta hänseende haft ett inflytande, som rent av kan sägas vara katastrofalt.”, LV: VMA 5513: “Om våra folkminnen och deras insamling” Föredragsmanuskript av Johan Kalén (1925), s. 7–8.
Utifrån detta har tre kategorier av rörlighet kunnat identifieras och diskuteras. Detta innebär också tre olika typer av rörlighet och rörelse. Den första rörlighetskategorin rör sig enkelriktat från landsbygden och in till staden genom att ungdomen flyttar bort från landsbygden. Den andra rörlighetskategorin rör sig tvåspårigt från landsbygd till staden och vise versa genom förbättringar av trafikkommunikationer och kommunikationsmedel. Den tredje rörlighetskategorin rör sig enkelspårigt från staden och till landsbygden i form av utbildning där stadsideal och idéer tar över landsbygdens tidigare isolerade folkminnen.
Alla tre rörlighetskategorier har två saker gemensamt. För det första är de alla kopplade till civilisationen, staden, det moderna och upplysning. För det andra är de alla ansedda att vara den yttersta orsaken till att folkminnena försvinner. För att länka dem samman: Hotet om folkminnenas förgörelse och upplösning kommer från civilisationens utbredning.
Parallellitet
Folkminnena angripes från två håll. Döden skördar dess sista bärare, och det nya släktet är flyttat över i en annan kulturvärld. Visserligen har man även framdeles, kanske hundratals år framåt i tiden, att räkna med en och annan bleknad traditionsrest, som glömt sig kvar. 114
Det förra avsnittet redogjorde för hotet från civilisationen, hur dess rörelse inom olika forum var orsaken till folkminnenas försvinnande eller, kanske bättre beskrivet som, upplösning. Det här avsnittet avhandlar istället den rest av det förflutna som dröjt sig kvar, det som ännu kunde samlas in. Mitt angreppssätt är att belysa parallelliteten mellan nu- och dåtid som folkminnesforskarna gav uttryck för genom att gå igenom följande steg: Det här var den sista generationen som bar med sig folkminnen då de yngre inte tog med sig traditionen och de gamla dog. De som ännu levde bar fortfarande på folkminnen och vissa folkminnesforskare menade att fokus måste ligga på dem eftersom det var genom att fråga ut dem som folkminnena kunde samlas in. Eftersom att de gamla fortfarande levde och de var den sista generationen som bar med sig folkminnen innebar det att nu- och dåtid, på så vis, existerade samtidigt.
Citatet ovan är taget från folkminnesforskare David Arill och hans bok Våra gamla från år 1923. Han aktualiserar två av de punkter som är viktiga för frågan om parallellitet. För det första att de gamla dör och således också folkminnena. För det andra att den yngre generationen inte tar med sig folkminnena eftersom att de ”flyttat över i en annan kulturvärld”. 115 Döden gjorde den samtida aktualiteten i folkminnesinsamlingen enorm och
114 Arill, Våra gamla, s. 3.
den sätter också fingret på någonting centralt i folkminnesforskarnas material som man kanske redan kunnat gissa sig till: det brådskande.116 Det som är mest intressant är hur Arill trycker på att det ännu en tid framöver ändå skulle finnas folkminnen, om än som en ”bleknad traditionsrest” mer än ett friskt ”folkminne”. Det var också därför det blev viktigt för folkminnesforskarna att nu, årtiondet 1920, samla krafterna för att gemensamt och fort kunna få fatt i de sista ”bärarna”, innan de försvann och den yngre generationen hann flytta in i en ny tid där folkminnen inte hade någon självklar plats. 117
Att den yngre generationen skulle bära en del av skulden för att folkminnena försvann är ett intressant inslag i folkminnesforskningen. I ett föredrag från år 1925 beskriver folkminnesforskare Johan Kalén vad han menar är anledningen till att folkminnena inte följer med den nya generationen: ”De gamla hade väl kanske ännu både tid och lust att berätta, men ungdomen har inte tid och inte heller lust att höra på. Det är så mycket annat, som är viktigare och går före.”Här återkommer också rörligheten som diskuterats i tidigare kapitel eftersom det som ungdomen skulle anse ”viktigare” än att lyssna på de äldres folkminnen var böcker, tidningar och andra upplysande medier. 118
Tidigare forskning har också visat att det är det ofta är det upplevda avståndet mellan nu- och dåtid som tycks ”utgör[a] det största hotet mot traditionens bestånd”.119 I det här specifika fallet av folkminnesforskning upplevs avståndet mellan nu- och dåtid ha två orsaker: De gamla dör (tillsammans med folkminnena) och de unga flyttar (ifrån folkminnena). Därför föll det på folkminnesforskarnas lott att utföra och organisera det nödvändiga räddningsarbetet så snabbt som möjligt.
Det var en fysiskt förankrad panik. När människorna dog och, bokstavligen, försvann så försvann också folkminnena med dem. Folkminnesforskare Åke Campbell skriver år 1921 att ”arbetet med att uppteckna och beskriva måste omedelbart igångsättas” och detta eftersom att ”[m]ed den generation, som nu går, försvinner möjligheten att över huvud taget få något
116 Vilket också Agneta Lilja menar när hon skriver att: “Premissen förutsätter att kultur, traditioner ständigt bryts ned och försvinner och att det som kan tillvaratas av forskarna obönhörligen bara blir reser eller fragment. Idén om denna hela tiden fortgående traditionsupplösning är gammal och kan i Sverige beläggas åtminstone från 1700-talet. Alltsedan den tiden har traditionsforskaren därför ansett sig vara ute i ’elfte timmen’ och uppgiften att samla betraktas som alltmer brådskande. Av det skälet har räddningsaktionen varit ledstjärna för samlarna.”, Agneta Lilja, Föreställningen om den ideala uppteckningen: En studie av idé och praktik vid
traditionssamlande arkiv – ett exempel från Uppsala 1914–1945 (Uppsala, 1996), s. 27.
117 Arill, Våra gamla, s. 3.
118 LV: VMA 5513: “Om våra folkminnen och deras insamling” Föredragsmanuskript av Johan Kalén (1925), s. 7–8.
119 I förordet, av Peter Jackson och Johan Redin, till Aleida Assmans Tid och tradition: Varaktighetens
material för svensk allmogeforskning”. 120 Arbetet beskrivs som brådskande och slutgiltigt, vilket alltså delvis skapade en legitimitetsgrund för folkminnesforskningens verksamhet men som också delvis visar på att det, i folkminnesforskarnas samtid, fortfarande fanns levande folkminnen.121 Det faller på en enkel fråga: Om det inte skulle finnas levande folkminnen – hur skulle de då kunna samlas in?
Att det under 1920-talet skulle finnas levande folkminnen, parallellt med den moderna och nutida civilisationen, var en förutsättning för folkminnesforskningens verksamhet. Det är också, utifrån ett analytiskt perspektiv, en förutsättning för att kunna tala om nu- och dåtid som parallella konstruktioner. Folkminnesforskare Hilding Celander ger ett bra exempel på denna parallella tidskonstruktion när han år 1926 skriver att:
Vad särskilt folkminnena beträffar, är risken [att de ”sopas bort utan att på något sätt tillvaratagas för framtiden”] härav så påtaglig och så ofta framhållen, att det inte borde behöva ordas vidare härom. Vad som kanske mindre ofta och mindre kraftig har framhållits, är att det verkligen ä n n u n å g o n k o r t t i d finnes en myckenhet av gammal ursprunglig tradition att tillvarataga, i det allra äldsta släktledets